PETER PAN: SAGANS KRAFT, DET INRE BARNET OCH DEN STORA KROKODILEN

Månen skiner över stadsteaterns scen när Kajsa Giertz avskedsföreställning Peter Pan visas, Foto: Emmalisa Pauly.

Med premiären på familjeföreställningen Peter Pan på stora scenen avslutar Helsingborgs stadsteater spelåret. Det innebar också att teaterchefen Kajsa Giertz, som regisserat Peter Pan, vinkade hej och farväl till publiken när ensemblen tog emot applåder från scenen efter hennes sista uppsättning som chef på teatern.

Det har varit för teatern framgångsrika sex år med Kajsa Giertz som chef. Helsingborgs stadsteater är som konstnärlig institution i dag en stöttepelare i stadens kulturliv, med både konstnärlig kvalitet, angelägenhet och både bredd och udd i utbudet.

Peter Pan skrevs i början av förra seklet av den skotske författaren J M Barrie och har med åren blivit en given klassiker, med långa rader av dramatiseringar för teatern och därtill påkostade filmatiseringar. I Helsingborg har sagan bearbetats fritt av Emma Broström för scenen.

Också Kajsa Giertz näst sista uppsättning, en dramatisering av Goldings klassiska ”Flugornas herre” som hade premiär i september byggde på en klassisk barndomsbok, en lite modernare ”saga” för äldre barn.

Jag själv växte under tiden före TV, då sagor och senare både ungdomsböcker och vuxenböcker spelade en avgörande roll i vardagen. Det var folksagor från många länder, sådant som Elsa Beskows ”Resan till Landet Längesedan”, alla Babarböckerna, Zacharias Topelius’ ”Sampo Lappelill”, H C Andersens ”Flickan med svavelstickorna”, Dumas’ ”De tre musketörerna” och många fler ändå. Berättelserna betydde hur mycket som helst, jag läste och läste om.

När Kajsa Giertz och stadstetatern i Helsingborg vänder sig till sagornas världar har jag den därför den största förståelse för det. Sagan har mycket att förmedla inte bara till barn. Sagans magi kan lyfta fram ”det inre barnet” hos oss alla, som Kajsa Giertz sagt någonstans.

Med sagornas berättelser kan det mesta uttryckas. När det gäller Peter Pan handlar det i synnerhet om att ställa det levande och fantiserande barnet mot den inskränkta, förtorkade och förstelnade vuxenvärlden. Alla barn måste ju bli vuxna, utom Peter Pan, som förblir barn utan att behöver växa upp”.

I Peter Pans värld har varje barn en skugga fästad vid sig. Dessutom får den som tror på älvor en egen älva som följeslagare, men älvan faller död till marken den dag älvtron falnar. Peter Pan, kavat spelad av Birgitta Rydberg, följs av Maria Påhls spralliga älva Tingeling, med en elektrifierad energi, allt som oftast ”flygande” på hög höjd.

Det är där allt börjar. 

Uppsättningen är ett kreativt samarbete mellan stadsteatern och Moomsteatern i Malmö, som bidrar med ungefär hälften av de medverkande, fyra av teaterns fem skådespelare. Moomsteatern är en fri grupp som arbetar med fast anställda skådespelare med intellektuella funktionsvariationer. 

Sagan – och pjäsen – är en hyllning av barnet och det barnsliga, det som går förlorat i vunxenvardandet. Berättelsen rör sig långt ut i världen, till landet Ingenstans där de borttappade barnen hamnar och till det farliga havet där det finns en hiskelig krodkodil.

Scenografin, designad Helle Damgård, är komiskt grann med en lysande fullmåne med många ”hav” synliga” i dess olika faser. Jan-Erik Sääfs musik målar kvällens miljöer i toner. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.