Etikettarkiv: Språk

Nina Burton om livets och naturens tusen språk

Nina Burton född 1946 är poet och essäist. Foto: Sara MacKey.

De flesta vet att jorden är ett sandkorn i rymdens oändlighet. Om jorden vore en grusbit skulle solen vara ett decimeterstort krocketklot elva meter bort – och närmsta stjärna skulle vi hitta 3 000 km bort. Samtidigt skulle rymdens stjärnor vara fler än vad det finns sandkorn på jordens alla ständer och i dess öknar.

Så ser det ut i vår värld, lite ödsligt, värre än på jorden detta pandemiska år.

Ibland skapar tankar på vårt universums ödslighet ödmjukhet och glädje över det sköra och utsatta livet och över att de molekyler som är jag råkat hamna just där de befinner sig.

Ödsligheten är bara en aspekt. Jag ser ut över havet, det Öresund som vi ser i Helsingborg är en skärva av jordens hav, två tredjedelar av planeten täcks av hav, jorden är ett vattenklot.

Häromdagen läste jag att man genom speciella bojar konstaterat att den globala uppvärmningen drabbat Antarktisk dramatiskt 4000 meter ned i havet.

Våra kunskaper om vad som utspelar sig i havsdjupen är begränsade. Redan Aristoteles misstänkte att de ”stumma” fiskarna samtalade – ”och det tyck faktiskt vara så”, skriver Nina Burton.

Jag har just läst hennes senaste ögonöppnande bok med den långa titeln ”Livets tunna väggar – en essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk” (Bonniers). I och omkring det ensligt belägna sommarhuset tar naturen över. En ekorre markerar revir utanför huset. Författaren följer den med kikare till morgonkaffet. Hon gläds åt en flöjtande talgoxe, nu en av Sveriges vanligaste fåglar, vars intelligens jämställts med schimpansers. Med ett barr i näbben pillrar den ut larver ur trädens springor. 

Hon hör jordens vanligaste fågel, tre gånger så talrik som jordens alla människor, besläktad med de djungelhöns Alexander den store tog med sig hem från Indien. Och slår fast att det vi uppfattar som (vanliga) hönors kackel består av bortåt trettio olika läten, däribland olika varningsljud.

Hönor pratar med varandra. Hönor har ett språk. Och naturens många språk är ett av bokens fascinerande teman.

Det finns två korsande spår i bokens upplägg. Det ena är livets gång i och kring sommarhuset, omgivet av övervintrande bin, myror, flugor och frampå våren en riktig fågelkör. Det andra handlar om universum, om livets förutsättningar och uttryck. De båda spåren korsar och befruktar intresseväckande varandra, associationer drar i väg åt olika håll, med författaren som en mångkunnig ciceron och god berättare.

Människan är en ganska tondöv art, berättar hon i förbigående. Vi hör varken övertoner eller de 750 toner en gärdsmyg kan prestera på en minut. Kan fåglar prata? De har inga läppar och kan därför inte säga ”p”. Men i fågelhjärnans nervceller finns språkgener som påminner om våra.

Livets tunna väggar är en bok som jag stryker under i och gärna återvänder till för att lära mer, det finns mycket att tänka vidare på.

Hos levande varelser finns besläktade ljudmönster men ”i olika tempo”. Om en gibbonapas sång spelas på dubbel hastighet påminner det om fågelsång. Spelas den långsammare liknar den valsång, berättar Burton.

Levande varelser lever i olika skalor. En myra upplever världen annorlunda än vi. Men vi lever också med olika tidsmässiga förutsättningar. Ett bi hinner på en sekund uppfatta hundra gånger snabbare rörelser än en människa.

Varje timme frigörs en miljon små hudpartiklar från varje människa och svävar i luften, utan att hon själv är medveten om vad som sker. Med våra sinnen uppfattar vi bara en bråkdel av allt som sker med och omkring oss själva. 

”Gick jag rentav här och älskade livet genom alla former det klätt sig”, skriver Nina Burton på en av de sista sidorna i sin bok. Och det är ju vad hon gör. Hon blir lycklig över insikten att vår jord har tusentals arter hon inte har en aning om och att naturen rymmer tusentals språk hon inte behärskar – och förmedlar den lyckan till mig som läsare.

Om döda ord(†) som kan livas och om nekromanti

Tidskriften Essäs 7 nummer handlar om Döda (†)rd. Essä nominerades i år som en av tre till årets kulturtidskrift.

7000 språk talas runt om i världen. Varje år dör några av dem, när de inte längre talas av någon som lärt sig dem som modersmål.

41 procent av världens språk år utrotningshotade arter, som riskerar att falla i glömska.

För några år sedan fanns i Helsingborgstrakten ett antal ljushuvuden som ivrigt agiterade för att engelskan skulle få status som nationellt språk. För dem var svenskan provinsiell. Skoleleverna skulle bli mera nationellt gångbara om de anglifierades.

Språk utvecklas långsamt. Det är svårt att säga just när ett språk dör, konstaterar språkforskaren och författaren Karin Westin Tikkanen i ”Liva (†). Orden som inte längre lever”, i tidskriften Essäs nya nummer 7/2020, som har Döda ord som tema.

Hennes essä belyser ”döda” ord i svenskan, ord som kommit ur bruk av olika anledningar – och ofta ersatts av andra. ”Bokhus” sa man ofta ännu under sent 1800-tal innan ordet knuffades ut i skuggorna av importerade ”bibliotek”, för att ta ett exempel.

En hel grupp av ord som inleds med bråd– tycks ha försvunnit i början av 1900-talet, som brådbytt (hastigt ombytt) och brådfiken (alltför nyfiken) medan andra fått leva kvar som bråddjup och brådstörtad. Varför? Säg det.

Är det synd att ord dör, ska vi liva dem. frågar sig Karin Westin Tikkanen och livar därmed ett annat dött ord, som betytt ”att göra något levande”. Liva är i ordlistan märkt med ett kors eller en ”dolk”, som markerar att ordet är dött fastän så upplivande.

Den som livar ett ord skulle kunna kallas en språknekromantiker, skriver slavisten och och översättaren Nils Håkansson i sitt bidrag ”Om språknekromantin”, som handlar om försök att återuppliva död språkmateria.

Författaren Viktor Rydberg var en nekromantiker som på 1860-talet ville rensa det svenska språket så att det inte besudlades av ”låneord och utländska later”.

Rydbergs impuls var patriotisk och reaktionär, skriver Håkansson, även om Rydberg i övrigt var liberal och relativt progressiv.

Bland annat omarbetade Rydberg sin Singoalla, så att romanska ord ersattes av germanska varianter. Privilegium blev företrädesrätt, nervös blev överhettad, och så vidare.

I tjugotalets Sverige har svenska språket invaderats av ett myller amerikanska ord och vändningar. Även om jag skulle kunna tänka mig att nekromantiskt använda DDT eller något annat ogräsmedel mot dem är jag rädd för att de kommit för att stanna och att det bästa nog är att gilla läget – men också tänka efter vilka ord jag själv helst vill vårda och använda.

I Essäs nummer 7 medverkar också Jan Berglin och John Swedenmark.

Till sist, Essä är både livgivande läsvärd och kreativt layoutad.