Kategoriarkiv: Demokrati

Diktatorer som Trump vill att kritiker ska frukta dem – inte skratta åt dem

Bilden från thedailybeast.com.

Innan Donald Trump inledde sin kamp mot ”det stulna valet” i USA och därmed mot demokratin förde han ett personligt kring mot de komiker som dristade sig att ifrågasätta hans självpåtagna majestätiska storhet, skriver den amerikanska TV-stationen MSNBC:s kolumnist  Dean Obeidallah. Trump utdelade ofta mördande omdömen om andra, men tålde själv inte alls att bli kritiserad.

I det avseendet betedde han sig under sin ämbetstid som en sann diktator. I diktaturer är det vardag att en härskare med alla medel söker oskadliggör sina kritiker. Trump betedde sig så också mot sin egen krets, där den som inte höll med honom ofta avpolletterades.

Nu har det framkommit att Trump under sin tid i Vita Huset ville använda sin makt för att stänga ner den populära TV-showen “Saturday Night Live.”

I förra veckan rapporterade The Daily Beast att Trump i mars 2019 gav justitiedepartementet instruktioner att undersöka SNL:s programledare med syftet att försöka tysta dem för gott, Jimmy Fallon, Stephen Colbert och Jimmy Kimmell.

Trump var särskilt upphetsad över att en episod där han själv blev föremål för satiriska angrepp skulle sändas i repris. I avsnittet lät SNL en Trump-lik skådespelare utfärda nationellt undantagstillstånd i USA.

Trump angrep hatiskt showen offentligt – men kunde ändå inte låta bli att själv titta på den. I hans angrepp hette det bland annat att SNL hade varit inblandat i möjligt valfusk och att den ensidiga showen skulle betraktas som ”ett illegalt kampanjbidrag”.

Men justitiedepartementet och andra rådgivare svarade att de inte kunde straffa showen, till följd av yttrandefrihetsklausulen i grundlagen, det så kallade första tillägget, The First Amendment.

Diktatorer som Trump vill att medborgare ska frukta dem, inte skratta åt dem, sammanfattar Dean Obeidallah.

Från Saturday Night Live-showen.

JULIAN Assange fyller 50 i fängelset. UTLÄMNAS VISSELBLÅSAREN TILL USA? Försvara yttrandefriheten

Visselblåsaren Julian Assange fyller femtio på lördag, den 3 juli. Det blir den tredje födelsedagen i rad som han kommer att tillbringa i högsäkerhetsfängelset Belmarsh i London.

Ett halvår har nu gått sedan en engelska domstol vägrade tillåta att Assange skulle utlämnas till USA, med motivet att det fanns stor risk för att ett sådant beslut skulle kunna leda till självmord.

Inom kort väntas Storbritanniens Högsta domstol att ge sitt besked om man accepterar ett utlämnande till USA av Julian Assange. Skulle något sådan ske kan han dömas till 175 år i fängelse, enbart för att han publicerat sanningen.

En visselblåsare avslöjar uppenbara amerikanska krigsförbrytelser under Irakkriget och krossas av den amerikanska ”rättvisan”. Det blir ett slag inte bara mot Assange som person utan mot den internationella yttrandefriheten. Journalistiska avslöjanden kan aldrig vara brott. Assange är en visselblåsare – ingen spion. Hans avslöjanden var nödvändiga för att förstå karaktären på USA:s krig.

I den svenska rättsprocessen avfärdade man lättsinnigt Assanges rädsla för att bli utlämnad till USA, där han fruktar ett långt fängelsestraff. En utvisning av Assange till USA skulle också innebära att det finns ett tungt svenskt ansvar för den situation han försatts i.

Därför är den officiella svenska tystnaden om Julian Assanges öde så obehaglig.

I dag måndag protesterar Reportrar utan gränser över hela världen och uppmanar alla att via Facebook eller Twitter sända födelsedagshälsningar till Assabge med hashtaggen #HappyBirthdayAssange. Alla hälsningar till och med den 3 juli kommer att skrivas ut och överlämnas till honom i Belmarshfängelset.

På tisdagen kommer medlemmar av det brittiska parlamentet att demonstrera utanför fängelset mot att Assange inte fått möjlighet att träffa en partiöverskridande grupp parlamentariker. En diskussion anordnas, ”Från Guantánamo till Belmarsh”. Julian Assanges partner Stella Moris samtalar med Mohamadou Salahi, vars öde som Guantánamofånge skildrats nyligen i filmen Mauretaniern.

På lördag den 3 juli, Assanges födelsedag, arrangeras en picknick på Parlamentstorget i London.

I Stockholm blir det samma dag kl 12.00 en manifestation med högst 100 personer som också kan följas på Facebook.

