Etikettarkiv: Mats White

SeaU:s byggnad skapar nya stadsrum i Helsingborg

SeaU sett från Hamntorget. Byggnaden slog upp portona för besökare på fredagen. Foto: Sören Sommelius.

Under den gångna helgen rullades röda mattan ut framför Clarion SeaU, den nya konferensanläggningen med det konstiga namnet. I skymningen tittade många nyfikna besökare in i anläggningen, för att få en glimt av den byggnad som kommer att symbolisera 2020-talet i Helsingborg mer än något annat.

Platsen är magisk, åtminstone så länge färjorna kommer att fortsätta att som nu sätta sin prägel på Inre Hamnen, där stadens centrum möter havet. Detsamma kan sägas om den upplevda ”närheten” till Danmark med eftermiddags- och kvällsljuset från havet i väster.

Havssidan av SeaU mot Norra hamnen.

Den nya bygganden, ritad av jais arkitekter, Mats White och Jakob Peetre, tar väl vara på ljuset och kontakten med havet. Runt den finns en mångfald bänkar och andra sittplatser för sommarhalvårets solvarma kvällar. För tjugo år sedan refererade alla till Dunkers kulturhus när man nämnde Helsingborg. Många år framåt lär det bli Ångfärjan, ja Clarion SeaU.

Men inte bara. Tack och lov för att den gamla Ångfärjestationen, om än flyttad, fick finnas kvar, som en påminnelse om Helsingborgs och själva platsens historia. Och så bra att perrongtaken kommit på plats på konferenshusets landsida. Nog lär Ångfärjeparken bli en mötes- och hängplats framöver, namnet gläder mig.

Konferenshusets framtid är kanske inte självklar. Kommer 2020-talet, efter pandemin att bli ett konferensdecennium eller en tid av zoom-möten? Säj det. Min uppfattning är att det finns en överetablering av konferensanläggningar liksom av arenaanläggningar.

Utsikt från SeaU:s terass mot Tullkammaren, The Tivoli och Järnvägsgatan.

Själva byggnaden gillar jag oväntat mycket. De ”dansande” pelarna på utsidan är både ohögtidliga och rytmiska. Alla utsiktsplatser mot havet lockar utvändigt, liksom trappor, platser och utsikter på insidan. Det är en spännande byggnad, rik på oväntade och originella detaljer.

Ett nytt mäktigt stadsrum har formats kring Carl Milles Sjöfartsmonument, som kan kråma sig mellan ”uppvaktande hus”, The Tivolihuset/Ångfärjestationen, den gamla Tullkammaren och i bakgrunden Oceanhamnen och den nya snabbt växande stadsdelen där.

Nog borde Tullkammaren tillföras någon ytterligare allmän funktion utöver Sundsbussarnas avgångsväntsal. I någon av planerna fanns skissat ett fik i dess västra del. Med en mera ungdomlig prägel hade det kunnat öppna för besökare från andra generationer än SeaU-folket.

Den nya byggnaden och platsen väcker förväntningar. För att de ska kunna infrias krävs innehåll, content på nyspråk. Dunkers mångåriga törnrosasömn måste följas av en djärv nystart. Ett levande, utmanande och våghalsigt kulturhus, ett stenkast från SeaU, borde vara fullständigt självklart, lika mycket för urbefolkningen som för utifrån kommande besökare.

Den här fredagskvällen när SeaU öppnar vandrar jag runt i detta nya Helsingborg, upptäcker oväntade infallsvinklar, ser Helsingborg ur nya perspektiv. Det är spännande. Men allt beror ju på hur platsen och byggnaderna kommer att användas, vems platser de blir, vad man gör där, vilka som är välkomna.

Seas och Ångfärjestationen och Rådhuset, sett från Oceanhamnen.

Två bibliotek: nytt i Lomma nergånget i Helsingborg

Litteraturkanalens båda filmare Michaela Hennigs och Rex Brådhe framför det moderna biblioteket i Lomma, där deras nya dokumentärMitt hjärtas jaguar” visats i veckan.

Helsingborgs stadsbibliotek, ritat av arkitekten Jörgen Michelsen invigdes 1965 i Stadsparken. Tillsammans med ”Michel” tog jag till 40-årsjubileet 2005 fram ”Återblick. Helsingborgs stadsbibliotek”, ett 40-sidigt häfte om bibliotekets tillkomst och om de visioner och tankar som låg bakom dess utformning.

Det handlade om ett ”sagoslott och en läroborg”, om en mötesplats för lässugna, mitt emellan Söder och Norr i det redan då illa segregerade Helsingborg.

Det går inte att överskatta vad det nya biblioteket vid sin tillkomst betydde för den tidens Helsingborg. Tyvärr var Jörgen Michelsen redan vid 40-årsjubileet besviken på flera förändringar av byggnaden.

2019 är det som en gång var ett ”sagoslott” dystert nog ytterligt nergånget, slitet och försummat av de lokala politikerna. Frågor om bibliotekets om- och utbyggnad, eller nybyggnad, borde stått högt upp på den kommunala dagordningen, men så är inte fallet.

Under en gångna veckan besökte jag biblioteket i Lomma, ritat av Henrik Jais-Nielsen och Mats White Arkitekter, ett välkomnande bibliotek i en modernt inspirerad byggnad på bästa plats i Lomma, med soltrappor ner mot Höje å genom samhället.

Inuti består biblioteket egentligen av ett rum med fönster mot vattnet och en trappa upp till ett ”svävande” mellanplan. Här finns också ”Röda väggen” från golv till tak, utsmyckad med ordet BIBLIOTEK översatt till 49 olika språk med skrift i silver.

Lomma bibliotek invigdes 2008 och nominerades till det prestigefyllda Kasper Sahlin-priset för 2009 års bästa arkitektur i Sverige.

Magnus Mankan Nilsson i en scen ur Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”.

I torsdags premiärvisades på Lomma bibliotek Helsingborgsfilmarna (också verksamma med Litteraturkanalen) Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”, om skådespelaren, dramatikern, musikern och fotbollsfantasten Magnus ”Mankan” Nilsson, som 1991 drabbades av en stroke men ”blev en bättre dramatiker och fortsatte som skådespelare trots sitt handikapp”.

Helsingborgs stadsbibliotek, invigt 1965, i dag nergånget, slitet och försummat av lokala politiker.