Etikettarkiv: Timbro

Danmark, Demokrati, Polen, Public Service, SR, SVT, Ungern

Tar NENT och Paradise Hotel över från SVT/SR i M-SD-KD-L-styrt Sverige?

Paradise Hotel är i blåsväder. Anders Jensen, vd på Nent, svarar inte på frågor. Programledaren Nicole Falciani kritiserar produktionen. Foto: Nent, Facebook, Karin Törnblom/TT/SvD.

”Statliga medier är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen”, skrev Lars Anders Johansson i en ledare i Timbros nättidning Smedjan, den 19 maj 2019, några dagar efter det att moderaterna i Stockholm beslutat avskaffa public service, Sveriges television och Sveriges Radio.

Moderaterna som parti och partiledaren Ulf Kristersson har vad jag vet – ännu – inte gått fullt så långt

Ebba Busch, KD, har under våren flera gånger markerat att hennes parti vill avskaffa public service i sin nuvarande form. SVT skulle rensas från sådant som sport och nöjen och bli en smal kulturkanal.

Sverigedemokraternas fixering vid public servicemedierna är väl dokumenterad. Partiledare Åkesson har ju sagt att han gärna skulle ha blivit journalist eller programledare – för att sprida ”sina sanningar” medialt.

SR och SVT – är de kännetecken på diktatur i Sverige, som Johansson menar – eller är de omistliga fundament i ett demokratiskt samhälle?

Skulle de tre högernationalistiska partierna med stöd av liberalerna bilda regering efter valet 2022 kan vi räkna med att SR och SVT blir måltavlor för hårda politiska attacker från de här fyra partierna, så som skett i Danmark och än värre i länder som Polen och Ungern.

Jag tycker att det vore kusligt.

När jag läser om vårens stora medieskandal, Paradise Hotel, tycker jag mig få en inblick i hur den hur kommersiellt styrda medievärlden kan komma att se ut i det nya Sverige som kan skapas av M-SD-KD-L.

Paradise Hotel, som jag aldrig sett, beskrivs i ett reportage i Svenska Dagbladet som ”kronjuvelen i mediebolaget Nents onlineutbud – en mångmiljonaffär”.

Dokusåpan Paradise Hotel, där ett antal unga personer filmas dygnet runt på ett lyxhotell i Mexiko, har sänts i 14 säsonger i Sverige. Kring årets säsong har det stormat rejält sedan det i veckan blev känt att två av de kvinnliga deltagarna under en och samma kväll misstänkts ha utsatts för sexuella övergrepp”. Plötsligt har hela säsongens inspelade program dragits in från streamingtjänsterna Viafree och Viaplay, som ägs av mediebolaget Nent. 

Anledningen är att två kvinnliga deltagare utsatts för sexuella övergrepp under inspelningarna för ett halvår sedan. Nent har låtit allt bero till nu. Skälet är pengar. Programmet har Nents högsta tittarsiffror, upp till 295 000 startade strömmar per avsnitt och reklamintäkter på 400 000 till 500 000 kronor likaså per avsnitt.

Nent står för Nordic Entertainment Group, som i Sverige bland annat äger TV3, TV6, TV8 och TV10. Till det kommer radiostationerna Rix FM, Star FM, Bandit Rock och Power Hit Radio.

Internationellt består Nent av 32 produktionsbolag i 17 länder, bland annat Strix Television, Baluba, Nice Drama, Paprika Studios, Novemberfilm, DRG, Monster, Playroom, Rakett, Moskito och Strong. I gruppen ingår även Splay One, resultatet av en sammanslagning mellan Nice One och Splay, det största svenska MCN (”Multi Channel-Network”) på YouTube, enligt Wikipedia.

Gissningsvis är det företag av typ Nent och liknande som kommer att skära guld om M-SD-KD-L sätter igång med den av somliga utlovade slakten på SVT och SR. Företagets ägare kommer att tjäna en hel del på det. Förlorare är det svenska folket och demokratin i Sverige.

