Etikettarkiv: The New Yorker

demokratin och rösträtten hotas åter i många delstater i USA

Den väldiga rösträttsmålningen på en mur i den lilla staden Selma i Alabama visar händelser förknippade med kampen med rösträtt som Den blodiga söndagen och Den stora marschen från Selma till delstatens huvudstad Montgomery till president Johnsons undertecknande av Voting Rights Act i närvaro av Martin Luther King. Bilden en del av den stora målningen. Foto: Sören Sommelius

Martin Luther King föddes den 15 januari 1929. Sedan 1986 är i USA den tredje måndagen i januari nationell helgdag till minnet av King – och firas därtill i över 100 andra länder, också i Sverige, som en medborgarättsdag, inte en dag ”off” (som de flesta röda dagar) utan en dag ”on” för solidariskt arbete.

En av Kings viktigaste framgångar var rösträttslagen, som undertecknades av president Lyndon Johnson i Vita huset den 6 augusti 1965, i närvaro av bland annat Martin Luther King.

Men nu pågår i en lång rad amerikanska delstater politiska strider med syftet att riva upp delar av Voting Rights Act, genom bestämmelser som på olika vis inskränker inte minst svartas möjligheter att rösta. Det är genomgående republikanskt styrda delstater med Trumplojala guvernörer som säger sig vilja skydda de kommande valens ”säkerhet” (vilken aldrig varit hotad mer än Trumps sjuka fantasier).

Helgdagen till minnet av Martin Luther Kings födelse infaller samtidigt som senaten och hela USA är inblandat i ett dramatiskt slag om USA:s rösträttslagar, skriver nu i The New Yorker David Remnick. Han uttrycker sig med hetta:

”Rätten att rösta inskränks återigen på ett sätt som drabbar USA:s minoriteter disproportioneligt. USA:s framtid som en mångkulturell demokrati avgörs i denna konfrontation. Den inleddes långt före Dr King. Många amerikaner trodde att man genom hans kamp hade kommit till något slags lösning vid mitten av sextiotalet.”

Det som pågår nu utgör ett mycket stort hot mot demokratin genom att delstaterna har så stort inflytande över hur valen organiseras och därför att Supreme Court, Högsta domstolen, har en konservativ majoritet sedan Trump utnämt två domare. Domstolen kan förväntas ge stöd till de republikanske delstaternas lagvrängeri.

The New Yorker tar i flera artiklar upp kampen för rösträtten på Kings tid. Renate Adler skildrar den stora marschen från Selma till Montgomery här.

Martin Luther King. Photograph by Don Cravens / The LIFE Picture Collection /The New Yorker.

Kan journalistiken räddas? – 1

Rubriken över Nicholas Lemanns artikel i nya numret av New York Review of Books (27 feb 2020) är dramatisk. Har journalistiken någon framtid?

Lemann tillhör de regelbundna skribenterna i prestigefyllda The New Yorker. Han är också professor i journalistik vid Columbia Graduate School of Journalism. I sin grundliga essä tar han upp dryga dussinet nya böcker, som alla ur olika infallsvinklar behandlar ämnet. Han fokuserar särskilt på  förre The Guardian-chefredaktören Alan Rusbridgers ”Breaking News: The Remaking of Journalism and Why it Matters Now”.

Läget är bekymmersamt. 1800 amerikanska tidningar (de flesta lokala) har lagts ner sedan 2004. Antalet journalister i USA har minskat med 45 procent mellan 2008 och 2017. Dagstidningarnas annonsinkomster har i USA minskat från 450 miljarder kronor (2007) till 180 miljarder (2016).

I dag har enbart Google fyra gånger högre annonsintäkter än hela den amerikanska dagstidningsindustrin.

Den centrala lärdomen av detta formulerar Lemann med en suck:

”Ingen kunde föreställa sig att en riktigt kompetent sökmotor kunde attrahera en publik som är många gånger större än vilket medium som helst, och det utan att leverera något som helst originalmaterial.”

Eller att några år senare ett socialt medium (Facebook), vars innehåll skapades av dess användare, kunde upprepa samma prestation.

Lemann hänvisar till 1980-talet som papperstidningsbranschens bästa tid. Han var själv då ”the kid reporter on the national staff of Washington Post”. Vi var helt hängivna vårt arbete och medvetna om vår position som ett slags journalistikens elit, minns han.

