Etikettarkiv: Ravinen

Grieg, Slåttepianot och Schumanns båda sidor

Edvard Grieg var fascinerat upptagen av norsk folkmusik, som han ville överföra till piano, för att ”lyfta dessa folktoner till en konstnärlig nivå genom stiliserade övertoner”. Det kan låta lite nedlåtande, men Grieg såg själv sina försök kring förra sekelskiftet att omvandla folkmusik för hardingfela till konstmusik för piano som det rakt motsatta, med stor respekt för sitt lands folkmusik.

På fredagseftermiddagen framförde två norska pianister i Apelrydsladan på Båstad kammarmusikfestival sina olika versioner av Griegs Slåtter, opus 72. Norska ”slått” står för folkmusik, ofta på hardingfela, och termen kommer sig av tekniken att ”slå på sträng”.

Pianisten Ingfrid Breie Nyhus växte upp i en spelmansfamilj i norska Røros.
– Hela min ungdom for jag runt med familjen på festivaler. Ändå blev flygeln mitt instrument. Följden blev att jag kom att spela folkmusik på flygel.

Hon är i dag forskare vid Norges musikhögskola och har doktorerat på en avhandling om samspelet mellan folkmusik och piano och menar sig ha hittat ett nytt sätt att spela piano på, slåttepiano.
När hon framför Griegs Slåttemusik är det lätt att uppfatta hur hon behandlar pianot som en fiol eller en hardingfela.

Hon gör om den skinande borgerliga flygeln till något helt annat, genom att knyta an till de spelmän som i generationer hållit folkmusiken levande. Både Bach och Jan Johansson klingar med när Ingfrid Breie Nyhus, vaggande med överkroppen som om hon höll en fiol i famnen i sann spelmansanda improviserar utifrån Griegs noter.

På torsdagen lyssnade jag, i Ravinens nya konsthall som rymmer en fin konsertsal, på den suveräne tyske pianisten Alexander Lonquich, som framförde två stycken av Robert Schumann, Pianosonat nr 1 i fissmoll och Fantasiestücke.
Schumann talade ofta om sina två alter egon, som speglade sidor i hans personlighet och musik. Den utåtriktade och kraftfulle ”Florestan” stod i stark kontrast till den introverte, känslige och reflekterande ”Eusebius”. Det ”explosiva” ställs mot det ”innerliga” i musik fylld av starka inre spänningar.
Alexander Lonquich gör en dramatisk entré. Liksom innesluten i sig själv och utan att kasta en blick på publiken slår han sig ner på pianopallen, andas ett halvt andetag och slår så an det första ackordet. Han fokuserar helt på musiken, dramatiskt innesluten i den. Han tittar upp i taket, iakttar sina spelande händer, som ibland förs i kors, granskar tangentbordet, men aldrig publiken, bara Florestan och Eusebius.


Ravinens nya konsthall utanför Norrvikens trädgårdar fyller redan första året en viktig funktion och är tillsammans med gamla Apelrydladan festivalens viktigaste spelplats, på ett sätt som verkligen gör Båstad till ett oemotståndligt kulturcentrum under sommarmånadernas begivenheter.

I morgon lördag avslutas årets kammarmusikfestival i Båstad med traditionell ”Grand finale – maraton”. Med Cathrine Winners som konstnärlig ledare har det i år varit en i positiv mening annorlunda festival. Många konventioner har ifrågasatts. Folkmusikens rötter för så mycket av den klassiska musiken har markerats. Nya instrumentgrupper har lyfts fram, inte minst blås och mässing.
Själv glömmer jag inte onsdagens konsert i totalt mörker, som blev en förunderlig lektion om mörkrets roll i våra liv.

Bilden: Ingrid Breibart Nyhus, norsk musikforskare som spelar folkmusik på ”slåttepiano”. Foto: Sören Sommelius.

Ravinen i Båstad visar: Gåtfulla djur och ikoniska Hillteckningar

Skulpturer av Thale Vangen på Konsthallen Ravinen i Norrvikens trädgårdar. Foto: Sören Sommelius.

I dag och i morgon torsdag, lillejulafton, är de sista dagarna för premiärutställningen på kulturhuset och konsthallen Ravinen, invigd den 1 oktober i år i Norrvikens trädgårdar. Under titeln ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen” visas verk av ett dussintal konstnärer i den stora utställningssalen. Gertrud Sandqvist, konstprofessor i Lund, har varit curator.

Under de mörkaste vintermånaderna håller Ravinen stäng, men redan den 12 februari öppnar man igen, med ”Abstrakta uttryck. Christian Berg (1893 – 76), Märta Måås-Fjetterström (1873 – 1941) och Pär Siegård (1887 – 1961).

I en förhandspresentation pekar man på de som de tre har gemensamt, genom att de inspirerades av Bjärehalvöns ”säregna natur”, om än med skilda konstnärliga uttrycksmedel, skultptur, mattväveri och målningar … med mera:

”Med ett lokalt och internationellt perspektiv har de förhållit sig till sin hembygd, då den modernistiska strömningen hämtades hem från Paris och utvecklades i den lokala kontexten.”

Utställningen fokuserar särskilt på tiden kring 1920-talet.

Ravinen – Ulla och Gustav Kraitz kulturstiftelse – ger på många vis mersmak. Läget på på den branta sluttningen ut mot havet är oslagbart, liksom utsikterna. Byggnaden i sig, ritad av Pontus Möller arkitekter i Ängelholm är en klenod. Utifrån ser den liten ut, men är invändigt precis ”lagom stor”, inkluderande Birgit Nilsson-konsertsalen, som förhoppningsvis inkluderas som konsertlokal i årets Båstad kammarmusikfestival, veckan efter midsommar. Och rummet med den fasta utställningen med verk av Ulla och Gustav Kraitz.

