Hotas freden i Bosnien? Fred borde byggas av EU!

Daytonavtalet 1995 undertecknades av de ex-jugoslaviska ledar<na på en amerikansk militärbas och innebar slutet på krigen – men också en ofullkomlig fred. På bilden fr v Milosevic, serbernas ledare, Izebegovic bosnajkernas och Tudjman, kroaternas.

Den Höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, före detta tysk minister, har sänt en bekymrad rapport till FN, skriver brittiska The Guardian. I rapporten varnar Schmidt för att det finns risk för att Bosnien delas i två delar, en serbisk-kontrollerad, och en kroatisk-bosnjakisk.

Schmidt som tillträdde sin tjänst i augusti varnar för att Bosnien står inför det största existentiella hotet under perioden sedan krigen på 1990-talet.

Schmidt menar att det finns en ”mycket konkret risk” för en återgång till 90-talets konflikter, vilka ledde till ett förödande krig i Bosnien med 100 000 döda.

Bakgrunden till Den höge representantens oro är de bosniska serbernas hot att lämna alla institutioner på övergripande statlig nivå i Bosnien. Samtidigt vill man skapa en bosnien-serbisk armé. Det senare skulle dela den nationella bosniska armén, som tillkom efter Daytonavtalet, i två militära delar.

I dag svarar EU och Nato för fredsbevarande insatser i Bosnien. EU står genom Eufor för en styrka med 700 man i landet. Natos närvaro är mera formell med högkvarter i Sarajevo.

Insatsernas årslånga mandat ska förlängas i dagarna av FN:s säkerhetsråd. Nu har Ryssland hotat att lägga in sitt veto, om inte alla referenser till Schmidt avlägsnas ur beslutet.

Den 14 oktober sa Milorad Dudik, ledare för bosnien-serberna, att han tänkte tvinga den bosnjakisk-kroatiska armén att lämna Republika Srpska (den serbiska delen av Bosnien) genom att omringa deras barracker. Om väst försökte ingripa militärt hade Dodik ”vänner” som var beredda att gripa in, syftande på Serbien och Ryssland, lär han ha sagt.

Även om Eufors mandat förnyas av FN finns det inom EU inget engagemang för att utöka dess trupper, skriver The Guardian. Till saken hör att några EU-stater, särskilt Ungern, uttalat sitt stöd för Dodik.

Alida Vračić, chef för den bosniskska tankesmedjan Populari, säger att förvärrade kriskänslan leder till att politiker på båda sidor uttrycker ett missnöje med samstyret av Bosnien. ”Politikerna hoppas på att vinna egna fördelar på krisen”, säger Vračić. ”Vanligt folk är som alltid förlorarna”.

– Diskussionen om krisen har blockerat alla beslut i det nationella parlamentet, där inga nya lagar diskuterats på månader, fortsätter Vračić.

Under tiden har covid-19-krisen i Bosnien förvärrats sedan regeringen förskingrat pengar avsedda för att bekämpa virusspridningen. Dödsfallen i Sarajevo är fler nu än under krigets värsta dagar. Hälften av Bosniens invånare lever i djup fattigdom. I Sarajevo blir det allt svårare att andas till följd av den förvärrade smogen.

Till sist mina egna reflektioner: EU har behandlat länderna i det som nu ofta kallas Västra Balkan illa. Bara två har blivit medlemmar i EU, Slovenien och Kroatien, vilket lett till ökade ekonomiska klyftor mellan dessa stater och övriga länder, Bosnien, Makedonien. Serbien, Montenegro och Kosovo.

I stället för att bygga förutsättningar för fred skapar dagens EU försämrade möjligheter för handel och utbyte mellan de ex-jugoslaviska staterna. EU skapar ekonomiska klyftor dem emellan som kan leda till mycket svårhanterliga konflikter.

Det är bedrövligt. Att bygga fred kostar så mycket mindre på alla vis än att bygga jupp länder efter förödande krig.

Eufor soldiers carry out an exercise in Sarajevo, Bosnia and Herzegovina on 1 October. Photograph: Fehim Demir/EPA

Maria Popova om klorofyll som gör liv av ljus och om höstens verkliga färger

Maria Popova, som ”marginaliserat” barn med drömmar i Bulgarien. I dag lever hon i USA, är essäist och författare på nätet, som i femton år varje vecka skrivit ”Brain Pickings!” reflexioner om livet och litteraturen. Nu byter hennes skrivande namn till Marginalian, Marginalanteckningar, publiceras gratis på nätet, finansieras med frivilliga bidrag.

Under många år har jag med stor behållning läst ”Brain Pickings”, bulgarisk-amerikanska Maria Popovas essäer, publicerade som veckobrev på nätet. Efter femton år byter de nu namn till ”Marginalian”, ungefär randanteckningar. Du hittar dem här. De är ideella och kan läsas gratis men är väl värda att donera ett större eller mindre stöd till.

”Byter namn”, förresten, Maria Popova använder ett bättre ord, essäerna är ”reborn”, pånyttfödda.

