Böcker, Demokrati, Fattigdom, Författare, Litteratur, Sverige

Ludvig Nordström i 30-talets Fattig-Sverige

Författaren Ludvig Nordström, självporträtt.

Författaren Ludvig Nordström kallade sin utopisk ideologi ”totalismen”. Det var en lära, med såväl kristna som socialistiska förtecken. I sitt författarskap och sin journalistik drevs han av en aldrig sviktande tro på industrialiseringens och kapitalismens välgörande krafter, skriver Lotta Lotass i sin introduktion på Litteraturbanken, där tre av författarens verk nu är gratis tillgängliga som nedladdningsbara böcker, Borgare (1909), Fiskare (1907) och Lort-Sverige (1938).

 Lotta Lotass skriver: ”I flera verk skildrade Nordström sin hemstad Härnösand – i fiktionen kallad Öbacka – och dess folk, industri och, framför allt, affärsliv. Med industrialisering följer, vill Nordström här säga, en civilisationsprocess som frigör människan från alltför ålderdomliga seder och för henne fram mot större upplysning och välstånd.”

Mest känd blev Lubbe Nordström, fortsätter Lotass, ”för sin närmast linneanska resa genom ett fattigt, smutsigt och nödlidande Sverige. Den sju veckor långa resan runt svenska landsbygden gjordes 1938 som ett radioreportage – ”Med Ludvig Nordström på husesyn” – och erfarenheterna, skildrade i såväl text som teckningar, samlades i boken Lort–Sverige samma år.”

Författaren ville synliggöra  ”Människo–Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss”. Statare och torpare intervjuades, Nordström skrev och avbildade allt vad han såg av elände och umbäranden. Resultatet blev ett reformivrigt och skarpsynt reportage från trettiotalets fattig–Sverige, om än med viss barlast av nedlåtenhet och förakt.”

Intervjuerna – och boken – skapade våldsam debatt under åren för det andra världskriget och utgjorde också en grund för ett kommande reformarbete som omvandlade den svenska landsbygdens sociala villkor. 

Från Sveriges Radios arkiv har Litteraturbanken lånat och fått tillstånd att förmedla länkar till de tio radiointervjuer som Lubbe Nordström utförd som förarbete till boken och som sändes mellan den 10 oktober och den 12 december 1938.

Tillsammans utgör de 2 timmar och 37 timmars nedstigning i den svenska fattigdomens umbäranden. De är gjorde för åttio år sedan. Kanske var det här drömmen om något annat och bättre formades, det som blev det svenska folkhemmet, det folkhem som den senaste generationen svenska politiker såg skändligt har tuttat eld på bit för bit, planka för planka.

Ladda ner e-boken ”Lort-Sverige” här.

Lyssna på Sveriges Radios serie med Lubbe Nordströms reportage från trettiotalets Fattig-Sverige här.

Statarkök i Skåne, 1930-talet. Teckning av Ludvig Nordström, ur hans ”Lort-Sverige”.
Demokrati, Journalistik, Malmö, Medier, Public Service, Skåne, SVT, TV

SVT Malmö: ”Våra sändningar kan bli en katastrof”

SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris, skriver tidningen Journalisten i sitt senaste nummer. Stora omorganisationer, en satsning på i första hand webbmaterial och TV i mobilen väcker intern kritik, försvårad av en tystnadskultur som gör att få anställda vågar diskutera öppet. 

SVT:s båda nyhetsprogram Rapport kl 19.30 och Aktuellt kl 21.00 är fortfarande väsentliga för det som på TV-språk kallas ”Sverigebilden” och är centralt i Public Service-TV:s åtagande. Men programmens kvalitet är svajig. Mycket av materialet återkommer i båda sändningarna och kanske också i den lokala sändningen. Annat är kortfattat, mallat, räddhågset och ”balanserat” på ett sätt så att den verkliga frågeställningen blir ogenomlyst.

