Vattenfall tvingas sälja Berlins lönsamma elnät

Kommunala Berlin Energi återtar Berlins elförsörjning från svenska Vattenfall.

Under mer än tjugo år har svenska Vattenfall tjänat stora vinster på Berlins elnät, med 2,3 miljoner hushåll och 35 000 km kabel och elledningar. Men nu återtar kommunen driften av elen i den tyska huvudstaden, efter flera år av starka folkliga protester, skriver Berliner Zeitung. 

Den politiska majoriteten i Berlin, socialdemokrater, gröna och vänstern (Die Linke), fattade beslutet redan 2014, när licensen gick ut. Men Vattenfall har genom överklaganden av beslutet lyckats förhala genomförandet ända tills nu.

I förra veckan kom till slut ett domstolsbeslut om att Vattenfall förlorat – och att driften ska återgå till stadens eget bolag, Berliner Energi. Vattenfall förväntas begära 15 miljarder kronor för nätet.

Vattenfalls årliga vinst, via ett tyskt dotterbolag, har varit en miljard om året, noterar Berliner Zeitung. Samtidigt har elleveranserna varit opålitliga. Förra året hade varje berlinskt hushåll i genomsnitt 13,7 minuters elavbrott. 31.000 hushåll och 2000 företag drabbades.

Det var 1996 som elmarknaden i Sverige avreglerades. Det skedde i ”Valfrihetens namn”, hette det. Svenskarnas har till synes fogligt underordnat sig valen mellan olika bolag, fasta eller rörliga priser, grön el eller inte. Och så vidare. Är det någon konsument som vunnit på valfriheten? Jag tvivlar.

Frige Chelsea Manning!

Visselblåsaren Chelsea Manning åter fängslad.

I fredags häktades visselblåsaren och människorättskämpen Chelsea Manning. Hon hade gjort sig skyldig till lagtrots hette det. Hennes brott består i att hon vägrat vittna för en en jury i frågor som gäller wikileaksgrundaren Julian Assange.

Manning arresterades år 2010 för att ha läckt 700 000 hemliga dokument om främst Irakkriget men också om USA:s krig i Afghanistan.

Materialet publicerades i en lång rad internationella medier och innehöll flera avslöjanden om grova krigsförbrytelser begångna av den amerikanska armén. En av videorna som visade hur USA:s militär skjuter ihjäl åtta civila, varav två journalister, väckte avsky världen över.

Efter åtta veckors rättegång i en militärdomstol dömdes den då 22-åriga Chelsea till 35 års fängelse. Hon benådades av president Barack Obama 2017, ett av hans sista beslut. Då hade hon suttit sju år i fängelse.

När hon nu åter fängslats och vägrar vittna mot Wikileaks och organisationens avslöjande hänvisar hon till att hon sagt allt i utdragna förhör under militärrättegången 2010.

Domaren Claude M. Hilton, är född 1940, och nominerades 1985 av Ronald Reagan.

Många protesterar. En är visselblåsaren Daniel Ellsberg, som avslöjade hemliga dokument om USA:s krig i Vietnam och riskerade 115 års fängelse, men som aldrig fälldes till följd av Watergateaffären. Han skriver i en appell för Chelsea Manning bland annat att Manning agerat heroiskt i press- och yttrandefrihetens namn genom sin vägran att vittna för en åtalsjury.

I en kommentar skriver Lars-Gunnar Liljestrand:

”Alla i vårt land som är emot aggressionskrigen och för yttrandefrihet har därför anledning att stödja personer som Chelsea Manning.”

Liljestrand understryker att Mannings avslöjanden var viktiga också för Sverige. Samtliga dokument om det svenska deltagandet i Afghanistankriget är fortfarande sekretessbelagda:

”Under den här perioden genomfördes strategin med offensiv upprorsbekämpning (COIN, Counter Insurgency), vars viktigaste del var nattliga räder i afghanska hem, så kallade targeted killings.

