Etikettarkiv: Dagens Arena

850 nya privata försäljningsställen? Vill högerregeringen slopa systembolaget?

I många år har det talats om att tillåta gårdsförsäljning av vin på de nya vingårdar som skapats i södra Sverige. Nu har striden om “gårdsförsäljningen” av alkohol plötsligt blivit angelägen för alkoholhögern, skriver Liv Beckström kritiskt på nättidningen Dagens Arena.

Gårdsförsäljningsutredningen tillkom under den S-ledda regeringens uppgörelse med C och L. Precis som utredningen från 2010 föreslås att lokala vingårdar, bryggerier med mera ska få sälja sina produkter till allmänheten. 

Men orden ”gård” och ”småskalig” vilseleder, fortsätter Liv Beckström. I utredningen står nu att det ”… inte bör vara ett krav att råvaran odlas på den egna gården eller att verksamheten är lokaliserad på landsbygden för att få bedriva gårdsförsäljning.”

Hennes slutsats är att man därmed öppnar för ”gårdsförsäljning” också i städerna ochj det av samtliga kategorier i Systembolagets sortiment.

Hennes slutsats pekar på att ”alkoholhögern” vill avveckla Systembolaget – även om hon inte formulerar det så – och ersätta det med 850 ”privatägda systembolag”, som årligen själva får producera vardera 75 000 liter sprit och upp till 500 000 liter vin och öl.

Sverige fick tillsammans med Finland behålla sina monopol vid EU-inträdet. Till skillnad från övriga EU såg de båda länderna inte alkohol som vilken vara som helst, utan ville med en avvägning av pris och tillgänglighet begränsa missbruket. Ett antal nya alkoholbutiker äventyrar förstås Sveriges fortsatta monopolförsäljning. 

Liv Beckström tror att förslaget blir en väg för tillverkare från EU att själva öppna ”gårdsförsäljning” i Sverige, för att inte konkurrensmässigt diskrimineras. 

Men alkohol skadar folkhälsan och att förslaget äventyrar den påminner ett stort antal tunga kritiska remissinstanser om, medan de positiva främst ser fördelarna för företag.

Samtidigt har nyligen två nya rapporter presenterats som visar hur redan små mängder alkohol ökar cancerrisken, och att alkoholens roll för högt blodtryck underskattats – och är okända för svenska folket.

Socialminister Jakob Forssmeds (KD) ser riskerna, konstaterar Liv Beckström. Han ser riskerna i arbetet med lagförslaget i all dess komplexitet. Ändå vill både justitieministern och näringsministern skynda på processen och kritiserar en regeringskollega, trots att frågan inte ligger på deras bord.

”Alkohollobbyn tar i från tårna och går därmed emot en växande grupp unga med hälsomedveten livsstil”, konstaterar Liv Bäckström.

Näringsutskottets ordförande Tobias Andersson (SD) antyder att det hela drar ut på tiden ”för att ansvarig minister riskerar att resonera annorlunda i frågan”.

Timbros EU-ansvarige Carl Albinsson kräver (SVD 25 mars) att Forssmed byts ut om inte gårdsförsäljningen snabbt kommer på plats.

Otåligheten är respektlös, inte bara mot Forssmed, utanmot hela svenska folket, som inte frågar efter ”gårdsbutiker”.

Och dessutom förödande för folkhälsan.

Är det vi ser nu början till slutet för Systembolaget och den svenska modellen, kan man fråga sig. Väntar inom några år att kvartersbutiker, livsmedelsbutiker med flera ska göra öl, vin och sprit lika tillgängligt här i Sverige som i Danmark?

Frågan om rimlig gårdsförsäljning av vin på de skånska vingårdarna är trots allt något annat än att som den nya utredningen öppna slussarna för storskalig försäljning från producenter både i EU och och Sverige.

Är inte de flesta svenskar trots allt nöjda med Systembolagets nuvarande modell, som både värnar om folkhälsan och om tillgängligheten för de drycker det gäller?

Bilden: Alkoholförsäljning modell Danmark.

Kina och världen efter den 24 februari

Rysslands president Vladimir Putin med Kinas president Xi Jinping. Bild: Wikimedia

Genom invasionen av Ukraina den 24 februari har Putin skapat det allvarligaste internationella tillståndet sedan Kubakrisen, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Kina, i nättidningen Dagens Arena. Han tror att de närmaste decennierna kommer att definieras primärt av hur relationen mellan USA och Kina, de båda reella supermakterna, hanteras.

