”Ingen vanvård på ackord!”

Teckning: Robert Nyberg.

Coronakommissionens rapport (SOU 2020:80) riktar svidande kritik mot den anorektiska äldrevården i Sverige, vars brister i blixtbelysning har gjorts synliga av pandemin. I en välskriven och viktig artikel i nya numret av tidningen Clarté (nr 1 2021) presenterar Åsa Andersson och Marianne Lidbrink rapportens huvuddrag och ger därmed indirekt svar också på den omdiskuterade frågan varför så många i Sverige dog i covid-19 under förra året. Det handlar om kusliga strukturella brister i äldrevården, i mycket ett resultat av den så kallade ädelreformen i början av 1990-talet. Och om den allmänna smittspridningen i landet.

Kommissionen beskriver ingående sådant som äldrevårdens alltför små ekonomiska resurser, oklara ansvarsfördelningar mellan kommuner och regioner, dåliga anställningsvillkor, låg bemanning, alltför få sjuksköterskor och inga anställda läkare. 

Artikelförfattarna är båda legitimerade sjuksköterskor med klinisk erfarenhet av vård av äldre i region Stockholm, med mångåriga erfarenheter av vårdpolitiskt arbete. Det vet vad de skriver om:

”Det är befriande att en nationell utredning öppet redovisar de allvarliga bristerna. De har negligerats av såväl Sveriges kommuner och Regioner (SKR) som olika regeringar sedan början av 200-talet. Kommissionens rapport bekräftas av Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) granskningar av äldreboenden under pandemin.”

Dagens äldrevård är ett resultat av den så kallade ädelreformen 1992. Kommunerna fick då ansvar för viss hälso- och sjukvård medan regionerna behöll ansvaret för läkarinsatserna.

Inget blev som det var tänkt. I stället inleddes kraftiga nedskärningar. Antalet vårdplatser per 1000 invånare i Sverige minskade från 2,9 år 2006 2,1 år 2019. Genomsnittet bland OECD-länderna är 4,7 vårdplatser på 1000 invånare. I svensk äldrevård saknar 40 procent av personalen vårdutbildning. Bara fem procent av de anställda är sjuksköterskor, mot 31 procent i Norge. 

En svensk sjuksköterska på ett äldreboende ansvarar för 30 boende. På vardagar, kvällar, nätter och helger finns på de flesta boenden inga sjuksköterskor alls. Och aldrig någon läkare.

Det innebär att sådant som syrgas och dropp saknas, eftersom det kräver sjuksköterskor. 

Skattesänkningarna sedan 1990-talet har kraftig urholkat den svenska välfärden och särskilt drabbat äldreomsorgen, vars finansiering dragits ner med 1,3 miljarder per år sedan 2002. Det behövs nu 100 miljarder eller mer för att återupprätta en anständig äldrevård. 

Arbetsförhållandena i äldreomsorgen är ofta dåliga, med låga löner, inte sällan timanställningar med arbetspass morgnar och kvällar, särskilt i den privata verksamheten (37 procent timanställda) men också i den kommunala (27 procent). 

Samtidigt med besparingarna lanserades New Public Management. Arbetet styrdes för att minimera konstaderna, inte maximera insatserna för de äldre utifrån deras behov.

I många kommuner infördes minutstyrda insatser, 15 minuter till hjälp med toalettbesök, fem minuter för överlämnande av mat och så vidare.

Till det kommer tre olika journalsystem för de boende, till följd av det splittrade huvudmannaskapet, med oklarhet i vem som har tillgång till vilken information. Risken är stor för att man missar viktig information, med vårdskador som följd.

Åsa Andersson och Marianne Lidbrink avrundar sin genomgång av Coronakommissionens rapport med en kravlista:

• Patienter och personal har rätt till användbara och säkra informationssystem.

• Äldrevården behöver ökade resurser med minst 100 miljarder för att säkerställa den framtida finansieringen.

• En styrande lag för vård och omsorg om äldre.

• Samverkan mellan stat, regioner och kommuner – utan SKR:s inblandning.

• SKR:s roll bör renodlas som en arbetsgivarorganisation, utan uppdrag från regeringen.

Det samhälle som inte månar om de äldre är ett omänskligt samhälle. Sverige har fått betala ett högt pris för grava missförhållanden inom vården. Det var dessa som gjorde att Sverige avvek kusligt negativt från jämförbara europeiska länder. På många håll verkar man fortfarande dåligt ha insett detta, som i region Stockholm. 

Rubriken på artikeln i Clarté säger egentligen allt, den rimmar och är som gjord för en banderoll i en manifestation för ett återskapande av en värdig äldrevård:

”Ingen vanvård på ackord!”

Teckning: Robert Nyberg.