Talare: Arne Ruth, f d chefredaktör DN, Gunnar Wall, författare, Mia Stubbendorff, läser aktuellt stycke ur Harold Pinters Nobeltal 2005, Anders Björnsson, författare och historiker (talet läses av Charlotte Krook), Charlotte Krook, konstnär, läser en dikt av Khalil Gibran, Kristina Hillgren, psykolog. Moderator: Sigyn Meder.

”Det är absolut rättsskandal att Julian sitter fängslad medan alla presidenter, premiärministrar och ansvariga ministrar för krigsbrott, går fria och rör sig i maktens värld.
Vi måste kräva rättvisa för Julian. Han ska friges! Han ska inte utvisas till USA!
Krigsbrott ska beivras!”

Demonstration för Julian Assange med John Shipton, Julians pappa, 26 september 2019.

Expos Daniel Poohl: Mediestödet gynnar extremhögerns medier

Högerextrema Fria Tiders ”vetenskapssida”. De senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.

Oberoende medier är en nödvändighet för en levande demokrati. Utan informerade medborgare som kan ta ställning i avgörande frågor blir samhället dysfunktionellt. Förutfattade meningar, fördomar, främlingsfientlighet sprider sig i tystnadens ekokamrar. De tryckta mediernas kris är också demokratins kris.

Den här veckan står mycket på spel. Skulle resultatet av den pågående regeringskrisen bli en högernationalistisk regering kan SVT/SR:s förutsättningar snabbt förändras dramatiskt med ett enkelt beslut i riksdagen med en enda rösts övervikt om exempelvis nerskurna anslag eller kanalnedläggning. Det är inte osannolikt. Det har redan hänt – i Danmark.

Flera av de högernationalistiska partier som nu vill ta makten har en extremt negativ hållning till public service. Stockholmsmoderaterna vill helt och hållet lägga ner SVT och SR i sin nuvarande form och ersätta dem med reklamfinansierade sändare. Ebba Busch är inne på liknande tankar. SD ska vi bara inte bara tala om.

Det kan gå fortare än någon tror i dag.

För de icke statligt finansierade medierna finns mediestödet som en garanti för överlevnad, kvalitet och demokrati. Eller?

Det svenska presstödet infördes under 1960-talet för att säkra mångfalden i den svenska pressen. Stödformen fungerade länge. Men tiotalets mediekris förändrade det svenska tidningslandskapet. Nya storägare tog över nästa alla tidningar i tre stora mediekoncerner. Det gick ofta ut över bevakningen av mellanstora och mindre städer, med allt färre yrkesverksamma journalister och allt större delar av landet i medieskugga.

Eftersom allt mer journalistik byggde på digital nyhetsförmedling gjordes 2018 stora förändringar i mediestödsystemet, som gjordes teknikneutralt. Mediestödet som tidigare gynnat papperstidningarna kan nu ges också till nyhetssajter. De nya stödformerna har utnyttjats av nya aktörer.

Daniel Poohl, Stiftelsen Expos vd och ansvarig utgivare, skriver i Expo om hur mediestödet blivit ”ytterhögerns guldgruva”.

I Expo skriver Daniel Pohl, vd och ansvarig utgivare på Stiftelsen Expo, om hur högerextrema medier gynnats med många miljoner av det nya mediestödet. Det är inte bara oroande, det är beklämmande. ”Ytterhögern ser sin chans”, skriver Pohl. Han fortsätter:

”2020 beviljades den högerradikala nyhetssajten Samhällsnytt nära 1,2 miljoner kronor i redaktionsstöd. I år beviljades sajten totalt 245 000 kronor för att driva lokaljournalistik i underbevakade områden, bland annat i Järvaområdet i Stockholm.

Exakt24, som har samma ägare som Fria Tider, beviljades under 2020 totalt lite över 1,3 miljoner kronor i stöd – strax över 900 000 kronor i redaktionsstöd och resten för utveckling och innovation. Bara under de senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 tillsammans beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.”

Medier som till sitt väsen är öppet demokratifientliga får demokratigynnande mediestöd i yttrandefrihetens och mångfaldens namn.

Daniel Pohl betonar att kriterierna för hur mediestödet ska fördelas är svårdefinierade och känsliga: ” Vi vill inte ha klåfingriga politiker som petar i vad medier ska ha rätt att skriva eller inte. Men samtidigt kan ju inte ett stöd som är tänkt att stärka demokratin beviljas till vilket skräp som helst.”

I april uppdaterade Myndigheten för press, radio och tv, MPRT, föreskrifterna för mediestödet genom att klargöra innebörden av ”redaktionellt innehåll av hög kvalitet”: ” Nyhetsmedier som i sitt samlade redaktionella innehåll uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap lever inte upp till kravet, menar myndigheten. 