I Journalistens gedigna granskning står den lokala bevakningen och inte minst SVT Nyheter Skåne i fokus. Inga lokala reportrar jobbar längre direkt mot tv-programmen. Alla flyttas över till webbdesken med en lokal chef. Den lokale reportern gör ett inslag för nätet, en annan putsar till den så att den kan användas i TV. Kedjan av personer som arbetar med samma inslag kan leda till viskleken”, befarar Anders Hansson, ordförande i journalistsektionen vid SVT Gävle-Dala. Till slut har en historia passerat så många människor att man inte känner igen den längre.

På nyhetsredaktionen i Malmö är många upprörda. Ett mejl från Malmö till Journalisten ger en aning:

”Hela personalen är djupt kritisk till den nya omgörningen. Dels eftersom vi fruktar att våra tv-sändningar kommer att bli en katastrof, dels eftersom den nya TV-redaktionen är alldeles för slimmad”.

Hanna Nyberg, ordförande i journalistklubben på SVT, bekräftar för Journalisten att det finns en rädsla för att yttra sig kritiskt bland medlemmarna:

– Det förekommer att medarbetare inte vågar prata med sina chefer för att de är oroliga för repressalier. Jag kan inte säga att det finns fog för den oron, men oron är ett problem i sig.

Att erfarna journalister säger upp sig från SVT Nyheter för att de inte står ut beskriver hon som ”förskräckligt”.

– SVT har faktiskt inte råd att förlora duktiga medarbetare på det sättet. Det finns många företag som är intresserade av att rekrytera journalister som är skickliga på visuellt berättande till sina kommunikationsavdelningar, där lönerna är högre och arbetsvillkoren bättre.

Rolf Lunneborg, arbetsmiljöombud på SVT Västernorrland, sammanfattar den akuta krisen på SVT Nyheter:

– Jag upplever att SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris som sprider sig från ledningen till oss på golvet. Det här är särskilt tydligt hos oss som jobbar på de lokala redaktionerna där förändringstakten är så hög att vi i bland upplever oss jobba i en experimentverkstad. Vi är bra på att räkna klick och besöksstatistik, men saknar en diskussion på djupet om den goda journalistiken lokalt och hur vi bäst bidrar till den bredare Sverigebilden. Vi pratar mycket om målgrupper och form men allt mindre om innehållet.

Demokrati, Helsingborg, Öresundskraft

Röta och korruption i Helsingborgs politik

2 kommentarer
Lars Thunberg, Kristdemokraternas kommunalråd.Bild: Tom Wall/HD.

Skandalerna förknippade med några få helsingborgska kommunpolitikers ambition att lägga ut det kommunala energibolaget Öresundskraft till försäljning utan någon som helst demokratisk insyn bara fortsätter.

En dyr konsultfirma A&M fick i september 2018 utan upphandling uppdraget att utreda en försäljning. Affären har betecknats som den största i Helsingborgs historia. A&M:s arvode är hemligstämplat.

Nu slår stadsrevisionen fast att beloppet är så högt att det normalt skulle krävt en upphandling med flera budgivare. Men menar samtidigt att ”rättsläget är oklart” och att det skulle krävts ett domstolsbeslut för att reda ut begreppen.

Från stadens sida hävdar man att det handlar om ”synnerliga skäl och ett undantag i lagen gällande finansiella tjänster”.

Men stopp och belägg. Man vill hemlighålla den största affären i stadens historia under en period just före ett demokratiskt val, när medborgarna har all rätt att veta något om just sådana här planer.

Allt tal om ”synnerliga skäl” och osäkert rättsläge kan sammanfattas med ett enda ord i versaler: KORRUPTION.

I Helsingborgs Dagblads artikel riktas hård kritik mott upphandlingen av konsulter av två ledande politiker i staden.

