Etikettarkiv: Katarina Frostenson

Sylvia Plath översattes mycket sent til svenska

Sylvia Plath och hennes man Ted Hughes på en bild från 1961.

”Nicola ringde just när vi hade krångel med den nyfikna blonda svenska kvinnliga journalisten och frågade om hon fick komma och ”sitta och läsa i vår trädgård”. Jag blev upprörd. Det är en sak att titta in på en kopp te, men att be att få komma och breda ut sig i vår trädgård som om den vore en allmän park är horribelt. Jag var så rasande på den svenska flickan efter Hildy och Vicky …”

Så skrev Sylvia Plath ( 1932 – 63) i sin dagbok den 24 april 1962. (Ur Sylvia Plaths dagböcker, redigerade av Karen V Kukil, Norstedts 2003).

Plath hade ännu inte fyllt 30. Hon hade mindre än ett år kvar att leva. Den amerikanska poeten levde tillsammans med sin man den amerikanske poeten Ted Hughes i  England, i Newnham College i Cambridge.

Dagboken är full av vardagliga bestyr. Det handlar inte minst om barn och gäster, bland dem ”den nyfikna blonda svenska kvinnliga journalisten”, som är poeten och översättaren Siv Arb (1931 – 2015). Arb var vid den tiden ansvarig utgivare för den unglitterära tidskriften Rondo, där hon för första gången introducerade Plath för svenska läsare genom tre dikter, ”Almen”, ”Tulpaner” och Kolossen”.

Arb besökte Devon i Storbritannien främst för att intervjua Hughes men fångades under besöket framförallt av Plaths person och poesi, skriver Anna-Klara Bojö i sin essä ”När Silvia Plath kom till Sverige” i nya numret av Ord&Bild (4/2020), där Bojö bl a konstaterat att Arbs arbete med att introducera Plath knappast går att överskatta.

I dag är Sylvia Plath en av 1900-talets mest kända diktare. Hon har också påverkat den svenska litteraturen , Anna-Klara Bojö nämner författare som Kristina Lugn, Åsa Nelvin, Eva Ström och Katarina Frostenson som inspirerats av henne.

1962 var hon fortfarande i det närmaste okänd i Sverige. Arbs introduktion uppmärksammades knappast. Sedan Plath tagit sitt liv 1963 försökte Siv Arb få de svenska förlagen intresserade. Bonniers, Forum och Norstedt refuserade också hennes enda roman ”Glaskupan” (1963).

I september 1972 skrev Norstedts förläggare Thomas von Vegesack att Glaskupan var ”intelligent skriven” men saknade ”kommersiella chanser”. Först 2012 kom en fullständig svensk utgåva av hennes mest kända diktsamling ”Ariel”, i översättning av Jenny Tunedal och Jonas Ellerström.

Till slut blev det då nystartade Trevi som gav ut Plaths ”Dikter” (1975) och även ”Glaskupan” (oktober 1974). Romanen blev en försäljningssuccé med många upplagor. 2019 kom den (hittills) senaste pocketutgåva n av den, då det noterades att boken sammantaget sålts i över 100 000 exemplar.

Silvia Plath själv fick inget uppleva av detta. När hon dog stod hon på gränsen till ett litterärt genombrott. På arbetsbordet i hennes hem låg manuset till ”Ariel”, som med Anna-Klara Bojös ord skulle förändra inte minst kvinnliga poeters skrivande runt om i världen ”långt efter det att Plath lämnat den”.

Marguerite Duras och Vardagens ting

Marguerite Duras. Foto: Bernard Lehut.

”Vardagens ting” har sagts innehålla något av franska Marguerite Duras (1914 – 96) livsfilosofi, med meditationer om sådant som moderskap, familjeliv, sex och kärlek, om skrivandet, om alkoholen, om hemmet. Hon dikterade dess 50-tal texter, de flesta helt korta, bara en eller två sidor, för Jérome Beaujour, som skrev ner dem. Det skedde sent i livet, boken publicerades i Frankrike 1986, tre år senare på svenska i Katarina Frostensons översättning.

Duras avfärdar i bokens introduktion lite vresigt det där med ”livsfilosofi: ”Ingen (av texterna i Vardagens ting) representerar vad jag tycker i allmänhet om ämnet i fråga för jag tycker i allmänhet ingenting, utom om orättvisorna i samhället.”

På franska heter essäsamlingen La vie materielle, Det materiella livet. På engelska mera prosaiskt Practicalities och på svenska alltså Vardagens ting. Det är ingen heltäckande titel, ingen ”överskrift, snarare en syftning på ett av bokens många spår.