Maria Popova är själv migrant från det kommunistiska Bulgarien, reborn i USA. Hon berättar själv hur hon började skriva ”Brain Pickings den 23 oktober 2006, som en omöjlig idé i huvudet hos en 22-årig kvinna som den gången uppfattade trötta ordlekar i ett för henne främmande språk som originella och fulla av under.

Det har för Maria Popova blivit över sex miljoner sidor med Brain Pickings, Hjärnblomster, Hjärnfrukter eller vad du vill. Nu kränger hon av sig den ”illasittande” ord-koftan för att fortsätta skriva – men som ”Marginalanteckningar”, om tillvarons marginaler, om marginalanteckningarna i böcker hon läst, ”om sitt läsande och sina kärlekar, allt det som får henne att känna sig mest levande”.

Och om ”människor och idéer marginaliserade av kulturen”, ”utplånade av det kollektiva selektiva minne som kallas historien, därför att de var i någon mening för annorlunda eller alltför före sin tid – eller såg för tydligt genom tidens uppsåtliga blindhet …”.

Allt började med ett mejl till sju nära vänner, skriver Popova. Sju år senare började hon något som blev en årlig tradition, att destillera fram det viktigaste hon lärt sig om ”att leva medan jag läser och om att skriva min väg genom livet”. Privata erfarenheter blev offentliga i förhoppning om att ”ett medvetandes subjektiva insikter” skulle kunna bli lindrande för någon annan.

”I böckernas marginaler och i livets marginaler, ofta uppfattade som vår kulturs nedärvda parametrar för vad som är tillåtet och möjligt har jag arbetat med vem jag är och vem jag önskar att jag skulle vara”, skriver Maria Popova.

Maria Popova, ”Höstlöv”.

I ett aktuellt ”nummer” av Marginalian skriver Maria Popova om hösten, som en tid för avslöjanden, i ordets ursprungliga betydelse. Det är en tid som vi förknippar med förlust, men kanske handlar det mera om annat. Hon tar träden och växtligheten som exempel.

”Fotosyntesen är naturens sätt att göra liv av ljus. Klorofyllen möjliggör för träden att ”fånga fotoner” och använda en del av deras energi till att framställa det socker som gör dem till just träd av trä, och också är råmaterial för löv, bark, rötter och grenar.”

”Klorofyllen, är en livskraft, men också en kloak. När träden gör sig av med klorofyllen från sina löv avslöjas naturens verkliga färger …”

Art by Violeta Lópiz from A Velocity of Being: Letters to a Young Reader. The New York Public Library.

Greta Thunberg i Glasgow uppmanar bankerna: ”Sluta finansiera vår undergång!”

Greta Thunberg anlände med tåg till Glasgow på lördagen för FN:s internationella klimatkonferens. Hennes ankomst blev inledningsvis kaotisk, när hon mobbades av dussintals personer, skriver New York Times.

Greta, som nu är 18 år, har inte inbjudits till konferensen. Hon är en av många aktivister som tagit sig till den skotska staden för att kräva att världens ledare gör något under COP26 för att bromsa de katastrofala klimatförändringarna.

I en intervju med BBC häromdagen sa Greta Thunberg att hon uppmanar bankerna att ”sluta finansiera vår undergång”. Hon kräver att de finasiella systemen upphör med all finansiering av fossiia bränslesystem.

Det var 2018 som Greta Thunberg genom sina klimatstrejker med Fridays for Future startade vad som växt till en global klimatrörelse av unga människor. I Glasgow fick hon skyddas av brittisk polis mot mobbare och kanske också för entusiastiska anhängare.

Till BBC sa Greta Thunberg att hon inte vet om hon kommer att kunna tala i Glasgow, ”det är mycket oklart”. På frågan varför svarade hon att det verkar som om arrangörerna är rädda för att alltför många unga ”radikala aktivister” kommer till COP26 och att det kan påverka mötet.

Hon kommer själv att på fredag delta i en protest mot bankerna och deras roll för de fossila bränsleindustriernas fortsatta utveckling.

I en artikel sammanfattar Dagens Nyheter den aktuella klimatsituationen i världen inför mötet i Glasgow:

De senaste sju åren är på väg att bli de sju varmaste åren som har uppmätts och höjningen av den globala havsnivån har ökat från 2013 till ny rekordnivå 2021.

• Halterna av växthusgaser ligger på nya rekordhöga nivåer. Nya värmerekord på flera håll i världen och extrema väderhändelser har lett till hundratals dödsfall.

En värmebölja i Kanada och närliggande delar av USA pressade upp temperaturen till närmare 50 grader i en by i British Columbia. Death Valley i Kalifornien nådde 54,4 grader under en av många värmeböljor i sydvästra USA medan stora delar av Medelhavsområdet upplevde rekordtemperaturer, säger Petteri Taalas, generalsekreterare för WMO. den Meteorologiska världsorganisationen. Han fortsätter:

”Den exceptionella värmen följdes ofta av förödande bränder”.

