Etikettarkiv: Johan Enfeldt

Annie Lööfs Punkt 44, Marknadshyrorna och det smutsiga politiska spelet

Med sina 120 meter i höjd var 40-vånings Kista Torn när det stod klart 2015 Stockholms högsta bostadshus. Bild: svt.se.

Punkt 44 i januariavtalet, om införande av marknadshyror för nyproducerade hyreslägenheter, var formellt anledningen till misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven och den pågående regeringskrisen. Trots det har själva sakfrågan nästan inte alls belysts. I en ledare i nättidningen Arena reder Johan Enfeldt sakligt ut begreppen.

Enfeldt betonar att det är Stockholms bostadspolitik som ligger bakom krisen och den brist på hyresrätter som fått centerns Annie Lööf att hävda att marknadshyror skulle var lösningen på dilemmat.

I debatten har det ofta hetat att att om bara hyrorna släpptes fria skulle ”marknaden” lösa alla problem. Så enkelt är det knappast. Påståendet har varit grovt vilseledande.

Enfeldt hänvisar till en analys som Boverket gjorde 2013 om vilken effekt marknadshyror skulle ha på hyrorna. I Stockholm skulle hyrorna gå upp med 68 procent innan marknaden var i jämvikt – och i Göteborg med 25 procent.

”Ingen annanstans skulle hyrorna gå upp med mer än 5–7 procent. Även en sådan hyreshöjning skulle för många vara kännbar, men ingen kunde påstå att den skulle leda till något större ökat byggande, konstaterar Johan Enfeldt.

Mellan 2000 och 2017 ökade befolkningen i Stockholms län från 1,8 miljoner till nästan 2,3 miljoner. Under samma period har det borgerliga styret i länet genom politiska beslut minskat antalet hyresrätter.

I en analys från 2020 konstaterade Region Stockholm:

”I länet byggdes 45 421 nya hyresrätter under åren 2000 till 2017, samtidigt som 127 943 hyresrätter omvandlades till bostadsrätt. Antalet hyresrätter minskade därmed med 82 522 bostäder.” 

Det finns cirka en miljon bostäder i Stockholms län. Om man räknar bort äldreboenden och studentbostäder är bara 20 procent eller 200 000 hyreslägenheter. Samtidigt med att befolkningen ökat med en halv miljon har antalet hyreslägenheter blivit 80 000 färre.

Annie Lööfs punkt 44 hade skapat ökat bostadssegregering i stora delar av landet. I en stad som Helsingborg, som redan är så segregerad hade konsekvenserna kunnat bli ytterst bedrövliga. I Stockholmsregionen hade klyftorna ökat än mer. Länsstyrelsen i länet har varnat för att det inte kommer att finnas några billiga hyreslägenheter tillgängliga när nya bostäder får marknadshyror och det äldre beståndet renoveras i rask takt med höjda hyror som följd:

En stadigt växande andel av länets befolkning hamnar utanför en bostadsmarknad som i allt högre utsträckning endast fungerar för hushåll med höga och stabila inkomster. Riskerna för social oro kan väntas öka. Tillgången på bostäder till överkomlig kostnad tillsammans med utbildning och arbete är grunden för social stabilitet.

Hemlöshet och social oro skulle kunna bli följden av en bostadspolitik där stora och växande grupper människor inte har råd att bo anständigt.

Skolornas segregering och Friskolornas Almegas ”olyckliga formuleringar”

Foto: Janerik Henriksson/TT/SvD.

Varför har de svenska skolorna blivit mer och mer segregerade – och vad har det lett till. På sin blogg analyserar Johan Enfeldt frågan med utgångspunkt från Skolverkets rapport 467 från 2018,  Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor. I rapporten kommer man fram till att föräldrarnas utbildningsnivå förklarar en stor del av skillnaderna i skolresultat, skriver Enfeldt, men att den viktigaste frågan är något helt annat, att …:

“föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten”

Johan Enfeldt är socialdemokratiskt engagerad i Enköping. Han lämnade liberalerna 2018 efter partiets turer med SD, betecknar sig själv som vänsterliberal, skriver ledare för Dagens Arena och är särskilt engagerad i frågor som rör skola, arbetsmarknad, miljö, hållbar utveckling, välfärd, demokrati, integritet och människovärde.

På sin blogg skriver han att den som följer skoldebatten lätt kan få känslan att alla aktörer egentligen ”vill ha en likvärdig skola där alla barn får chansen och att det bara skiljer i uppfattning om vägen dit”. Tyvärr är det inte så, fortsätter han.

De svenska friskolorna som arbetsgivare representeras av Almega, som är en arbetsgivarorganisation som representerar 11 000 företag i 60 branscher.