Utställningen som avslutas i morgon har för mig några höjdpunkter. Carl Fredik Hills teckningar från perioden 1883 – 1911 är i många avseenden ikoniska och det är ett äventyr att kunna studera dem på så nära håll som här.

Till det kommer Thale Vangens gåtfulla former som placerats på golvet i utställningssalen och som vid en hastig blick kan likna sälar på klippor – eller rester av djur, avhuggna kroppsdelar efter en blodig massaker på en flock av ett odefinierbart djur. Det är både obehagliga och på något vis igenkännbara biologiska former som ”ställer frågor” till mig som betraktare, om människan och om djurens världar.

Nu är de först och främst skulpturer på en utställning, men materialet är bland annat råhud och renskinn, kokosfiber, tråd och betong.

Det är fascinerande men också gåtfullt. Konstnären är även biolog läser jag i katalogen. Hennes verk på Ravinen är både fascinerande och frånstötande.

 Thale Vangen är född 1974 i Norge och nu verksam i Malmö.

Carl Fredrik Hill. Teckning Utan titel 1883 – 1911. Papper, färgkrita.Foto: Sören Sommelius.

Kulturhuset Ravinen invigs vid Norrvikens trädgårdar

Kulturhuset Ravinen invigs i morgon fredag. Här ett rum with a view. Foto: Mikael Bertmar/Instagram.

I morgon fredag invigs Kulturhuset Ravinen nära Norrvikens trädgårdar i Båstad. Vägen till det nya kulturhuset har varit lång och kantad av framgångar och besvär. Keramikerna Ulla och Gustav Kraitz har ihärdigt kämpat vidare med Ulla och Gustav Kraitz Kulturstiftelse som verktyg.

Jag har själv hittills bara sett kulturhusets utsida från Norrvikens parkeringsplats. Av bilder att döma är det en verkligt spännande byggnad, som bör ha de bästa förutsättningar att bli en unik del inte bara i det framtida Båstads kulturliv utan för intresserade i ett större område.

Ravinen ska hålla öppet året runt. På invändiga 1500 kvm finns plats för utställningar, konserter och teater, liksom för barnverksamhet. Här finns ett auditorium för 250 personer, därtill café och restaurang. En särskild roll spelar Kraitz-rummet, femtio kvm utställning med konst av grundarna Ulla och Gustav Kraitz och berättelsen om projektet Ravinen.

Pontus Möller Arkitekter i Ängelholm har ritat byggnaden. Verksamhetschef för Ravinen är Elisabeth Alsheimer som 2008–11 var chef för Dunkers kulturhus i Helsingborg och senare varit intendent vid både Konstakademin i Stockholm och Thielska galleriet likaså i Stockholm.

Peab-familjen Paulssons bolag Backahill har uppfört konsthallen, som för 25 år med möjlighet till förlängning är uthyrd till stiftelsen.

Fredagens invigning inleds klockan 15. Olle Wästberg, tidigare generalkonsul i New York, klipper bandet. Efteråt talar bland annat Gustav Kraitz.

Första utställningen, ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen”, invigs samma dag av Gertrud Sandqvist.

 På lördag den 2 oktober klockan 14 invigs den nya Steinwayflygeln av professor Hans Pålsson.

För programmet i sin helhet, läs här.

Det har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

För ett år sedan talade jag med Gustav Kraitz om kulturhuset Ravinen. Han slog då fast att det ska vara klart efter sommaren 2021, som det blev.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp.

Gustav Kraitz kom till Sverige som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Fotnot: Kulturhusets öppettider är planerade till ons-sön 11-17, tors 11-20.

Konsthallen Ravinen i Norrviken börjar byggas

”Visionsskiss” av Ravinens konsthall, ritad av Möller arkitekter i Ängelholm.

Det blir en konsthall och ett kulturhus vid Norrvikens trädgårdar, berättar skulptören och keramikern Gustav Kraitz. Han och hustrun Ulla har kämpat oförtröttligt för projektet under mer än 25 år. Olika planer och idéer har avlöst varandra. Det har varit en lång färd, med många framgångar men också otaliga bakslag. Tills nu.

– Vi börjar bygga i år. Konsthallen ska stå klar till nästa sommar, berättar Gustav. Finansieringen är klar, liksom de långsiktiga förutsättningarna för driften.

– Det ska finnas verksamhet där året runt, litteratur, konst och musik. På sommaren också ett café och en liten restaurang, liksom en konsertsal och en designbutik.

Konsthallen uppförs av företaget Backahill, vars ägare är Peabs Erik Paulsson och hans familj.

Arkitekten Johan Celsings förslag är inte längre aktuellt. I stället står ängelholmsarkitekten Pontus Möller bakom de aktuella ritningarna. Kulturhuset kommer att heta Ravinen och ligger med utsikt över havet i ravinen alldeles utanför själva Norrvikens trädgårdar.

De har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp. 

Han kom hit som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett efter sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Jämfört med den var kanske Ravinenprojektet mera hanterligt. Fast det tog längre tid.

Men 2021 ska det stå klart. Peppar, peppar, ta i trä!

Nog är det spännande! 

Eller som HD:s konstkritiker Linda Fagerström skrev i en kommentar:

”Vilka är visionerna? Vilken konst drömmer Ravinen om att visa? … Alldeles oavsett: Jag hoppas på en ny konstinstitution som förmår navigera i både de lokala, regionala och internationella vatten som Bjärehalvön faktiskt omges av.”

Ulla och Gustav Kraitz. Foto Sören Sommelius.