Planeten förändras inför våra ögon. Från havsdjupen till bergstoppar, från smältande glaciärer till skoningslösa extremväder, ödeläggs ekosystem och samhällen över hela jorden”, säger António Guterres, FN:s generalsekreterare i ett videouttalande. Hans slutsats är tydlig:

”COP 26 måste bli en vändpunkt för människor och planeten. Vi måste agera nu, med ambition och solidaritet, för att säkra vår framtid och rädda mänskligheten.”

António Guterres hänvisade särskilt till WMO:s årliga och nu färska rapport, ”State of the global climate”.

Klimataktivisten Greta Thunberg anländer till centralstationen i Glasgow inför klimatmötet COP26.

CIA planerade mörda visselblåsaren Assange

Julian Assange outside the Ecuadorian embassy in London in 2017. Photograph: Frank Augstein/AP

Kända visselblåsare som Daniel Ellsberg och Edward Snowden och många kända personligheter med dem, kallar det som sker för ”långsamt mord” av Julian Assange, rapporterar svenska Stödkommittén för för Julian Assange. På torsdagen arrangerades i Stockholm en manifestation till stöd för honom. Bland talarna fanns bland annat Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Arne Ruth.

Julian Assange, många gånger föreslagen till Nobels fredspris, har genom sina avslöjanden i högsta grad bidragit till att avslöja och bekämpa USA:s och NATO:s militära makt och angrepp på suveräna stater.

CIA med Pompeo som chef diskuterade 2017 att mörda eller kidnappa Julian Assange från Ecuadors ambassad i London. Brittiska styrkor skulle vara behjälpliga i olika tänkta tillvägagångssätt, skriver Stödkommittén vidare. Ett 30-tal CIA-agenter bekräftar sanningshalten i denna skandal.

USA vill ha Julian Assange utlämnad från fängelset i London. I den rättegång i USA som planerades var den isländske Wikileaksavhopparen Sigi Thordarson tänkt som kronvittne. Denne har nu fängslats på Island, en brottsling och pedofil, som dessutom försnillat pengar som tillhörde Wikileaks. Han erkände för den isländska tidskriften Stundin att Julian Assange skulle sättas dit med lögner och att han själv hade utlovats straffrihet av USA. Nu har han dömts till ett 3-årigt straff på Island.

Säkerhetsfirman UC Global spionerade på Julian Assange på Ecuadors ambassad. Hans samtal med sina advokater avlyssnades och rapporterades till CIA.

Det är oerhörda övergrepp mot Julian Assanges rättigheter. Han har inte ens tillgång till allt material han behöver för sitt försvar.

Stödkommittén för Julian Assange skriver vidare att behandlingen av Assange handlar om klara rättsövergrepp och omänsklig behandling som inte bör förekomma i demokratier – och i den mån de förekommer, borde väcka uppmärksamhet, protester och skriverier i våra medier, men såväl journalister som jurister och politiker håller tyst:
”Det är uppenbart att vi måste försvara vår rättssäkerhet, våra mänskliga och våra demokratiska fri-och rättigheter. De är inte givna för evigt.”

27 och 28 oktober pågick en hearing i London av avgörande betydelse för Julian Assange. USA överklagar tidigare beslut att inte utvisa Assange till USA av hälsoskäl och självmordsrisk.
Protester sker över hela världen och krav ställs att Bidenadministrationen ska släppa åtalsfrågan.

Julian Assange sitter fängslad och isolerad i högriskfängelset Belmarsh i London bland mördare och terrorister. Belmarsh har kallats Storbritanniens Guantánamo. Utgången är oviss.

Ett 20-tal stora MR-organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch och organisationer för demokratiska fri-och rättigheter uppmanar Bidenadministrationen att lägga ner åtalet mot Julian Assange.

Amnesty Internationals generalsekreterare skrev inför hearingen att ”USA:s myndigheter ska släppa åtalet, de brittiska myndigheterna ska inte utvisa Julian Assange till USA utan omedelbart frige honom.”


Wikileaks avslöjanden om USA:s och Storbritanniens krigsbrott, tortyr, Guantánamo, övervakning med mera är det också tyst om. De skyldiga går fria. Straffrihet råder i strid med folkrätten.

Istället förtvinar Julian Assange, isolerad och sjuk, i fängelset och journalister i hela världen kan känna sig hotade av hans exempel. Självcensuren kommer troligtvis att öka för att inte riskera att föras till USA och dömas där. USA tar sig rätten till jurisdiktion över hela världen och struntar i lagar om yttrandefrihet som First Amendment. Journalister riskerar att behandlas som spioner.

Fotnot 1: Se och lyssna gärna på The Belmarsh Tribunal: The War On Terror is Put on Trial.
Många kända personligheter ger sin syn.

Fotnot 2: Kontakt med Stödkommittén för Julian Assange: support.julianassange@protonmail.com

Taiwan i epicentrum mellan stormakterna Kina och USA

Kina har de senaste åren ökat sitt militära hot mot Taiwan. Kring den kinesiska nationaldagen 1 oktober slogs rekord i antal kinesiska stridsplan som flög in i Taiwans flygförsvarszon. Några dagar senare, 10 oktober, hade taiwanesiska militären en uppvisning i huvudstaden Taipei. Här syns militärhelikoptrar med Taiwans flagga. Foto: Daniel Ceng Shou-Yi/TT/DN.

