Etikettarkiv: Öresundskraft

Mat – en krigisk historia

Folke Schimanski föreläser på Enhetsgruppens antikvariat i Helsingborg om sin nya bok ”Mat en krigisk historia”.

Folke Schimanskis helt nya ”Mat – En krigisk historia” (Leopard) har flera perspektiv. Boken berättar om mat under krig och avslutas med ett tiotal sidor recept, de flesta från åren under andra världskriget. Vad sägs om Soppa av tulpanlökar (holländsk specialitet), tyska Knäckebröd av ekollon eller svenska Pudding av kojuver (från första världskriget).

Vad åt man under 1900-talens krig? Hur överlevde folk, i de krigsdrabbade länderna och de som stod utanför? 

Och hur skulle vi i Sverige få mat i händelse av ett krig, det som politiker och militärer mest planerar för i form av militära satsningar, nya stridsplan och soldater på Gotland.

Men kanoner äter ingen sig mätt på.

Sverige har under hela 1900-talet haft en livsmedelsberedskap, Men den har varit nedlagd sedan 1990-talet.

– I dag importeras hälften av all mat vi äter, berättade Folke Schimanski när han på torsdagskvällen föreläste om sin bok och om mat och krig på Enhetsgruppens antikvariat på Furutorpsgatan i Helsingborg.

I Finland där man har mera påtagliga insikter i frågan är man betydligt mer självförsörjande, med bara en fjärdedel matimport.

– Till det kommer att sårbara digitala systemen gör det svårt att organisera en beredskap. Hela matproduktionen är uppbyggd på komplexa system med precisa matleveranser till butikerna ”just in time”. Fungerar det i ett kris- eller krigsläge? Till det kommer att det i dag inte finns några reservlager av mat.

I Berlin efter kriget överlevde stadsborna genom odlingar i parker och trädgårdar så länge det gick.

– I Helsingborg hade koloniträdgårdarna kunnat fungera så i krig, sa någon i publiken. Men där vill ju politikerna bygga hus. Försäljningen av Öresundskraft medför att stadens möjligheter att garantera elförsörjning och fjärrvärme i ett krisläge reduceras drastiskt. Vad innebär det om Öresundskraft hamnar hos ett avlägset och vinstmaximerande riskkapitalbolag? Egentligen borde Säpo granska Peter Danielsson.

Ett huvudtema i Helsingborgsförfattarens bokbelyser sambanden mellan krig och mat, mellan hunger och revolutioner, särskilt från första världskriget till nu. 

– Bristen på mat i tsardömets Ryssland var en huvudorsak till de båda ryska revolutionerna. En svensk revolution var nära efter hungerkravallerna i världskrigets slutskede. I stället fick vi allmän rösträtt.

Under andra världskriget ville Eisenhower att alla amerikanska trupper skulle få Coca-Cola, var de än befann sig, för det byggdes 84 fabriker.

– Så spreds Cocan över världen och med detta inleddes invasionen av amerikansk kultur över stora delar av världen.

Sista dansen på Sundspärlan i Helsingborg?

Sundspärlan, Helsingborgs folkpark, har årligen 100 000 besökare vid 200 evenemang, ett unikt och levande kulturhus. Den är också en del av Helsingborgs historia och nära förknippad med arbetarrörelsens historia. Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Men i Peter Danielssons Helsingborg är allt till salu. Historielösheten är bedrövlig, liksom okänsligheten för att en fungerande stads utveckling bygger på en känsla för dess historia, där gammalt och nytt samsas dynamiskt .

Nu görs ett nytt utspel att riva Sundspärlan. Här ska byggas 400 nya bostäder. Danielsson är kategorisk i HD, ”Sundspärlan kommer inte att vara kvar”.

2015 gjordes ett liknande försök att massakrera en traditionell kulturinstitution. Folk blev med all rätt upprörda. Gruppen Bevara Sundspärlan fick på Facebook tusentals engagerade medlemmar. Planerna gick till slut om intet.

Nu mobiliseras opinionen igen. Folk är förbannade, heter det i en annan HD-artikel. Och Facebookgruppen Bevara Sundspärlan med i dag 7000 medlemmar delade på gårdagens tisdagsdans på Sundspärlan ut de första namninsamlingslistorna i protest mot de destruktiva planerna.

FB-gruppens organisatör, @Gabriella Pivac Zenzerovic, håller högt tempo och hoppas på kort tid få in tillräckligt många namnunderskrifter för att frågan om folkomröstning i frågan måste behandlas i kommunfullmäktige.

Sundspärlan, affisch för Dansvåren 2016.

På Facebooksidan finns mängder av engagerade inlägg, här är ett, skrivet av @Jeanette Krajnc Engdahl:

”Såklart ska vi kämpa för att få behålla vårt Sundspärlan??????????. 
Så fantastiskt mycket härliga arrangemang som anordnas här???. 
Hit vallfärdar vi alla, människor i alla åldrar och skapar fantastiska kvällar och härliga minnen.
Även de allra äldsta från stadens olika vårdboende, besöker ofta och gärna tisdagsdansen, livskvalité på hög nivå?.”