– Vi ska inte befinna oss i en sådan gråzon, säger en kritisk Jan Björklund, S- ledare i Rådhuset. ”Är det tveksamheter i ett lagrum ska inte en kommun befinna sig där. Det skulle vara förödande för Helsingborg om staden skulle bli dömd i en så viktig affär som berör så många helsingborgare.

Också Lars Dalesjö, MP, är kritisk: ”Om man är osäker så bör man ta det säkra för det osäkra. Och hålla sig klart och tydligt inom lagens råmärke. I synnerhet när handlar om den största affären som Helsingborg genomför.”

En av de politiker som står bakom beslutet är kommunalrådet Lars Thunberg (KD).

Han får av HD:s journalister frågan om kommunen ska göra upphandlingar ”där det är oklart om det är lagligt eller inte?”

Thunbergs svar är häpnadsväckande. Kommunen arbetar med ett ”tillitsbaserat styrsystem där man kan tänja på gränser och till och med våga testa det som en del uppfattar som oklart,” påstår han.

Men vad är ett ”tillitsbaserat styrsystem” värt utan medborgarnas tillit??

Namninsamlingen som krävde en folkomröstning om planerna på att sälja Öresundskraft visade just detta, att medborgarna i Helsingborg känner sig oinformerade eller snarare lurade och förda bakom ljuset.

Då kommer denne Thunberg och talar om tillit och de makthavandes rätt att ”tänja på gränser”. Också när det är oklart om det handlar om lagbrott. Och när ”tänja på gränser” på vanligt språk betyder att förtiga och dölja viktiga fakta för medborgarna.

Demokrati, Donald Trump, Kristdemokraterna, Moderaterna, Public Service, Sverigedemokraterna, Sveriges Radio, SVT

Kris för SVT och ifrågasatt Public Service

Dagstidningarna har förlorat marknader och är hårt ekonomiskt trängda. Deras innehåll är nu inlåst och förbehållet prenumeranter (rimligt nog). Det innebär att stora kategorier som inte prenumererar, bland dem särskilt unga personer, är hänvisade till nätets flimrande och algoritmstyrda utbud.

De professionella kompetenta journalisternas texter och bilder når främst de läsare som är beredda att betala för sig.

I det läget blir Public Services roll ännu viktigare än tidigare ur ett demokratiskt perspektiv. 

Under mycket lång tid har det funnits en djup enighet både i den politiska sfären och bland de flesta svenskar om Public Services omistlighet.

Men på sistone har Public Service, alltså SVT och SR, öppet ifrågasatts först av sverigedemokrater och sedan av moderater och kristdemokrater.

”Statliga medier är i dag skattedopade, semi-kommersiella aktörer, inte värnare av det smala och tråkiga som inte går att producera på annat sätt.

Vårt parti bör ta klivet fullt ut och bestämma sig för ett avskaffande av public service så snart som möjligt”, skrev exempelvis de båda moderaterna Adam Danieli och Sten Storgärds i början av oktober i en debattartikel i Expressen.

Deras argumentering skulle kunna vara hämtad ur maktens medier i länder som Ungern och Polen. Den saknar varje form av demokratiskt engagemang, de båda skribenterna inser inte att ett demokratiskt samhälle behöver en tredje statsmakt och informerade medborgare. Exempel världen över i vår samtid förskräcker, ja väcker fasa, se bara på bedrövelsens USA där Trump kräver att alla statliga myndigheter ska säga upp prenumerationerna på New York Times och Washington Post.

Till det kommer nu stormen på och kring SVT, som genomgår stora omorganisationer, vilka för en utomstående verkar svårförståeliga.

I ett stort reportage i tisdags skrev tidningen Journalisten om ”en nyhetsredaktion som befinner sig i en identitetskris med flera interna konfliktytor.

Vi hör berättelser om mobbning och erfarna medarbetare som knuffas ut, om tystnadskultur och om en ny sorts kvällstidningsjournalistik som gjort sitt intåg.”