I Samhällsnytts redaktion ingår Kent Ekeroth, som hyllar Ungerns premiärminister Viktor Orbán som ”världens främste statsledare”. Ungern har blivit en förebild för extremhögern i Sverige.

På Exakt24:s webb arbetar den förre SD-politikern Erik Almqvist. På en konferens nyligen uppmanade denne Almqvist till krig:

”Vår civilisation är vid en kritisk punkt. Och vi måste vara tydliga med det. Vi behöver gå i krig, inte förbereda för krig. Vänsterliberaler och globalister för redan ett kulturellt och demografiskt krig. Nu är det dags att mobilisera och slå tillbaka.”

” Så motiveras alltså den ”journalistik” som ytterhögern bedriver, och som mediestödet bidrar till att stärka”, avrundar Daniel Poohl.

Tuzla och Aleppo – Nya vänorter till Helsingborg?

Pärnu och Dubrovnik, Helsingborgs två senaste vänorter, från 1991 och 1994. Foto Sören Sommelius.

På Parapeten finns öster om restaurangen med samma namn Vänortsplatsen. En ring av stenar har rests har rests för att det på var och en ska kunna ristas in namnet på en ny vänort.

Platsen är ritad av arkitekterna Per Friberg och Bruno Östholm och inramar an skulptur, ”Sail around the world” av Tomas Nordbäck, med en jordglob i koppar och två rostbruna segel i cortenstål, placerade på en sockel av granit. Den invigdes den 21 maj år 2000.

Vänorter kan spela en viktig roll för en stad och inte minst skapa förutsättningar för kulturellt utbyte med andra städer. I Europa kan man ofta vid infarten till städer se skyltar som påminner om vilka vänorter staden ifråga håller sig med.

Vänortsplatsen i Helsingborg ligger vackert. De stora färjorna passerar helt nära. Utsikten mot Inre Hamnen, rådhuset, Stortorget och Kärnan hör till de finaste i staden. Platsen har samtidigt en speciell avskild atmosfär.

Helsingborg hade när platsen iordningställdes fyra vänorter. Äldst är Helsingör (1838), följt av amerikanska Alexandria, estniska Pärnu (1991), kroatiska Dubrovnik (1994). Sedan har det tyvärr inte blivit fler. Varför då?

På helsingborg.se berättar man kortfattat om samarbetet med de fyra olika vänorterna. Redogörelsen är vag och håller låg profil. Om Helsingör heter det att ”Vänortskommittén har vid flera tillfällen gett bidrag till Nordiska litteraturens dag i arrangemang av Föreningen Norden.” Men Nordiska litteraturens dag har ju bedrövligt nog inte genomförts på bra länge, fast det nu ryktas att den kan komma att återuppstå nästa höst.

För Alexandria är upplysningarna lika intetsägande, ”Städernas skolor har kontakt med varandra och genom detta har eleverna utbytt erfarenheter inom till exempel kultur och miljö.”

Pärnu-samarbetet har trots allt mera substans, verkar det, men uppgifterna är ytterst oprecisa i vaga ordalag:

”Vänortskommittén utlyser varje år stipendier till studenter vid Campus Helsingborg för fältarbeten i Pärnu. Dessutom gör studenter från service management en årlig exkursion till Pärnu som en del i sina studier.

Kontakterna mellan Campus Helsingborg och Pärnu College har över tiden utvecklats till att beröra gemensamma forskningsansökningar, ett Erasmus-avtal med både student- och lärarutbyte samt ett Nordplus-finansierat projekt för utbildningar på masternivå.”

Dubrovnik-samarbetet kunde varit inriktat på kulturellt utbyte med särskillt den årliga festivalen i Dubrovnik. Men, inte, så här står det, inte mycket till samarbete, förefaller det:

”Varje år utlyser vänortskommittén stipendier till studenter på Campus Helsingborg för fältarbeten i Dubrovnik.”

Med lettiska Liepaja har Helsingborg skrivit något slags ”letter of intent” som kan utvecklas till vänortssamarbete. Men inget nämns om inriktning konkret:

”Liepaja i Lettland är formellt inte Helsingborgs vänort, men städerna har skrivit under ett letter of intent och har utbytt erfarenheter inom bland annat kulturområdet.”

När vänortssamarbete upprättades med Pärnu och Dubrovnik på 90-talet, fanns det ambitioner och energi i samarbetet med två kuststäder. Pärnu i det då nyligen självständiga Litauen fick efter långvarig sovjetisk ockupation välbehövligt stöd med sjukvårdsmaterial och annat. Jag besökte själv staden i den vevan och kunde se att behoven var omåttligt stora, att kontakten med Helsingborg betydde mycket för litauerna med nyvunnen nationell självständighet.