Triangeldramat mellan Taiwan, USA och Kina har kommit i fokus i den globala nyhetsförmedlingen. Allt står på spel för Taiwans 24 miljoner invånare. Men landet är också en avgörande viktig bricka i stormaktspolitiken.

Många uttrycker oro för att konflikten kan leda till krig eller krigsliknande omständigheter mellan världens två ekonomiska stormakter USA och Kina. Få kan föreställa sig vad det skulle kunna få för konsekvenser för resten av världen.

I nättidningen Dagens Arena skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Peking, om hur Taiwan har ”hamnat i epicentrum av de växande motsättningarna mellan USA och Kina”.

Revolutionsåret 1949 flydde Chiang Kai-shek-regeringens och nationalistarmén till Taiwan. Ända sedan dess har återinförlivandet av Taiwan varit en fråga av högsta prioritet för Peking, och en huvudfråga i relationerna mellan Kina och USA, fortsätter Börje Ljunggren.

Det finns en historisk bakgrund. Efter kriget mellan Kina och Japan 1895 tvingades Kina avstå ön till Japan.

1943 fastslog USA, Storbritannien och Republiken Kina att de territorier som Japan ”stulit från Kina” inklusive ”Formosa” skulle återbördas till Republiken Kina, och de överlämnades till Chiang Kai-sheks Kina.

USA gav under inbördeskriget 1945–1949 stöd till nationalistsidan och Republiken Kina. När Chiang och hans administration och armé flydde till Taiwan ansåg USA att ön stod under Republikens administration. I januari 1950, kort efter utropandet i oktober 1949 av Folkrepubliken Kina, bekräftade president Truman Kairo- och Potsdamdeklarationerna och konstaterade att dessa var uppfyllda eftersom ön stod under ”kinesiskt styre”.

Koreakriget, som bröt ut i juni 1950, förändrade allt, skriver Börje Ljunggren vidare. ”Ockupationen av Formosa, av kommunistiska styrkor skulle”, deklarerade Truman, ”utgöra ett direkt hot mot säkerheten i Stilla havet”.

Under de följande decennierna satsade USA satsade alltmer på militärt och ekonomiskt samarbete med Chiang Kai-sheks republik. Både regeringen i Taipei och den i Peking gjorde anspråk på att representera hela Kina. Tack vare USA:s agerande innehade Republiken ända fram till 1971 Kinas plats i FN.

1972 blev en vändpunkt. Under president Nixons historiska besök i Kina år 1972 överraskade Nixon premiärminister Zhou Enlai med att deklarera att det bara fanns ett Kina och att Taiwan var en del av Kina.

Det dröjde till 1979 innan USA under president Carter bröt de diplomatiska förbindelserna med Taipei och upprättade fullständiga diplomatiska förbindelser med Peking. Sedan dess har USA ett omfattande halvofficiellt sambandskontor i Taipei (som står i ständig kontakt med det amerikanska utrikesdepartementet). Genom ”The Taiwan Relations Act” förband sig USA samtidigt att försvara Taiwan, med amerikanska vapenleveranser som ett grundläggande element.

Tsai Ing-wen, Taiwans president under en militär övning.

På 1980-talet inleddes en demokratiseringsprocess I Taiwan under Chiang Ching-kuo. Taiwans karaktär förändrades i grunden. Infödda taiwaneser, den stora majoritet av befolkningen som aldrig bett om att få tillhöra varken europeiska kolonisatörer, Qingdynastin eller någondera av Republiken Kina eller Folkrepubliken Kina, fick nu gradvis en röst. År 1986 bildades ett oppositionsparti (Democratic People’s Party), 1992 hölls det första demokratiska parlamentsvalet och 1996 direktval av president. Chiang Ching-kuos Taiwan-födde efterträdare som ledare för Kuomintang, Lee Teng-hui, segrade.

Under denna process kom Peking och Taipei år 1992 överens om vad som kommit att kallas ”The 1992 Consensus”, enligt vilket bara ett Kina existerar. Olika tolkningar av innebörden var en del av uppgörelsen. Peking lanserade också Hongkong-modellen ”Ett land, två system”, men den väckte aldrig något gehör i Taiwan – och i dag har den förlorat varje uns av trovärdighet genom Pekings underminering av Hongkongs ställning. På 2000-talet satsade Peking i stället på ekonomisk integration, uppbackad av militärt hot, som sin huvudstrategi.

Fastlandskina har blivit Taiwans ojämförligt viktigaste marknad. Fler än 50 000 taiwanesiska företag har etablerats på fastlandet, över 1 miljon taiwaneser bor och verkar där, antalet direkta flygförbindelser har vuxit till fler än 100 per dag och turismen uppgår i båda riktningarna till flera miljoner besökare per år, om än betecknande nog markant färre från fastlandet efter 2016 års presidentval.