Kanske anspelar den franska titeln (ironiskt) på kvinnans ”materiella” roll i hemmet, i kontrast till mannens andliga ”intellektuella”. Det samma gäller nog den engelska, som leder till allt det praktiska och reproduktiva som måste skötas i ett hem innan ”det riktiga livet” kan börja, om nu inte återupprepandet är det viktigaste, att tillgodose de grundläggande behoven, törst och hunger, vilan, sexualiteten, vårdandet av barnen.

Den svenska boktiteln vänder blicken mot alla de ting vi hanterar i våra hem, hemmens scenografi för att tala teaterspråk och förstås den vikt många sätter i att uttrycka sin personlighet med ting och kläder, det som är konsumismens drivkraft.

I boken rör sig Duras med lätt hand mellan dessa olika fält, som både har sin egenart och överlappar varandra.

Jag har i sommar läst ”Vardagens ting” ett par gånger, en gång från början till slut, andra gånger lite här och där, på måfå mest. Vardagens ting lämpar sig väl för båda läsarterna.

I sitt hem har Duras bara två böcker, ”Ett eget rum” av Virginia Woolf och Häxan av Michelet. Hon skriver:

”Jag har ingen boksamling längre. Jag har gjort mig av med den, med varje tanke på boksamling. Det är över. De där båda böckerna är som om jag hade öppnat min egen kropp och mitt huvud och jag läser berättelsen om mitt eget liv på medeltiden, i skogarna och på 1800-talets fabriker.”

Hon tänker på sin mor, som fostrade henne som barn i Indokina. Hon ville göra dem trygga, vad som än hände, också om det blev krig. Modern hade överlevt både det första och det andra världskriget, nio år av krig.

”Jag tror att hon ända till slutet av sitt liv gjorde sylt för det tredje världskriget. Hon staplade upp socker, nudlar. Det handlar om en pessimistisk aritmetik, som kommer från en grundpessimism som jag har ärvt fullständigt.”

I Marguerite Duras hus på landet i Neauphle-le-Chateau gjorde hon en gång en lista över de varor som man alltid måste ha hemma, ungefär tjugofem stycken. Hon har sparat listan genom åren. Den är fortfarande uttömmande:

Salt, lök, soja, blekmedel, peppar, vitlök, bröd, handtvättmedel …:

”Listan hänger fortfarande där på väggen. Vi har inte lagt til någon produkt. Ingen av de fem-sex hundra produkter som kommit till sedan listan upprättades för tjugo år sedan har antagits.”

Hon funderar över ”hemmets inre och yttre ordning”. Hemmets synliga inredning och den inre ordningen som är idéerna, de olika känslonivåerna …

Huset invaderas av de materiella egendomarnas flod, suckar Duras, det handlar om reornas och superreornas ritualer som dränker Paris i kläder:

”Under tidigare århundraden hade de flesta kvinnor två eller tre linnen, en tröja, två underkjolar: på vintern hade de allt på sig, på sommaren förvarades kläderna i en fyrkant av bomullstyg som var hopknuten i de fyra hörnen. …

Nu för tiden måste kvinnorna ha två hundra femtio plagg mer än för två hundra år sedan. Men kvinnans vistelse i hemmet förblir densamma.”

Tre böcker om krisen i Svenska Akademin och ”mediernas skämda smör”

Matilda Gustavsson, författare till ”Klubben – en undersökning” om övergreppen i Svenska Akademin och institutionens kris. Foto: Anders Wiklund/TT.

Mina två första lästa böcker under det nya bokåret 2020 handlar båda om Svenska Akademins kris, Katarina Frostensons ”K” (Polaris förlag) och DN-journalisten Matilda Gustavssons ”Klubben”, med undertiteln ”En undersökning”. (Bonniers).

Katarina Frostenson på en bild från 2012. Foto: Seppo Samuli/norden.org/Wikipedia.

Frostensons ”K” är en märklig bok. Den är skriven som en essäistisk dagbok från november 2017 till maj 2018. Titelns ”K” syftar i första hand på Katarina. Poeten Frostenson själv, men också på sådant som ”kaos, kris, katharsis, katastrof. Kamp. Känslor. Konst, kultur. Kabal och kärlek.”

Det är en subjektiv bok. Författaren beskriver hur hon själv och hennes man, den senare våldtäktsdömde Jean Claude Arnauld i slutet av november 2017 gick i landsflykt och flydde till Paris. Flykten ägde rum dagarna efter det att Matilda Gustavsson i Dagens Nyheter publicerat sitt väldokumenterade reportage, där 18 kvinnor, några med namn, andra anonymt med djup smärta berättar om vad de varit utsatta för på ”Klubben”. Förövare är en och samma person, i reportaget kallad Kulturmannen, Frostensons man Arnauld.