Rusbridger skriver något liknande om The Guardians roll: ”Premiärministrar, generaler, spioner, ärkebiskopar, prinsessor, filmregissörer, industriledare … alla kom och åt lunch med oss på invitation med kort varsel”.

När internet lanserades på 1990-talet såg de flesta journalister det nya mediet som ett gudasänt verktyg. 

Så blev det inte. Det nya spindelnätet skulle på mindre än två decennier sluka det mesta av dagstidningarna i världen.

Mer om detta i en följande blogg.

New York Times webbsida.

Mordet på Suleimani en krigshandling mot Iran

Qassem Suleimani var en tänkbare presidentkandidat i Iran. På fredagen mördades han av en drönare på Bagdads flygplats, på direkt order från president Donald Trump.
Photograph from Iranian Supreme Leader Press Office.

”Mordet på Qassem Suleimani en öppen krigshandling”, är rubriken på en kommentar av Robin Wright i kvalitetstidningen The New Yorker på fredagen. Donald Trump gav order om mordet på en person som karakteriserats som en tänkbar presidentkandidat och den näst främste i den iranska hierarkin.

Wright menar att drönarmordet på ledaren för den iranska elitstyrkan  Quds Force är USA:s mest långtgående slag mot Iran sedan revolutionen i landet 1979. Han klassificerar den utan att tveka som en krigshandling och en häpnadsväckande och skrämmande eskalering av spänningarna mellan Washington och Teheran.

Trump beskrev mordet som en handling med syftet att skydda amerikansk personal utomlands. Men Wright menar att mordet på en man som beskrivits som ”Irans Patton” troligen kan ha rakt motsatt effekt. Amerikaner på tjänst eller resa i Asien kan få stora problem efter detta.

PÅ USA:s många militärbaser och ambassader arbetar tusentals amerikaner enbart i regionen. Iran kommer sannolikt att svara med dödligt våld riktat mot sådana mål. Redan på fredagen beordrade USA:s utrikesdepartement alla civila amerikaner att lämna Irak.

 Wright har talat om mordet med Douglas Silliman, USA:s ambassadör i Irak till för ett år sedan. Denne menar att handlingen kan jämställas med om Iran mördat en amerikansk högste befälhavare i Mellanöstern, något som skulle ha väckt våldsamma reaktioner i USA.

Mohammad Javad Zarif, Irans i USA utbildade utrikesminister som ägnade två år till att delta i de förhandlingar som ledde fram till 2015 års nukleära avtal med USA, kallar den amerikanska attacken för ”internationell terrorism”.

– Det är omöjligt att övervärdera betydelsen av detta, säger till Wright den pensionerade amerikanske generalen David Petraeus, som ledde USA:s trupper i Irak och senare blev chef för CIA. Petraeus oroar sig och menar att Iran har ett universum av möjligheter när det gäller hämnd, som kidnappning av amerikanska medborgare, aktioner genom koalitionspartners eller rentav operationer inom USA.

2018 hotade Trump Irans president Hassan Rouhani i ett tweet från sin golfbana i Bedminster, New Jersey:

”NEVER, EVER THREATEN THE UNITED STATES AGAIN OR YOU WILL SUFFER CONSEQUENCES THE LIKES OF WHICH FEW THROUGHOUT HISTORY HAVE EVER SUFFERED BEFORE. WE ARE NO LONGER A COUNTRY THAT WILL STAND FOR YOUR DEMENTED WORDS OF VIOLENCE & DEATH.”

Suleiman svarade den gången Trump i ett tal: ”Det är under vår presidents värdighet att svara dig. Men vi finns nära er, där du inte kan föreställa dig det. Vi är mannen i den här arenan.”

Iranier sörjer under fredagen på Teherans gator mordet på Qassem Suleimani. Foto: Abedin Taherkenareh/EPA.

Trumps trognaste soldat: utrikesminister Pompeo

Tidskriften The New Yorker porträtterar i senaste numret Trumps utrikesminister Mike Pompeo, mannen som bl a återkommande hotat svenska politiker med hur förödande det vore om Sverige skrev under FN:s förbud mot kärnvapen. På sitt skrivbord har han alltid en uppslagen bibel.