Sedan snart ett år har Kinas militära aktiviteter kring Taiwan tilltagit. På bara fyra dagar genomfördes 150 inflygningar in i Taiwans luftförsvarszon.

Men även USA har agerat genom att utmana Kinas militära styrka. I mitten av september inledde USA ett försvarssamarbete med Storbritannien och Australien. Australien får tillgång till nukleärt drivna u-båtar, en positionsframflyttning med klart fokus på Kinas växande styrka. Och i början av oktober genomförde USA och fem allierade (Japan, Storbritannien, Kanada, Holland och Nya Zeeland) en omfattande flottmanöver i Stilla havet öster om Taiwan.

För Peking är formerna för Taiwans införlivande förhandlingsbara, men inte att Taiwan är en ”oförytterlig del av Kina”. Ytterst måste en hållbar lösning, hur den än utformas, godkännas av det taiwanesiska folket i en folkomröstning och den taiwanesiska demokratin garanteras, något som i dag ter sig mycket avlägset.

Vid en skärpning av läget skulle relationerna mellan USA och Kina sättas på mycket svåra prov, konstaterar Börje Ljunggren. USA är den yttersta garanten för Taiwans säkerhet, och det amerikanska stödets trovärdighet är och förblir en huvudfråga. En arsenal av missiler står riktade mot Taiwan, och så länge de finns kvar kommer USA med största sannolikhet att fortsätta sina omfattande vapenleveranser till Taiwan.

Kinas relativa militära styrka växer samtidigt stadigt. Priset för en militär lösning förblir dock oerhört högt. Kinas fredliga uppgång – och förverkligandet av den kinesiska drömmen – skulle äventyras.

Kartan från Encyclopædia Britannica, Inc.

Tjugo år på gatan: de hemlösas tidning Faktum vill ”Bostad först”

Faktum, de hemlösas tidning, fyller 20 bast.

Jag går i tankar längs Kullagatan i Helsingborg, möter en försäljare av Faktum, tidningen som säljs av de hemlösa, nickar rutinmässigt, ser försäljaren i ögonen för att åtminstone inte ignorera, går sedan vidare tio steg och stannar. Varför ska jag inte köpa Faktum tänker jag. Det är det minsta jag kan göra. Dessutom brukar den vara läsvärd och välgjord.

Sagt och gjort. På köpet ett samtal som gör oss båda lite glada. Hen är från Serbien men talar riktigt god svenska.

När jag kommer hem läser jag tidningen som grundades i september 2001 ungefär samtidigt som flygplanen körde in i World Trade Center i New York. Sedan dess har världen bara blivit sämre. Också hemlösheten och antalet hemlösa har ökat, konstaterar Faktums chefredaktör Sarah Britz. Det är ett konstigt jubileum, suckar hon ”för vi borde inte behövas. Men så länge vi behövs finns vi här och vi möts i ögonhöjd.”

I sin ledare lyfter hon fram ”Bostad först”, en tvärt-om-modell.

– Vem kan nyktra till och söka jobb om man inte har någonstans att bo, undrar hon retoriskt – och lyfter i sammanhanget glädjande fram Helsingborg som ett föredöme.

Särskilt illa drabbas ensamstående mammor och deras barn. 2018 fanns det 5000 hemlösa barn i Sverige.

I numret fins en viktig intervju med Martin Grander, doktor i urbana studier vid Malmö universitet. Han är kritisk mot den nuvarande exkluderande byggboomen.

– Vi måste tänka om. Alla måste dra åt samma håll, från den som gör kalkylen till den som bygger huset. Sverige är i mångt och mycket ett jämlikt land – men här bor många fattiga människor.

Grander är övertygad om vad som borde gälla:

– Bostad först. Med ordnad bostad följer andra positiva förändringar i tillvaron med. Det finns det gott om evidens för.

– Lika tydlig är den omvända spiralen. Bostadsbristen förstärker klasskillnader. Unga kan inte flytta dit där jobben finns. Det vi ser nu skapar allt mer ojämlikhet i samhället.

Obehagliga HD-journalister – eller skademinimerande kommunala informatörer?

När PK Södra, Publicistklubben, i onsdags arrangerade tre debatter på Tivoli i Helsingborg diskuterades bland annat de kommunala informatörernas roll i ett samtal mellan stadsdirektören Palle Lundahl och HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl.

”Jag har flera medarbetare som tycker att vissa intervjuer med HD varit synnerligen obehagliga och hör till det jobbigaste de varit med om”, sa Helsingborgs stadsdirektör Palle Lundberg, under en debatt med HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl på Tivoli i Helsingborg på onsdagskvällen. Ämnet var ”Är kommunikatörerna service eller gatekeepers?”

Det handlade om stadens i många sammanhang omstridda informationsavdelning, som om jag fattat rätt numera är Helsingborgs största ”redaktion”, större än Helsingborgs Dagblads. Någon siffra nämndes inte från scenen under kvällen, frågan blev hängande i luften. Någon hävdade att det var kring 80 anställda.