Strategin beslutades av USA:s befälhavare och genomfördes med stöd av nya insatsregler som blev obligatoriska för alla de utländska kontingenterna i Afghanistan. Svenska Isaf tillämpade COIN under de här åren, och Försvarsmakten har medgivit att targeted killings var en del också av den svenska krigföringen.

Men varken den svenska riksdagen eller den svenska allmänheten fick veta att kriget växlat upp till en ny nivå och att detta, med all sannolikhet, skulle medföra ökade civila offer.

Efter WikiLeaks-avslöjandena kunde Föreningen Afghanistansolidaritet ställa frågor om COIN och targeted killings till Försvarsmakten och få fram medgivanden om svenska soldaters deltagande i sådana operationer.”

Man kan stödja Chelsea Manning genom att skriva på ett uppropmot hennes nya fängslande.

Man kan också skriva brev till Chelsea Manning i fängelset. Här är hennes adress:

Chelsea Elizabeth Manning William G. Truesdale Adult Detention Center 2001 Mill Road Alexandria, VA 22314, USA.

Fängelset godtar endast handskrivna brev med bläck eller blyerts. Man tar inte emot kort eller böcker.

Från twitterkonton Chelsea resists.
Den otacksamma förrädaren Chelsea Manning skulle aldrig ha släppts fri från fängelset, skrev Trump på twitter.

Ullmans symfoni från lägret i Theresienstadt

Musik i Theresienstadt. En teckning av Fritta.

Den österrikiske judiske tonsättaren Viktor Ullman, elev till Arnold Schönberg, deporterades den 8 september 1942 från Prag till det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt (Terezín). I söndags uppfördes Viktor Ullmans andra symfoni i konserthuset i Helsingborg, med Rumon Gamba som dirigent.

Verket skrevs i lägret och är daterat den 22 augusti 1944, då som Ullmans sjunde pianosonat. 45 år senare orkestrerades det av Bernard Wulff, utifrån Ullmans egna noteringar.

Viktor Ullman.

Theresienstadt drevs under en period av nazisterna som ett ”mönsterläger”, som kunde visas upp för Röda Korset och andra. När Ullman anlände till lägret förstod han att inte bara många kompositörer utan också en rad av Europas bästa musiker befann sig där. Han ansökte hos de judiska äldste om tillstånd att få öppna en Studio för ny musik i lägret.

Mindre än två månader efter det att den sjunde pianosonaten skrivits, det var den 16 oktober 1944, fördes Ullman tillsammans med 8 000 andra Theresienstadtfångar med elva tågtransporter till Auschwitz-Birkenau. Direkt efter ankomsten, den 18 oktober 1944, mördades han i gaskammaren.

De flesta andra av de som upprätthållit kulturlivet i Theresienstadt fördes med samma transporter till Förintelselägret Auschwitz och mötte samma öde.

Ullman hade anat vad som väntade honom. Han lyckades gömma merparterna av sina noter i lägrets stora bibliotek, med stöldgods från judiska bostäder. Där blev det liggande till 1980-talet för att uruppföras först på 1990-talet.

När jag på söndagsmorgonen ser repetitionerna inför kvällens konsert i Helsingborgs konserthus är det svårt att inte tänka på hur stycket kommit till och gripas av allvaret i musiken. Dirigenten förkroppsligar också intensiteten i musiken. Han står på tå, hoppar från dirigentpulten under intensiva partier, som för att visa på musikens kraft att upphäva tyngdlagen.

Jag minns mitt eget besök i Theresienstadt, hur jag med fasa insåg att det lilla hotellet som också var vandrarhem en gång hade varit SS högkvarter. De som bodde där den kvällen var dock mest glada stimmande tjeckiska ungdomar på skolutflykt.

Lyssna på utdrag ur Viktor Ullmans pianosonater till bilder från koncentrationslägret Theresienstadt, där de skrevs.


Otto von Friesen Om män när SubRosa blir galleri

SubRosa på Råå byter inriktning och visar sin första utställning som galleri, med Otto von Friesens utställning ”Män”.