SVT:s reportrar ska från årsskiftet inte jobba mot TV utan skriva direkt mot webben. Filmat webbmaterial ska göras om till TV-inslag. Är inte detta dömt att misslyckas? Särskilt när mottot är att det främst ska vara snabbt och kort. Till det kommer att SVT beslutat lägga ner åtta sändningsorter. Båda dessa nyordningar innebär en förstärkning av det redan så dominerande stockholmsperspektivet.

Journalisten citerar ur SVT Nyheters målgruppsdokument. Nyhetssändningarna ska vända sig till ”personer i åldern 20-40 år som tittar i mobilen”. De exemplifieras med ”Nyfikna Nicole och Nassim” som ”älskar utmaningar, gillar förändring, äventyr och att upptäcka nya saker”, samt med ”Sociala Sahar och Seb” som ”vill vara med där det händer” och ”tränar på gym tillsammans” och gärna provar ny matlagning ”och delar stolt på Instagram”.

Vilken snömos. Vilken bedrövlig intellektuell nivå.

Göteborg, Helsingborg, Kärnvapen, Krig och fred, Landskrona, Malmö

Gör Helsingborg till kärnvapenfri stad!

1 kommentar

”I vår stad Göteborg är vi mycket bekymrade över det allvarliga hot som kärnvapen utgör mot vår stad och mot samhällen i hela världen. Vi menar att våra medborgare har rätt att leva i en värld befriad från detta hot”.

Så skriver nedrustningsaktivister i Göteborg som under parollen ”Göteborg för kärnvapenförbud” som lämnat in ett medborgarförslag för att Göteborg ska gå med i ICAN:s kampanj mot kärnvapen. En lång rad städer har anslutit sig, som Paris, Oslo, Manchester, Sydney och Washington DC är några exempel.

Som helsingborgare hävdar jag att Helsingborg självklart bör ansluta sig till ICAN:s kärnvapenfria städer. Det skulle omöjliggöra eller försvåra för krigsfartyg som kan tänkas bära kärnvapen att angöra hamnar i Helsingborg. USA:s policy i det fallet är att aldrig besvara förfrågningar om kärnvapen med ett ja eller ett nej.

I händelse av krig är städer med viktiga hamnar som Helsingborg och Göteborg givna förstahandsmål för bombningar, där kärnvapen kommer att användas om krigshandlingarna tagit en sådan vändning.

Till det kommer att norra Öresund är en strategisk sjöfartsled, som i krigstider blir ett mål för fientliga aktioner.

I Landskrona har kampen för att staden ska ansluta sig till ICAN:s städer inletts. Medlemmar i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) har lämnat lappar i brevlådor, arrangerat torgmöten och mailat alla kommunpolitiker. Också i Malmö har aktioner inletts i frågan.

Allt fler städer ansluter sig nu till ICANs kärnvapenfria städer: Se den fulla listan här.

Bilden ovan visar några av de större städer som gått i kampen för ICANs aktion, Paris, Washington DC, Geneve, Toronto, Berlin, Sydney, Manchester, Nagasaki.

Länk till ICANs ”Cities Appeal” här.

Andra världskriget, Film, Polen

ŁÓDŹ ELLER HOLLYOUDZ Polens filmhuvudstad

Andrzej Wajda. Foto: Bright Lights film.

Efter andra världskriget låg Warszawa i ruiner. Łódź, då Polens näst största stad, hade klarat sig. Här fanns också ett filminstitut. Därför valde man att inrätta en filmskola i Łódź, berättar den polsk-franske filmaren Roman Polanski i sin självbiografiska ”Roman by Polanski”.

Redan från början var skolan välutrustad vad gäller teknik och hade utmärkta lärare – trots att landet låg i ruiner. Verksamheten inriktades – framgångsrikt – på att få fram en elit av polska filmare. I dag är ”The Leon Schiller National Higher School of Film, Television and Theatre in Łódź” en av de främsta utbildningsinstitutionerna i staden.