Man skulle kunna uttrycka det som så att Palle Lundberg som ”chefredaktör” eller möjligen ”ansvarig utgivare” har större resurser och mer makt än HD:s Marcus Ekdahl.

Publicistklubbens södra avdelning arrangerade och PK Södras ordförande Agneta Nordin höll proffsigt i kvällens tre scensamtal.

Det lät på Palle Lundahl som om HD:s journalister medvetet vill trycka till stans informatörer i intervjuer, vilket vore bekymmersamt.

Marcus Ekdahl hade svårt att förstå Palle Lundbergs anklagelse. Han hävdade snarare det motsatta.

– Tidningens journalister ska vara tuffa, men det är inte samma sak som att de skulle vara elaka.

– Min upplevelse är att när en intervju håller på att bli jobbig slutar kommunikatörerna att jobba för kommunen och övergår till att försvara den egna organisationen. Då upphör ofta öppenheten eller med ett bättre ord, den ”transparens” som vore önskvärd. Det ser ibland ut som ”skademinimering” från kommunens sida.

Många frågor blev hängande i luften. Helsingborgs kommun har de senaste åren avskedat eller köpt ut en lång rad kommunala chefer för stora belopp. Har det skapat en rädslans och tystnadens kultur på kommunen?

Under debatten 2020 om Öresundskraft framkom det att kommunen inte alls under tiden före valet 2018 informerade om att det fanns planer på att sälja ut det för staden så viktiga och inkomstbringande företaget. Frågan blev därför aldrig aktuellt i valdebatterna, vilket kan ha påverkat valresultatet. Som bekant vann motståndarna till försäljningen en förkrossande seger i den följande folkomröstningen över de aktörer som drev frågan med 97 % mot 3 %.

Ett annat speciellt fall diskuterades däremot under kvällen på The Tivoli.

– Vi bad om en intervju i en speciell fråga, berättade Marcus Ekdahl. Svaret var att det efterfrågade var under utredning men att kommunen skulle återkomma.

Det gjorde kommunen också, men en sen fredagskväll. Då kom oväntat ett pressmeddelande från kommunen i frågan om en utredning i ärendet.

– Då hade ju våra medarbetare slutat för dagen och de kommunanställda som skulle kunna ha svarat på följdfrågor hade inlett sin helgledighet, fortsatte Ekdahl.

 Palle Lundberg höll inte med om att det skulle ha berott på att kommunen ville skydda sig själv.

– Det berodde mera på att de medarbetare som skulle kunna komma ifråga för intervjuer måste vara inlästa och få tid till det.

Samtalet rörde sig över ett fält som är grundläggande för den kommunala demokratin. Det skulle kunna ha varit lite längre och gett lite mer tid för frågor efteråt.

En annan fråga vore värt ett eget PK-seminarium. Kommunen med över 12 000 kommunalt anställda och ytterligare över 130 000 – 140 000 berörda medborgare styrs av målformuleringar antagna 2021 av kommunfullmäktige i Vision Helsingborg 2035, där det anges hur man vill att staden ska se ut 2035.

Visionen stipulerar att Helsingborg är ”staden för de som vill något” och att strävan ska vara att skapa ”en levande pulserande stad, öppen mot världen”.

Visionens andra del är ju okontroversiell och allmänt positiv. Men den första? ”De som vill något”??

Öresundskraftsdebatten visade att det väldigt länge fanns många helsingborgare som ville något (att inte sälja företaget) men som ignorerades och manipulerades på ett olustigt vis, som när politiker offentligt uppmanade helsingborgarna att inte gå och rösta i den lokala folkomröstning som till slut genomfördes under julhelgerna.

PK-kvällen fortsatte med två andra samtal. Agneta Nordin talade med Fredrik Larsson om ”Vad händer med konstverket Nimis efter Lars Vilks död?”. I ett avslutande samtal handlade det om man kan vara aktivist och journalist på samma gång? i en diskussion med Kenan Habul, Sydsvenskan, och Gunilla Jarlbro, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet.

Årets fredspris lojalt mot Nato snarare än Nobel. Assange borde ha fått det!

Julian Assange före och under fängelsetiden. Collage: Open Petition.

Under fjorton år har den norske juristen och författaren Fredrik S Heffermehl arbetat ihärdigt med att försöka få den norska Nobelkommittén att respektera Alfred Nobels intentioner med fredspriset, att det skulle ges till de organisationer eller enskilda som arbetar för global nedrustning i stället för kapprustning.

I år förvandlades priset till ett pris i kampen för yttrandefrihet i Ryssland och Filippinerna. De som fick priset har gjort stora insatser för yttrandefriheten i de auktoritära samhällen där de verkar. Men det är något annat ändå än att kämpa mot kapprustning och mot de växande krafter som leder världen allt närmre ett nytt meningslöst och förödande storkrig.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv skriver Heffermehl i ett debattinlägg att årets pris är lojalt mot Nato snarare än mot Nobel. Detsamma kan sägas om norska medier, skriver han. Och jag skulle vilja tillägga svenska medier. I SVT:s direktsändning när priset tillkännagavs hördes bara lovord (och de som fick priserna, betonar jag var väl värda lovord) inga kritiska eller ifrågasättande röster släpptes fram.

