Etikettarkiv: Anders Björnsson

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

Varför deltar Sverige i övningar i Svarta havet riktade mot Ryssland?

Foto: Efrem Lukatsky/AP/SvD.

USA:s och Ukrainas kontroversiella övning Sea Breeze 2021 ägde rum 28 juni–10 juli. Sverige var ett av 32 deltagande länder. Tre debattörer som är utgivare av sighten alliansfriheten.se är både upprörda och undrande i en debattartikel i Svenska Dagbladet, Rolf Andersson advokat, Anders Björnsson, publicist, Lars-Gunnar Liljestrand, tidigare forsknings- och utvecklingsingenjör.

Det bör sägas att endast två svenskar deltog i Sea Breeze. Samtidigt var informationen i Sverige minimal eller ingen. Artikelförfattarna fick söka i amerikanska flottans ”Navy News” (21/6) för att få reda på att Sverige var med i övningen och räknas upp som ett av 32 deltagande länder. 

Försvarsminister Peter Hultqvist brukar framhålla att Sverige bara deltar i militära övningar när det kan stärka vårt eget nationella försvar samt att vi inte deltar i övningar riktade mot någon annan stat.

I det här fallet var övningen kontroversiell därigenom att den öppet riktades mot Ryssland, som några dagar före övningens start sköt varningsskott och släppte fyra bomber nära det brittiska örlogsfartyget Defender. Enligt Ryssland befann sig sig Defender tre kilometer in på vatten nära Krim som Ryssland efter den olagliga annekteringen betraktar som sitt. Britterna å sin sida förnekade både intrång och att man beskjutits.

Britterna övervägde två rutter, heter det i artikeln. En nära kusten och en sydligare på ett stort avstånd från kusten. Den senare avvisades eftersom Ryssland ”kunde tolka det vägvalet som en svaghet och/eller som bevis för att Storbritannien accepterade annekteringen av Krim”.

Vid en busshållplats i Kent hittades konfidentiella dokument från den brittiska flotten. Några av dem handlade om förväntade ryska reaktioner om ett brittiskt fartyg skulle segla nära Krim. Holländska webbtidskriften nrc.nl kunde den 29 juni informera om dokumenten, vars äkthet åtminstone hittills inte ifrågasatts och som först publicerades av BBC.

Det förefaller som om den ryska versionen är mest trovärdig, skriver de tre i sin artikel, alltså att det brittiska örlogsfartyget passerade Krim så nära att det från ryskt håll uppfattades som en kränkning.

Övningen Sea Breeze 2021 genomfördes under ett allt mer upptrappat spänningsläge mellan Ryssland och Nato. Incidenten med det brittiska örlogsfartyget ökade spänningen ytterligare, något som knappast gynnar svenska intressen. Också därför är Sveriges motiv för att delta i övningen oklara, alldeles särskilt som det var en övning riktad mot Ryssland.

Artikelförfattarna ställde frågor till försvarsdepartementet om Sveriges deltagande i marinövningen och fick till svar ”att regeringen uppdragit åt Försvarsmakten att genomföra försvarsrelaterat samarbete med Ukraina under 2021”. Det heter vidare i svaret att ”en viktig del av Försvarsmaktens verksamhet är att öva inför olika typer av situationer som kan uppstå. Genom deltagande i internationella övningar stärks därmed den nationella förmågan hos våra krigsförband.”

Skribenterna accepterar inte argumenteringen och avrundar sin artikel:

”Att deltagandet i Sea Breeze 2021 skulle syfta till att stärka vårt nationella försvar är helt enkelt nonsens.

Kanske kan man tolka tystnaden från svenskt håll som att det handlar om en mot annan stat riktad övning vilket man inte vill informera allmänheten om?

Sverige borde inte delta i övningar som Sea Breeze då vi inte har några nationella intressen att ta tillvara i Svarta havet. Övningen stärker inte vårt nationella försvar och vi kan inte ha någon fördel av att medverka till att öka spänningen mellan USA/Nato och Ryssland.”

Det värsta som kan hända i Östersjön är– inte bara ur svenskt perspektiv – ett ökat spänningsläge mellan USA/Nato och Ryssland. Om Sverige blir inblandat i något sådant kan konsekvensererna bli kusliga.