Samtidigt är det uppenbart att Putin och Ryssland försatt världen i en dramatiskt förändrad geopolitisk situation, till följd av monumentala felkalkyler. Kriget har utlöst ”en revitalisering av Nato, ett radikalt slut på den kommersiellt präglade försonliga tyska Rysslandspolitiken, Finlands och Sveriges inträde i Nato, växande sanktioner” – och Putin och Ryssland har därigenom uppnått välförtjänt pariastatus.

Putin ville med kriget återge Ryssland den stormaktstatus som gick förlorad med Sovjets sönderfall. I stället har Ukrainas identitet konsoliderats medan Ryssland försvagats såväl militärt som ekonomiskt och politiskt.

Därtill kommer att världsekonomin skadats inte minst genom en global livsmedelskris vars följder vi ännu bara kan skönja.

Börje Ljunggren påminner också om en viktig bakgrund till det som sker nu:

” I ’rättvisans namn’ måste konstateras att obotlig skada gjordes under Jeltsin-eran då, i den nyliberala tidens anda, sanslösa privatiseringar genomfördes, som fördjupade korruptionen och lade grunden till oligarkernas uppgång. Västliga rådgivare har mycket på sitt samvete. Att Putins fall inte torde vara nära förestående bekräftar djupet i Rysslands trauma.”

Västvärldens verkliga utmaning är ändå en annan, menar Ljunggren:

”I det geopolitiska drama som nu fördjupats har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna.”

Han fortsätter:

”Kina utgör en helt annan slags utmaning än Sovjetväldet en gång utgjorde. Redan i dag är Kina världens största ekonomi mätt i köpkraft, dock med bara en dryg tredjedel av USA:s inkomst per capita. Landet är också sedan länge världens klart största handelsnation i varor, teknologiskt i täten på områden som AI och superdatorer, och med alla mått mätt djupt integrerat i den globala ekonomin.”

Kina har länge svarat för tjugo procent av tillväxten i världsekonomin men på senare tid gått mot växande ekonomiska svårigheter. Mycket hänger samman med landets relation till USA, som försämrats påtagligt.

Detta beror på flera bakomliggande orsaker.  USA:s utrikesminister Blinken menar att Kina är den största utmaningen mot USA och det enda land som har avsikten och makten att förändra de globala maktstrukturerna.

Ljunggren citerar en australisk Kinaspecialist, förre premiärministern Kevin Rudd, som i sin bok The Avoidable War – The Dangers of a Catastrophic Conflict between the US and Xi Jinping’s China (2022) varnar för ett förödande krig mellan USA och Kina som kan och måste undvikas.

Ett villkor för detta är att de båda länderna accepterar att ”strategisk konkurrens är oundviklig”. Ett annat är att status quo kan bevaras för Taiwan, vilket är en nödvändig förutsättning för det ” minimum av förtroende som måste finnas för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras”.

Kan risken för nya pandemier och klimatfrågan, ”mänsklighetens yttersta existentiella fråga” leda till besinning, frågar sig Börje Ljunggren.

Han påminner om hur 2015 Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet. Läget sju år senare är dramatiskt annorlunda.

Klimatkrisen har hamnat i skuggan av såväl pandemin som den ryska invasionen av Ukraina. Ändå svarar USA och Kina tillsammans för över 40 procent av de globala utsläppen, Kina dubbelt så mycket som USA av dagens utsläpp, USA dubbelt så mycket som Kina av de i atmosfären ackumulerade.

Men i dag har Peking förpassat klimatfrågan till baksätet, avslutar Börje Ljunggren och avrundar sin artikel dystopiskt:

Världen är i avsaknad av såväl krishanteringsförmåga som hållbara visioner.

Fotnot: Börje Ljunggren är före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter

Taiwan i epicentrum mellan stormakterna Kina och USA

Kina har de senaste åren ökat sitt militära hot mot Taiwan. Kring den kinesiska nationaldagen 1 oktober slogs rekord i antal kinesiska stridsplan som flög in i Taiwans flygförsvarszon. Några dagar senare, 10 oktober, hade taiwanesiska militären en uppvisning i huvudstaden Taipei. Här syns militärhelikoptrar med Taiwans flagga. Foto: Daniel Ceng Shou-Yi/TT/DN.

Triangeldramat mellan Taiwan, USA och Kina har kommit i fokus i den globala nyhetsförmedlingen. Allt står på spel för Taiwans 24 miljoner invånare. Men landet är också en avgörande viktig bricka i stormaktspolitiken.

Många uttrycker oro för att konflikten kan leda till krig eller krigsliknande omständigheter mellan världens två ekonomiska stormakter USA och Kina. Få kan föreställa sig vad det skulle kunna få för konsekvenser för resten av världen.

I nättidningen Dagens Arena skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Peking, om hur Taiwan har ”hamnat i epicentrum av de växande motsättningarna mellan USA och Kina”.

