Etikettarkiv: Ulla Kraitz

Lyd och skjut – aldrig på våra gator! Bertil Englerts ”Universal soldier” på Dunkers, på årsdagen av Rysslands krig mot Ukraina

Bertil Englerts freds och antkrigskonstverk Universal Soldier visas under våren i entrén på Dunkers kulturhus. Foto: Stefan Lindqvist/HD.

Vi lever i en mörk tid. Ett hänsynslöst krig pågår Europa, i det plågade Ukraina, där ryska soldater härjar och dagligen begår grova brott mot krigets lagar genom att skicka dödande projektiler mot skyddslösa människor, mot skolor, sjukhus, teatrar och museer.

Kreml hotar med kärnvapenkrig och yttersta domen. Mänsklighetens undergång? Vad kan vi göra? Tiga och huka i uppgivenhet? Eller?

Konstnären Bertil Englert hukar inte. Han har gjort Sveriges kanske viktigaste freds- och antikrigskonstverk, Universal Soldier. Det visar vad krig gör med människor, det manar till fred och lösningar med ickevåld i Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings anda.

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns ett djupt engagemang för freden. Han går i Gandhis och Kings fotspår med sitt budskap om fred på jorden och men också om fred med jorden i Elin Wägners efterföljd.

Som ung konstnär blev Bertil, min vän sedan många år, medveten om krigets och våldets destruktivitet när Martin Luther King mördades, den 4 april 1968. Sedan dess har återkommande teman i hans konst varit att verka för freden, att hylla naturen och djurens världar liksom universums ofattbara skönhet.

Ett exempel på det sistnämnda finns här i Helsingborg i Maria Park, den stora ”Saturnus”, som bygger på planetens ringar men också visar glimtar av universums gåtfullhet.  På nära håll finns i Ängelholm den fina ”Hyllning till daggmasken”, som handlar om ”den undre den nedre bonden” (med Harry Martinsons ord), och med en bortåt tre meter hög skulptur som påminner om daggmaskens nödvändiga insatser för människans liv och odlande.

Just i dag, den 24 februari, är det ett år sedan det ryska angreppet på grannlandet Ukraina inleddes, det som blev början till ett år av barbari i Europa och ett krig präglat av krigsförbrytelser och mord på civila i en skala som borde vara otänkbar år 2023.

Den 24 februari är en sorgens dag, men också en dag för fredsaktioner och protester mot kriget. Vad kunde vara bättre än att som här och nu visa det drabbande verket ”Universal soldier”. Låt oss för fredens och konstens skull ta emot och begrunda Bertil Englerts skulptur, med dess livsviktiga fredsbudskap!

Med fem dryga två meter höga skelettsoldater i järn sammanvuxna med sina gevär visar Bertil som i en serieteckning hur krigande soldater bit för bit kan förlora sin mänskliga förmåga till inlevelse, till mänsklighet och smälta samman med sina vapen.

Därför är Universal soldier särskilt viktig en dag som denna när cyniska makthavare hotar sina så kallade fiender med kärnvapenkrig och total ödeläggelse, en utplåning av människan och det mänskliga så kuslig att den är svårt att föreställa sig.

Det är min stilla förhoppning att skulpturen som unikt fredskonstverk till slut kan få sin plats i det offentliga rummet. Jag inser att det inte är enkelt men ändå inte borde vara omöjligt.

Nu kan vi se Universal Soldier på Dunkers. Det känns bra! Helsingborg behöver fredsskulpturer, konst för freden. Under andra världskriget gick ju gränsen mellan krig och fred just här genom ”vårt” Öresund, det får vi aldrig glömma, det var hit de judiska flyktingarna från Danmark kunde rädda sig hösten 1943. Här firade danskar och svenskar den efterlängtade freden försommaren 1945 på Hamntorget. Just i år har vi i Norra hamnen fått en viktig ny minnesplats för Förintelsen och dess offer med fredsmäklaren Raoul Wallenbergs portfölj som ett fredsmonument, en skultpur av Gustav och Ulla Kraitz, besläktad med deras verk utanför FN:s högkvarter i New York. 

2023 hör Helsingborg genom sitt läge och sina hamnanläggningar till de svenska platser som i en tänkbar kärnvapenkonflikt kan bli prioriterade mål för skrupellösa angripare. Också därför borde det vara angeläget att manifestera Helsingborg som en Fredens stad.

Universal Soldiers fem skelettsoldater ” stampar och trampar” som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet, ”men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs.”

Lyd och skjut? Aldrig på våra gator!

