Var beslutet att Sverige ska genom Värdlandsavtalet utöka samarbetet med Nato demokratiskt i meningen överensstämmande med folkviljan? Knappast.
Vad har hänt med demokratin i Sverige, undrade Stig Henriksson, vänsterpartiets försvarspolitiske talesman, på Nordiska Fredsdagarna i Degerfors. Han syftade på de politiska partierna dramatiskt sjunkande medlemsantal.
– 1979 hade de politiska partierna 1,5 miljoner medlemmar. 2015 var siffran nere på 250 000, trots att vi under perioden fått flera nya riksdagspartier.
De båda regeringspartierna har tillsammans 120 000 medlemmar. Långt ifrån alla är politiskt aktiva, kanske var femte. I så fall avgörs fördelningen av förtroendeuppdrag till de regerande partierna av 24 000 personer.
– I fråga efter fråga avgöra partieliten hur partiet ska förhålla sig.
Detta gäller inte minst i omstridda frågor när partiledningen kräver disciplin i riksdagen och det brukar talas om partipiskor.
Ett exempel (som Henriksson inte tar upp) är Värdlandsavtalet med Nato, som riksdagen beslöt att anta med 291 röster mot 21. Siffrorna gäller egentligen vänsterpartiets förslag att återförvisa regeringens proposition till konstitutionsutskottet.
I en opinionsundersökning redovisad i Svenska Dagbladet i juli visade det sig att antalet Natokritiska på ett år ökat från 39 till 49 procent. Bara 33 procent säger ja till Nato.
Var beslutet att Sverige ska genom Värdlandsavtalet utöka samarbetet med Nato demokratiskt i meningen överensstämmande med folkviljan? Knappast.
Däremot var det korrekt enligt reglerna för den parlamentariska demokratin.
Många menar att Värdlandsavtalet innebär ett dramatiskt försämrat säkerhetsläge i Östersjöregionen, med ökad krigsrisk för Sverige.
Är det då ett problem att de politiker som fattar så här avgörande beslut har en kraftigt försvagad bas i de politiskt partierna, där frågan borde ha diskuterats och förankrats bland medlemmarna?
Det kan man tycka.
Varför är så få unga människor politiskt engagerade?
– Jag tar som en självklarhet att unga människor vill förbättra världen. Så var det för min generation, säger Stig Henriksson. Men kanske menar många yngre att den traditionella politikens verktyg är verkningslösa i viktiga frågor?