Revolutionsåret 1949 flydde Chiang Kai-shek-regeringens och nationalistarmén till Taiwan. Ända sedan dess har återinförlivandet av Taiwan varit en fråga av högsta prioritet för Peking, och en huvudfråga i relationerna mellan Kina och USA, fortsätter Börje Ljunggren.

Det finns en historisk bakgrund. Efter kriget mellan Kina och Japan 1895 tvingades Kina avstå ön till Japan.

1943 fastslog USA, Storbritannien och Republiken Kina att de territorier som Japan ”stulit från Kina” inklusive ”Formosa” skulle återbördas till Republiken Kina, och de överlämnades till Chiang Kai-sheks Kina.

USA gav under inbördeskriget 1945–1949 stöd till nationalistsidan och Republiken Kina. När Chiang och hans administration och armé flydde till Taiwan ansåg USA att ön stod under Republikens administration. I januari 1950, kort efter utropandet i oktober 1949 av Folkrepubliken Kina, bekräftade president Truman Kairo- och Potsdamdeklarationerna och konstaterade att dessa var uppfyllda eftersom ön stod under ”kinesiskt styre”.

Koreakriget, som bröt ut i juni 1950, förändrade allt, skriver Börje Ljunggren vidare. ”Ockupationen av Formosa, av kommunistiska styrkor skulle”, deklarerade Truman, ”utgöra ett direkt hot mot säkerheten i Stilla havet”.

Under de följande decennierna satsade USA satsade alltmer på militärt och ekonomiskt samarbete med Chiang Kai-sheks republik. Både regeringen i Taipei och den i Peking gjorde anspråk på att representera hela Kina. Tack vare USA:s agerande innehade Republiken ända fram till 1971 Kinas plats i FN.

1972 blev en vändpunkt. Under president Nixons historiska besök i Kina år 1972 överraskade Nixon premiärminister Zhou Enlai med att deklarera att det bara fanns ett Kina och att Taiwan var en del av Kina.

Det dröjde till 1979 innan USA under president Carter bröt de diplomatiska förbindelserna med Taipei och upprättade fullständiga diplomatiska förbindelser med Peking. Sedan dess har USA ett omfattande halvofficiellt sambandskontor i Taipei (som står i ständig kontakt med det amerikanska utrikesdepartementet). Genom ”The Taiwan Relations Act” förband sig USA samtidigt att försvara Taiwan, med amerikanska vapenleveranser som ett grundläggande element.

Tsai Ing-wen, Taiwans president under en militär övning.

På 1980-talet inleddes en demokratiseringsprocess I Taiwan under Chiang Ching-kuo. Taiwans karaktär förändrades i grunden. Infödda taiwaneser, den stora majoritet av befolkningen som aldrig bett om att få tillhöra varken europeiska kolonisatörer, Qingdynastin eller någondera av Republiken Kina eller Folkrepubliken Kina, fick nu gradvis en röst. År 1986 bildades ett oppositionsparti (Democratic People’s Party), 1992 hölls det första demokratiska parlamentsvalet och 1996 direktval av president. Chiang Ching-kuos Taiwan-födde efterträdare som ledare för Kuomintang, Lee Teng-hui, segrade.

Under denna process kom Peking och Taipei år 1992 överens om vad som kommit att kallas ”The 1992 Consensus”, enligt vilket bara ett Kina existerar. Olika tolkningar av innebörden var en del av uppgörelsen. Peking lanserade också Hongkong-modellen ”Ett land, två system”, men den väckte aldrig något gehör i Taiwan – och i dag har den förlorat varje uns av trovärdighet genom Pekings underminering av Hongkongs ställning. På 2000-talet satsade Peking i stället på ekonomisk integration, uppbackad av militärt hot, som sin huvudstrategi.

Fastlandskina har blivit Taiwans ojämförligt viktigaste marknad. Fler än 50 000 taiwanesiska företag har etablerats på fastlandet, över 1 miljon taiwaneser bor och verkar där, antalet direkta flygförbindelser har vuxit till fler än 100 per dag och turismen uppgår i båda riktningarna till flera miljoner besökare per år, om än betecknande nog markant färre från fastlandet efter 2016 års presidentval.

Sedan snart ett år har Kinas militära aktiviteter kring Taiwan tilltagit. På bara fyra dagar genomfördes 150 inflygningar in i Taiwans luftförsvarszon.

Men även USA har agerat genom att utmana Kinas militära styrka. I mitten av september inledde USA ett försvarssamarbete med Storbritannien och Australien. Australien får tillgång till nukleärt drivna u-båtar, en positionsframflyttning med klart fokus på Kinas växande styrka. Och i början av oktober genomförde USA och fem allierade (Japan, Storbritannien, Kanada, Holland och Nya Zeeland) en omfattande flottmanöver i Stilla havet öster om Taiwan.