***

Universal Soldier bygger på en protestsång från 1963 med samma namn, en sång mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, i vilken det bland annat heter:

”He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / they come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.”

Anförande hållet på Dunkers kulturhus 24.2.2023 av Sören Sommelius vid vernissagen där av Bertil Englerts ”Universal Soldier”, på årsdagen av Rysslands hänsynslösa krig i Ukraina.

Glöm ej! På platsen Ankomst Helsingborg: Till minnet av Förintelsen och Raoul Wallenberg

Vid invigningen av platsen Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats vid Norra hamnen i Helsingborg talade för judiska församlingen i nordvästra Skåne Gideon Beil, på bilden i svart judisk kippa och Helsingborgs stads kulturdirektör Mats Hallberg till höger om honom. Foto: Sören Sommelius.

På en bänk nere vid Norra hamnens kaj inte långt från Hamntorget står en kvarglömd attachéväska, av samma typ som diplomaten Raoul Wallenberg använde. Det är en skulptur skapad av konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Den finns på flera platser runt om på jorden, också utanför FN:s högkvarter i New York och nu också i Helsingborg vid Norra hamnens kaj, för att markera en minnesplats över Wallenberg som genom att utfärda skyddspass räddade livet på tusentals judar som undkom transporter till nazistiska koncentrationsläger. I januari 1945 försvann han själv spårlöst efter att ha förts bort av sovjetiska myndigheter.

I söndags, den 29/1, i anslutning till Förintelsens minnesdag två dagar tidigare, invigdes här en minnesplats över Wallenberg och Förintelsen. Platsen har ett dubbelt namn, Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats. Det förstnämnda syftar på att många judiska flyktingar från Danmark steg i land just här i det som då var fredens Sverige. På andra sidan Sundet låg det då av nazisterna ockuperade och mörklagda Danmark.

Den stora judiska flykten från Danmark till Sverige inträffade särskilt 1943. Då tog sig bortåt 7000 danska judar över Sundet, ofta på överlastade fiskebåtar. De kom i land i Höganäs, Helsingborg, Landskrona och Malmö.

Den gången gick gränsen mellan krig och fred genom Europa längs ”järnridån”, med Churchills uttryck, men också genom Öresund, mellan det av nazisterna ockuperade Danmark och det alliansfria Sverige.

På den danska sidan av Sundet uppmärksammades 70-årsminnet stort, med böcker, ambitiösa TV-sändningar, tal och kransnedläggningar av drottningen. Här i Sverige var tystnaden och ointresset ganska kompakt. Kommunfullmäktiges ordförande Mats Sander talade förvisso väl i stadsteaterns foajé, men i övrigt ignorerades minnet av det officiella Helsingborg vad jag vet.

Jag tror att Helsingborg är den av alla städer i Sverige som under världskriget ”kom nazismen närmast” genom den konkreta närheten till det ockuperade Helsingør. Just därför känns Raoul Wallenbergs minnesplats så angelägen. I sammanhanget borde väl ha nämnts de helsingborgare som aktivt engagerade sig i flyktinghjälp och antinazistiska aktioner, väl värda att också minnas.

I år skriver vi 2023 och åttio år har gått sedan de danska judarnas flykt över Öresund 1943. Händelsen är tidsmässigt ett decennium längre bort än tystnadens 2013. Men det brutala kriget i Ukraina har gjort att kriget som begrepp och möjlighet har kommit närmre i det svenska kollektiva tänkandet. Ett kärnvapenkrig på svensk mark kan i dag inte uteslutas, inte heller militära konfrontationer i det Sverige som i över 200 år varit förskonat från krigshandlingar. 

Till det kommer att dagens svenska regering, ledd av Ulf Kristersson, för sin egen makts skull använder sig av högerextrema krafter, däribland också högt uppsatta politiker som ostraffat gjort häpnadsväckande kusliga antisemitiska utspel, som en tidigare SD-talman i riksdagen.

Därför är det min förhoppning at den fina platsen ”Ankomst Helsingborg”, med utsikt över havet till tvillingstaden Helsingør, ges en identitet som en given plats för manifestationer mot antisemitism och främlingsfientlighet – och för fredsaktioner som synliggör kriget och krigshetsandets mörka krafter.

Det blev i söndags en stund av stort allvar när Gideon Beil, representant för den judiska församlingen i nordvästra Skåne, med svart judisk kippa på huvudet, invigningstalade på minnesplatsen, tillsammans med Mats Hallberg, Helsingborgs stads kulturdirektör. Vi som var där kunde samtidigt i stenar på marken läsa uthuggna citat ur berättelser från några av Förintelsens ögonvittnen eller deras överlevade barn, som i slutet av kriget lyckades undkomma nazisternas mordiska plågoandar genom att finna en fristad just här i detta Helsingborg. Berättelser som insamlats av Helsingborgs museum.

