Woyzeck på Helsingborgs stadsteaters lilla scen är ett omtumlande teateräventyr. Föreställningen gnistrar av idéer, det är bara för oss i publiken att ta för oss. Scenografi och kostymer är silverskimrande, som av stanniol. Scenen är en vridbar plattform, utformad som en kvartscirkel, ofta i långsamt roterande rörelse. Den är klädd med mörka speglar.
Varje person speglas tre gånger. Men också golvet speglar. Med alla fyra medverkande på scenen ser jag sammanlagt 24 spegelbilder plus fyra skådespelare. Till det kommer att var och en av de medverkande också arbetar med porträttlika dockor, exakta avgjutningar av deras egna ansikten. Och inte nog med det, publikens spegelbild finns också där.
Det som skulle kunna ha varit ett stycke intim teater om 1800-talssoldaten Woyzeck som utspisas med enbart ärtor, växer till ett myller av reflexioner, både visuella och språkliga.
Vem är Woyzeck? Han kallas till anställningsintervju på det stora företaget. Han, förresten, kanske är han en hon eller tvärtom. Och för övrigt är det ingen som har rollen som Woyzeck, vars repliker skiftar mellan de medverkande.
Det jag ser är ett visuellt och virtuellt myller på scenen i en mycket fysisk iscensättning. Också det jag hör, språk och dialoger, är uppbrutet i nya speglingar, mellan det meningsfulla och sanna tilltalet och alla kaskader av floskler och ordmoln som sveper in vår tid i dimridåer av lögner och nyspråk, bortförklaringar, fake news och maktutövning via twitter.
Därmed blir regissören Erik Holmströms uppsättning inte bara medryckande och uttrycksrik konstnärlig teater utan också en reflektion över vårt 2019, med ”en tidsanda eller samhällsstruktur där allt är i rörelse, där allt är utbytbart och lyder under pengarnas logik”, där ”kapitalismen har drivit på utvecklingen i en rasande fart och gjort fler och fler av livets delar till varor och tjänster på marknad” (citerat ur en intervju med Holmström i programmet).
Erik Holmström är konstnärlig ledare för Malmö dockteater och dockorna (som också är de robotar som en dag nog tar över) fyller en viktig funktion i föreställningen. Han svarar också för scenografi, kostymer och ljuddesign.
I föreställningen medverkar Cecilia Borssén, Emma Mehonic, Robert Olofsson och Gustav Berg. Deras roller går in i och ut ur varandra. Utspelet rymmer både frenesi och vilopauser, allvar, lekfullhet och humor. Vad är det vi ser, en film, ett dataspel eller rentav en teaterpjäs? Kanske en repetition av en föreställning …
Klassikern Woyzeck skrevs 1837 av den unge dramatikern, filosofen och revolutionären George Büchner. Han fullbordade aldrig pjäsen, som till sitt ursprung är ett fragment, som bearbetats av skilda tiders dramaturger och regissörer. Erik Holmströms version är förstås ”fritt efter Büchner”, mycket fritt efter, en uppsättning som med en tå i 1800-talet till slut dunsar rakt ner i vår förvirrade tid.
