Etikettarkiv: Urban reading

Tågaborgs Villa Carlshög förtätad till tegelhög

Villa Carlshög på Tågaborg, en kulturhistoriskt värdefull byggnad från 1899, har rivits i dagarna.

Villa Carlshög var tills för en månad sedan en av de äldsta byggnaderna i stadsdelen Tågaborg i Helsingborg. Det var ett ganska oansenligt hus, uppfört 1899, men ritat av dåvarande stadsarkitekten Mauritz Frohm.

I dagens Helsingborg är modeordet FÖRTÄTNING. Villa Carlshög har FÖRTÄTATS till en tegelhög. Grävskopornas argument har segrat över bebyggelsekramarnas kulturintressen. Som vanligt.

Kvarteret Samson vid Helmfeltsgatan. Nr 16 markerar den nu i mars rivna Villa Carlshög. Nr 17 utgörs av Piskfabriken Sveas byggnad.

Bakom villan låg Piskfabriken Svea, byggd 1906, den enda bevarade industribyggnaden i stadsdelen. Här tillverkades piskor för hästar – så länge det fanns hästar i jordbruket.

Vad jag förstår finns Sveas fabriksbyggnad kvar, men omgjord till bostadshus.

Jag läser de handlingar som lett fram till rivningen och därtill äldre bevarandeplaner. Villa Carlshög var skyddad med en ”varsamhetsbestämmelse”. Men vad bryr sig en stadsbyggnadsförvaltning om varsamhet?

Kulturnämnden gick emot stadsbyggnadsförvaltningen i sitt yttrande:

”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. Den utmärker sig genom att vara en enklare typ av bebyggelse än vad som i övrigt finns bevarat. Villan utgör ett komplement till exempelvis landerierna Vikingsberg och Nyborg.”

Man underströk vidare att ”helhetsmiljön med villan i trädgården och industribyggnaden har betydande kulturhistoriska värden”. Och påtalade vidare att om Villa Carlshög rivs förlorar den centralt i kvarteret belägna tidigare piskfabriken Svea sin koppling till omgivningen.

Ägarna till grannhusen och deras bostadsrättsföreningar var också kritiska mot rivningsförslaget men använde kraftigare formuleringar än kulturnämnden. Villa Carlshög ”bör bevaras åt eftervärlden, heter det, och vidare:

”Det är fullständigt obegripligt att en kulturhistoriskt värdefull byggnad som i gällande detaljplan reglerats med ”varsamhetsbestämmelsen k” tillåtits förfalla till den grad som nu har skett. Såväl fastighetsägaren som staden bär ett stort ansvar för detta.”

Jag inbillar mig att en stad är en organism som liksom ett träd mår bäst av att ha årsringar, där olika byggnader, platser och gator påminner om andra tider, där den intresserade kan utläsa något om platsens historia. En levande stad låter sig läsas. Det finns till och med en term för det, ”Urban Reading”.

Också gamla hus kan få nytt liv. Ingenstans i handlingarna läser jag något om vad det gamla huset vid Helmfeltsgatan och dess trädgård kunde ha använts till, som en mötesplats, kanske en trädgårdsservering, en oas för området, kanske rentav en biblioteksfilial.

I dagens Helsingborg finns det obehagligt nog bara ett värde, marknadsvärdet. Samma logik gäller för Sundspärlans rivningshotade folkpark, som för stackars Villa Carlshög.

För vem byggdes villan? Kan det ha varit för Piskfabriken Sveas ägare måntro. Vad har byggnaden använts till under dess nu avslutade 120-åriga historia?

Frågornas svar ligger begravda under rivningsmaterialet, liksom alla de länkar de kunde ha utgjort från den sena 1800-talets stad till vår tid.

Kulturnämnden skrev i sitt yttrande om Villa Carlshög: ”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. … Nämnden hävdade också att helhetsmiljön har ”betydande kulturhistoriska värden”.