I sitt tal nämnde Gideon Beil förståeligt nog det chockerande antisemitiska attentat mot paret Kraitz skulptur som ägde rum bara några timmar före invigningen av ”Ankomst Helsingborg”.

Dessbättre klarade sig skulpturen och platsen undan bestående skador och finns nu som bestående påminnelse om hur nära kriget Helsingborg var de åren. En annan sådan plats är de båda krigskyrkogårdarna på Pålsjö kyrkogård med omkomna brittiska och tyska soldater.

Sådana tankar föds på platsen och kan sammanfattas med två ord på en av stenarna på marken just där: ”Glöm ej”.

Ravinen i Båstad visar: Gåtfulla djur och ikoniska Hillteckningar

Skulpturer av Thale Vangen på Konsthallen Ravinen i Norrvikens trädgårdar. Foto: Sören Sommelius.

I dag och i morgon torsdag, lillejulafton, är de sista dagarna för premiärutställningen på kulturhuset och konsthallen Ravinen, invigd den 1 oktober i år i Norrvikens trädgårdar. Under titeln ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen” visas verk av ett dussintal konstnärer i den stora utställningssalen. Gertrud Sandqvist, konstprofessor i Lund, har varit curator.

Under de mörkaste vintermånaderna håller Ravinen stäng, men redan den 12 februari öppnar man igen, med ”Abstrakta uttryck. Christian Berg (1893 – 76), Märta Måås-Fjetterström (1873 – 1941) och Pär Siegård (1887 – 1961).

I en förhandspresentation pekar man på de som de tre har gemensamt, genom att de inspirerades av Bjärehalvöns ”säregna natur”, om än med skilda konstnärliga uttrycksmedel, skultptur, mattväveri och målningar … med mera:

”Med ett lokalt och internationellt perspektiv har de förhållit sig till sin hembygd, då den modernistiska strömningen hämtades hem från Paris och utvecklades i den lokala kontexten.”

Utställningen fokuserar särskilt på tiden kring 1920-talet.

Ravinen – Ulla och Gustav Kraitz kulturstiftelse – ger på många vis mersmak. Läget på på den branta sluttningen ut mot havet är oslagbart, liksom utsikterna. Byggnaden i sig, ritad av Pontus Möller arkitekter i Ängelholm är en klenod. Utifrån ser den liten ut, men är invändigt precis ”lagom stor”, inkluderande Birgit Nilsson-konsertsalen, som förhoppningsvis inkluderas som konsertlokal i årets Båstad kammarmusikfestival, veckan efter midsommar. Och rummet med den fasta utställningen med verk av Ulla och Gustav Kraitz.

Utställningen som avslutas i morgon har för mig några höjdpunkter. Carl Fredik Hills teckningar från perioden 1883 – 1911 är i många avseenden ikoniska och det är ett äventyr att kunna studera dem på så nära håll som här.

Till det kommer Thale Vangens gåtfulla former som placerats på golvet i utställningssalen och som vid en hastig blick kan likna sälar på klippor – eller rester av djur, avhuggna kroppsdelar efter en blodig massaker på en flock av ett odefinierbart djur. Det är både obehagliga och på något vis igenkännbara biologiska former som ”ställer frågor” till mig som betraktare, om människan och om djurens världar.

Nu är de först och främst skulpturer på en utställning, men materialet är bland annat råhud och renskinn, kokosfiber, tråd och betong.

Det är fascinerande men också gåtfullt. Konstnären är även biolog läser jag i katalogen. Hennes verk på Ravinen är både fascinerande och frånstötande.

 Thale Vangen är född 1974 i Norge och nu verksam i Malmö.

Carl Fredrik Hill. Teckning Utan titel 1883 – 1911. Papper, färgkrita.Foto: Sören Sommelius.

Kulturhuset Ravinen invigs vid Norrvikens trädgårdar

Kulturhuset Ravinen invigs i morgon fredag. Här ett rum with a view. Foto: Mikael Bertmar/Instagram.

I morgon fredag invigs Kulturhuset Ravinen nära Norrvikens trädgårdar i Båstad. Vägen till det nya kulturhuset har varit lång och kantad av framgångar och besvär. Keramikerna Ulla och Gustav Kraitz har ihärdigt kämpat vidare med Ulla och Gustav Kraitz Kulturstiftelse som verktyg.