Vinnare är också dumhetens och inskränkthetens kategorier.

Nent och dotterbolaget Mastiff som producerar Paradise Hotel vägrar svara på kritiken mot företagen. Claes Leinstedt, exekutiv producent på Mastiff säger så här:

”Vi är medvetna om detta, men i det läge som vi är i just nu, måste vi fokusera på det interna arbetet. I det jobbet ingår självklart framtida produktioner. Vi tar kritiken på allvar, fokuserar på deltagarna och drar slutsatser inför framtiden. Det är vår högsta prioritering just nu”.

Goddag Yxskaft.

Nent noterades på börsen för 200 kronor i maj 2020. Kursen var nyligen uppe i 500 kr. Paradise Hotel-skandalen har lett till en viss nedgång.

Paradise Hotel spelas in pop ett lyxhotell i Mexiko. Från Paradise Hotels Facebooksida
Bibliotek, Danmark, Demokrati, Flyktingar, Kristdemokraterna, Moderaterna, Public Service, Storbritannien, Sverigedemokraterna, Sveriges Radio, SVT

Stefan Löfven har rätt: Demokratin är hotad

 Stefan Löfven varnade för att demokratin är i fara om Ulf Kristersson blir statsminister med stöd av SD. Han intervjuades i SVT i onsdags kväll av Anders Holmberg.Foto:SVT

I SVT:s ”30 minuter” varnade Stefan Löfven i onsdags högst befogat för en M-SD-högerregering som i varenda fråga behöver stöd från SD. Statsministern uttryckte sin oro för att ”En moderatledd regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna riskerar att föra Sverige i en ickedemokratisk riktning”. Löfven är starkt kritisk till att moderatledaren Ulf Kristersson öppnat för ett regeringssamabete med Sverigedemokraterna efter valet nästa år.

I 30 minuter nämnde han särskilt Kristerssons uttalande om att han som ny statsminister efter valet inte kommer att ge SD några ministerposter, men att han inte utesluter ”tjänstemän från sverigedemokraterna i regeringskansliet”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. På nyhetsplats publicerade Sydsvenskan ett pinsamt illa formulerat TT-telegram under rubriken ”M-Löfven går i spetsen för ren smutskastning”. Den byggde på ett sluggeruttalande av Kristensson mot Löfven, som smutskastar” i stället för att diskutera allvarliga sakfrågor”.

”Löfven missbrukar statsministerrollen”, trumpetade Dagens Industri ut.

Expressen gick ett steg längre. Med rubriken ”Åkesson: Löfven är vårt svar på Donald Trump” citerade man Åkesson som inte vill ”brottas i den socialdemokratiska gyttjan”.

Det är tre exempel av många. Ägnade sig Löfven åt ”smutskastning” i ”30-minuter”.

Det är inte min åsikt. Den debatt Stefan Löfven initierade är den absolut viktigaste inför det kommande valet. 

En M-KD-regering med stöd av SD utgör det allvarligaste hotet mot svensk demokrati i modern tid. Varför?

I en tidigare blogg har jag skrivit om hur just en sådan politisk situation skulle skapa förutsättningar för att M-KD och SD med enkel majoritet i riksdagen kan besluta att skära ner på anslaget till Public Service, så som politikerna gjort i till exempel Danmark och Boris Johnsons Storbritannien.

En halvering av anslagen skulle kunna innebära att SVT reducerades till en enda bantad kanaler som med Ebba Buschs ord skulle ägna sig åt ”fördjupad journalistik och smalare kultur”. Något liknande kunde snabbt fixas vad gäller radion, en smal PS-kanal och sen rubbet till de profithungriga kommersiella aktörerna i reklamfinansierade sändningar. 

Enbart detta utgör ”ett hot mot demokratin”. Public Services nuvarande breda och djupa rapportering är en grundbult i dagens svenska demokrati. Coronainformationen under det gångna året hade knappast fungerat så väl som nu om inte Public Service hade funnits.