Dubrovnik var 1994 isolerat efter de jugoslaviska sönderfallskrigen. Helsingborg kunde ha blivit en positiv kraft för den vackra historiska staden. Men blev det så? Tveksamt. När jag senast var där verkade det som om gigantiska kryssningsfartyg tagit över mycket av turismen.

Ska Helsingborg ha vänorter? Varför inte. Internationellt utbyte mellan städer på städernas villkor och nivå kan ge mycket. Men vänortsutbyte måste ha något slags ömsesidighet, gärna som kulturutbyte. Om det också bygger på solidaritet kan det spela en stor roll.

Under de senaste decennierna har många flyktingar kommit till Helsingborg från krigszoner, som Bosnien och Syrien. I Helsingborg finns många helsingborgare med rötter i de båda länderna. Varför inte utse en vänort från vardera landet, inte huvudstäderna, kanske Tuzla i Bosnien. Syrien är svårare. Är Aleppo realistiskt?

Helsingborgs Vänortsplats, öster om restaurang Parapeten. Foto: Sören Sommelius.

Pedro Castillo – som vann valet i Peru – Mannen med den stora gula pennan

Pedro Castillo. Foto: Martin Mejia/AP.

Med sin stora halmhatt och ofta en väldig gul penna i ena handen har Pedro Castillo kommit ”från ingenstans” och blivit en av de mest igenkännbara figurerna i latinamerikansk politik, skriver Financial Times i ett porträtt av Perus nyvalde president. Castillo vann över sin främst rival, den korrupptionsåtalade högerkandidaten Keiko Fujimori, med knappa 50 000 röster och 50,1 procent mot 49,9, se tidigare blogg här.

Castillo är föga känd ens i Peru. Bilder där han plöjer fält i Anderna med oxar har spridits liksom andra bilder där han rider till vallokalen. Men han ger få intervjuer och tackade nej när Financial Times bad om en.

Om allt faller på plats kommer han att sväras in den 28 juli som en ”av de mest osannolika ledarna i Perus historia”.

Castillo är ingen erfaren politiker, skriver FT. Ena dagen agerar han för att nationalisera företag och vill skriva om Perus konstitution från 1993. En annan dag kan han ägna sig åt att försöka lugna Perus förskräckta elit genom att säga att de ingenting har att frukta. Nu vet ingen riktigt vad de har att vänta.

Men han vet hur man ska elda upp folk, skriver FT:s Gideon Long vidare. Hans enkla budskap ”inga mer fattiga i detta rika land” ledde säkert till miljoner röster i utfattiga peruanska byar i Anderna och i Amazon-bäckenet.

”Han är en av oss”, sa Edith Vega, när hon köpte mat i staden Chota, inte långt från platsen där Castillo föddes. ”Han vet vilka våra problem är och de är inte bara Chotas problem”.

Castillo föddes 1969 i den lilla byn Puña i den nordliga Cajamarcaregionen i Anderna, som ofta räknas bland de fattigaste i landet. 

De som känner Castillo menar att han är socialt konservativ, fortsätter Long. ”Det är otroligt att han kommer att kämpa för gay-rättigheter, kvinnornas ställning eller lättnader i abortlagarna”.

Castillos rötter i de fattiga delarna av Anderna har medfört att han ofta sagts påminna om Bolivias förre president Evo Morales. Men det är nog missvisande. Andra jämför honom med Pepe Mujica, Uruguays vänsterpresident för ett decennium sedan och sammanfattar ”han är en enkel och hederlig man”.

Pedro Castillo plöjer med två oxar på sin gård i Chugur Foto: Martin Mejia/AP

Tar Vänstern makten efter jämnt val i Peru?

Supprortrar till  Pedro Castillo, som av allt att döma står som vinnare i Perus jämna presidentval. Foto: Ernesto Benavides/Agence France-Presse/New York Times.

Allt tyder på att vänsterns kandidat Pedro Castillo segrat i veckans peruanska presidentval, om än med mycket liten marginal.

Valets andra omgång hölls förra söndagen, den 6 juni. När alla röster räknats stod Castillo som segrare med 60 000 fler röster – eller 0,34% av rösterna. Den besegrade Keiko Fujimori, högerns kandidat och dotter till den förre peruanske presidenten Alberto Fujimori, har kastat ur sig anklagelser om valfusk och begärt att så mycket som 200 000 röster ska räknas om.