I ett tal under presidentvalkampanjen 2016 varnade den republikanske då ganska okände politikern Mike Pompeo för Donald Trump. Pompeo, nu USA:s utrikesminister, påminde om vad Trump hade sagt, skriver  Susan B. Glasser i nya numret av The New Yorker (19/8):

”Om jag ger order till en soldat att begå en krigsförbrytelse, då ska han göra det.”

Publiken buade. Pompeo fortsatte. ”Trump kommer liksom Barack Obama att vara en auktoritär president som ignorerar konstitutionen. Amerikanska soldater svär inte att lyda presidenten, sa Pompeo. De svär en ed att försvara konstitutionen.”

Trump var på plats bakom scen under mötet och begärde att få veta vem det var som hånade honom.

Vid den tidpunkten hade Pompeo aldrig träffat Trump och var skeptisk gentemot dennes politik, inte minst America First-retoriken. Pompeo var en bibeltrogen konservativ internationalist, präglad av sina militära tjänstgöring under det kalla kriget.

Pompeo är en evangelisk kristen som alltid har en uppslagen bibel på sitt skrivbord. Efter Trumps seger gjorde han helt om – och blev 2018 Trumps utrikesminister. Nu definierar han sitt uppdrag som att tjäna presidenten var denne än kräver av honom.

– En utrikesminister måste veta vad presidenten vill, sa han nyligen i Washington.

Oavsett vad Trump hävt ur sig har han fått Pompeos stöd. Offentligt har han aldrig gett uttryck för skymten av kritik. En tidigare Trumpmedarbetare framställer Pompeo som ”den mest underdånigt inställsamme och krypande personen i Vita Huset”.

Pompeos omvandling reflekterar den större berättelsen om vad som hänt med det republikanska partiet i USA, fortsätter Susan B. Glasser, från ringaktning till reservationslös beundran med på sin höjd ett mummel av kritiska synpunkter.

Pompeo hör till de politiker som har och haft mycket nära kontakter med de båda högerextrema miljardärerna bröderna Koch, som har stort inflytande över det republikanska partiets teapartydel och därmed över amerikansk poltik.

Trumps fiende nr 1: Angela merkel

De analytiska vetenskapskvinnan Angela Merker och TV-såpornas reality star Donald Trump utgör tillsammans en närmast episk mesallians, skriver amerikanska The New Yorker i 2018 år sista nummer. Illustration av  Chloe Cushma.

Tidskriften The New Yorker avslöjar i 2018 års sista nummer (24/12) otroliga interiörer från mötet mellan Tysklands kansler Angela Merkel och USA:s president Donald Trump under ett Nato-toppmöte i Bryssel i juli.

Trump kom försent till mötet, där presidenterna i Ukraina och och Georgia framförde sina krav och önskemål på att deras länder skulle upptas som Natomedlemmar. 

Trump avbröt deras anförande med våldsamma anklagelser riktade mot Natos europeiska medlemmar. De var odugliga och gratispassagerare i Nato på USA:s bekostnad. Trump hotade med att USA skulle gå sin egen väg om dessa länder inte omedelbart betalade mer för sitt försvar. Hans störtsjö av förolämpningar riktade sig i synnerhet mot Angela Merkel, den ledare i Europa som suttit längst vid makten, Europas ledare i många bemärkelser.

Trump grälade på Merkel som bara ”betalar dryga procenten i militära utgifter”. Dagen innan hade han inför TV-kameror anklagat Tyskland för att vara ”helt kontrollerat av Ryssland”, till följd av en ny gasledning. I ett Twitterinlägg skrev han:

”Vad är det för mening med Nato om Tyskland betalar Ryssland miljarder dollar för gas och energi. USA betalar för Europas beskydd och förlorar sedan miljarder på handel. Tyskland måste betala 2% av SIN BNP OMEDELBART, inte 2025.”

Många av de närvarande Natoledarna kallade mötet ett ”bisarrt spektakel”. Litauens kvinnliga president, Dalia Grybauskaitė, tog till ord och försvarade Merkel. Det gjorde likaså de danska och norska statsministrarna. Hollands premiärminister, Mark Rutte, erbjöd i det läget Trump vad han föreföll vilja ha, ”en seger”, genom att nämna att Natoländerna sedan Trump tillträdde ökat sina militärbudgetar med cirka 70 miljarder dollar.