För moderaterna är en nerskärning eller nedläggning av public service knappast något problem. I maj 2019 röstade Stockholmsmoderaterna för en total nedläggning av public service. Konservativa Timbro applåderade:

”Moderaterna i Stockholm röstade i helgen för att driva frågan om att avskaffa de statliga medieföretagen. Den moderata omsvängningen i public servicefrågan innebär att vi förhoppningsvis kommer att få en intressantare och mer ideologisk mediedebatt de kommande åren.”

I Timbros text skriver man så här ”nyanserat”:

”Faktum är att statliga medier snarast är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen.”

Hoppsan! SVT och SR är tecken på diktatur, menar Timbro. För att inte tala om BBC.

Men det finns fler frågor som vi kan räkna med att SD prioriterar. Folkbiblioteken är en sådan. Både lokalt och nationellt har SD gång efter annan attackerat biblioteken för att ändra deras inriktning. Det har blivit en av deras viktigaste frågor.

På nationell nivå har SD velat ändra bibliotekslagen genom återkommande motioner, skriver Dagens ETC under rubriken ”Slaget om biblioteken en testballong för SD” och vinjetten #Blåbrunt.

En sådan motion gick ut på att endast svenska medborgare skulle få tillträde till biblioteken. De som saknar medborgarskap skulle kunna nekas boklån och andra bibliotekstjänster. I den senaste motionen, från hösten 2020, heter det att ”illegala migranter” ska nekas vissa tjänster. 

I Sölvesborg, som styrs av SD tillsammans med M, KD och det så kallade Solpartiet ändrades den lokala biblioteksplanen i december 2019. Skolbiblioteken behöver inte längre köpa in böcker på elevernas modersmål. Därtill har samarbetet mellan folkbiblioteken och modersmålslärarna strukits. Nu står SD i Vellinge på tur med att få igenom liknande formuleringar i kommunens biblioteksplan. 

Tobias Willstedt, bibliotekarie i Vellinge oroar sig för SD:s offensiva bibliotekspolitik.

– Biblioteken jobbar efter reglerande dokument där det tydligt framgår att mångkultur och inkludering är viktigt. Det går emot Sverigedemokraternas syn på kultur, där den nationella kulturen är den rätta kulturen.

Linnnéa Lindsköld, forskare i kulturpolitik vid Högskolan i Borås, tror att bibliotekens popularitet gör dem extra intressanta för sverigedemokraterna.

– Det finns ju ett folkbibliotek i varenda kommun, det är den mest besökta kulturinstitution vi har. … När SD försöker förändra biblioteken blir det ett sätt att väcka debatt, det får stor uppmärksamhet.

Det finns fler kulturfrågor som kommer att bli slagfält om M+KD+SD kommer till makten i en blåbrun allians.

Niklas Orrenius skriver i sin fredagskrönika i Dagens Nyheter bland annat om hur SD ”misstänkliggör alla muslimer och utesluter dem ur den svenska gemenskapen. SD:s nyhetsinslag om nyfödda som heter Mohammad är inte en neutral sakupplysning, det är hets, från en rörelse som ägnat decennier åt att utmåla muslimer som samhällsskadliga hot.

Orrenius påminner om att Jimmie Åkesson har talat om invandrare (som utgör en femtedel av dagens svenska befolkning, över två miljoner är födda utomlands) som en ”kulturell belastning” och om hans vapendragare Richard Jomshof och Björn Söder och SD:s officiella twitterkonto som skickat ut budskapet att islam är ”en avskyvärd religion”.

Om och när figurer med sådana åsikter får inflytande över en möjlig svensk M-KD(-SD)-regering är demokratin sannerligen otroligt illa ute.

Stefan Löfven har all rätt. Vid valet 2022 står den svenska demokratin på spel – och det allvarligare än någonsin tidigare i modern tid.