Tidigt blev filmskolan liberal och självständig. En anledning kanske kan utläsas ur ett stort Lenincitat uthugget i marmor i den stora salen: ”Av alla de konster vi har är filmen den mest betydelsefulla”.

Det blir bara ett hastigt besök på filmskolan för filmentusiasterna från Helsingborgs filmstudio, tyvärr. En trappa upp har några av skolans mest kända elever fått minnesskyltar, som Wajda, Polanski och Kieslowski, tre av 1900-talets främsta europeiska filmregissörer. 

 Polen hör till de få länder i världen som under generationer fått fram lysande regissörer. Nästan alla betydande samtida polska filmregissörer har utbildats på Filmskolan i Łódź. För dem blev Łódź Hollyoudz (eftersom staden Łódź på polska uttalas ungefär ”oudz”).

Under skolans första tid betonades filmernas ”socialistiska” budskap. Efter Stalins död 1953 blev det möjligt att göra filmer som inte byggde på den kommunistiska propagandans klichéer.

Det gäller inte minst Krzysztof Kieślowski, vars sviter Dekalogen och Trikoloren är moderna mästerverk. Kieślowski har beskrivit Łódź, som han gjort en tio minuters dokumentär om, ”Från staden Łódź” (1969):

”Łódź hade bara fått lindriga skador under kriget, så mina filmskoledagars stad såg faktiskt ut som den gjorde före kriget. …

Staden är full av besynnerligheter, full av galna statyer och kontraster av olika slag. På gatorna ser man än i dag spårvagnar och gamla kolkärror dragna av hästar. Det är en stad full av förfärliga restauranger och hemska glassbarer. Full av stinkande, skitiga, nedpissade, äckliga toaletter. Full av ruiner, ruckel och prång.”

När Andrzej Wajda 2016 avled 90 år gammal betecknades han av New York Times som en av världens främsta filmregissörer, jämbördig med Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Wajda använde sig ofta av händelser i den så ofta djupt tragiska polska historien som utgångspunkt för sina filmer, som motståndet mot nazismen (Aska och Diamanter), massakern på polska intellektuella (däribland Wajdas egen far) i Katyn (2007), arbetare under kommunismen (Marmormannen) och Solidaritetsrörelsen, i vad som blev hans sista film, Walesa (2013). 

Wajdas tre timmar långa ”The promised land” skildrar i Zolás och Dickens anda och med dramatiska detaljer hur människor kämpar för att överleva i ett Łódź präglat av 1800-talets kapitalism. Filmen Oscarnominerades som ”bästa utländska film”. Den bygger på en roman av den polske författaren Władysław Rejment, som fick Nobelpriset 1924, i konkurrens med Thomas Mann och George Bernhard Shaw.

Filmen utspelar sig under senare delen av 1800-talet då Łódź var en sjudande och snabbt växande industristad, ett dynamiskt centrum för Europas textilindustri. Livegenskapen i Polen avskaffades först 1864 och många före detta trälar kom till staden. Med en stor svältande underklass och ett förmöget borgerskap som tjänade enorma belopp på sina fabriker blev staden en experimentverkstad för en girig kapitalistklass.

Filmen spelades in på 78 dagar 1975 i Łódź. Miljöerna fanns kvar och var ofta i bruk hundra år efter den tid filmen skildrar, de väldiga fabrikerna, fabriksägarnas måttlöst påkostade palats.

Fotnot: En tidigare text om Polen och Łódź finner du här. Den handlar om Polen och högernationalistiska Lag och Rättvisa inför valet.

Filmregissören Andrzej Wajdas namn på en trappa inne i Filmskolan i Łódź.
Afghanistan, Andra världskriget, Donald Trump, FN, Irak, Iran, Kärnvapen, Krig och fred, Putin, Ryssland, Sverige, Syrien, Turkiet

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

1 kommentar

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

Demokrati, Helsingborg, Liberalerna, Miljöpartiet, Moderaterna, Öresundskraft, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Till slut: Folkomröstning om Öresundskraft!