Det ligger tvärtemot i Sveriges nationella intresse att upprätthålla professionella diplomatiska relationer med de ryska makthavarna och att bygga broar till Ryssland på mellanfolklig basis.

Anders Björnsson: miniessäer och musiken

”Under våren 2020 upptäcktes i en förfallen fiskarstuga utan alla bekvämligheter vid kusten norr om Hudiksvall en inramad genrebild av närmast socialrealistiskt slag. I förgrunden står den svenska arbetarklassen. Bortom viken liger pappersbruket; det ryker från fabriksskorstenarna. Däremellan spelar och sjunger frälsningssoldater för arbetare i blus, kavaj, hatt.Allt är prydligt. Se fanan och kvinnorna med sina gitarrer!” Anders Björnsson beskriver omslagsbilden till sin bok. Konstnär okänd.

”När man inte hunsar” är den lätt besynnerliga titeln på en knappt 100-sidig skrift av den mångkunnige Anders Björnsson (Celanders förlag, 2021). Författaren är, enligt presentationen på omslagets flik, amatörpianist, som varit verksam som lärare, radioproducent, tidningsman, forskare, förlagsredaktör …

Det finns därtill en undertitel, ”och trettiofyra andra miniessäer om musik”. I den finns två nyckelord, ”miniessäer” och ”musik”.

Boken är tillkommen under första halvåret 2020. De 35 miniessäerna är associativrika vanligen tresidiga texter, där musikinslag finns med som en röd tråd och klingande tonslinga genom alla texter, vars associativa flöden rör sig spännande över olika idémässiga och geografiska landskap och famnar över ”det mesta”, livet, konsten, historien, politiken.

Titelessän är daterad den 1 maj. Den inleds hos ”rännstensfolket” i Lissabon, den miljö där fadon föddes bland de allra mest åsidosatta. 

Den kommunistiske historikern Eric Hobsbawm kliver in i texten och snart handlar det om jazzen. Hobsbawm försörjde sig delvis som jazzkritiker i Londons Soho för The Statesman och påminner om att jazzen alltid varit en musikform för minoriteter, också på 50-talet när rock-och pop tog över musikscenen. ”Rock murdered jazz”, menade Hobsbawm.

Fadon och jazzen, två olika öden, konstaterar Anders Björnsson, som i den här miniessäns sista rader minns några egna kvällar på arbetarhak i Helsingfors i början av 90-talet. Där var det finsk tango som gällde.

Miniessän är en spännande form. På det begränsade utrymmet ryms tankevärldar, ibland genom flyktiga möten eller som nedslag, ofta tankeväckande och inspirerande. 

En annan essä utgår från Tomas Tranströmer och handlar om språket och musiken. Språket konstituerar oss som människor, genom språket kan vi reflektera över vår situation, skriver Björnsson. Musiken däremot ökar inte vårt överlevnadsvärde som människor. Däremot har musiken ett frihetsvärde:

”Man kan tala om ett musikverk i all oändlighet, men det kan också räcka med några minuters ordlöst lyssnande för att en oförglömlig lyckoförnimmelse ska uppstå.

I en intervju på 1980-talet fick Tomas Tranströmer frågan om han kunde tänka sig ett liv utan poesi. Det kunde han. För prispengarna tänkte han köpa sig en flygel.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.

Den vanartige Jan Myrdal

Jan Myrdal står för ett av de mest representerade författarskapen av en ännu levande svensk författare i Kungliga Bibliotekets samlingar, slog Lars Ilshammar, biträdande riksbibliotekarie fast, i ett föredrag på ett heldagsseminarium på ABF-huset i Stockholm under den gångna helgen. Han räknade till 463 JanMyrdal-träffar. När jag söker på Libris katalog får jag 671 träffar. 

Titeln på seminariet varDen vanartige Jan Myrdal”, en formulering som Jan Guillou lanserat, han fanns också bland dagens talare och bekände att det tog honom tjugo år att frigöra sig från Myrdals agitatoriska stil och hitta ett eget tilltal.

– Jan Myrdals agitation förde oss framåt. Veckans viktigaste stund var när Aftonbladets söndagsnummer kommit med JM:s krönika ”Skriftställning”.