Demokrati, Helsingborg, Helsingborgs Dagblad,, Journalistik, Medier, Yttrandefrihet

VÅR TIDS ”PRAVDA”: de Kommunala kommunikatörerna

2 kommentarer

”Med vackra ord får skattebetalarna bekosta uppföljare till Pravda, kommunala bloggar och influencers, skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl i huvudledaren i onsdagens tidning under rubriken ”Varning för kommunala reklamare”.

Hon utgår från nätmagasinet Smedjans pågående granskning av den kommunala informationen och skriver inledningsvis:

”I Göteborg finns exempelvis 253 heltidsanställda kommunikatörer, i Jönköping drivs en kommunal podcast om sår (!), och i Malmö publiceras och distribueras en kommunal tidning med en upplaga på 160 000 exemplar. Helsingborg driver ett tiotal kommunala poddar, och bor man på landsbygden i sydöstra Skåne går det att ansöka om ett kommunalt sommarjobb som lokal influencer.”

I tider av djupnande tidningskris när den lokala journalistiken har krympt kan det vara förståeligt att kommunerna vill säkra att nödvändigt information når ut till medborgarna. Men den politiska ambitionen har oftast varit mycket mer långtgående än så. Ofta har det handlat om genom ensidigt positiv kommunikation sälja politiska initiativ eller rentav överrösta kritiska röster.

Smedjan har vänt sig till alla Sveriges 290 kommuner och ställt frågor om deras kommunikationsarbete. Drygt hälften, 151 stycken, har svarat. Utifrån de inkomna svaren räknar nätmagasinet fram att de svenska kommunerna anställt 3000 kommunikatörer. Några orter sticker ut. Här de fem översta namnen:

FAKTA: Kommunerna med flest kommunikatörer

Chart

Göteborgs stad253
Stockholms stad*200
Malmö stad170
Uppsala kommun*89
Helsingborgs stad50

Göteborg utmärker sig särskilt med över 250 kommunikatörer. För ett år sedan uppmärksammade SVT att kostnaderna för informatörerna var 406 000 kronor om dagen – eller över 151 miljoner varje år. Man noterade också att merparten utgjorde för kommunen positiv information.

Helsingborg ligger med 50 kommunikatörer på femte plats i ligan, här finns ingen uppgift om kostnaden. Mitt intryck är att stadens kommunikation övervägande har varit förskönande. I stället för att skildra problem och utmaningar har man ofta undvikit att nämna dem. Så var dessvärre fallet, menar jag, under den utdragna kontroversen om kommunledningens ambition att sälja det kommunala bolaget Öresundskraft.

Helsingborg har sedan ett år en kommunal lobbyist på plats i Stockholm. För 70 000 kronor i månaden ska Cecilia Eklund, tidigare kommunikationsdirektör,  ”sälja Helsingborg i Stockholm” under era tvåårsperiod. ”Påverkanstrateg” kallas uppdraget. Är det rimligt, i all synnerhet i coronatider? Hade inte samma jobb gjorts bättre och billigare från Helsingborg?

Helsingborg sägs driva ett tiotal poddar. Trots att det handlar om medborgarinformation har jag aldrig hört talas om dem. Smedjan har intervjuat Tommy Boije, vars titel är intraprenör på kommunen. Han säger bland annat:

– Målet för podcasten är att skapa en så spontan kommunikation som möjligt. Vi behövde en kanal för att prata och reflektera om det här innovationsarbetet. Det handlar om vikten av småpratet, det spontana som uppstår i mötet mellan två personer som inte mötts tidigare men som jobbar i samma organisation och så vidare.

Vaddå undrar jag? Småprat om vilket innovationsarbete?

Helsingborgs poddsatsning ligger inom något som kallas HGB Works. Där finns i alla fall podden Fail! Våga! Repeat!

Jag gissar att de 50 kommunikatörerna anställda av Helsingborgs kommun i dag utgör den största ”nyhetsredaktionen”, med större resurser än Helsingborgs Dagblads helsingborgsredaktion.