Från de peruanska valmyndigheterna har man reagerat på anklagelserna om valfusk och sagt att det inte finns några tecken på fusk. Analytiker menar att Fujimori knappast kommer att kunna vända valresultatet till sin fördel, rapporterar brittiska The Guardian.

Pedro Castillo ledde en utdragen lärarstrejk i Peru 2019. Hans parti det marxistisk-leninistiska Peru Libre har inga platser i kongressen. 18 kandidater ställde upp i den första valomgången i april där Castillo kom etta med 19 procent av rösterna.

Keiko Fujimori in 2017. Bild: Wikipedia.

Hans motståndare Keiko Fujimori, har spelat en ledande roll i peruansk politik under mer än ett decennium och ställt upp men förlorat i två tidigare presidentval. Hon är dotter till Alberto Fujimori, president mellan 1990 och 2000.

Fadern sitter nu i fängelse för korruption, dömd till 25 år. Hans tid vid makten kantades av grova övergrepp under kampen mot den maoistiska gerillan ”Den skinande stigen”, med många utomrättsliga avrättningar, tvångssteriliseringar av 270 000 kvinnor och en kolossal korruption, skriver The Guardian vidare.

Under anklagelserna för korruption flydde Fujimori till Japan, där hans familj har sina rötter. Från Japan sände han sin avsägelse av presidentämbetet via fax. Han greps senare, under ett försök att återvinna makten i Peru.

Också hans dotter har anklagats för vittgående korruption. Hon har häktats och släppts tre gånger i ett pågående rättsfall om illegala kampanjdomantioner. Om hon fälls kan hon dömas till 30 års fängelse, skriver New York Times. Skulle hon utropas till segrare garanteras hon fem års immunitet.

I Peru finns en stor japanskättad grupp med rötter i de nybyggare som kom till landet österifrån, liksom tidigare de spanska erövrarna tog sig till inkafolkets land österifrån.

De två kandidaternas bakgrund avspeglar Perus socioekonomiska struktur. Castillo kommer från det nordliga gruvområdet Cajamarca. Hans stöd kom huvudsakligen från de fattiga bergsområdena i inlandet, med stor indiansk ursprungsbefolkning.

Keiko Fujimori tillhör eliten i huvudstaden Lima. Hennes väljarstöd kommer i huvudsak från landets större städer och från de mer välbärgade kustområdena.

Pandemin har slagit hårt i landet och synliggjort klyftorna mellan de förmögna och de fattiga och utsatta, som haft begränsad tillgång till sjukvård och inte heller kunnat lämna sina jobb för att skyddat ”arbeta hemma”.

Också valet har vidgat klyftorna i landet, säger en forskare till New York Times.

Under förra veckan samlades anhängare till den segrande Pedro Castillo utanför valmyndighetens kontor i Lima för att skydda det för attacker från Fujimori, som man menade sökte ”stjäla valresultatet”.

Bolivias tidigare mångårige president Evo Morales har lyckönskat Pedro Castillo för valsegern.

Pedro Castillo of Perú Libre greets supporters from party’s headquarters in Lima, Peru. Photograph: EPA/TYhe Guardian.

Tidningen Journalisten: ”Staden Helsingborg förhindrar insyn”

Micco Grönholm, Helsingborgs kommunikationsdirektör, vill inte svara på tidskriften Journalistens frågor. Bilden från Grönholms blogg ”The Brand Man”, Varumärkesmannen. Han har numera titeln ”Head of future”. In english, of course.

På nya numret (#5,2021) av tidningen Journalistens förstasida läser jag ”Granskning: Helsingborg förhindrar insyn”. Inne i tidningen finns ett sexsidigt ambitiöst reportage under vinjetten ”Så vittrar en demokrati” om hur städerna i Skåne men i synnerhet Helsingborg behandlar de journalister som vill granska den kommunala politiken .

I ingressens sammanfattning skriver tidningen:

”Helsingborg kommun försöker föregå granskningar genom att fördröja svar på frågor, för att sen skicka egna pressmeddelanden där man blir först att berätta om samma missförhållanden.”

Helsingborg är inte ensamt: ”I Malmö ger man ut en egen månadstidning som pumpar ut positiva nyheter om staden till en kostnad av fyra miljoner per år.”

Men åter till Helsingborg. I ett inledande exempel handlade det 2019 om stadens kommunala renhållningsbolag och dess affärer med en utländsk stiftelse ”NoWaste Foundation”. Tidningens journalister kontaktade staden den 11 november men fick beskedet att man inte kan kommentera därför att en utredning pågår som blir klar i december, hette det.