Kulturhuset SubRosa på Råå, med 20-talet besökarplatser, har varit en institution i Helsingborgs kulturliv bra länge, en oas för spännande föredrag, debatter och intima konserter, en lokal för möten och eftertanke.

Nu ändrar Otto von Friesen inriktning på SubRosa som från och med nu är ett galleri, kanhända med särskild inriktning på fotografi.

Otto står själv för den första utställningen, med det lakoniska namnet MÄN. Han har gått igenom mängder av egna bilder från ett långt fotograferande liv, digitaliserat och gjort ett urval med 35 foton, nästan alla i svartvitt, tagna ”under det senaste halvseklet”. Till utställningen har han också tagit fram en katalog med alla bilder.

I stället för bildtexter eller uppgifter om var och när bilderna är tagna markeras de enbart med ett ord, mest genom yrkestillhörigheter, drejare, ekologisk bonde, fiskare, teaterregissör …

Männen på Ottos bilder är inte vilka som helst. Han är ingen gatufotograf som tar snapshots från höften i snabba möten. I stället har han relationer till de personer han fotograferat. Varje bild har en historia, en berättelse.

I katalogen skriver han om bilden som förbinder människan med ordet och slår fast att ”Män är också människor”, (fast hans bilder handlar ju inte om #metoo) och att den fråga han vill ställa är ”Vad är en man och vad vill han vara?”.

På vernissagen i lördags berättade Otto mer om bilderna, hur de kommit till och vilka personer vi ser. Många hör hemma i trakterna kring Råå. Symboliskt nog har fotografen sin gamla småbildsformats Leica dinglande om halsen. Den har följt honom genom livet.

Journalist. (Otto von Friesen)

Han själv finns med som motiv på en av bilderna, tagen av hans hustru Gerlinde Krüger von Friesen. Otto står framför en gammal Volkswagen någonstans i Sverige.

Otto von Friesens bilder av män föder tankar på livets gång och generationernas erfarenheter. Krematoriearbetaren håller prosaiskt ett kar med brända ben och samsas på bilden bredvid med en kyrkvärd, som håller en stor nyckel i handen, kantänka går den direkt till Sankte Pers portar, eller?

Helsingborg är numera en utarmad galleristad och ett nytt galleri är en glädjande tilldragelse. Kan nya Subrosa också bli ett öppet rum för fotografin vore det förstås extra roligt, menar jag.

Fotnot: Otto von Friesens utställning Män pågår till 26 maj. Galleriet på Råå (Patrullgatan 18 A) har öppet lördagar och söndagar 16 – 18.

Tidningsbud.


Nio Trumpmedarbetare dömda för brott

President Trump tillsammans med Paul Manafort, hans dåvarande ledare för presidentvalskampanjen, nu dömd till fyra års fängelse.

I fredags morse var president Trump bedrövad. Han twittrade att han mådde “very badly”. Orsaken till detta var att hans tidigare valkampanjchef Paul Manafort dömts till 47 månaders fängelse. Dessutom ska Manafort betala tillbaka 220 miljoner kronor, som han anses ha tillskansat sig illegalt. Till det kommer 500 000 kronor i böter.

Åklagaren hade yrkat på mellan 19 och 24 års fängelse. Också domaren TS Ellis tyckte synd om Manafort. Domaren beskrev Manaforts karriär och livsgärningar i mestadels positiva ordalag, skriver Martin Gelin i DN.

Den milda domen har av många tolkats om ett bevis för ojämlikheten i det amerikanska rättsväsendet.  I en kommentar jämför en jurist Manaforts straff med hans egen klients, som komma att dömas till mellan tre till sex års fängelse, för en stöld från en tvättstuga, värderad till tusen kronor.

Elliot hade granskat den åtalades hela liv och funnit att han varit ”en god vän och en generös person” – och tillagt att ”det kan inte dölja hans kriminella agerande”.