Vad innebär det? Gör de skäl för Tove Lifvendahls beteckning Pravda, husbondens röst?

Demokrati, Energi, Helsingborg, Miljö, Moderaterna, Öresundskraft

Peter Danielssons svindlande arenaaffärer: ”Helsingborg skräckexempel”

3 kommentarer
Timbros nya rapport ”Arenakrasch” nämner Helsingborgs Arena som ett ekonomiskt skräckexempel. Säljs Öresundskraft först och främst för att täcka Arenans mångmiljonunderskott?

Handlar frågan om försäljningen av Öresundskraft om något som förtigits, om att täcka Helsingborgs Arenas årliga underskott på 76 miljoner kronor??

Tanken är att Hasab, Helsingborgs Scen- och Arenabolag, ska få öronmärkta årliga 120 miljoner av avkastningen från den planerade Öresundskraftsfonden. Peter Danielsson, Helsingborgs moderate kommunstyrelseordförande, har envist och dominerande drivit frågan om försäljningen. Enligt uppgifter publicerade i HD den 14 december prioriterades Arenabolagets 120 miljoner före ”välfärden” .

I Danielssons insändare i HD på årets sista dag nämns inte med ett ord Arenan och Arenabolaget, (vilket rymmer också Stadsteatern, Konserthuset och Sofiero, men inte Dunkers, Fredriksdal och Stadsbiblioteket).

Om de ”nya pengarna” ska betala Arenas väldiga underskott drabbas indirekt de övriga helsingborgska kulturinstitutionerna starkt negativt. Det är inte rimligt. Varför berörs inte den risken?

I sin insändare nämner Danielsson inte med ett ord Arenans akuta underskott. I stället får han försäljningen till att handla om ”välfärden”. ”En utebliven försäljning”, skriver han gravt vilseledande, skulle medföra risker för att …

”… staden behöver antingen höja skatten, vilket påverkar alla helsingborgares plånbok, eller göra stora besparingar, vilket riskerar att påverka välfärden negativt”.

Öresundskraft är ett stabilt lönsamt företag. Säljs det för att täcka underskottet i en misslyckad och dyr Arena? Ingen bra affär precis.

I Svenska Dagbladet skrev den 18/12 Erik Engstrand, förbundsstyrelseledamot i Moderata ungdomsförbundet och rapportförfattare för Timbro, en frän debattartikel med rubriken ”Politikers arenafeber står välfärden dyrt”. Han diskuterar hur många städer för tio år sedan med glädjekalkyler byggde arenor vilka nu bidrar till att drabba välfärdens kärnverksamheter drabbas extra hårt.

Engstrand har för Timbro gjort en nedladdningsbar utredning om städerna och deras arenor, ”Arenakrasch”.

Helsingborg behandlas utförligt i utredningen. I artikeln i Svenskan skriver Engstrand:

”Ett skräckexempel är Helsingborg som landade på ett årligt underskott på 76 miljoner kronor, mångdubbelt så mycket som jämförbara arenor.”

I utredningen nämns särskilt hur Helsingborg inte hade kontroll på arenabyggets ekonomi. Kostnaderna för bygget skenade från 361 miljoner till 411 miljoner. De årliga kostnaderna är rejält större än intäkterna.

Trots detta beslöt kommunledningen att bygga ännu en arena, nya Olympiastadion till en uppskattad kostnad om 416 miljoner kronor. Inte heller denna bär sina egna kostnader. Skattebetalarna får stå för också det underskottet.

Samtidigt tömdes Dunkerfonderna genom bortåt en miljard till de två spektakulära arenaprojekten, vilka i en välskött kommun knappast hade varit prioriterade.

Helsingborg är sannerligen ett skräckexempel. Inkompetenta glädjekalkyler för arenornas förlustprojekt är en sida av saken. Dimridåerna och den demokratiska manipuleringen kring frågan om Öresundskraft försäljning en annan. Vilseledande information, svindlande arvoden till en exklusiv amerikansk konsultfirma i New York, en otrolig nedlåtenhet mot det medborgerliga engagemanget i frågan, bristande respekt för demokratiska grundprinciper – vilken soppa.