För Peking är formerna för Taiwans införlivande förhandlingsbara, men inte att Taiwan är en ”oförytterlig del av Kina”. Ytterst måste en hållbar lösning, hur den än utformas, godkännas av det taiwanesiska folket i en folkomröstning och den taiwanesiska demokratin garanteras, något som i dag ter sig mycket avlägset.

Vid en skärpning av läget skulle relationerna mellan USA och Kina sättas på mycket svåra prov, konstaterar Börje Ljunggren. USA är den yttersta garanten för Taiwans säkerhet, och det amerikanska stödets trovärdighet är och förblir en huvudfråga. En arsenal av missiler står riktade mot Taiwan, och så länge de finns kvar kommer USA med största sannolikhet att fortsätta sina omfattande vapenleveranser till Taiwan.

Kinas relativa militära styrka växer samtidigt stadigt. Priset för en militär lösning förblir dock oerhört högt. Kinas fredliga uppgång – och förverkligandet av den kinesiska drömmen – skulle äventyras.

Kartan från Encyclopædia Britannica, Inc.

1,7 miljarder vaccinerade – men bara 0,3 procent i låginkomstländer: Häv patenträtten på vaccin!

Malin Björk, Europaparlamentariker för vänsterpartiet.

I dag onsdag röstar EU-parlamentet återigen om patenträtten på covidvaccin. 

 i den rika delen av världen har vaccineringen mot covid-19 tagit fart de senaste månaderna. Allt fler människor har fått sina två doser och kan börja återgå till ett mer normalt liv med familj, vänner och arbetskamrater. Jag själv hör till de privilegierade som fått två sprutor och inväntat de efterföljande två veckorna, en väntan som lett fram till en närmast euforisk känsla av ”nära odödlighet”.

Men, skriver europaparlamentarikern Malin Björk (V) på nättidningen Dagens Arena, ” i den fattigare delen av världen ser det annorlunda ut. Av de 1,7 miljarder doser som hittills getts världen över, har bara 0,3 procent varit i låginkomstländer.

Om dagens långsamma vaccinationstakt fortsätter skulle det ta 57 år innan befolkningen i de fattigare länderna skulle vara vaccinerade. I Indien dör uppskattningsvis över 30 000 människor per dag i covid. Dessutom slår de nedstängda samhällena extra hårt mot redan hårt prövade ekonomier och människor.”

Det räcker inte att enbart befolkningen i världens rika länder vaccineras. Ett sådant förfarande kan leda till farliga mutationer, i värsta fall virus som vaccineringarna dåligt erbjuder skydd mot. För att stoppa pandemin krävs att så många som möjligt så snabbt som möjligt får tillgång till covidvaccin. 

Malin Björk fortsätter: ”Allt fler globala aktörer är nu överens om att en av de viktigaste åtgärderna för att skynda på tillgången till vaccinet är att tillfälligt häva patenträtten på covidvaccin. Det som ursprungligen var ett förslag från Indien och Sydafrika i förhandlingar i Världshandelsorganisationen (WTO) stöds numera av runt hundra länder, däribland USA, hundratals akademiker, politiker, religiösa ledare och organisationer som arbetar med global folkhälsa, som Världshälsoorganisationen (WHO) och Läkare utan gränser.”

Enligt forskare som studerat läkemedelspatent skulle produktionen kunna påbörjas en rad nya platser inom bara ett par månader om läkemedelsbolagen delade med sig av sina patent och tillverkningsprocedurer. I det globala Syd finns dessutom redan ett fyrtiotal vaccinfabriker och producenter som idag tillverkar miljardtals doser andra vaccin och som kan snabbt ställa om.

De enda som tjänar på att vaccinpatenten görs oantastliga är de stora och oligopolliknande läkemedelsbolagen, skriver Malin Björk vidare. Utvecklingen av covidvaccinet har inte finansierats av bolagen själva, utan främst av offentliga medel.

Det ekonomiska riskerna med covidvaccinet betalas alltså med offentliga medel, medan vinsten går rakt i privata fickor.

Björk avslutar sin text med en uppmaning: ”Nu har vi chansen att ta vårt ansvar och snabbt stoppa den globala pandemin. Låt oss göra det. Det vinner vi alla på – epidemiologiskt, ekonomiskt och moraliskt.”

Kina i skuggan av ettbarnspolitiken

Barnens dag firas 2013 i kinesiska  Zhongguancun. Bild China Daily.  [Photo/Xinhua].