I sitt  remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28) var Almega kritiskt mot att resurser skulle omfördelas mellan skolor med olika förutsättningar. I remissvaret hette det bland annat: 

“Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar.”

Man kan verkligen fråga sig vad Almega menar med ”Universell välfärd”, skriver Enfeldt, som fortsätter, ”det blir värre än så”, skriver han:

”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”

Jag går till Almegas skrivelse, men hittar inte citatet. Sedan ser jag. Almega har låtit skriva om remissvaret som nu inleds med ”I en tidigare version av remissvaret fanns olyckliga formuleringar, denna version gäller.”

Johan Enfeldts kritik fick förmodligen Almega att backa och stryka några kontroversiella formuleringar.

Ändå är den första versionens ovan citerade text så absurd och så mot allt vad skolideal heter att man måste fråga sig vilka värderingar som egentligen styr Almega och därmed påverkar friskolorna? Och som följdfråga, hur anständiga friskolor kan fortsätta att vara anslutna till en organisation med så djupt odemokratiska värderingar. Jag blir mörkrädd.

Eller med Johan Enfeldts ord:

”Almega menar på riktigt att det är en svår etisk fråga att den arbetslöses barn får lika bra skola som höginkomsttagarens. 

Almega delar upp elever i de vars föräldrar har bidragit, de vars föräldrar inte bidragit och de vars föräldrar till och med är en kostnad.” … ”Bara när plånboken styr blir det rättvist”.

I skolans ojämlika värld byggs ett segregerat samhälle

Ersättningsnivån för skolorna har ändrats förr och den måste kunna ändras igen, skriver debattörerna. Foto: Alexander Olivera/TT

Runt om i landet tvingas kommunerna skära ner inom sin skolverksamhet samtidigt som skolkoncernerna kan plocka ut mångmiljonvinster, skriver Boel Vallgårda och Johan Enfeldt från Nätverket för en likvärdig skola i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

De båda artikelförfattarna har i sin rapport ”Ökad likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning” kommit fram till att fristående skolor överkompenseras med cirka 20 procent jämfört med kommunala skolor.

De slår fast det självklara att ”dessa orimligheter måste rättas till” och har kommit fram till att den nuvarande lagstiftningen ger nuvarande lagstiftningen ger ”olikvärdiga villkor mellan offentligt drivna skolor och vinstdrivna skolor”.

Följden av det har blivit att kommunerna runtom i landet måste skära ner inom sin skolverksamhet samtidigt som skolkoncernerna kan plocka ut mångmiljonvinster. 

Friskolesystemet infördes av Bildtregeringen 1992. Den gången fick friskolorna 85 procent av kommunernas ersättning. En utredning några år senare fastslog sedan att en rimligare nivå vore 75 procent. Trots detta är ersättningen i dag höjd till 100 procent.

Detta trots att den kommunala skolan har ett ansvar att se till att det finns skolor för alla, också i utsatta områden. Friskolorna kan däremot bedriva skolor enbart där det lönar sig för dem och se till att klasserna alltid är fulla.

Fristående skolor i allmänhet och koncerner som Internationella engelska skolan (IES) i synnerhet, kan för sig skapa en gynnsammare elevsammansättning. Kommunala skolor får i stället en ökad koncentration av elever med behov av stöd. Vinstsyftande skolor behöver bara ta emot elever som aktivt valt deras skola och därmed accepterat ett specifikt koncept, till skillnad från de kommunala som måste vara till för alla. 

Det har därmed blivit mycket lönsamt att bedriva friskolor, vilket har lett till att utvecklingen mot koncernskolor, riskkapital och börsnoteringar tagit fart. I utredningen heter det:

”Att stora belopp av skattemedel överlåts till privata utförare utan närmare preciserade krav på vad som ska göras för pengarna är inte möjligt inom andra områden är skolan.” 

För att förstå hur samhället ser ut måste vi se skolans roll. Rapportens författare skriver:

Skolan är också en mötesplats för unga och deras föräldrar vilken kan bidrar till sammanhållning förståelse och tolerans i samhället. Skolan har ett centralt uppdrag i att upprätthålla det civiliserade samhället som uttrycks i FN:s mänskliga rättigheter och barnkonventionen. Att upprätthålla denna centrala uppgift försvåras när skolan fragmentiseras.

Rapporten är högintressant läsning. De högljudda debattörer som vill lösa sociala problem med fler poliser och hårdare straff bör särskilt studera den. I skolans ojämlika värd byggs ett segregerat samhälle – med skattepengar. Det är fullständigt horribelt.

Den 25-sidiga rapporten kan laddas ner gratis här.