Martin Gehlin citerar Center for Public Integrity, en organisation som granskar korruption i USA, som ger en helt annan bild av Manafort och hans lobbyistfirma, som arbetat bland annat för Kongos diktator Mobutu Sese Seko, den filippinska diktatorn Ferdinand Marcos, samt auktoritära regimer i Angola, Nigeria, Kenya, Somalia och Dominikanska republiken. Organisationen kallade Manaforts firma ”lobbyister för tortyr”.Han har även arbetat för ryska klienter med kopplingar till organiserad brottslighet, och för proryska intressen i Ukraina, där han hjälpte Viktor Janukovytj att bli president.

Manafort dömdes för finansbrott, skattebrott, falska vittnesmål och försök att förhindra en rättsprocess. Han erkände sig skyldiga i samtliga 18 åtalspunkter. Men dömdes bara för åtta av dem, efter ingripande från domaren.

Manafort dömdes bland annat för att ha placerat mångmiljonbelopp i dollar på utländska banker och sedan beviljats väldiga lån av andra banker genom att ljuga om sina tillgångar.

Protester har väckts mot mängder av hemligstämplade dokument och bristande insyn i rättegången.

Kan Vita huset på något sätt ha påverkat rättegångens förlopp och domens mildhet? Frågan måste ställs.

Kommer Donald Trump att benåda sin tidigare kampanjchef? Det kan inte uteslutas.

I sin viktiga bok ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” skriver Timothy Snyder bland annat om hur diktatorer som vill bryta ner en rättsstat behöver lydiga jurister. Det går inte att hålla skenrättegångar utan domare. Han fortsätter:

”Enväldiga makthavare behöver lydiga ämbetsmän …”.

USA är inte där ännu. Men det vi ser i samband med Manafortprocessen oroar. Den är en av många väntande rättegångar mot personer som stått Trump nära. Hittills har nio av presidentens närmsta medarbetare dömts för brott.

Paul Manafort. Foto: Carlo Allegri/Reuters.


Kommer Donald Trump att krossa EU?

Mike Pompeo and Viktor Orbán in Budapest in february.. Photograph: Balazs Szecsodi/Hungarian Prime Minister’s Press Office/HANDOUT/EPA

John Bolton, president Trumps säkerhetsrådgivare, betraktas av många som en rabiat ultrakonservativ krigshök. Han har länge förespråkat att USA ska gå i krig med Iran och att USA med maktmedel ska få till stånd ett regimskifte i Nordkorea. Han var tidigt en av de pådrivande bakom USA:s angrepp på Irak 2003.

John Bolton, Trumps säkerhetsrådgivare. Foto: Mark Wilson.

År 2003 skrev Bolton i Chicago Journal of International Law ett slags programförklaring i artikelnShould We Take Global Governance Seriously?”, alltså Ska USA på allvar se till att behålla sitt världsherraväde?

I artikeln gisslar han de så kallade ”globalisterna”, som försöker förena världens stater i olika nät av internationella överenskommelser. Värst i det sammanhanget är för Bolton EU som han ser som den pådrivande kraften bakom en ”globalistisk politik”.

Bolton går längre än så i texten från år 2000, skriver i The Guardian tidningens Europakrönikör Natalie Nougayrède. Hon menar att Bolton redan då identifierade EU som ett ”hot mot amerikanska intressen” och att Donald Trump nu nästan tjugo år senare har en liknande uppfattning. Hon skriver:

”Trumpadministrationen tycker inte bara illa om EU. Man är ute efter att förgöra EU.”

Med den utgångspunkten blir Trumps starka engagemang för den brittiska brexitrörelsen självklart, liksom hans uppsägning av INF-avtalet (om reducering av medeldistanskärnvapen) på ett sätt som säkerhetsmässigt främst drabbar Europa, därtill Trumps upprepade krav att de europeiska länderna ska lägga större summor på militär upprustning.

I sin krönika utgår Natalie Nougayrède från USA:s utrikesminister Mike Pompeos resa i östra Europa i mitten av februari. Pompeo hyllade de ultranationalistiska regimerna i Ungern och Polen. Det är i år trettio år sedan muren föll. Pompeo markerade i tal i Östeuropa att detta skapat speciella band mellan det antikommunistiskt kämpade USA och de östeuropeiska staterna – och han gjorde skillnad mellan de länder som låg bakom järnridån och det övriga Europa.