Jag har själv hittills bara sett kulturhusets utsida från Norrvikens parkeringsplats. Av bilder att döma är det en verkligt spännande byggnad, som bör ha de bästa förutsättningar att bli en unik del inte bara i det framtida Båstads kulturliv utan för intresserade i ett större område.

Ravinen ska hålla öppet året runt. På invändiga 1500 kvm finns plats för utställningar, konserter och teater, liksom för barnverksamhet. Här finns ett auditorium för 250 personer, därtill café och restaurang. En särskild roll spelar Kraitz-rummet, femtio kvm utställning med konst av grundarna Ulla och Gustav Kraitz och berättelsen om projektet Ravinen.

Pontus Möller Arkitekter i Ängelholm har ritat byggnaden. Verksamhetschef för Ravinen är Elisabeth Alsheimer som 2008–11 var chef för Dunkers kulturhus i Helsingborg och senare varit intendent vid både Konstakademin i Stockholm och Thielska galleriet likaså i Stockholm.

Peab-familjen Paulssons bolag Backahill har uppfört konsthallen, som för 25 år med möjlighet till förlängning är uthyrd till stiftelsen.

Fredagens invigning inleds klockan 15. Olle Wästberg, tidigare generalkonsul i New York, klipper bandet. Efteråt talar bland annat Gustav Kraitz.

Första utställningen, ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen”, invigs samma dag av Gertrud Sandqvist.

 På lördag den 2 oktober klockan 14 invigs den nya Steinwayflygeln av professor Hans Pålsson.

För programmet i sin helhet, läs här.

Det har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

För ett år sedan talade jag med Gustav Kraitz om kulturhuset Ravinen. Han slog då fast att det ska vara klart efter sommaren 2021, som det blev.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp.

Gustav Kraitz kom till Sverige som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Fotnot: Kulturhusets öppettider är planerade till ons-sön 11-17, tors 11-20.

En daggmask, ”den undre bonden”, till Ängelholm?

Konstnären Bertil Englert med sin skulptur Daggmasken som Kultursällskapet i Ängelholm hoppas kunna köpa för att placera ut i staden? Bild: Niklas Gustavsson/HD.

Får Ängelholm en stor skulptur av en liten varelse, Bertil Englerts fyra meter höga ”Hyllning till daggmasken”?

Bakom tanken att köpa in Englers daggmask ligger Kultursällskapet i staden, som i samband med Ängelholms 500-årsjubileum skänkte en skulptur av Ulla och Gustav Kraitz till kommunen och nu vill går vidare för att smycka Ängelholm med offentlig konst.

Till Helsingborgs Dagblad säger föreningens ordförande Else Ekblom att det finns flera orsaker till förslaget. En är att Bertil Englert, bosatt i kommunen vid Västersjöns norra strand inte är representerad i staden. En annan är att just en daggmask skulle känna sin som hemma i Ängelholm.

– Hans daggmask skulle göra sig här. Ängelholm har alltid varit beroende av det omgivande jordbrukslandskapet och daggmaskens gärning under jorden, det är en riktig bonnastad.

Daggmasksskulpturen gjordes för tjugo år sedan, inspirerad särskilt av en dikt av Harry Martinson:

Daggmasken 

Vem vördar daggmasken, / odlaren djupt under gräsen i jordens mull. / Han håller jorden i förvandling. / Han arbetar helt fylld av mull, / stum av mull och blind. / Han är den undre, den nedre bonden / där åkrar klädas till skörd. / Vem vördar honom, / den djupe, den lugne odlaren, / den evige grå lille bonden / i jordens mull.

Daggmasken är en landlevande ringmask och ett av våra viktigaste djur och en ovärderlig medhjälpare i våra odlingar. Mellan ett halvt och två ton daggmaskar per hektar finns det i vanlig åkerjord, men daggmasken finns i de flesta miljöer. Av världens 2000 daggmaskarter lever 15 i Sverige, läser jag på Förbundet Organisk Biologisk Odlings webbsida

Daggmasken har en enorm betydelse för jordens fruktbarhet och struktur. Den sönderdelar och blandar växtrester med mineraljord. Den transporterar den ”förädlade” jorden till markytan. Den frigör växtnäringsämnen. Den luckrar jorden och kittar med sitt slem ihop jordpartiklarna till aggregat och den utsöndrar växtstimulerande ämnen.

