Etikettarkiv: Barsebäck

Hundra nya kärnkraftverk när M och L satsar på Katrineholmsmodellen?

Barsebäcksmarschen 1982. Foto: Hans Johnsson/Sydsvenskan Bild.

Ulf Kristersson (M) och Nyamko Sabuni (L) publicerade i veckan en demagogisk hyllning av kärnkraften. Den nuvarande kärnkraftslagstiftningen är ”hopplöst föråldrad”. Den är rentav ett ”hot mot en långsiktigt hållbar energiförsörjning”. Vad som nu krävs är en ”färdplan för nästa generations kärnkraft i Sverige”.

”Vad ska väck, Barsebäck”, skanderade alla vi som var med i den stora Barsebäcksmarschen 1982, och fortsatte ”Vad ska in, sol och vind”. För Kristersson och Sabuni gäller typ det omvända. Ut med vind- och solkraft, in med kärnkraft.

I stället för dagens stora kärnkraftverk lanserar de båda en modell som bygger många små Katrineholmskärnkraftverk över hela Sverige.

”Dagens största reaktorer kan försörja hela Stockholm med el. De små reaktorerna är lagom stora för att försörja städer i Katrineholms storlek.”

Små kärnkraftverk ska få den förtorkade och försummade landsbygden, som Katrineholm och hundratalet liknande orter, att återhämta sig och blomstra.

Vad som krävs är inget svårt menar artikelförfattarna, bara ” långsiktigt arbete och en bred palett av åtgärder. Det handlar bland annat om att säkerställa möjligheter till forskning och utveckling, stabila investeringsförutsättningar samt lagstiftning och standardiseringar som möjliggör fler reaktorer.”

Kan vi ha solpaneler på taket, varför inte ett eget kärnkraftverk i trädgården?

Riktigt så långt går inte paret Kristersson och Sabuni. Men deras utspel känns inte kunnigt och inte seriöst.

I en replik till deras inlägg i DN skriver centerriksdagsmannen Rickard Nordin under rubriken ”Små kärnkraftsreaktorer ligger 20 år framåt i tiden”:

”Debattörerna verkar ha missat de senaste årens teknikutveckling. Sol och vind sjunker drastiskt i pris. Att kombinera det med vätgasgasturbiner, energieffektivisering, mer överföringskapacitet och flexibilitet skapar ett nytt sorts energisystem. Det systemet är billigare, flexiblare och framför allt – det systemet byggs ut på marknadsmässiga villkor. Inte ens de billigaste serieproducerade kärnkraftverken är i närheten av att konkurrera mot det.”

Till argumentet bör läggas ett annat. Om många små kärnkraftverk byggs runtom i Sverige följer en rad frågor, inte minst om hur säkerheten ska garanteras, både när det gäller driften, avfallet och uranleveranserna? Kan sådana kärnkraftverk utsättas för hot av terrorister? Vad händer i ett framtida krig? Vilka risker finns för olyckor, som haverier och härdsmältor?

Vindkraftverk för forskningsbruk på västra Jylland. Foto: Sören Sommelius.

Moderat okunnighet: Kärnkraft förlegad. förnyelsebar energi!

Miljöaktivister utanför Barsebäcksverket 1986. På vägarna runt Barsebäcksverket sattes dessa skyltar upp några dagar efter att Tjernobylkatastrofen blev känd. Foto: Jonn Leffmann. Wikipedia.

Moderaterna vill göra utbyggande av kärnkraft till partiets huvudfråga i det kommande EU-valet. I en tidigare blogg skrev jag att partiet vill fördubbla EU:s kärnkraftbudget till 44 miljarder kronor under åren 2021-2027.

Partiets första namn i EU-valet, Tomas Tobé, vill därtill fördubbla anslagen till forskning om kärnkraft och att energiproduktionen i Europa ska fokusera på kärnkraft.  ”Ska vi klara av att möta klimathotet så kommer vi inte att klara det utan mer kärnkraft”, säger Tobé.

Som bekant har den nu gällande M-KD budgeten inneburit dramatiska nedskärningar i Sverige inte bara för Arbetsförmedlingen utan för det mesta som har med miljö och klimat att göra. Så det här med kärnkraft och klimathot är inget att ta på allvar.

I en ledare i Dagens ETC angriper Tomas Kåberger det moderata utspelet och visar att det bygger på usla kunskaper om situationen på energimarknaden. Han skriver att det nu finns en bred insikt i industrin och i finansbranschen om att den härligt snabba utvecklingen av vindkraft, solel och batteriteknik radikalt har ändrat förutsättningarna för världens industriella och ekonomiska utveckling:

”Problemen med ändliga energiresurser, riskerna för ohanterliga klimatförändringar, kärnvapenspridning och upprepade reaktorhaverier som på 1900-talet såg ut att begränsa världens möjligheter, går nu att undvika.”

Andelen fossil elproduktion och andelen kärnkraft minskar i världen, medan förnybar energi står för allt större del av världens el, fortsätter Kåberger. Sol- eller vindel ger den billigaste nya elen i nästan hela världen och behöver inte längre subventioner. På flera håll i USA rapporteras att ny sol- och vindel kan konkurrera ut existerande kol- och kärnkraftverk.

Till skillnad från på Tage Danielssons tid går kärnkraftens historiska risker nu att beräkna. Efter knappt 20 000 reaktorår har världen sett tio reaktorer stängas av efter härdsmältor. Fyra av dem har lett till stora utsläpp och väldiga kostnader.

Självfallet måste reaktorägarna ansvara ekonomiskt både för eventuella haverier och för slutförvaring av använt uran.

Bara moderater och kristdemokrater kan blunda för sådana faktorer och det faktum att kärnkraft i dag är ekonomiskt olönsam och föråldrad.

Den enda rimliga energipolitiken är förstås att satsa på utvecklingen av förnyelsebara energikällor eller med Kåbergers ord att ”bygga upp kunskap och industriell förmåga att både tillverka och använda solceller, vindkraftverk och batterier”.