Det gjorde också Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld som 2003 under förspelet till Irakkriget skilde mellan ”old Europe” (dåligt) och ”new Europe” (bra). 

 De högerpopulistiska regimerna i Polen och Ungern har vållat en för EU:s fortlevnad akut kris. När Pompeo nu, under februari 2019 hyllar dem är det ett hån mot EU:s kärnvärden och i all synnerhet mot Trumps favoritfiende Angela Merkel, skriver Natalie Nougayrède.

Att den amerikanska utrikesministern har mage att i tal hylla Polen och Ungern för de politiska övergreppen mot de inhemska rättssystemen borde upprört fler. Pompeo underströk att ”globalisterna” ska sluta lägga sig i nationalstaternas rätt att själva organisera sina juridiska strukturer, alltså ett ställningstagande för regimerna i Budapest och Warszawa mot de krav som ställts från EU-håll.

Europa måste kraftfullt förhålla sig till Trumps EU-fientliga politik, manar Natalie Nougayrède. De länder som orsakat mycket av den nuvarande krisen inom EU har fått en mäktig bundsförvant i en kommande trolig konfrontation vars utgång är ytterst osäker.

Illustration av Thomas Pullin, The Guardian.

Dokumentär om ett fotbollslag i Ohio och en våldtäkt som skakade USA

DocLounge på Beijing 8 på Söder i Helsingborg visade i onsdags Nancy Schwartzmans dokumentär ”Roll Red Roll”, om ett våldtäktsfall som skakade USA och om machokulturen i en småstad i rostbältet. Två lokala fotbollshjältar våldtog en 16-åriga flicka, skröt rått, twittrade uppsluppet och la ut filmer om dådet på sociala medier. 

Gymnasisternas fotbollslag i den nedgångna amerikanska småstaden Steubenville i delstaten Ohios rostbälte var länge stadens hjältar. Men under en vild fest våren 2012 våldtog två av lagets mest framträdande spelare en 16-årig flicka som de supit redlöst berusad.

En av dem som deltog filmade våldtäkten och twittrade filmen vidare. Det sändes upphetsade, triumferande twitter och sms, kors och tvärs. Händelsen skildrades som hur häftig som helst. En av våldtäktsmännen talade glatt om sitt offers ”döda kropp”. Fotbollslagets tränare fick höra om supfesten och anade nog en del men tystade ner och viftade bort.

Vidriga händelser som den här hänger samman med en machokultur som inte bara präglar fotbollsgalna amerikanska städer – men som under #metoo-åren trots allt börjat krackelera, åtminstone i Sverige, fast förmodligen inte lika påtagligt i Trumps USA.

Alexandria Goddard, brottsbloggare.

Att Steubenvillehändelsen blev en nationell nyhet i USA berodde inte minst på en oförvägen brottsbloggare, Alexandria Goddard. När hon börjar rota i fallet får hon lätt fram mängder av material som förövarna själva triumferande publicerat på sociala medier. En lokal polis inleder förhör med de misstänkta. Det finns inga fysiska bevis och flickan själv var medvetslös och helt borta. Men det som går att gräva fram på nätet är en sanning bortom tvivel.

Ändå skyddade många Steubenvillebor i det längsta sina hjältar. Opinionen vändes mot bloggaren som man vill åtala för förtal. Sakta förändrades ändå stämningen, särskilt sedan den maskerade aktivistgruppen The Anonymous tagit sig an saken.

Vi en rättegång döms de båda gymnasisterna som skyldiga till våldtäkt till ett års fängelse.

 I onsdags visade DocLounge Helsingborg den andra av vårens visningar av utvalda dokumentärfilmer, ”Roll Red Roll”, gjord av debuterande Nancy Schwartzman. I den starka, viktiga och kusliga filmen nystas upp vad som hänt. Vi får följa en process där många vuxna i Steubenville, som skolans rektor och lagets tränare, till en början gör allt för att förneka. Sakta förbyts ändå överslätande kommentarer om att ”boys are boys” till nya smärtsamma insikter om vad våldtäkt och sexuella övergrepp gör med de utsatta kvinnorna – och med moralen i ett samhälle som tolererar det.

