Etikettarkiv: Henrik Ranby

Henrik Ranbys Museum en personlig minnesbok

Henrik Ranby, Nyhamnsläge, universitetslektor i Göteborg, tidigare stadsantikvarie i Höganäs.

 Henrik Ranby gjorde sig under åren som stadsantikvarie i Höganäs känd som engagerad och kunnig kulturvårdare. I dag är han universitetslektor vid Göteborgs universitet men fortsatt bosatt i Nyhamnsläge och ofta aktiv i nordvästskånska debatter, inte minst som en kompetent och engagerad röst i frågor om stadskultur.

Och författare. I dagarna utkommer hans ”Museum” med underrubriken ”Sonetter ur medelålders nätter” (Lilla förlaget, Mölle). Boken innehåller 121 14-radiga sonetter, skrivna under åren 2012 – 2014.

Det är en både rolig och begåvad skrift.

Att Henrik Ranby som kulturminnesbevarare skriver en personlig minnesbok eller ett slags självbiografi som ett museum i form av en bok är för mig en sympatisk och ganska given idé. Författaren är på väg mot de 50, en tid i livet för många att begrunda vad det blivit av drömmar och ambitioner.

Sonettformen ger i sammanhanget nödvändig distans och underlättar skrivandet om också det mycket privata.

Bokens undertitlar eller kapitelrubriker står för teman i det självbiografiska berättandet. Men de markerar också rum eller avdelningar i det bokliga museet.

Allra först möter jag som läsare i Museum I vad jag tänker mig som informationsdisken. Vilka röster är det som får tala ”om jaget själv fick formen av museum?” Henrik minns sina egna museiminnen, ”höstsalonger med min far och mor”, egna besök på Louvren, Glyptoteket … ”bland marmor, bronser, oljor och fajanser”.

Liksom en självbiografi består hans museum av utvalda minnen, satta i monter, presenterade och belysta.

Det första rummet ägnas ”Lauras yngre systrar”, där marmorkvinnorna står i ordnad rad. Laura de Sade var kvinnan som Petrarca dyrkade i sina sonetter. Här handlar det bitterljuva minnen om ungdomens möten med tjejer:

”Jag kysste henne på en kall balkong / berusat hångel i en trappuppgång, / ett telenummer lämnat vid en grind.”

Snabbt går jag genom avdelningen med mumier och plågsamma minnen och kommer till Pantheon, om de positiva inspirationerna, förebilderna, det som betytt något, som att hitta en viktig bok på ett antikvariat.

”Från Lundgrens antikvariat in till stan, / gick genom Pålsjö bokskog som stod skir / och vände spröda bladen av Shakespeare …”. 

Här stöter jag på Bob Dylan, Bach, Strindberg. I sonetten om Fröding ges många goda rimord, döding, inföding, röding. 

Ett annat rum, ”Atlanter och karyatider”, berättar om de trofasta vännerna av båda könen, ”som hindrat mina bjälklag från att rasa”. I ”Mnemosyne och Clio” handlar det om minnets och historieskrivningens gudinnor och i ”Arkivet” om hur författaren blev den han är, om livslinjens gamla manus:

”I brev, dagböcker, dikter står det skrivet: / all törst jag haft men inte alltid släckt …”.

Det finns fler rum/kapitel i Henrik Ranbys Museum, ett bokligt museum över ett liv eller en snarare en skrift med kloka reflexioner och eftertankar, med finurliga infall och ett respektlöst sonettspråk, inspirerande läsning som fungerar på mångahanda plan.

Fotnot: Författaren har lördag 15 februari på Höganäs Museum boksläpp på sin nya bok, ”Museum. Sonetter ur medelålders nätter”.

Marmorstatyer i ett galleri på Louvren.