Vid presskonferensen efter mötet ljög Trump rakt av och påstod att Nattledarna inte bara kapitulerat för hans krav utan också sagt sig vara villiga att överväga att höja sina militäranslag till fyra procent av BNP. Frankrikes president Macron gick omedelbart ut med en dementi.

Trump fortsatte trots det på sitt oberäkneliga vis. När han lämnade toppmötet avbröt han Angela Merkel, som just höll ett tal till de andra Natoledarna. Han gick fram till henne och kysste henne, medan han sa “I love this woman. Isn’t she great?”

Efter Natomötet avslutade Trump sin europeiska resa med att i Helsingfors träffa Vladimir Putin. Han prisade Putins utrikespolitik och uttryckte samtidigt illa dolt förakt för USA:s partnerländer i Nato.

 Många europeiska ledare är övertygade om att Trump går in för att förstöra EU, skriver Susan B Glaser, artikelförfattaren och The New Yorkers medarbetare. Hon påminner om hur USA:s utrikesminister Mike Pompeo i ett tal i Bryssel under hösten i fräna ordalag attackerat inte bara EU utan också Världsbanken, IMF, Internationella Valutafonden, och FN och samtidigt förlöjligat Europas multilateralism, alltså samarbeten i internationella organisationer, som FN.


USA:s president Donald Trump vägrade att ta Angela Merkel i hand under hennes första besök i Vita huset. Bilden från mars 2018.. Foto (AP Photo/Evan Vucci)

Flyktingkaravanen ”vid en korsväg i Mexiko”

Children at the border, from Jonathan Blitzer’s dispatch “The Migrant Caravan Reaches a Crossroads in Southern Mexico.”Photographs by Adriana Zehbrauskas for The New Yorker

Tidskriften The New Yorker presenterar inför årsskiftet det gångna årets bästa bilder i den egna tidskriften. En av de framlyfta bilderna är tagen av Adriana Zehbrauskas, som tillsammans med journalisten Jonathan Blitzer i oktober sändes till Mexiko. De skildrade i reportaget The Migrant Caravan Reaches a Crossroads in Southern Mexico…”den ”karavan” av flyktingar som sökte sig norrut mot den amerikanska gränsen.

Mauricio Ramos waits beside the road outside Pijijiapan on Friday with his mother-in-law and his wife, who is holding their baby.

Där möttes de senare av tiotusentals amerikanska soldater, utsända av president Donald Trump. Deras uppdrag var att till varje pris se till att inga flyktingar tog sig över gränsen. Också dödligt våld hade på förhand godkänts.

Jag tror inte att några flyktingar dödades. Däremot besköts också kvinnor och barn med en särskild tårgas, förbjuden i en FN-konvention, undertecknad av USA. USA:s hade förpliktigat sig till att inte använda den farliga gasen i krig utomlands, hette det i en deklaration från Vita huset. Däremot stod det militären fritt att använda den i USA.

När flyktingar och inte minst flyktingbarn behandlas så kusligt är det en indikation på att dagens USA, under Trumps knappa två år vid makten, förvandlats till en skurkstat, som inte respekterar mänskliga rättigheter och där främlingsfientlig rasism blivit statlig politik.

Adriana Zehbrauskas  bild visar barn hopklämda på   ett primitivt lastbilsflak. Jag försöker föreställa mig vad de kan ha känt och tänkt. Bilden är tagen i den sydmexikanska staden Arriaga, som när flyktingarna i ”karavanen” kom dit på en dag förvandlades till ett stort och primitivt flyktingläger.

Jonathan Blitzer och Adriana Zehbrauskas färdades med flyktingarna norrut genom Mexiko. De talar med organisationen Pueblo Sin Fronteras som hjälper ”karavanens” flyktingar. I reportaget fångas flyktingarnas vånda, fortsätta eller vända om, vilken väg, är det värt alla risker de tar, klarar barnen påfrestningarna …?

En latinamerikansk flyktingfamilj blir beskjuten med tårgas av amerikanska gränssoldater vid gränsen till Mexiko. Foto: Al Jazeera.

Tankar om Stefan Zweig och Donald Trump

Vad skulle Stefan Zweig ha ansett om USA:s nuvarande moraliska degeneration då Trump varit president dryga två veckor, undrar hans biograf George Prochnik i The New Yorker.
Fortsätt läsa Tankar om Stefan Zweig och Donald Trump