Vid sekelskiftet 2100 kommer Kinas folkmängd enligt World Population Prospects att ha fallit från dagens 1,4 miljarder till något över 1 miljard. Minskningen är större än USA:s nuvarande folkmängd, skriver Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Kina och författare till flera böcker om landet, i en initierad artikel på nättidningen Dagens Arena. Han menar att ”det alltmer maktfullkomliga kommunistpartiet nu får skörda frukterna av sin biopolitik”.

När Folkrepubliken Kina bildades 1949 hade landet 540 miljoner invånare. Kvinnor födde i snitt sex barn, många dog tidigt. Den årliga befolkningstillväxten var 1,6 procent.

Bostadsskyskrapa i centrala Shanghai. Foto: Simon Sommelius.

I Maos Kina började folkmängden växa snabbare när dödligheten minskade genom stora förändringar av samhället och olika kampanjer som ”de tre renligheterna, vaccinationer och alfabetisering.

”Mao drevs inte av någon kärlek till den traditionella familjen. För nationens skull borde familjerna vara stora”, skriver Börje Ljunggren.

Efter revolutionens samhällsomdaningar växte folkmängden snabbt och 1975 nådde landet 900 miljoner invånare, samtidigt som antalet födslar per kvinna minskat till 2,7.

Några år efter Maos död 1976 införde den nye ledaren Deng Xiaoping 1979 – 81 den så kallade ettbarnspolitiken, ”det kanske mest drastiska nationella befolkningsprogram som världen någonsin skå­dat”, skriver Ljunggren.

Politiken utvecklades till ett slags ”totalistisk demografisk ingenjörskonst”. Börje Ljungren fortsätter:

”För att föda krävdes ett födelsetillstånd. Efter den första födseln blev insättning av spiral obligatorisk, för familjer med två eller fle­ra barn gällde sterilisering och för graviditeter utan tillstånd gällde abort. År 1983 uppgick det totala antalet rapporterade aborter till 14 miljoner. Individens vilja betydde intet. … ”… graden av tvång och konsekvenserna på köns­fördelningen – könskvoten – saknar sannolikt motstycke. Politiken var framgångsrik i en mening som för tankarna till Orwells dystopier.

Ettbarnspolitiken ledde till tvångsaborter och tvångssterili­seringar, men också till en extrem övervikt i födelsetalen för pojkar. I dag föds 112 pojkar på 100 flickor, normalt är 103-106 pojkar på 100 flickor. Man har uppskattat att 50 miljoner kvinnor saknas i Kina.

2015 ersattes ettbarnspolitiken med att två barn blev tillåtna. Men befolkningsminskningen har visat sig svår eller nästan omöjlig att hejda. I storstäder har vuxit fram en ”enbarnskultur”. Bristen på kvinnor är stor. Fertiliteten ligger på 1,3 per kvinna, vilket ofelbart leder till att befolkningen minskar, kanske till under en miljard år 2100.

Andra länder har liknande problem. Japans folkmängd beräknas minska från 126 miljoner i dag till 75 miljoner år 2100. Redan i dag är en fjärdedel av japanerna över 65 år. Fertiliteten är ännu lägre i länder som Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Singapore med 0,8 födslar per kvinna är lägst i världen.

Nigeria går motsatt väg. Enligt FN-statistik kommer landet att ha 700 miljoner år 2100 och nästan lika många i arbetsför ålder som Kina. Antalet arbetsföra i Indien beräknas ligga 50 procent högre än i dessa båda länder.

Kina är troligen det land i världen som står för störst demokratiska utmaningar, avrundar Börje Ljunggren. Från att ha varit ett land med ung befolkning beräknas andelen över 60 år vid seklets mitt komma att uppgå till runt en halv miljard.

Vykort från dåvarande Nankinggatan i centrala Shanghai 1946.

Nyamko Sabuni , konsulterna och demokratin

I samtal med SvD kommer det fram att Lars Leijonborg inte bara ger råd – utan också har haft i uppdrag att skriva den Nyamko Sabunis viktigare tal. Foto: Henrik Montgomery/TT

Liberalernas ordförande Nyamko Sabuni har hamnat i ett rejält blåsväder efter helgens avslöjanden i en serie lysande grävande reportage i Svenska Dagbladet, skrivna av Annie Reutersköld..

Tidningen granskade under månaders arbete med info från tjugotalet (anonyma) uppgiftslämnare om hur hon förra året valdes till partiledare. Det var under dagarna före Almedalsveckan där hon höll sitt första stora tal, skrivet av lobbybyrån Nordic PA, tydligen på beställning av buss- och lastbilsföretaget Scania. Talet handlade bland annat om behovet av elvägar, vilket också innebar att hon och liberalerna vill satsa att återuppliva kärnkraften.

