När USA och Nato den 11 september i höst lämnar Afghanistan efter 20 års destruktivt krig kommer talibanerna av allt att döma att återta makten i landet. Sverige har deltagit i insatserna mot talibanerna sedan 2002 som en del av International Security Assistance Force (ISAF), men lämnar också landet nu.
”De första åren av [den svenska] insatsen var strategin inriktad mot fredsbevarande insatser men från år 2009 ändrades denna mot en tydligare upprorsbekämpning. Idag utvärderas denna insats och en viktig fråga är vad dessa insatser gav för slutgiltig effekt, undrar i Dagens Arena Sigge Winell, kapten och lärare i ledarskap vid Försvarshögskolan. Han understryker behovet att utvärdera den svenska insatsen i Afghanistan, ” på en övergripande strategisk och säkerhetspolitisk nivå”.
Sigge Winell fick sin syn på svenska internationella insatser formad av insatserna på Balkan:
”Den synen innehåller i huvudsak en humanitär sida där vi med AK5 i ena handen och en filt i den andra kom för att få slut på krig och hjälpa utsatta civila. Kriget i Afghanistan har format en ny syn på detta där krigföring och strid i större utsträckning står i fokus.
ISAF-styrkorna prioriterade ”träff i målet” över den humanitära hjälpen. Vi prioriterade att inhämta så goda underrättelser som möjligt genom att, kulturrelativistiskt på ett sätt, förhålla oss till de kvinnoförtryckande och patriarkala system som Afghanistan genomsyras av.”
Vad sker nu i Afghanistan? Barnäktenskap och rätten att misshandla sin hustru är inte olagligt i Afghanistan. ISAF valde att ge sitt tysta medgivande till detta, trots att insatserna särskilt i början ”såldes in” som en kamp inte minst för kvinnors rättigheter. Om/när talibanerna återtar makten i landet kommer det att leda till ”minskad frihet och framförallt ett ökat förtryck av kvinnor”, skriver Sigge Winell. Hur ska vi då utvärdera den svenska insatsen?
När USA nu öppet ” rekommenderar den folkvalda regeringen att ta in talibanerna ”i värmen” undrar Winell ”om det inte är talibanerna som har vunnit kriget om Afghanistan. Detta sker samtidigt som IS närvaro i landet ökar och riktade attacker mot progressiva rörelser utförs.” Han undrar också om insatsen i Mali kommer att sluta på samma sätt.
Fredsbevarande insatser, som svenska soldater arbetade med på Balkan på FN:s uppdrag, byggde på tre principer: parternas medgivande, opartiskhet och begränsad våldsanvändning med undantag för självförsvar.
Deltagandet i Afghanistan har varit något annat, en insats på Natos och USA:s villkor. ISAF:s multinationella styrka bestod av 130 000 soldater, varav 90 000 amerikanska. Insatserna var knappast fredsbyggande som i ex-Jugoslavien utan syftade främst till att med Sigge Winells ord ”döda talibaner”.
I en intressant artikel i senaste numret av Afghanistannytt 1/2021, skriven före beskedet att USA lämnar Afghanistan i höst, för Afghanistankännaren Anders Fänge in ännu ett perspektiv:
Vad som står klart är att … ”vare sig det blir fred eller fortsatt krig, så kommer den sekellånga fejden mellan modernism och traditionalism i Afghanistan inte att vara avgjord”.