1 kommentar
Catherine Borgkvist från folkinitiativet som samlade in namn till folkomröstningen (t h på bilden) är kritisk mot 12 januari som valdag. ”Det innebär att förhandsröstningen börjar på julafton och inte heller kan lokaler vara öppna för förhandsröstning andra röda dagar. Foto: Britt-Mari Olsson/HD.

Det blir folkomröstning om Öresundskraft – och den manipulativa och helt odemokratiska texten på valsedeln stryks. Att på en valsedel ge plats för en partsinlaga är något som borde vara otänkbar i ett demokratiskt sammanhang, också i Peter Danielssons Helsingborg.

Kommunfullmäktige sammanträdde på måndagskvällen i rådhuset. Frågan om det kommunala energibolagets försäljning stod på agendan. Utanför demonstrerade i gula västar många i protest mot en av de mest osannolika och obehagliga politiska processerna i Helsingborgs moderna historia. Till slut tvingades alltså kommunfullmäktiges ordförande Peter Danielsson ännu en gång backa i viktig demokratifråga.

För första gången får Helsingborg en folkomröstning i en avgörande lokalfråga, efter ett medborgarinitiativ och en hängiven namninsamling som med råge klarade de krav som ställs i sammanhanget.

I de flesta städer skulle man välkomna ett medborgerligt engagemang i en viktig fråga som den här. Men för Danielsson och hans krets är folket till besvär, det här är en ”komplex fråga” har det hetat och Danielsson har uttryckt sig på ett sätt så att vi är många som tror att han själv inte fattar vad det handlar om.

Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet och till slut också Kristdemokraterna ställde sig bakom kravet. De bakåtsträvande Moderaterna och Liberalerna är fortfarande mot folkomröstningen.

– Det är vår förbannade skyldighet att lyssna på dem som samlat in namn, sa Marcus Friberg (MP) under debatten.

Och så är det sannerligen. Demokrati kan inte reduceras till deltagande i val vart fjärde år. Folkligt engagemang i politiska frågor borde inte kunde ses som ett problem av någon politiker.

Bara S och MP säger att de kommer att följa utfallet av omröstningen. Det gör också SD om valdeltagandet överstiger 50 procent. Vilket är tveksamt, inte minst om valkampanjen ska föras under jul- och nyårshelgerna.

Danielssons förslag till valdag den 12 januari har av många uppfattats som ännu ett manipulativt sätt att försöka minska valdeltagandet. S, MP, V och C vill att omröstningen ska genomföras på en anständigare valdag, den 9 februari, medan M, SD, L och KD står kvar vid det ursprungliga förslaget.

Vid demonstrationen utanför rådhuset berättade för HD Catherine Borgkvist, en av namninsamlarna och aktiv i folkinitiativet att hon var kritisk till förslaget om valdag i januari:

– Det är idiotiskt att hålla folkomröstningen den 12 januari. Det ser ut som ett försök att få så få som möjligt att rösta. Förtidsröstningen kommer att starta på julafton och många röda dagar går bort, då är röstningsställena stängda.

Demonstranter i gula västar utanför rådhuset i Helsingborg. Foto: Britt-Mari Olsson/HD.
Demokrati, Lund, Sjukvård

Vård på lika villkor eller för den som kan betala?

På webbsidan för nya Petruskliniken (bilden en skärmdump) heter det bland annat att satsningen innebär en betydande resursförstärkning för vården i Sverige och internationellt och ska ses som ett komplement till den offentliga sjukvården inom såväl diagnostik som behandling.
”Inledningsvis kommer Perituskliniken att prioritera diagnos och kirurgisk behandling av cancersjukdomar, företrädesvis prostatacancer. Avsikten är erbjuda konsultationer, kirurgisk och medicinsk behandling och adekvat uppföljning av vanligt förekommande cancersjukdomar.”