I K tar Katarina Frostenson inte kvinnornas smärta på allvar. DN har ”satt ihop en historia”. Kvinnorna ”ylar”. 

Mycket är mediernas fel. Hon varnar sina läsare för att svara på mediernas frågor:

”Man ska aldrig ”förklara sig” för medierna. Det ger dem alibi, de får nytt bränsle till att fortsätta sina skandaliseringar, allt i syfte att sälja sitt skämda smör.

Berättelsens K är djupt kränkt:

”Jag hör på avstånd hyenornas skratt, rovdjurens snaskande vädring efter blod, mer offer och blod! De sniffar, de ylar och rotar, de krafsar med sina vidriga klor för att försöka få upp något nytt att skandalisera oss med, men de gnager mest på gamla knotor.”

Jag kan känna med Frostensson i hennes förtvivlan. Hela hennes värld rasar samman. Men hur kan hon bortse från sin egen och mannens roll i det som hände? Varför reflekterar hon inte över den? I stället skapar hon syndabockar. Inte bara medierna och Svenska Akademin utan svenskarna överlag: ”Jag tror, som du, att svenskarna är ett blodtörstigt folk.” Nu ska hon snarast ansöka om franskt medborgarskap. Hon betraktar sig själv som landsflyktig på samma vis som Carl Jonas Love Almqvist, som Vilhelm Ekelund, som August Strindberg, som Ingmar Bergman. Hon och maken är utsatta för karaktärsmord, utan möjlighet att försvara sig.

Trots många partier som de här citerade är det svårt att inte samtidigt fascineras av Frostensons ”dagboksessä”, i alla reflektioner om författare och deras böcker, särskilt om lyrik, om filmer och om livet.

 Matilda Gustavssons ”Klubben – en undersökning” är något helt annat, en lysande personlig genomgång av Svenska Akademins kris, som en intelligent och synnerligen trovärdig fördjupning av det reportage hon själv publicerade i DN i november 2017. Klubben är ett slags facit över samma händelser som Katarina Frostenson i sin bok beskriver som mediernas ”skämda smör”.

I Klubben berättar de utsatta kvinnorna om Jean-Claude Arnault och hans bedagade kvinnosyn, liksom om Akademins tystnadskultur som gjorde övergreppen möjliga och förhindrade reaktioner på dem.

I höstas utkom de båda SVT-journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rogneruds ”Svenska akademin, makten, kvinnorna och pengarna”(Polaris). Också denna bok är ett stycke gedigen och avslöjande grävande journalistik där författarna fokuserar på de bakomliggande strukturer som möjliggjorde det som skedde.

Boken är en grundlig genomgång av Nobelprisets och Akademins gemensamma historia, från testamentsexekutorn Ragnar Sohlmans arbete, via fredsaktivisten Bertha von Suttners insatser till konflikterna mellan den medelmåttige Carl David af Wirsén och geniet Selma Lagerlöf – och fram till våra dagar.

Bokens omslag får den att se ut som en guldtacka. Och mycket i den handlar om just pengar, de i sammanhanget enorma summor som Svenska Akademin hanterat ofta med liten eller ingen insyn. Ett motto skulle kunna ha varit Follow the Money, Följ pengarna.

– Akademin förfogar över betydande medel, säger Christian Catomeris. Det finns i den en tradition att man ger varandra priser, en vana vid att berika sig själva. Till det kommer stora bostadsförmåner, tillgång till utländska bostäder i Paris och Berlin, gratis resor med mera.

Majoriteten av akademins ledamöter har miljoninkomster och sex före detta akademisekreterare får miljonpensioner. Akademin fördelar priser på mellan trettio och femtio miljoner godtycklig. Det finns inga protokoll, inga motiveringar.

Akademins kapital och akademiledamöternas privilegier, arvoden, bostäder, resor och annat är en avgörande förutsättning för allt som hänt.

Akademin kan ses som en ”självreproducerande församling”. Dess ledamöter utser ersättare när någon fallit bort. Förutom äran får nya medlemmar en helt förändrad privatekonomi och blir ett slags intellektuell elit vars verksamhet inte är öppen för insyn.

Så har det varit. Men kan akademin fortsätta verka utifrån samma premisser i framtiden?

Kulturprofilen Jean-Claude Arnault på väg in till sal 34 på rättegångens sista dag den 24 september 2018. Foto: Frankie Fouganthin/Wikipedia.