Men hoppsann. Två dagar senare , en fredag em 17.20 meddelar staden att utredningen är klar. I ett pressmeddelande meddelar man att samarbetet med No Waste avbryts. Utredningen lämnas inte ut, den är tillgänglig först senare. Fortfarande en vecka senare har tidningen inte fått ut någon utredning eller annat material.

Förfarandet kommenterades av HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl, som menar att det från kommunens sida handlade om ”en myndighet som hellre ägnade sig åt skademinimering än att svara på frågor”.

I artikeln ger Journalistens Klas Ekström många fler exempel på liknande beteenden från Helsingborgs stads sida mot Helsingborgs Dagblad och tidningens journalister. Det handlar om hur intervjupersoner gör sig oanträffbara och hur journalister skickas uppåt i hierarkierna till folk som inte är varken ansvariga eller insatta.

– Ryggmärgsreflexen blir att skydda, att bli snålare med information, att skademinimera. Det borde inte vara kommunikatörernas uppgift i en kommun, säger HD:s förre chefredaktör Jonas Kanje.

På några år har kommunikatörernas antal i Helsingborg tredubblats, med uppdrag att förmedla positiva bilder av Helsingborg och uppenbart undvika kontroversiella eller förmodat negativa sammanhang. Stadens bevakning av turerna inför folkomröstningen om Öresundskraft är ett riktigt obehagligt exempel på det, på kommunal desinformation i maktens händer, följt av ett formidabelt fiasko för de högerpolitiker som drev frågan, helt utan känsla för den lokala opinionen.

Till saken kan läggas att det härskar en rädslans kultur i Helsingborgs stads organisation på många nivåer. Osedvanligt många höga chefer har blivit avskedade och utköpta för miljonbelopp, därför att de inte fogligt underordnat sig överordnades direktiv.

Helsingborg ska vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade staden för människor och företag”, heter i Vision 2035, som styr kommunens informationsarbete. Bakom visionen ligger en person som kallar sig själv ”The Brand Man”, varumärkesmannen, kommunikationsdirektören Micco Grönholm, uppenbarligen en flosklernas mästare. Grönholm ställer inte upp på intervju med Journalisten, beklämmande.

Det gör däremot Cecilia Eklund som är Helsingborgs presschef. Men så värst mycket svarar hon inte på Journalistens frågor. I stället angriper hon Helsingborgs Dagblads journalister i ett ilsket mejl till Journalisten:

”Det är många som inte vill ta intervjuer med medier i allmänhet och med framförallt en handfull journalister på Helsingborgs Dagblad i synnerhet. Många upplever att journalisterna har sin vinkel och svaren klara redan innan intervjun inleds och som efteråt säger att själva intervjun var något av det värsta de varit med om. …”

Hoppsan. Det var ömma tår.

I dagarna har har sju bidrag nominerats till Wendelpriset, som delas ut av föreningen Wendelas vänner och Fojo, och belönar det eller de bäst skrivna socialreportagen i Sverige. Bland de nominerade sju reportagen är två från Helsingborgs Dagblad. Det säger en del om kvaliteten på HD:s grävande redaktion.

  • ”Här bor skuggvärldens arbetare” av Emma JohanssonJennie LorentssonTruls NilssonJoakim Andersson Lee och Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
  • ”Varje dag säljer kvinnor sina kroppar” av Brith LindahlJennie LorentssonBjörn Lilja och Marcus Svensson, Helsingborgs Dagblad.

Många av de nämnda HD-reportrarna står gissningsvis på Cecilia Eklund svarta lista.

För Helsingborgs stad borde artikeln i Journalisten vara en angelägen varningssignal om att de nuvarande relationerna med medier liksom stadens informationshantering är inkompetent, ohederlig och odemokratisk. Så borde det bara inte kunna fortsätta i en stad med en demokratisk grundsyn.

Skolornas segregering och Friskolornas Almegas ”olyckliga formuleringar”

Foto: Janerik Henriksson/TT/SvD.

Varför har de svenska skolorna blivit mer och mer segregerade – och vad har det lett till. På sin blogg analyserar Johan Enfeldt frågan med utgångspunkt från Skolverkets rapport 467 från 2018,  Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor. I rapporten kommer man fram till att föräldrarnas utbildningsnivå förklarar en stor del av skillnaderna i skolresultat, skriver Enfeldt, men att den viktigaste frågan är något helt annat, att …:

“föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten”

Johan Enfeldt är socialdemokratiskt engagerad i Enköping. Han lämnade liberalerna 2018 efter partiets turer med SD, betecknar sig själv som vänsterliberal, skriver ledare för Dagens Arena och är särskilt engagerad i frågor som rör skola, arbetsmarknad, miljö, hållbar utveckling, välfärd, demokrati, integritet och människovärde.