Samma PR-firma var också involverad i försöken göra Ulf Kristersson till statsminister, genom att inleda samarbete med Sverigedemokraterna. En nyckelroll spelade  Johan Jakobsson, tidigare partisekreterare i Liberalerna, och delägare i Nordic PA 

Efter publiceringen har Sabuni anklagat Svenskan för att sprida lögner, men vägrat ställa upp i en intervju med tidningen för att försöka reda ut begreppen. Hon ser sig själv som offer för rovgiriga journalister – vilket är helt orimligt.

Frågan som Svenskan grävt i handlar ytterst om en demokrati på obestånd, där PR-firmors välbetalda konsulter har mera att säga till om än partiets väljare, åtminstone inom liberalerna.

En av konsulterna har varit Lars Leijonborg, folkpartiets ledare till 2007, som skrivit flera av Sabunis viktigaste tal troligen i sin roll som betald konsult. Han arbetar numera som senior konsult hos Diplomat Communications, en av landets största konsultbyråer, med ett stort och hemligt kundnät.

SvD:s Annie Reutersköld intervjuar i sammanhanget Anna Tyllström fil dr vid Institutet för framtidsstudier, som länge sysslat med gränslandet mellan politik och påverkansbranchen.

Hon ser ett demokratiskt problem i Sabunis agerande:

– För Liberalernas väljare blir problemet: vad eller vem röstar jag på? Röstar jag på Liberalerna och Nyamko Sabuni, eller röstar jag på Svenskt Näringsliv och Scania? säger hon.

Traditionellt har partierna företrätt olika intressen och deras politiska program har formats i ett samspel med det civila samhället, skriver Jesper Bengtsson i Dagens Arena i en kommentar.

I dag har den infrastrukturen krackelerat. I stället har en växande och lönsam PR-bransch exploderat under de senaste 20 åren. Konsultbyråerna rekryterar från alla partier för att ha ingångar till framtida regeringar och därmed påverkansmöjligheter som de kan sälja till sina framtida kunder.

Jesper Bengtsson hoppas på att det uppstår nya former för partierna att ”finna förslag”, kanske genom tankesmedjor:

”På en tankesmedja arbetar de som vill driva politiska frågor och utveckla en idériktning. På en PR-byrå jobbar de som säljer sina påverkanstjänster på marknaden.

Kanske bland politiska tjänstemän? Där uppstår de konkreta förslagen ofta i dag.
Kanske i partiernas basorganisationer? Demokratiskt vore det förstås bäst, och det händer nog fortfarande att ett förslag letar sig från en partiförening till en kongress till riksdagen. Men är det egentligen så ofta?
Oberoende av vilket måste politiska förslag som biter i opinionen ha sin grund i människors behov. Deras drömmar. Deras vardag.”

PR-firmornas inflytande över politiken är orimligt i en demokrati. Det bygger på ett politiskt spel bakom kulisserna som väljarna saknar insyn i. Och det påverkar politikens innehåll, på ett riktigt obehagligt vis. Lagstiftad transparens där partierna i lag tvingas offentliggöra vilka PR-byråer man arbetat med och vad det kostat, vore åtminstone en början. Men det räcker inte.

Att Nyamko Sabuni inte själv tycks förstå vidden av den problematiken är obehagligt och kommer att drabba liberalerna, som i den senaste opinionsundersökningen låg under tre procent. Partiet var trots allt en drivande kraft när allmän rösträtt infördes i Sverige och skulle kunna spela en roll i politiken också i dag, om man skaffade sig egna liberala idéer i stället för att låta sig utnyttjas av PR-firmornas strateger.

SVd:s grafiska bild av PR-konsulternas nät kring liberalernas partiledare Nyamko Sabuni.

offrades de äldre för vårdbolagens vinster?

En av de mest omskakande händelserna under Corona-pandemin är de höga dödstalen inom äldreomsorgen, i synnerhet i Stockholmsregionen.

Hur gick det till att de äldre ”som byggt landet” förvandlades till råvarara för vinstinbringande vårdkoncerner? Hur kunde nerskärningarna av åldringsvården gå så långt att den som får en plats på ett äldreboende i snitt bara har ett halvår kvar att leva? Hur blev det så omänskligt att nedskärningar och billig personal med dåliga löner och usla arbetsvillkor blev regel snarare än undantag?

Frågorna är flera ändå. Hur ser det samhälle ut som behandlar sina äldre så illa?

Under pandemin har de äldre-äldres utsatthet blottlagts på ett kusligt vis.