Årets fredspris borde ha tilldelats Julian Assange, slår Fredrik Heffermehl fast. Assanges avslöjande om amerikanska grova övergrepp under Irakkriget var på alla sätt fredsbefrämjande journalistik, därtill med en otrolig personlig insats och ett högt personligt pris.

Nu håller USA Assange som politisk fånge i London. Den behandling han utsätts för i det brittiska fängelset kan jämföras med tortyr och är ”den mest upprörande kränkningen av mänskliga rättigheter i kombination med långtgående hot mot yttrandefriheten i världen”.

Att länder som USA och Storbritannien plus Sverige för den delen gemensamt arbetar för att knäcka en modig visselblåsare är upprörande. Nobelkommittén borde ha stått upp mot USA:s myndigheter som vill skrämma journalister till tystnad om amerikanska krigsförbrytelser.

FN:s specielle rapportör Nils Melzer är skakad av hur flera länder har ställt upp bakom USA för att krossa en enskild visselblåsare, när dt motsatta borde varit fallit.

Till det kommer nu att medierna i de två länder som är mest involverade i utdelningen av Nobelpriserna, Sverige och Norge, inte heller uppmärksammat vad priset borde ha använts till, att bygga fred med fredliga medel.

Fotnot: Fredrik Heffermehls senaste bok, ”Medaljens baksida” från 2020, lyfter bland annat fram Julian Assange som en värdig mottagare av Nobels fredspris. Boken utkommer inom kort på engelska.

En blåbrun regering 2022 hotar vår demokrati

Brunsmetning eller white-washing? Illustration Magnus Bard/Illustration från DN:s ledare.

På Dagens Nyheters ledarsida skrev på fredagen Isobel Hadley-Kamptz ett inlägg i vad man skulle kunna kalla debatten om ”brunsmetningen” av sverigedemokraterna. Hennes rubrik var ”Vem är egentligen brun i det blåbruna? Vi har (sannolikt inte hela) listan”.

Isobel Hadley-Kamptz inledde:

”Både M och SD är upprörda över block-etiketten ”blåbrun”. ”Vem är brun”, frågar de ilsket. ”Här ett försök till svar”, skriver hon sedan och räknar upp 60 fall från de senaste tre åren.

Hennes ledare består av uppräkningen och en kort avslutande kommentar: ”En del av de här personerna har uteslutits eller hoppat av SD, andra har fortfarande höga poster i partiet. En gissning är att det bruna i ”blåbrunt” kan syfta på bland annat de 60 enskilda incidenter från de senaste åren som återfinns på denna lista.”

Det är inga bagatellartade förseelser hon uppmärksammar. Här bara några exempel från i år:

2021-04-13: SD-politiker i Varberg jämför afrikansk fotbollsspelare med bajs (Expressen).

2021-03-29: SD-nämndeman i Jönköping sprider sekretessbelagd rättegångsinformation på hatsajt (Expressen).

2021-02-18: SD-politiker i Mölndal tipsar om förintelseförnekare (Expo).

2021-01-29: SD-politiker i Stockholmsområdet drömmer om inbördeskrig (Expo).

Och ett par exempel från 2018: 2018-09-07: SD-kandidater i Helsingborg, Enköping och Halland uttrycker grov rasism och antisemitism (Expressen).

2018-09-04: SD-kandidat i Österåker skriver att romer är genetiskt tjuvaktiga (Expressen).

2018-09-04: SD-kandidat i Stockholm drömmer om avrättningar av journalister och meningsmotståndare när SD tar makten (Expressen).

2018-09-03: SD-politiker i Tierp sprider grov rasism och hånar förintelseoffer (Expressen).

2018-08-31: SD-kandidater i Örkelljunga, Norrköping, Oskarshamn och Stenungsund hyllar Hitler, hånar förintelseoffer och sprider nazistisk propaganda (Expressen).

2018-08-30: SD-kandidater i Ängelholm och Jönköping har bakgrund i organiserad nazism (Expressen).

Isobel Hadley-Kamptz belägger med eftertryck att det finns utbredd främlingsfientlighet och öppen nazism inom stora delar av dagens sverigedemokrater. Mycket mer finns inte att tillägga, menar jag.

Men i HD/Sydsvenskan försöker (15.10) annars vederhäftige Olle Lönnaeus angripa miljöpartiet för att Per Bolund fört fram frågan i centrum av politiken. Rubriken är ”De grönas strategi: Kleta brunt på Ulf Kristersson”.

Lönnaeus skriver bland annat: ”Genom att Kristerssons gryende samarbete med Jimmie Åkesson för ”blåbrunt” hoppas de gröna språkrören få hela högerblocket att framstå som ett hot mot demokratin”.