Jag hoppas att Eva Rydberg förlänger sitt kontrakt med Fredriksdalsteatern och satsar på en skruvad fars om herr Danielssons svindlande affärer som förslösat kommunens och Dunkerfondens miljarder. Den skulle givet bli en kassasuccé!

Friends arena och Helsingborg arena är två av byggena som följs upp i rapporten ”Arenakrasch” från Timbro. Foto: TT.
Ekonomi, Skatt

”In the rich man’s world”: Det ojämlika Sverige och Pikettys 1% rikaste

Foto AFP.

Ojämlikhet var nyligen temat för ett av den brittiska tidskriften The Economists nummer (30 nov 2019).

Sverige lyftes fram speciellt i en sidoartikel under rubriken ”In the rich man’s world” med underrubriken ”Där miljardärer är överraskande populära”-

I Sverige finns en miljardär per 250 000 invånare, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Sverige har också blivit ett av världens mest ojämlika länder när det gäller fördelningen av rikedomar, slår tidningen fast.

Bara i skatteparadis som Cypern och Monaco eller i korrupta ekonomier som Ryssland och Georgien finns det större andel superrika än i Sverige.

The Economist citerar Timbros Janerik Larsson, som säger att det i Sverige inte finns någon debatt om att höja skatterna för de superrika, till skillnad från i USA och Storbritannien.

Tidskriften påpekar vidare att arvsskatten i Sverige avskaffades 2005 och förmögenhetsskatten 2007, den senare hade då funnits sedan 2011. Ingvar Kamprad som flyttade (”flydde”, skriver The Economist) till Schweiz 1977 för att undkomma dessa skatter återvände när de avskaffats.

The Economist utgår från den franske ekonomen Thomas Pikkety och en studio av honom från 2008. I den utgår han från hur samhällets 1% rikaste som tjuvar hade berikar sig på de 99 procentens bekostnad. Pikettys forskning gav Occupy Wall Street sitt språk.

Sven-Erik Liedman. Bild: Dagens ETC.

I Dagens ETC skriver Sven-Eric Liedman om hur Sverige från 1900-talets början till omkring 1980 genom folklig mobilisering genomförde en omvälvande utveckling mot det hyggligt jämlika samhälle, som sedan dess raserats i stor fart. Liedmans utgångspunkt är likaså Thomas Piketty och särskilt hans nya storverk Kapital och Ideologi.

Piketty ser hur roten till det onda i mycket bottnar i synen på privat egendom, som i liberala och konservativa kretsar omges med religiös vördnad. Liedman skriver:

”En miljardär är i sig en vandrande meningslöshet. Han måste fylla alla sina nollor med någon sorts mening och griper då till en vidskeplig motivering för sin måttlösa rikedom. Allt må släpas i smutsen, bara inte den rikedom som han ser som själva sitt existensberättigande.”

Piketty vill återskapa det skattesystem som inrättades i USA inte minst efter andra världskriget, med starkt progressiva skatter, även på förmögenhet, arv och fastigheter. Skattepengarna skulle kunna användas för att skapa ett rättvisare samhälle.

Det låter utmärkt, skriver Sven-Eric Liedman och suckar samtidigt: ”Men hur kommer vi dit?

Den ”folkliga mobilisering” som Piketty prisar 1900-talets Sverige för kan inte trollas fram i en handvändning. Samhällets allt djupare skuggsidor tycks idag snarare trigga igång främlingshat än vrede mot de ekonomiska orättvisorna. Klimatet och miljön, dessa ödesfrågor, har kommit i skuggan av vissa typer av kriminalitet.

Bara ett envetet, tålmodigt upplysningsarbete kan förändra situationen. Hindren är många, motståndet stort.

Men vi ger inte upp!”

Foto: The Economist.