På sin blogg skriver han att den som följer skoldebatten lätt kan få känslan att alla aktörer egentligen ”vill ha en likvärdig skola där alla barn får chansen och att det bara skiljer i uppfattning om vägen dit”. Tyvärr är det inte så, fortsätter han.

De svenska friskolorna som arbetsgivare representeras av Almega, som är en arbetsgivarorganisation som representerar 11 000 företag i 60 branscher.

I sitt  remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28) var Almega kritiskt mot att resurser skulle omfördelas mellan skolor med olika förutsättningar. I remissvaret hette det bland annat: 

“Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar.”

Man kan verkligen fråga sig vad Almega menar med ”Universell välfärd”, skriver Enfeldt, som fortsätter, ”det blir värre än så”, skriver han:

”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”

Jag går till Almegas skrivelse, men hittar inte citatet. Sedan ser jag. Almega har låtit skriva om remissvaret som nu inleds med ”I en tidigare version av remissvaret fanns olyckliga formuleringar, denna version gäller.”

Johan Enfeldts kritik fick förmodligen Almega att backa och stryka några kontroversiella formuleringar.

Ändå är den första versionens ovan citerade text så absurd och så mot allt vad skolideal heter att man måste fråga sig vilka värderingar som egentligen styr Almega och därmed påverkar friskolorna? Och som följdfråga, hur anständiga friskolor kan fortsätta att vara anslutna till en organisation med så djupt odemokratiska värderingar. Jag blir mörkrädd.

Eller med Johan Enfeldts ord:

”Almega menar på riktigt att det är en svår etisk fråga att den arbetslöses barn får lika bra skola som höginkomsttagarens. 

Almega delar upp elever i de vars föräldrar har bidragit, de vars föräldrar inte bidragit och de vars föräldrar till och med är en kostnad.” … ”Bara när plånboken styr blir det rättvist”.

Tar NENT och Paradise Hotel över från SVT/SR i M-SD-KD-L-styrt Sverige?

Paradise Hotel är i blåsväder. Anders Jensen, vd på Nent, svarar inte på frågor. Programledaren Nicole Falciani kritiserar produktionen. Foto: Nent, Facebook, Karin Törnblom/TT/SvD.

”Statliga medier är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen”, skrev Lars Anders Johansson i en ledare i Timbros nättidning Smedjan, den 19 maj 2019, några dagar efter det att moderaterna i Stockholm beslutat avskaffa public service, Sveriges television och Sveriges Radio.

Moderaterna som parti och partiledaren Ulf Kristersson har vad jag vet – ännu – inte gått fullt så långt

Ebba Busch, KD, har under våren flera gånger markerat att hennes parti vill avskaffa public service i sin nuvarande form. SVT skulle rensas från sådant som sport och nöjen och bli en smal kulturkanal.

Sverigedemokraternas fixering vid public servicemedierna är väl dokumenterad. Partiledare Åkesson har ju sagt att han gärna skulle ha blivit journalist eller programledare – för att sprida ”sina sanningar” medialt.

SR och SVT – är de kännetecken på diktatur i Sverige, som Johansson menar – eller är de omistliga fundament i ett demokratiskt samhälle?

Skulle de tre högernationalistiska partierna med stöd av liberalerna bilda regering efter valet 2022 kan vi räkna med att SR och SVT blir måltavlor för hårda politiska attacker från de här fyra partierna, så som skett i Danmark och än värre i länder som Polen och Ungern.

Jag tycker att det vore kusligt.

När jag läser om vårens stora medieskandal, Paradise Hotel, tycker jag mig få en inblick i hur den hur kommersiellt styrda medievärlden kan komma att se ut i det nya Sverige som kan skapas av M-SD-KD-L.

Paradise Hotel, som jag aldrig sett, beskrivs i ett reportage i Svenska Dagbladet som ”kronjuvelen i mediebolaget Nents onlineutbud – en mångmiljonaffär”.

Dokusåpan Paradise Hotel, där ett antal unga personer filmas dygnet runt på ett lyxhotell i Mexiko, har sänts i 14 säsonger i Sverige. Kring årets säsong har det stormat rejält sedan det i veckan blev känt att två av de kvinnliga deltagarna under en och samma kväll misstänkts ha utsatts för sexuella övergrepp”. Plötsligt har hela säsongens inspelade program dragits in från streamingtjänsterna Viafree och Viaplay, som ägs av mediebolaget Nent. 

Anledningen är att två kvinnliga deltagare utsatts för sexuella övergrepp under inspelningarna för ett halvår sedan. Nent har låtit allt bero till nu. Skälet är pengar. Programmet har Nents högsta tittarsiffror, upp till 295 000 startade strömmar per avsnitt och reklamintäkter på 400 000 till 500 000 kronor likaså per avsnitt.