SVT intervjuade häromdagen en chef för äldreboendet Berga i Solna där en tredjedel av de gamla dött, utan att chefen ifråga tycktes ha en aning om det, ”då skulle mina underchefer ha berättat för mig”. Varken intagna eller anhöriga föreföll ha informerats om det katastrofala läget av den (o)ansvariga vårdkoncernen Ansvar och Omsorg eller av vårdbolaget Familjeläkarna som står för  läkarvården på närmare hälften av äldreboendena i Region Stockholm, bland annat på Berga. Se vidare i en tidigare blogg.

I Dagens Arena läser jag ”Systemet var aldrig till för dem”, en söndagskrönika, skriven av Fanny Nilsson, fristående skribent som arbetar som AT-läkare.

”Multisjuka äldre« är något av det ocoolaste som finns för oss i sjukvården”, skriver Fanny Nilsson. Hon jämför villkoren för personal som arbetar på ett sjukhus med dem som gäller på äldreboende eller för de som vårdar covid-sjuka helt utan skyddsutrustning i deras hem.

”Det vanligaste kroniska tillståndet hos vuxna är inte en enskild sjukdom utan multisjuklighet: flera kroniska samverkande sjukdomar. Samtidigt är hela läkarutbildningen, våra specialiteter, och i princip all forskning fixerad vid ett tillstånd åt gången.”

De äldre är svårbehandlade och ”olönsamma”. Därför har vården i det av allianspartierna styrda stockholmsregionen inriktats mot yngre och medelålders. Stockholmsalliansen har konsekvent styrt vården mot en ”mot privatiserad vård av friskare”.

Mitt under coronakrisen sålde alliansen lasarettet i Bromma för en halv miljard till ett fastighetsbolag. Tidigare i år ville samma politiska gruppering avskeda 600 läkare och annan vårdpersonal. Och i Helsingborg vill kd-ledda allianspolitiker skära ner det redan krisdrabbade lasarettet budget med 100 miljoner mitt under krisen.

I stora delar av Sverige nedmonteras bit för bit äldreomsorgen successivt, fortsätter Fanny Nilsson:

96 % av de av Dagens Arena granskade kommunerna planerade att skära ner ännu mer i år, enligt Arenas senaste rapport.De som arbetar närmast de mest skyddsvärda har vedervärdiga arbetsvillkor. En stor andel saknar rätt sjukpenning om de blir sjuka. På att en anställd i hemtjänsten på åttiotalet gick till fyra personer på ett pass, men besöker idag tolv.

Hon avslutar sin artikel med en rejäl salva mot många aktörer:

”Vi byggde inte ett system för de äldre, de som behövde oss som mest. Vi byggde inte läkarvetenskapen runt dem, vi byggde inte sjukvården eller omsorgen runt dem, och vi byggde inte strategin för att bekämpa den här pandemin för dem. Vem är skyldig?

Förmodligen vi alla. Staten som sänkt skattekvoten till rekordlåg nivå  och släppt in vinstdrivande riskkapitalister vars enda affärsidé för äldreomsorgen är att försämra bemanningen, kommunerna som fortsätter slakta omsorgsbudgetar, arbetsgivarna som behandlar sina anställda inom omsorgen som skit, läkarna som vänder äldre och multisjuka ryggen och slutligen Folkhälsomyndigheten som baserade sina antaganden på en omsorgsverklighet som inte finns.”

Kan vi ändra på de äldres förutsättningar i Sverige efter coronakrisen? Det borde vara en självklar högsta prioritering!

Bilden: Fanny Nilsson, AT-läkare/Dagens Arena

Maud Olofssons katastrofala postaffärer hotar glesbygden

Glada miner när dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) skakar hand med, t v Post Danmarks ordförande Fritz Schur och t h Posten AB:s vd Erik Olsson. Foto: Lars Lindqvist

Sveriges näst största bolag, Postnord, riskerar konkurs, skrev Dagens Nyheter i söndags i ett utmärkt reportage. Tidningen berättar om hur bolaget gick från nationell kassako med världsledande kvalitet till utskälld förlustmaskin.

Den avgörande händelsen inträffade 2008. Dåvarande industriminister Maud Olofsson presenterade sammanslagningen mellan den danska och svenska posten.

På ett tidigt stadium anade Riksrevisionen ugglor i mossen. Innan sammanslagningen begärde man att få syna affärsupplägget och tillsätta en revisor, skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena.  Men Maud Olofsson förklarade att en granskning inte var möjlig.

2 000 postkontor har försvunnit, fortsätter Elbrant. Det skulle man klara genom att postombud inrättades i lokala ICA eller Konsum. Men många av butikerna har nu lagts ned. Sverige är ett av få länder som inte subventionerar sin postservice. För att hålla sina 9 500 postkontor öppna har franska staten stöttat dem med 9,4 miljarder under de senaste åren.

