Etikettarkiv: Alliansfrihet

Hotar Rysssland att anfalla Sverige?

Svenska soldater i Afghanistan. Foto: TT.

”Regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025 innebär ett allvarligt avsteg från den svenska alliansfrihetspolitiken”, skriver Sven Hirdman, tidigare tidigare ambassadör, statssekreterare och krigsmaterielinspektör, på sajten Alliansfriheten.se.

Regeringens bild av det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområden är mörk, skriver Hirdman. Så är det i vissa avseenden, menar jag. Östersjön har blivit en konfrontationszon för USA och Ryssland. Ett framtida storkrig skulle kunna utspelas här. Om den skildringen är korrekt, vad beror det på?

Hirdman skriver att den svenska regeringen ensidigt utpekatar Ryssland som ansvarig för det försämrade säkerhetsläget:

”Allt är Rysslands fel: Det är Ryssland som bedriver militär verksamhet längs sina gränser  och som hotar Sverige.

Hotar Ryssland Norden och de baltiska länderna? Har Ryssland med Hirdmans ord ”onda avsikter” mot de baltiska och nordiska länderna? Skulle Ryssland planera ett krig mot dessa länder, ett erövringskrig? Är Sverige hotat av Ryssland och är det ett huvudskäl till att Sverige fortast möjligt måste gå med i Nato?

Varför skulle Ryssland erövra Sverige? För malmen och skogen? Knappast. Den sortens resonemang är inte realistiska.

Ett huvudargument för den synen på Ryssland skulle vara de ryska aggressionerna mot Georgien och Ukraina för 12 respektive 6 år sedan, skriver Hirdman, men slår bort tanken, det som skedde ” bottnade i motsättningar till följd av Sovjetunionens upplösning”.

Varför moderniserar Ryssland nu sin stridskrafter, frågar sig Hirdman och ger själv sett svar, ”för att möta de mångfaldigt starkare amerikanska styrkorna”.

I själva verket är det USA och Nato som flyttar fram sina militära positioner, i synnerhet på Nordkalotten, i Östersjön och i Polen och Baltikum, fortsätter Hirdman.

Ryssland ges också skulden för de nedlagda nedrustningsförhandlingarna, trots att det var USA som sade upp ABM- och INF-avtalen och tvekar att förlänga Nya START-avtalet.

Beträffande USA sägs i propositionen inget ont, skriver Hirdman vidare: ”Det finns ingen kritik mot de militära amerikanska uppladdningarna på Nordkalotten, i Polen och Baltikum och över Östersjön; inga reflektioner hur detta kan påverka det ryska agerandet.” Till det kan läggas USA:s långtgående planera spå att militarisera rymden på ett sätt som utgör ett dramatiskt hot mot världens folk och de nya kärnvapen som Trumps USA nu placerar ut i Europa.

Finland hart en radikalt annorlunda politik gentemot Ryssland och en säkerhetspolitiska doktrin där man infört stadgandet att ”Finland tillåter inte att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater”, något motsvarande saknas i de svenska koncepten.

Sverige har sedan 200 år haft en framgångsrik säkerhetspolitik, betonar Hirdman, 1812 års politik, ”Karl Johans politik – att Sverige skulle hålla sig utanför stormaktsmotsättningarna.” Efter 1991 har vi officiellt hävdat militär alliansfrihet.

Hirdman avslutar sin artikel med att skriva om risker och möjlöigheter:

”Risken för Sverige ligger inte i ett isolerat ryskt anfall mot vårt land utan i att en stormaktskonflikt utbryter i Europa, som drabbar också oss. Om detta finns det inga resonemang i propositionen. Inte heller om vad Sverige skulle kunna göra för att minska dessa stormaktsspänningar och på så sätt minska krigsriskerna för Sverige.

Tillsammans med länder som Finland, de andra nordiska länderna och Frankrike skulle vi faktiskt kunna göra en hel del för att undanröja misstro och skapa bättre förutsättningar för en fredlig utveckling i Europa med bevarande av Sverige som ett militärt icke utsatt område. Det utesluter på inget sätt utan förutsätter att vi samtidigt bygger upp ett trovärdigt, fredsbevarande svenskt totalförsvar.”

Fotnot: Sven Hirdmans artikel ”Slå vakt om alliansfriheten”, finns i sin helhet här.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.

Stor opinion mot Värdlandsavtalet

Vardlandsavtalet

57 procent av svenskarna är mot Värdlandsavtalet, enligt ny Sifoundersökning, bara 27 procent är för.

I somras ”anföll” amerikanska bombplan Österlen. Det ingick i en stor Nato-övning, var syfte ytterst var att, som det förskönande heter, ”skicka signaler” till Ryssland, eller på klarspråk att visa makt och provocera.

Kort före valet, den 4 september 2014, ingick alliansregeringen ett preliminärt Värdlandsavtal med Nato, utan föregående politisk debatt, mitt under valrörelsen.Händelsen fick minimal uppmärksamhet, om någon.

Detta utkast ska nu diskuteras och antas av riksdagen. Frågan (Ds 2015:39 Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd) tas upp den 22 mars och diskuteras bara vid detta enda tillfälle.

Enligt Värdlandsavtalet kan Sverige ta emot stöd från Nato vid krig eller kris i närområdet. Avtalet inbjuder Nato till övningar i Sverige, som de i Österlen och i Norrland förra året.

”Sverige, Nato och säkerheten. Betänkande från Natoutredningen” är titeln på en ny skrift (Celanders, 2016) som kritiskt granskar Värdlandsavtalet och frågor som har med svenskt Natomedlemskap att göra. Där slås fast att två saker helt förbigås i Värdlandsavtalet. Ingenstans nämns något om vår alliansfrihet. Inte heller nämns frågan om kärnvapen i Sverige överhuvud.

Utrikesminister Margot Wallström medgav i onsdagens DN att frågan att Sverige inte accepterar kärnvapen på svenskt territorium ”måste klaras ut”.

Nu har Aktionsgruppen Nej till NATO låtit Sifo genomföra en opinionsundersökning som visar att en majoritet av den svenska opinionen avvisar Värdlandsavtalet med Nato.

57 procent tycker att riksdagen inte ska godkänna Värdlandsavtalet, bara 27 procent är för. Bland de röd-gröna väljarna säger 70 procent nej till värdlandsavtalet medan 14 procent är positiva. Av de borgerliga väljarna säger 45 procent nej till värdlandsavtal medan 39 procent är positiva.

Frågan som ställdes var: ”Tycker du att Riksdagen skall godkänna Sveriges Värdlandsavtalet med NATO, om kraftigt utökat militärt samarbete med NATO, ifall det resulterar i förlust av Sveriges alliansfrihets och neutralitet?”

I den senaste stora opinionsundersökningen var 50 procent av svenskarna negativa till tanken på svenskt Nato-medlemskap och bara 34 procent positiva.

Trots dessa ytterst tydliga siffror förefaller det som om att det finns en politisk majoritet i riksdagen för att godkänna Värdlandsavtalet, vilket är ett grovt svek mot väljarna, ett stort steg in i kärnvapenalliansen Natos militära strukturer och beroenden. En vinst för USA:s (och Sveriges) vapenindustrier, en förlust för freden och demokratin.

Anders Romelsjö behandlar Värdlandsavtalet och Nej till Natos statistik ingående på sin blogg.