Nent står för Nordic Entertainment Group, som i Sverige bland annat äger TV3, TV6, TV8 och TV10. Till det kommer radiostationerna Rix FM, Star FM, Bandit Rock och Power Hit Radio.

Internationellt består Nent av 32 produktionsbolag i 17 länder, bland annat Strix TelevisionBaluba, Nice Drama, Paprika Studios, Novemberfilm, DRG, Monster, Playroom, Rakett, Moskito och Strong. I gruppen ingår även Splay One, resultatet av en sammanslagning mellan Nice One och Splay, det största svenska MCN (”Multi Channel-Network”) på YouTube, enligt Wikipedia.

Gissningsvis är det företag av typ Nent och liknande som kommer att skära guld om M-SD-KD-L sätter igång med den av somliga utlovade slakten på SVT och SR. Företagets ägare kommer att tjäna en hel del på det. Förlorare är det svenska folket och demokratin i Sverige.

Vinnare är också dumhetens och inskränkthetens kategorier.

Nent och dotterbolaget Mastiff som producerar Paradise Hotel vägrar svara på kritiken mot företagen. Claes Leinstedt, exekutiv producent på Mastiff säger så här:

”Vi är medvetna om detta, men i det läge som vi är i just nu, måste vi fokusera på det interna arbetet. I det jobbet ingår självklart framtida produktioner. Vi tar kritiken på allvar, fokuserar på deltagarna och drar slutsatser inför framtiden. Det är vår högsta prioritering just nu”.

Goddag Yxskaft.

Nent noterades på börsen för 200 kronor i maj 2020. Kursen var nyligen uppe i 500 kr. Paradise Hotel-skandalen har lett till en viss nedgång.

Paradise Hotel spelas in pop ett lyxhotell i Mexiko. Från Paradise Hotels Facebooksida

avslöja Natos kärnvapen kan leda till 8 års fängelse

Det formella beslutet att köpa det amerikanska luftvärnsrobotsystemet Patriot fattades i augusti 2018 av regeringen. USA:s regering har godkänt en försäljning för maximalt 3,2 miljarder dollar vilket motsvarar 28 miljarder kronor. I inledningsskedet handlar det om minst 10 miljarder kronor. Foto: AP/Eugene Hoshiko.

I en krönika i nättidningen Syre skriver Birger Schlaug, en gång miljöpartiets språkrör, om den för oss på alla sätt livsviktiga frågan om Nato kan föra in kärnvapen i Sverige, utan att svenska myndigheter känner till det.

Han skissar ett scenario där Syre och SVT:s Uppdrag granskning får tips om att Nato fört in kärnvapenbestyckade fartyg i svenska hamnar som del av en av de allt vanligare övningarna som Sverige har med USA och andra länder i Nato. Världlandsavtalet har tvingat fram lagstiftning som förbjuder Sverige att granska vad Nato och Natopersonal för in i landet. Därför kan svenska myndigheter varken bekräfta eller dementera uppgifterna.

Om svenska journalister ställer frågor till högsta befäl för Natos trupper får de till svar att Nato aldrig berättar om de har kärnvapen eller inte i sina övningar. Och från den svenska regeringen leder sådana frågor till svar att ” man inte har anledning att tro att kärnvapen förts in i landet eftersom det skulle vara mot svenska regeringens vilja”, skriver Schlaug.

Men vad händer om svenska medier avslöjar handlingar som visar att kärnvapenbestyckade robotar utplacerats på Gotland som ett led i en stor övning? 

Ett nytt lagförslag har lagts fram av Utlandsspioneriutredningen, fortsätter Birger Schlaug, och riksdagen ska snart behandla det. Enligt förslaget kan såväl journalister som ansvariga utgivare vid de aktuella medierna dömas till upp till åtta års fängelse för att ha ”skadat Sveriges relation med länder eller organisationer vi har militärt samarbete med”.

I en tid av ökande krigsretorik och en upphetsad försvarsdebatt ”finns anledning att faktiskt bli djupt orolig över vad som händer med det som vi säger att vi ska försvara med alla dessa åtgärder: demokratin”, avslutar Schlaug sin artikel. 

Till sammanhanget hör också att Sverige bedrövligt nog inte ratificerat FN:s deklaration av kärnvapen som illegala vapen, den internationella lag som trädde i kraft i januari i år, detta trots att Sverige var ett av de pådrivande länderna bakom ICAN:s arbete med lagen. Det innebär ett avgörande brott mot den utrikespolitik i FN:s anda som Sverige bedrivit alltsedan andra världskriget, att bygga fred med fredliga medel.