– Postnord var den sämsta affären jag kunde tänka mig. Den svenska staten blev grundlurad av danskarna, säger till DN Peter Brännström. Han arbetade 38 år inom den svenska posten och slutade som högsta operativa chef inom Postnord 2014.

Göran Greider.

Avtalet var idiotiskt, konstaterade Göran Greider i en ledare i onsdagens Dagens ETC:

”Avtalet var idiotiskt, men Maud Olofsson stod på sig. Hon lyste på presskonferensen när hon stod tillsammans med de svenska och danska postbossarna i en affär som knappast var mycket bättre än hennes andra stora insats för landet: klartecknet hon gav för statliga Vattenfalls köp av Nuon.”

Postens kris har accelererat sedan dess.

Antalet postade brev har sjunkit drastiskt, samtidigt som mängden paket ökat rejält. De minskade intäkterna från brev kunde kanske ha uppvägts av paketuppgången.

Men, men, redan 1993 togs Postens monopol bort av Carl Bildts regering. Det var ett av den dåvarande borgerliga regimens många privatiseringsprojekt. Vänsterpartiet och socialdemokraterna röstade emot.

Sedan dess har nya företag tagit hand om den postutdelning som är lönsam, medan det statliga bolaget bolaget enligt lag är tvingat att ta hand också om den olönsamma utdelningen i gles- och landsbygd:

”Idén om konkurrens funkar uselt, särskilt i ett avlångt och glesbefolkat land som Sverige. Post- och paketutbärning borde betraktas som ett naturligt monopol.”

Sverige är i dag bland de länder som allra minst subventionerar postverksamheten. ”Vi är som vanligt det mest marknadsliberala landet”, konstaterar Greider.

Hans slutsats är kompromisslös:

”Posten borde förstatligas. Så enkelt är det. Man kan mycket väl ändå ha kvar det goda med att matvarubutiker sköter en del av verksamheten – det har ökat tillgängligheten.

Men avskaffa postmarknaden. Vi har inte råd med den.”

”Marknadens välsignelse”, friskolereformen och den kvaddade skolan

Svenska elevers studieresultat försämrades dramatiskt under åren 2006 – 2012, enligt PISA.

1992 klubbade riksdagen den så kallade friskolereformen, framtagen av den dåvarande borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt

Skolministern Beatrice Ask ville skapa ”ökad valfrihet” för eleverna. Ingenting blev sagt om att aktiebolag skulle få skattepengar för att driva skolor och för risken för att segregationen skulle öka, när ”marknaden” tog över.

OECD varnade den svenska regeringen för konsekvenserna av reformen. I rapporten ”Review Of Education Policy in Sweden: Examiners Report and Questions” (1992) undrade man varför Sverige ville genomföra så drastiska förändringar av den svenska skolan, på den tiden präglad av goda resultat och likvärdighet.

OECD:s kritik pekade särskilt på att den långtgående reformen genomfördes utan grundliga utredningar, utan konsekvensanalyser och utan någon form av praktiska tester. Men rapporten ”försvann” och diariefördes inte ens, än mindre vållade den debatt och eftertanke.

I år har LO-utredaren Mattias Samuelsson ur OECD:s arkiv grävt fram rapporten, som byggde på en lång rad intervjuer med svenska skolforskare och företrädare för myndigheter och kommuner.

Reformen, rapporten och konsekvenserna för den svenska skolan har i våras debatterats i en ledare i Dagens Arena, skriven av Mats Wingborg.

Wingborg konstaterar att det dröjde femton år innan systemskiftet inom skolan slog igenom med full kraft. Han skriver:

”Först i Pisa-testet 2006 börjar kunskaperna hos de svenska eleverna i läsning, matematik och naturvetenskap att tydligt sjunka. I testet 2009 kommer nästa nedgång, Sverige förvandlas till ett genomsnittligt OECD-land. I testet 2012 kommer den mest dramatiska försämringen. De svenska eleverna presterar klart under genomsnittet inom OECD inom samtliga ämnen och likvärdigheten sjunker som en sten.”

Han konstaterar vidare: 

”Krisen inom den svenska skolan är självförvållad. Politiska beslut har banat väg för det katastrofala systemskiftet. Motiven var ideologiskt grundade, en naiv tro på marknadens välsignelse.”

Hur kunde det gå så illa? Marknadens välsignelse??

Liknande resonemang skulle kunna föras då det gäller sjukvård, äldreomsorg och apoteksverksamhet, liksom järnväg och annan infrastruktur.

Men kanske är skolan det område där utvecklingen varit allra värst och priset högst, försämrade skolor för generationer unga människor.

Peter Tillbergs målning ”Blir du lönsam lille vän?” (1972). Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.