Trent Mays, left, reacted as his guilty verdict was read in Steubenville, Ohio, on Sunday.CreditCreditPool photo by Keith Srakocic/New York Times.

Efter att ha sett filmen letar jag reda på artikeln i New York Times om rättegången 2013. På bilden t v Trent Mays, fotbollslagets stjärna, efter att ha tagit emot domen som skyldig till våldtäkt.

Samtalet efter filmen leddes av Hedvig Weibull från Folkuniversitet, som inviterat två forskare från Lund, Gabriella Nilsson, docent i etnologi som bland annat arbetat mycket med #metoo, och juristen och rättssociologen Carl Dahlstrand, särskilt insatt i hatbrott på internet.

– Det har blivit allt vanligare att förövare själva dokumenterar sina brott, sa Carl Dahlstrand. I dokumentären avslöjar Anonymous-aktivisterna filmen som sprids – och skapar nationell upprördhet.
Carl Dahlstrand påminner om Instagram-upploppen i Göteborg 2012, då ungdomar la ut bilder med kränkande kommentarer på flickorna i sin klass.
Gabriella Nilsson talade särskilt om hur snabbt lagstiftningen i Sverige förändrats de senaste åren.
– Politikerna jagar gärna de juristerna som friar förövare i uppmärksammade våldtäktsfall. Man kräver strängare straff. I dag har vi fått en samtyckeslag som fungerar bra. Dock fanns en liknande lag mycket tidigare i Norge än här.

Filmvisningen ägde rum i dumplingrestaurangen Beijing 8 vid Mäster Palms plats på Söder i Helsingborg. Lokalen var snudd på fullsatt. 

Två visningar i DocLounge återstår under våren, båda på Beijing 8:
3/4 SivanDivan
1/5 Island of the hungry ghost 

Fotnot 1: Steubenville var en industristad med kol- och järngruvor. Nedgången började efter andra världskriget. I dag lever en fjärdedel av stadens 18 000 invånare under fattigdomsgränsen. Stadens ”tempel” är dess fotbollsstadium, Harding Stadium, som rymmer 10 000 åskådare och ofta är fullsatt under hemmamatcherna. Källa: New York Times.

Fotnot 2: Caroline Troedssons dokumentär ”Patriotic Highway”, som inledde årets DocLounge-visningar, handlar om en korruptionsrättegång i Kosovos huvudstad Prishtina. Filmen kan ses på SVT-Play.

Bojkotta finalen på melodifestivalen i Israel!

Netta Barzilai after winning the Eurovision song contest in Lisbon, May 12, 2018. Foto: Armando Franca/AP.

Melodifestivalens final hålls i Tel Aviv i Israel i maj. Allt fler röster höjs nu för bojkott av finalen, med tanke på de nya apartheidlagar som instiftats i landet och på Israels diskriminering av den palestinska befolkningen. Det gäller särskilt blockaden av Gaza och inte minst den israeliska armens mord på bortåt 200 demonstrerande palestinier, varav många barn. Det sistnämnda ledde till en i dagarna publicerad FN-rapport, som kallade det som skett för ett brott mot mänskligheten.

På lördag den 9 mars (13 – 14) genomför Palestinagruppen i Stockholm en manifestation på Sergels torg i soldaritet med det palestinska folket och med krav på att SVT ställer in Sveriges medverkan i Eurovision-finalen.

500 biljetter till en av repetitionerna av schlagerfinalen har reserverats för israeliska soldater, uppger KAN, det arrangerande israeliska TV-bolaget.

Palestinagrupperna kommenterar soldaternas närvaro: ”Det innebär att artisterna kommer att uppträda inför delar av den militära ockupationsmakten, som rutinmässigt dödar palestinier, inklusive barn”.