Men en blåbrun regering 2022, särskilt om SD skulle bli största parti, är för många ett hot mot demokratin. Det handlar om sådant som flyktingars och invandrares positioner i samhället, om biståndet, om public service och kulturen och mycket annat.

Att förneka det, som Olle Lönnaeus och många med honom gör, är djupt bekymmersamt. Att försöka reducera den viktigaste frågan i svensk politik till fult taktikspel och färgbenämningar utan att beröra vad det egentligen handlar om blir kejsarens nya kläder eller som det brukar hem numera att inte seelefanten i rummet. Detta i en tid när i stället moderaterna och småpartierna som nu ställer upp på SD borde tvingas djupgående och ärligt förklara vad de vill och menar med sina nya politiska positioner i famnen på SD.

Antigone – sicket härligt konstnärligt spektakel!

Helsingborgs stadsteaters scen spelar Sofokles 2500 år gamla drama Antigone,. Spelplatsen är från början bara en smal ”marmortunga” i mitten mellan två vattenfyllda bassänger i vad som kan vara både ett antikt templel och ett grekiskt badhus. Foto: Emmalisa Pauly.

Alla på scenen är klädda i svart när dramat inleds, Sofokles Antigone. En sorgeprocession drar över scenen. Två bröder har dödat varandra. Den ene är nationens hjälte och ska få en hedersbegravning, den andra kallas en förrädare och ska kastas åt hundarna.

– Livet är ett elände, gråts det. Kan det bli värre? Finns det någon som kan tänka sig att leva om det?

Det finns det ju inte. Och värre ska det bli!

Men också bättre, häftigare, oförutsägbart och ständigt gränsöverskridande. Örjan Anderssons iscensättning är konstnärlig teater som bäst. Med föreställningen blåser han liv i Sofokles antika grekiska drama, översatt och bearbetat av Magnus Lindman.

Dramat skrevs – för 2500 år sedan – för en väldig utomhusscen med uppemot 30 000 åskådare. På Helsingborgs stadsteater spelas det på den lilla scenen, som i dessa restriktionsfria oktoberdagar är knökfull av teaterglada besökare, men ändå inte riktigt 30 000.

Scenen är uppdelad i tre ungefär lika stora delar, på en och samma gång ett grekiskt tempel och ett antikt bad. I mitten finns en spelplats och på dess båda sidor vattenfyllda ”bassänger”, därtill en förscen och smala kanter runt bassängerna.

Antigone & Co får till en början hålla till på den lilla mellersta arenan. Trängseln inbjuder till verbala dolkstötar. Men snart börjar skådisarna plumsa i.

Därtill finns ett mysko rum ovanför scenen. Det är möblerat med vår tids möbler, ungefär som ett utrymme bakom scen för de skådespelare som är ”ur spel” och väntar på nästa entré. Teater om teater.

För scenografi och ljuddesign svarar Chrisander Brun. Hans sceniska rum är pastellblått. Det är inte ett gestaltat grekiskt tempel utan snarare ett tygtrycks tempelbild med svävande delfiner – som nog lite kitchigt skulle kunna ha hängt på ett lyxhotell i dagens Aten.

Klichén av antiken passar suveränt som miljö för dramats tjuv- och rackarspel om människans existens och livslögner. Vem är god och vem är ond i detta drama om makt och politiska intriger?

Ingenting är vad vi tror att är. I dramats familjelära är släktbanden lömska, tacka för det när Jörgen Dübergs anpasslige Oidipus (som Sofokles skrivit ett annat drama om) av ödet fått bestämt att han ska döda sin far och gifta sig med sin mor.

Bara en i kretsen på scenen ger uttryck för inkännande mänsklighet, Shada Sulhavs unga Antigone, som under hela dramat utgör ett rejält stilbrott, klädd i en sagoaktig rosa fantasidräkt, som markering av att hon ändå står för något annat.

Det gör inte Annika Kofoeds kung Kreon som för att bevara sin egen maktposition är beredd att döda både Antigone, dotter till Oidipus, och Kreons älskade egen son. Hon kallar det för att följa gällande lagar. Gustav Bergs Polyneikos hamnar snart i det livgivande vattnet och står sedan avklädd bland de sörjande svartklädda, själv i blå kalsingar eller möjligen minimala badbrallor.

Så blir Antigone ett sällsamt och annorlunda stycke teater, färgskimrande i dräkter, danser och musik, fascinerande med texter och personer som talar till oss genom millennierna, genom olika lager av betydelser och ändå blir begripliga eller åtminstone nästan.

Jag vandrar hem i oktobernatten glad över våran stadsteaters angelägna vitalitet! Sicket spektakel!

Fotnot: Bakom Antigone står: Regi: Örjan Andersson. I rollerna: Sophie Augot, Gustav Berg, Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Shada Sulhav, Arina Trostyanetskaya, Olof Yassin. Pjäsen spelas på Helsingborgs stadsteaters Lillan 15 oktober till 20 november 2021.

På bild: Shada Sulhav,, som Antigone, Sophie Augot, Ismene och Jörgen Düberg, Oidiopus. Foto: Emmalisa Pauly.