Etikettarkiv: Helle Damgård

PETER PAN: SAGANS KRAFT, DET INRE BARNET OCH DEN STORA KROKODILEN

Månen skiner över stadsteaterns scen när Kajsa Giertz avskedsföreställning Peter Pan visas, Foto: Emmalisa Pauly.

Med premiären på familjeföreställningen Peter Pan på stora scenen avslutar Helsingborgs stadsteater spelåret. Det innebar också att teaterchefen Kajsa Giertz, som regisserat Peter Pan, vinkade hej och farväl till publiken när ensemblen tog emot applåder från scenen efter hennes sista uppsättning som chef på teatern.

Det har varit för teatern framgångsrika sex år med Kajsa Giertz som chef. Helsingborgs stadsteater är som konstnärlig institution i dag en stöttepelare i stadens kulturliv, med både konstnärlig kvalitet, angelägenhet och både bredd och udd i utbudet.

Peter Pan skrevs i början av förra seklet av den skotske författaren J M Barrie och har med åren blivit en given klassiker, med långa rader av dramatiseringar för teatern och därtill påkostade filmatiseringar. I Helsingborg har sagan bearbetats fritt av Emma Broström för scenen.

Också Kajsa Giertz näst sista uppsättning, en dramatisering av Goldings klassiska ”Flugornas herre” som hade premiär i september byggde på en klassisk barndomsbok, en lite modernare ”saga” för äldre barn.

Jag själv växte under tiden före TV, då sagor och senare både ungdomsböcker och vuxenböcker spelade en avgörande roll i vardagen. Det var folksagor från många länder, sådant som Elsa Beskows ”Resan till Landet Längesedan”, alla Babarböckerna, Zacharias Topelius’ ”Sampo Lappelill”, H C Andersens ”Flickan med svavelstickorna”, Dumas’ ”De tre musketörerna” och många fler ändå. Berättelserna betydde hur mycket som helst, jag läste och läste om.

När Kajsa Giertz och stadstetatern i Helsingborg vänder sig till sagornas världar har jag den därför den största förståelse för det. Sagan har mycket att förmedla inte bara till barn. Sagans magi kan lyfta fram ”det inre barnet” hos oss alla, som Kajsa Giertz sagt någonstans.

Med sagornas berättelser kan det mesta uttryckas. När det gäller Peter Pan handlar det i synnerhet om att ställa det levande och fantiserande barnet mot den inskränkta, förtorkade och förstelnade vuxenvärlden. Alla barn måste ju bli vuxna, utom Peter Pan, som förblir barn utan att behöver växa upp”.

I Peter Pans värld har varje barn en skugga fästad vid sig. Dessutom får den som tror på älvor en egen älva som följeslagare, men älvan faller död till marken den dag älvtron falnar. Peter Pan, kavat spelad av Birgitta Rydberg, följs av Maria Påhls spralliga älva Tingeling, med en elektrifierad energi, allt som oftast ”flygande” på hög höjd.

Det är där allt börjar. 

Uppsättningen är ett kreativt samarbete mellan stadsteatern och Moomsteatern i Malmö, som bidrar med ungefär hälften av de medverkande, fyra av teaterns fem skådespelare. Moomsteatern är en fri grupp som arbetar med fast anställda skådespelare med intellektuella funktionsvariationer. 

Sagan – och pjäsen – är en hyllning av barnet och det barnsliga, det som går förlorat i vunxenvardandet. Berättelsen rör sig långt ut i världen, till landet Ingenstans där de borttappade barnen hamnar och till det farliga havet där det finns en hiskelig krodkodil.

Scenografin, designad Helle Damgård, är komiskt grann med en lysande fullmåne med många ”hav” synliga” i dess olika faser. Jan-Erik Sääfs musik målar kvällens miljöer i toner. 

Bröderna Lejonhjärta – om livet, döden och kampen

Astrids Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, säsongens familjeföreställning på Helsingborgs stadsteater, är iscensatt av Ronny Danielsson. Foto: Malin Arnesson.

Bröderna Lejonhjärta kommer till Helsingborgs stadsteaters stora scen under årets mörkaste veckor och tar oss med till de dödas rike Nangijala, ”på andra sidan stjärnorna”. Astrid Lindgrens saga, iscensatt av Ronny Danielsson utifrån Alexander Mörk-Eidems dramatisering, är nog välbekant för många barn och ungdomar också i vår tid, även om den publicerades för snart femtio år sedan1973.

Sagan är något annat än Pippi Långstrump eller Alla vi barn i Bullerbyn. Det handlar om två bröder med efternamnet Lejon. Den yngste Skorpan (Olof Yassin) lider av en dödlig sjukdom med svår hosta och problem med benen och vet att han kommer att dö i förtid. Storebror Jonatan (Robert Olofsson) månar om honom och försäkrar att även om Skorpan dör så återförenas bröderna i Nangijala, dit människor kommer efter döden. Efter en vådlig eldsvåda dör Jonatan efter att först ha räddat Skorpan – men snart återföds de båda som bröderna Lejonhjärta i Nangijala.

Där utspelar sig merparten av dramat, en existentiell berättelse, som tar åskådarna på allvar. Det handlar om livet och döden, om vad som gör livet värt att leva så att man inte bara är ”en liten lort”. Men också om ”ondskan” och om det goda samhället kontra det onda. Troligen bygger den på Astrid Lindgrens upplevelser under kriget.

När bröderna kommer till Nangijala är det inte det lyckorike som pojkarna drömt om. De onda (i svarta kläder, ledde av den förskräcklige Tengil, bekämpar de ”goda” (i vita kläder). I den hiskelige draken Katlas fängelsehåla försmäktar de tillfångatagna under svåra kval.

– Alla är vi rädda, suckar Jörgen Dübergs åldrade frihetskämpe Mattias. Han syftar inte minst på ryktena om en förrädare på den vita sidan.

Det är en föreställning med stora åthävor, med rökkanoner och dunkande trummor. Mellan träden glöder hotfulla vargögon. Helle Damgårds scenografi är överdådig liksom Natali Hallbergs härliga duv- och hästmasker. Masscenerna med ungdomar från Lunds dans- och musikalgymnasium är effektfulla.

Ronny Danielssons iscensättning är storslaget praktfull. Som säsongens familjeteater lär den ha stora förutsättningar att gå hem både hos yngre (lite skrämmande men inte alltför farligt ändå) och hos vuxna.

Jag saknar ibland ett poetiskt och mera lågmält anslag utan alltför enkla sanningar. När ondskan är så lätt identifierbar blir den lätt banaliserad.

Slutet är problematiskt om än nertonat. De båda bröderna kastar sig utför ett stup, där de kommer att dö. Då kommer de till ett nytt och – förhoppningsvis – lyckligare dödsrike   Nangilima, där ingen ondska finns, där ingen dör och alla är lyckliga.

Fotnot: Bröderna Lejonhjärta spelas till den 5 februari efter ett uppehåll fram till och under julen.

I rollerna: Sasha Becker, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Robert Olofsson, Robert Rydberg, Gisela Swarting, Olof Yassin samt elever från Lunds dans- och musikalgymnasium.

Alla som är över 18 år måste visa vaccinationsbevis vid besök på teatern.

Bröderna Lejonhjärta, Skorpan, spelad av Olof Yassin, och storebror Jonatan, gestaltad av Robert Olofsson. Foto: Mats Bäcker.