Ibsens Ett dockhem har haft premiär på Helsingborgs stadsteaters lilla scen, iscensatt av Viktor Tjerneld. Foto. David Skoog.

”På den tid då han skrev Ett dukkehjem var han en ytterligt hetsig anhängare av de då debatterade kvinnosakskraven”, skrev Martin Lamm 1948 i sin ”Det moderna dramat”. Tonen i Lamms text är som en nedlåtande fnysning. I den följande meningen citerar han Ibsen själv som i ett tal ska ha sagt att ”det för honom gällt ’menneskesag’ ej ’kvinnesag’”.

Henrik Ibsens ”Ett dockhem” som skrevs för snart 140 år sedan hade i lördags premiär på Helsingborgs stadsteater i Viktor Tjernelds uppsättning.

Iscensättningens scenografi (Franciska Zahle) är avskalad all den tunga borgerliga charm som ofta följer med Ibsenuppsättningar. På scenen finns ett ”dockhem” av plywood, som liknar en uppförstorad pjäs i ett monopolspel. Det har flera dörrar men inga fönster och signalerar instängdhet. Här finns dessutom en vissen julgran av plast och så ett pepparkakshus, essensen av inkrökta familjeseder.

Här härskar Nils Derneviks Torvald, karriärmannen på väg att ta ett kliv uppåt, tillsammans med Jenny Jensens kuvade dockhustru Nora. Gustav Bergs Doktor Rank kommer på besök, liksom Cecilia Borsséns Fru Linde. När Tobias Borsséns Krogstad dyker upp handlar det om förfallna lån och förfalskade namnteckningar, och om bristande moral som är värre än gemen stöld.

Snart exploderar något i Torvalds och Noras instängda relation i det klassiska dramat om jämlikhet, kvinnlig frigörelse och kvinnors rätt till arbete. Då slår det gnistor på scenen. Dockhuset öppnar sig som en mussla. Det börjar ryka ur dess skorsten, när livslögner som präglat de inblandades liv går upp i rök, i en formidabel katharsis. Det handlar om kärlekens kraft och sanningens nödvändighet.

I ett samhälleligt perspektiv är Viktor Tjernelds uppsättning i Helsingborg självklart kvinnesag, ett drama om jämställdhet och om hur kvinnors rätt till arbete och självständighet är grundläggande i ett demokratiskt samhälle, i vår tid i lika hög grad som i Ibsens Norge. Och om hur människovärdet stavas plånbok och penningvärde, då som nu.

Iscensättningen går in för att lätta upp Ibsen med slapstick och andra medel. I spexiga ljusprojektioner sticker skådisarna in huvudet och säger att det är jag som spelar fru Linde. Scener med Noras och Torvalds barn kan projiceras där barnaröster hörs utan att barn behöver spela med i dramat.

Ambitionen att vara lättsam tar ibland för mycket över det stora allvar som måste vara botten också när Nora 2017 för att återerövra sitt eget liv fattar de mest drastiska beslut. Men efter paus hettar spelet till när livsavgörande frågor sjuder upp till ytan ur dramats kokande gryta.

Fotnot. Föreställningen recenseras av Björn Gunnarsson i Helsingborgs Dagblad, läs här.