Eurovisionsschlagerfinalen används av den ultrakonservativa israeliska regeringen som ett PR-jippo för att dölja regimens människorättskränkningar. När israeliska Haaretz skriver om protesterna mot melodifestivalen i Israel, särskilt från BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanktions) använder man begreppet ”Artwashing”, att med ett megakulturellt jippo får världen att glömma Israels verkliga politik.

Varför ska SVT och svenska artister delta i ett arrangemang med de förutsättningarna??

Fotnot: De billigaste biljetterna till finalen i Tel Aviv kommer att kosta NIS 1500 eller drygt 3000 kronor, vilket är tio gånger mer än de priser som tillämpades vid 2018 års final i Portugal.

Sista dansen på Sundspärlan i Helsingborg?

Sundspärlan, Helsingborgs folkpark, har årligen 100 000 besökare vid 200 evenemang, ett unikt och levande kulturhus. Den är också en del av Helsingborgs historia och nära förknippad med arbetarrörelsens historia. Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Men i Peter Danielssons Helsingborg är allt till salu. Historielösheten är bedrövlig, liksom okänsligheten för att en fungerande stads utveckling bygger på en känsla för dess historia, där gammalt och nytt samsas dynamiskt .

Nu görs ett nytt utspel att riva Sundspärlan. Här ska byggas 400 nya bostäder. Danielsson är kategorisk i HD, ”Sundspärlan kommer inte att vara kvar”.

2015 gjordes ett liknande försök att massakrera en traditionell kulturinstitution. Folk blev med all rätt upprörda. Gruppen Bevara Sundspärlan fick på Facebook tusentals engagerade medlemmar. Planerna gick till slut om intet.

Nu mobiliseras opinionen igen. Folk är förbannade, heter det i en annan HD-artikel. Och Facebookgruppen Bevara Sundspärlan med i dag 7000 medlemmar delade på gårdagens tisdagsdans på Sundspärlan ut de första namninsamlingslistorna i protest mot de destruktiva planerna.

FB-gruppens organisatör, @Gabriella Pivac Zenzerovic, håller högt tempo och hoppas på kort tid få in tillräckligt många namnunderskrifter för att frågan om folkomröstning i frågan måste behandlas i kommunfullmäktige.

Sundspärlan, affisch för Dansvåren 2016.

På Facebooksidan finns mängder av engagerade inlägg, här är ett, skrivet av @Jeanette Krajnc Engdahl:

”Såklart ska vi kämpa för att få behålla vårt Sundspärlan??????????. 
Så fantastiskt mycket härliga arrangemang som anordnas här???. 
Hit vallfärdar vi alla, människor i alla åldrar och skapar fantastiska kvällar och härliga minnen.
Även de allra äldsta från stadens olika vårdboende, besöker ofta och gärna tisdagsdansen, livskvalité på hög nivå?.”

För ett halvår sedan genomfördes demokratiska val i Helsingborg. Under valdebatten nämndes inget om att Sundspärlan skulle skövlas, inte heller hördes något om den planerade försäljningen av kommunala Öresundskraft, två stora och viktiga frågor för många helsingborgare. Redan har förslag väckts om kommunala folkomröstningar i båda frågorna. Danielsson & Co agerande i båda fallen bygger på demokratiförakt och avsaknad av känsla för vad som ger Helsingborg som stad dess egenart.

Jag läser i Helsingborgs stadslexikon:

Arbetarrörelsen fick på 1890-talet möjlighet att köpa marken av familjen Siöcrona (släkten), d.v.s. landeriet Fältarp. Priset var 40 000 kronor. Invigningen av Folkparken skedde den 1 maj 1895. Till en början var den gamla gårdens byggnader de enda i parken men 1896 tillkom en täckt dansbana med teaterscen. Under 1900-talets början byggdes parken till med kägel och skjutbana och med det nuvarande teaterhuset 1919.

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad. Porträttbysten i parken av Hjalmar Branting är utförd av Carl Eldh och sattes upp 1936.

Historisk dansbild, från Bevara Sundspärlan.