Är du tillräckligt lönsam för nya cancervården?, undrar Jens Lapidus retoriskt i en debattartikel i Expressen. Skribenten är forskare i ekonomisk historia på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Lapidus utgår från Perituskliniken, det privata företaget Alivias skinande nya privata cancerklinik, ett stenkast från universitetssjukhuset i Lund (bilden). Satsningen kombineras med samma företags nya cancervårdsförsäkring.

Den som vill köpa en försäkring får inte vara överviktig eller under utredning för cellförändringar. Personer som röker eller på annat sätt kan bedömas vara i riskzonen får högre avgifter eller exkluderas.

Håller cancervården på att bli en vara som vilken som helst, undrar John Lapidus.

Bakom satsningen står Antonia Ax:son Johnson och familjen Anderssons Mellby Gård som hostar upp 100 miljoner till denna murbräcka för privat finansierad cancervård. 

I Sverige har vård på lika villkor länge varit en lagstadgad rättighet för alla. Med satsningar som den i Lund uppstår parallella system, där de som står för vårdkostnaderna själva eller via privata sjukförsäkringar får egna snabbfiler till exklusiv vård. Vi får ett A- och ett B-lag inom svensk vård.

Lapidus är inte nådig mot den nya satsningen, som kan komma att dränera ”omkringliggande sjukhus på specialister då det finns en ny aktör med obegränsade resurser”.

Han menar att det är svårt att hitta en sjukvårdsfråga av större etnisk dignitet än detta flagranta brott mot Hälso- och sjukvårdslagen.

Demokrati, Infrastruktur

Postnord har försämrat utdelningen av brev

De flesta brevlådor töms från 1 juli i år kl 09.00. Många hade dessförinnan tömning 16.00 vardagar och 13.00 söndagar och för bara något år sedan kl 18.00.

Portot på ett vanligt brev (max 50 gram) höjs från årsskiftet från nio till elva kronor. För brev mellan 100 och 250 gram höjs priset från 36 till 44 kronor. I båda fallen handlar det om prishöjningar på över tjugo procent.

Samtidigt vill posten ytterligare dramatiskt försämra utdelningen av posten, kanske bara till varannan vardag. I många andra europeiska länder betraktar man ännu posten som nödvändig infrastruktur och delar ut post varje vardag.

En provocerande försämring av postsystemet inträffade tidigare i år, då mängder av brevlådor fick drastiskt försämrad tid för sista tömning. Min egen närmsta brevlåda tömdes för något år sedan fram till klockan 18.00, därefter till klockan 16.00 och nu 9.00.

Sedan 1 januari 2018 har Postnord två dagar på sig att dela ut ett inrikes brev. De nya tömningstiderna töjer på tiden till tre dagar. Ett brev postat kl 10 en måndag kommer att delas ut torsdag em. Till det kommer att posten vill övergå till varannandagsutdelning, vilket innebär att samma brev i realiteten kan komma att delas ut på fredagen.

Från Postnord säger man att de höjda priserna och den försämrade servicen beror på att allt färre skickar brev. Men det är ju på sin höjd en halv sanning. Brev är inte bara brev vänner och privatpersoner emellan, de går nog nu mest med mejl och sms och liknande.

Men räkningar, meddelanden från vården och en myckenhet annat är fortfarande beroende av fungerande post, för att inte tala om distribution av tidningar och tidskrifter utanför närområdet.

Till saken hör ju också att den minskade brevmängden har ersatts av kraftigt ökade mängder postdistribuerade paket, när näthandeln tar över allt större andelar av handeln.

Vad det handlar om är förstås att postservicen tagits över av en mängd olika distributionsföretag. Resultatet har blivit precis samma som i andra privatiseringar, hygglig service i några av de större städerna, ingen service alls i glesbygderna. Och värre lär det bli.