Marguerite Duras och Vardagens ting

Marguerite Duras. Foto: Bernard Lehut.

”Vardagens ting” har sagts innehålla något av franska Marguerite Duras (1914 – 96) livsfilosofi, med meditationer om sådant som moderskap, familjeliv, sex och kärlek, om skrivandet, om alkoholen, om hemmet. Hon dikterade dess 50-tal texter, de flesta helt korta, bara en eller två sidor, för Jérome Beaujour, som skrev ner dem. Det skedde sent i livet, boken publicerades i Frankrike 1986, tre år senare på svenska i Katarina Frostensons översättning.

Duras avfärdar i bokens introduktion lite vresigt det där med ”livsfilosofi: ”Ingen (av texterna i Vardagens ting) representerar vad jag tycker i allmänhet om ämnet i fråga för jag tycker i allmänhet ingenting, utom om orättvisorna i samhället.”

På franska heter essäsamlingen La vie materielle, Det materiella livet. På engelska mera prosaiskt Practicalities och på svenska alltså Vardagens ting. Det är ingen heltäckande titel, ingen ”överskrift, snarare en syftning på ett av bokens många spår.

Kanske anspelar den franska titeln (ironiskt) på kvinnans ”materiella” roll i hemmet, i kontrast till mannens andliga ”intellektuella”. Det samma gäller nog den engelska, som leder till allt det praktiska och reproduktiva som måste skötas i ett hem innan ”det riktiga livet” kan börja, om nu inte återupprepandet är det viktigaste, att tillgodose de grundläggande behoven, törst och hunger, vilan, sexualiteten, vårdandet av barnen.

Den svenska boktiteln vänder blicken mot alla de ting vi hanterar i våra hem, hemmens scenografi för att tala teaterspråk och förstås den vikt många sätter i att uttrycka sin personlighet med ting och kläder, det som är konsumismens drivkraft.

I boken rör sig Duras med lätt hand mellan dessa olika fält, som både har sin egenart och överlappar varandra.

Jag har i sommar läst ”Vardagens ting” ett par gånger, en gång från början till slut, andra gånger lite här och där, på måfå mest. Vardagens ting lämpar sig väl för båda läsarterna.

I sitt hem har Duras bara två böcker, ”Ett eget rum” av Virginia Woolf och Häxan av Michelet. Hon skriver:

”Jag har ingen boksamling längre. Jag har gjort mig av med den, med varje tanke på boksamling. Det är över. De där båda böckerna är som om jag hade öppnat min egen kropp och mitt huvud och jag läser berättelsen om mitt eget liv på medeltiden, i skogarna och på 1800-talets fabriker.”

Hon tänker på sin mor, som fostrade henne som barn i Indokina. Hon ville göra dem trygga, vad som än hände, också om det blev krig. Modern hade överlevt både det första och det andra världskriget, nio år av krig.

”Jag tror att hon ända till slutet av sitt liv gjorde sylt för det tredje världskriget. Hon staplade upp socker, nudlar. Det handlar om en pessimistisk aritmetik, som kommer från en grundpessimism som jag har ärvt fullständigt.”

I Marguerite Duras hus på landet i Neauphle-le-Chateau gjorde hon en gång en lista över de varor som man alltid måste ha hemma, ungefär tjugofem stycken. Hon har sparat listan genom åren. Den är fortfarande uttömmande:

Salt, lök, soja, blekmedel, peppar, vitlök, bröd, handtvättmedel …:

”Listan hänger fortfarande där på väggen. Vi har inte lagt til någon produkt. Ingen av de fem-sex hundra produkter som kommit till sedan listan upprättades för tjugo år sedan har antagits.”

Hon funderar över ”hemmets inre och yttre ordning”. Hemmets synliga inredning och den inre ordningen som är idéerna, de olika känslonivåerna …

Huset invaderas av de materiella egendomarnas flod, suckar Duras, det handlar om reornas och superreornas ritualer som dränker Paris i kläder:

”Under tidigare århundraden hade de flesta kvinnor två eller tre linnen, en tröja, två underkjolar: på vintern hade de allt på sig, på sommaren förvarades kläderna i en fyrkant av bomullstyg som var hopknuten i de fyra hörnen. …

Nu för tiden måste kvinnorna ha två hundra femtio plagg mer än för två hundra år sedan. Men kvinnans vistelse i hemmet förblir densamma.”