Bertil Englert har haft både små daggmaskar och väldiga valar som återkommande motiv i många verk. Han beundrar särskilt daggmasken och säger till HD:

– Det är fina och vackra djur, det syns att de har jazzen i blodet. De är också världens bästa jordförbättrare. Aristoteles kallade dem jordens inälvor och Cleopatra ska ha heligförklarat dem. Jag har själv haft kompost i många år och har sett nyttan de gör.

Han har också ett eget förslag på placering av skulpturen.

– Vid den lilla parken vid Vita räck, där det finns vatten, träd och buskar. I den miljön skulle den passa bra.

Fotnot: Eftersom Bertil Englert sedan många år är en kär vän är det här ingen opartisk text, vilket bör nämnas.

Konsthallen Ravinen i Norrviken börjar byggas

”Visionsskiss” av Ravinens konsthall, ritad av Möller arkitekter i Ängelholm.

Det blir en konsthall och ett kulturhus vid Norrvikens trädgårdar, berättar skulptören och keramikern Gustav Kraitz. Han och hustrun Ulla har kämpat oförtröttligt för projektet under mer än 25 år. Olika planer och idéer har avlöst varandra. Det har varit en lång färd, med många framgångar men också otaliga bakslag. Tills nu.

– Vi börjar bygga i år. Konsthallen ska stå klar till nästa sommar, berättar Gustav. Finansieringen är klar, liksom de långsiktiga förutsättningarna för driften.

– Det ska finnas verksamhet där året runt, litteratur, konst och musik. På sommaren också ett café och en liten restaurang, liksom en konsertsal och en designbutik.

Konsthallen uppförs av företaget Backahill, vars ägare är Peabs Erik Paulsson och hans familj.

Arkitekten Johan Celsings förslag är inte längre aktuellt. I stället står ängelholmsarkitekten Pontus Möller bakom de aktuella ritningarna. Kulturhuset kommer att heta Ravinen och ligger med utsikt över havet i ravinen alldeles utanför själva Norrvikens trädgårdar.

De har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp. 

Han kom hit som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett efter sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Jämfört med den var kanske Ravinenprojektet mera hanterligt. Fast det tog längre tid.

Men 2021 ska det stå klart. Peppar, peppar, ta i trä!

Nog är det spännande! 

Eller som HD:s konstkritiker Linda Fagerström skrev i en kommentar:

”Vilka är visionerna? Vilken konst drömmer Ravinen om att visa? … Alldeles oavsett: Jag hoppas på en ny konstinstitution som förmår navigera i både de lokala, regionala och internationella vatten som Bjärehalvön faktiskt omges av.”

Ulla och Gustav Kraitz. Foto Sören Sommelius.

Kulturhuset Ravinen i Norrviken

Ulla och Gustav K_7139

Efter en lång tid av idéarbete, planering och heta diskussioner är det mesta klart för Ravinen Kulturcentrum i Norrviken Båstad.

– Finansieringen av Ravinen är ännu inte i hamn, men jag har goda förhoppningar, säger konstnären och keramikern Gustav Kraitz.

För femton år sedan bildades en stiftelse, som nu heter Ulla och Gustav Kraitz stiftelse, utifrån Gustav Kraitz idé om ett regionalt kulturcentrum på norrsluttningen ner mot Laholmsbukten. Det har varit en lång resa, som börjar nå sitt mål. Arkitekten Johan Celsing har ritat en flexibel byggnad, 2 900 kvm med plats för utställningar, konserter och andra kulturevenemang. Där ska finnas utställningsytor, en hörsal, ett kafé med designbutik och ett Kraitz-rum, med verk av Ulla och Gustav Kraitz.

Till byggnaden hör en omgivande park som också ska kunna fungera som skulpturpark.

Kulturhuset kommer inte att inkräkta på Norrvikens trädgårdar. Det är tänkt att byggas en bit innanför entrén till området, just före den stora parkeringen.

Ravinen-Norrviken_7173

Anläggningen beräknas kosta 65 miljoner. Avsikten är att uppföra den utan lån och med 10 miljoner avsatta för finansiering av de tre första årens verksamhet. Kalkylen är beräknad på 80 000 årliga besökare.

I en broschyr som presenterar projektet skriver Johan Celsing att ambitionen är att ”byggnaden genom sin gestaltning ska vitalisera platsen och göra det möjligt att uppleva den enastående utsikten mot den dramatiska terrängen och det öppna havet”.

I samma skrift pekar konsertpianisten Hans Pålsson på kulturcentrats möjligheter:

”Båstad har med sin kammarmusikfestival sedan länge ritat in sig på musikens karta. Nu ska vi belönas med ett spelrum under hela året, beläget i naturens rikedom”.