Den vanartige själv fanns på plats. Skriftställaren fyller i sommar 92, men har inga planer på att sluta skriva. Tvärtom. En viktig anledning till seminariet var lanseringen av en ny bok, ”Ett andra anstånd”.

I dedikationen till boken skriver författaren:

”Här ett försök att skriva med uppriktighet!”

Det är en ambition som med kombinationen av det ödmjuka ”försök” och det högt ställda målet om ”uppriktighet” gör mig som läsare genuint nyfiken och uppmuntrad.

Boken har kommit till under tre år, från 2015 då Jan Myrdal hamnade på Karlskoga lasarett, drabbad av livshotande sepsis. Men med tur och skickliga läkare överlevde han och fick ”ett andra anstånd”, som han använt till ”att skamlöst skala jaget. Och göra det i sin tid.”

Men åter till seminariet. Mats Svegfors, mångårig chefredaktör och också landshövding i Västmanlands län inledde vänsällt:

– För mig är Jan Myrdal en person som lever med politiken. Under tjugo år skrev jag själv i Svenskan mest varje dag och jag känner igen Myrdals uppgående i själva skrivandet. Hans Jagböcker tillhör svensk litteraturhistoria och jag är övertygad om att de kommer att utsättas för arkeologiska undersökningar för att bättre förstå vår tid.

Svegfors citerade Jan Myrdal:

”Om jag vaknar en morgon och känner att jag har samma åsikter som dagen innan, då har jag blivit en gallerskakare, fången i min egen åsiktsvärld.”

– Om man tar skrivandet på allvar kan man inte skriva det man redan skrivit. Att skriva är att tänka.

Håkan Bravinger, poet och förläggare på Norstedts som gett ut ”Ett andra anstånd”, mindes hur Myrdal för fyrtio år sedan ”lämnade Norstedts förlag med hög röst” men att han nu kommit tillbaka.

– Det som berörde mig särskilt när jag läste manuset var hans sätt att klarsynt skildra åldrandet och våga göra sig obekväm gentemot det egna jaget.

– När jag fick manuset varnade Jan mig, ”det är mycket sex” i den. Jo, men också om sorg, särskilt saknaden efter Gun Kessle, och om ensamhet.

– Jan Myrdal är en stilist i bäst mening, tankarna är svåra, meningarna enkla.

Andra inlägg under dagen belyste olika sidor i Jan Myrdals författarskap. Litteraturforskaren Anton Honkonen talade också om Jagsviten, ”… med de romanerna skrev Jan Myrdal in sig i svensk litteraturhistoria”. Hans O Sjöström talade om Jan Myrdals krönikor ”Söndagsmorgnar”, Jan Käll om hans filmer och dramatik. 

Från Kolkata (tidigare Calcutta) hade Myrdals indiske förläggare Subrata Das kommit till Stockholm och talade under ett pass om Indien och Kina. Också jag deltog genom att tala om Myrdal och Indien. Gun Lauritzson, doktorand i ekonomisk historia, berättade om sitt besök i Myrdals kinesiska by Liu Lin, 56 år senare.

En del av dagen belyste Myrdals politiska ställningstaganden. Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, talade om Myrdals syn på rasism och fascism. Historikern och författaren Anders Björnsson placerade Myrdal bland andra europeiska intellektuella som Heinrich Mann, Emil Zola och Karl Krauss. Prästen Dag Sandahl behandlade Jan Myrdal och Luther.

Jan Myrdal fick ordet till sist. Han berörde bland annat den franska revolutionen.

– Vi ska inte minnas Robespierre för giljotinen utan för det han skrev om de mänskliga rättigheterna. Det var han som slog fast att samhället har en skyldighet att bistå alla medborgare och som också betonade arbetets roll. Det påminner om efterkrigstidens s-program. Men jag har aldrig hört någon socialdemokrat nämna det …

Fotnot: Mera om seminariet och dess inlägg på www.lindelof.nu

Länkar till texter av Jan Myrdal finns fritt på www.janmyrdalsallskapet.se/av-jan-myrdal.html

Bilden: Jan Myrdal reder ut begreppen på seminariets eftersits på Restaurang Hubertus.