För ett halvår sedan genomfördes demokratiska val i Helsingborg. Under valdebatten nämndes inget om att Sundspärlan skulle skövlas, inte heller hördes något om den planerade försäljningen av kommunala Öresundskraft, två stora och viktiga frågor för många helsingborgare. Redan har förslag väckts om kommunala folkomröstningar i båda frågorna. Danielsson & Co agerande i båda fallen bygger på demokratiförakt och avsaknad av känsla för vad som ger Helsingborg som stad dess egenart.

Jag läser i Helsingborgs stadslexikon:

Arbetarrörelsen fick på 1890-talet möjlighet att köpa marken av familjen Siöcrona (släkten), d.v.s. landeriet Fältarp. Priset var 40 000 kronor. Invigningen av Folkparken skedde den 1 maj 1895. Till en början var den gamla gårdens byggnader de enda i parken men 1896 tillkom en täckt dansbana med teaterscen. Under 1900-talets början byggdes parken till med kägel och skjutbana och med det nuvarande teaterhuset 1919.

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad. Porträttbysten i parken av Hjalmar Branting är utförd av Carl Eldh och sattes upp 1936.

Historisk dansbild, från Bevara Sundspärlan.

All for Sale i Peters och Palles Helsingborg?

Kajpromenaden i Helsingborg är helsingborgarnas vardagsrum. I onsdags tinade solen bort vintern i hjärtat på våryra flanörer. I skymningen flammade himlen röd över Helsingör.

Det här är den mest unika delen av Helsingborg. Människor med rötter i andra kulturer tar sig ner till havet och tar med sig vanor hemifrån, att långsamt vandra fram och åter längs ströget, nicka och le mot mötande, växla några ord med bekanta. Det är en plats för möten, för reflexion och glädje.

Kajpromenadens unika värden kunde inte förskingras, trodde man.

Men tji, så lanserades planerna på att bygga ännu ett lyxhotell, kanske bortåt 60 meter högt, nära karantänen. Biltrafiken till hotellet skulle korsa vandringsstråket. Hotellets skugga skulle falla som en knölpåk över Gröningens gräsmattor.

När jag denna aprildag som kallade sig den 27 februari anno 2019 vandrade förbi brottsplatsen känner jag fantomsmärtor. Det blev inget hotell den här gången, men med min inre syn ser jag ändå hotellet stå där.

Ännu en gång väcktes nämligen ”folkets vrede”. Den här promenaden är ju vår gemensamma egendom, vår sommarveranda mot havet, inte kan en handfull maktherrar bara överlåta platsen till högstbjudande byggföretag och hotellkedjor? Folket i Helsingborg brukar bli bortvillat. Namnlistor går direkt i papperskorgen. Men något hände, ett mirakel, planerna lades på is.

Men hur kunde stadens två mäktigaste herrar, Peter och Palle, vara så okänsliga för Kajpromenadens verkliga värden? Hur tänkte de? Kan de endast se värden i att köpa och sälja med vinst? 

De senaste årens politik i Helsingborg har präglats av det ena megalomaniska projektet efter det andra. Några har realiserats, som Arenan och den nya läktaren på Olympia, för sisådär en halv miljard vardera. Annat har stoppats, som det än mer kostsamma Landborgsgaraget och hotellbygget på Gröningen.

En ny stor fråga har blivit aktuell den senaste veckan, lika megalomanisk och infekterad: Försäljningen av kommunalägda Öresundskraft. Det handlar om en mångmiljardaffär, som troligen kommer att ge helsingborgarna dyrare el och uppvärmning, mera business i it-lösningarna och snabba cash för köparen.

I HD intervjuas Stefan Jard, professor eremitus på ekonomihögskolan i Lund. Han är något förvånad över planerna på utförsäljning och reder sakligt ut konsekvenserna av en sådan. Ju högre pris kommunen får för bolaget ”desto angelägnare blir köparen att ta ut ett högre pris på elen”, vilket drabbar elnätskunderna, som i ”stort sett är samma människor som är skattebetalare”. Jard manar till försiktighet:

– Jag tycker att man ska tänka sig för både en och två gånger innan man säljer ”familjesilvret”, säger han.

De senaste åren har helsingborgarna levt i kaos när centrum grävts upp för en ny busslinje. Tänk om staden ändå hade satsat på tysta och miljövänliga spårvagnar eller på eldrivna bussar som i Landskrona? Varför kan Landskrona hitta bra och enkla lösningar när så mycket i Helsingborg förvandlas till ett offentligt Museum of Failure?

Ja hur tänker Peter och Palle? Är allt till salu i deras Helsingborg, eller uttryckt på det lokala nyspråket:

Is All for Sale i Peters och Palles Helsingborg, Forseas och SeaU:s stad ?

Fotnot 1:  Megalomani betyder storhetsvansinne.

Fotnot 2:  Peter Danielsson, moderaterna, är kommunstyrelsens ordförande.

Palle Lundstedt är stadsdirektör, känd för att ha kört över ledningen på Dunkers kulturhus genom att besluta att Museum of Failure skulle visas där för att sedan trolla fram 1,5 miljoner ur hatten för att bekosta utställningen.

Fotnot 3: Forsea är det nya namnet på Helsingörsfärjorna, tidigare Scandlines. SeaU kallas den nya konferensanläggningen vid Hamntorget och det intilliggande lyxhotellet.