Harry Martinsons ”Resor utan mål” och lusten att färdas

Harry Martinson gav ut Nomad 1931. Bilden ur en utgåva från 1943, med illustrationer av Torsten Billman, Teckningen till dikten ”Kol”.

”Kommen ned till passaderna / och frågen oss något om Durhamkolen! / Frågen oss vad de äro värda / när barometern faller som ett åskslag / och det gäller att hinna in i Maggelan!

Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter / som en havseldare smeker och vårdar …”

Så skriver Harry Martinson i sin genombrottsdiktsamling ”Nomad”, utgiven 1931. De kommande två åren publicerade han prosaböckerna ”Resor utan mål” och ”Kap Farväl”.

Harry Martinson föddes i Jämshög i Blekinge 1904. Hans pappa dog 1910 i TBC. Året efter emigrerade mamman till Oregon i USA. Hon lämnade kvar barnen, som utackorderades på socken till lägstbjudande.

För Harrys del följde sex år i folkskolan i Blekinge, sen barnhem i Göteborg och Skeppsgossekåren i Karlskrona innan han rymde och gick till sjöss. 

Han blev en ”Världsnomad” och skriver i Resor utan mål:

”Det är en oändlig reslust som plöjer bondens åker, och fåra upp och fåra ner äro världens vägar sammandragna” …

”Jag har själv motsvarat bondens plöjningsresa, där jag framför ångpannorna i ett pannrum på havet tillryggalagt mil efter mil på ståldurkarna mellan varje påeldning, fram och tillbaka, fram och tillbaka.”

Längre fram skriver Martinson om det innersta önskelivets tre livsströmmar:

”Kanske skulle det visa sig att lusten att färdas vore mänsklighetens innersta rop även om hungern och kärleken fingo sitt.”

Det är en märklig bok. Den unge sjömannen färdas över världshaven, ofta med tungt slit under däck vid den heta koleldade pannan. En värld har gått under i första världskrigets skyttegravar några år tidigare och eldaren genomkorsar den vid ångpannorna som bonden åkerns plogfåror.

Han skildrar det han ser med en häpnadsväckande språklig lyster. Det slår gnistor ur kolpannan men också ur språket – trots de för en läsare i dag urmodiga pluralformerna för verb. 

På Bonniers var Tor Otto Bonnier ljummen, författaren upprepar samma tankegångar ”som på något sätt verkar tjatigt”, skriver han. ”Det är för många utländska ord, vilkas mening ofta äro mycket dunkla”. Men Resor utan mål blir utgiven, den höjs till skyarna av de flesta utom av Dagens Nyheters recensent. Anders Österling skriver om ”en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur. Karin Boye är lyrisk i tidningen Arbetaren, liksom Karl Vennberg i Hallandsposten.

 I Författarnas LitteraturHistoria, del 3, utgiven 1978, skriver Tore Zetterholm om Världsnomaden Harry Martinson och drar den här slutsatsen:

”I 1900-talets svenska proletärdiktning, vårt lands mest originella bidrag till världsslitteraturen, hade en ny samhällsklass fått stämband och röst. … de från början socialt och språkligt handikappade proletärförfattarna … kom även att förnya språket. … Proletärdiktarna hade ett nytt eller i varje fall outnyttjat erfarenhetsstoff. De hade upplevt naturen, fabrikerna, de främmande länderna inpå bara huden. Skogen var för dem en arbetsplats, inte ett utflyktsmål; de hade inte flanerat på tillvarons trottoarer, de hade sopat dem.” 

Zetterholm berättar hur han själv, en generation yngre än Martinson, upplevde att proletärdiktarna sprängde språket i stycken, ”deras bilder var som rus och våldtäkt efter skolans språkliga Linggymnastik”.

Efter många år återvänder jag till Resor utan mål nu i februari med min bokcirkel De heliga idioterna. Harry Martinsons språk har behållit sin lyster, hans sätt att berätta om livet till sjöss och som luffare och världsnomad har en saltmättad friskhet, boken är en läsupplevelse som få.

Harry Martinson 1932, 28 år gammal. Foto Anna Riwkin.