Etikettarkiv: Gideon Beil

Glöm ej! På platsen Ankomst Helsingborg: Till minnet av Förintelsen och Raoul Wallenberg

Vid invigningen av platsen Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats vid Norra hamnen i Helsingborg talade för judiska församlingen i nordvästra Skåne Gideon Beil, på bilden i svart judisk kippa och Helsingborgs stads kulturdirektör Mats Hallberg till höger om honom. Foto: Sören Sommelius.

På en bänk nere vid Norra hamnens kaj inte långt från Hamntorget står en kvarglömd attachéväska, av samma typ som diplomaten Raoul Wallenberg använde. Det är en skulptur skapad av konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Den finns på flera platser runt om på jorden, också utanför FN:s högkvarter i New York och nu också i Helsingborg vid Norra hamnens kaj, för att markera en minnesplats över Wallenberg som genom att utfärda skyddspass räddade livet på tusentals judar som undkom transporter till nazistiska koncentrationsläger. I januari 1945 försvann han själv spårlöst efter att ha förts bort av sovjetiska myndigheter.

I söndags, den 29/1, i anslutning till Förintelsens minnesdag två dagar tidigare, invigdes här en minnesplats över Wallenberg och Förintelsen. Platsen har ett dubbelt namn, Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats. Det förstnämnda syftar på att många judiska flyktingar från Danmark steg i land just här i det som då var fredens Sverige. På andra sidan Sundet låg det då av nazisterna ockuperade och mörklagda Danmark.

Den stora judiska flykten från Danmark till Sverige inträffade särskilt 1943. Då tog sig bortåt 7000 danska judar över Sundet, ofta på överlastade fiskebåtar. De kom i land i Höganäs, Helsingborg, Landskrona och Malmö.

Den gången gick gränsen mellan krig och fred genom Europa längs ”järnridån”, med Churchills uttryck, men också genom Öresund, mellan det av nazisterna ockuperade Danmark och det alliansfria Sverige.

På den danska sidan av Sundet uppmärksammades 70-årsminnet stort, med böcker, ambitiösa TV-sändningar, tal och kransnedläggningar av drottningen. Här i Sverige var tystnaden och ointresset ganska kompakt. Kommunfullmäktiges ordförande Mats Sander talade förvisso väl i stadsteaterns foajé, men i övrigt ignorerades minnet av det officiella Helsingborg vad jag vet.

Jag tror att Helsingborg är den av alla städer i Sverige som under världskriget ”kom nazismen närmast” genom den konkreta närheten till det ockuperade Helsingør. Just därför känns Raoul Wallenbergs minnesplats så angelägen. I sammanhanget borde väl ha nämnts de helsingborgare som aktivt engagerade sig i flyktinghjälp och antinazistiska aktioner, väl värda att också minnas.

I år skriver vi 2023 och åttio år har gått sedan de danska judarnas flykt över Öresund 1943. Händelsen är tidsmässigt ett decennium längre bort än tystnadens 2013. Men det brutala kriget i Ukraina har gjort att kriget som begrepp och möjlighet har kommit närmre i det svenska kollektiva tänkandet. Ett kärnvapenkrig på svensk mark kan i dag inte uteslutas, inte heller militära konfrontationer i det Sverige som i över 200 år varit förskonat från krigshandlingar. 

Till det kommer att dagens svenska regering, ledd av Ulf Kristersson, för sin egen makts skull använder sig av högerextrema krafter, däribland också högt uppsatta politiker som ostraffat gjort häpnadsväckande kusliga antisemitiska utspel, som en tidigare SD-talman i riksdagen.

Därför är det min förhoppning at den fina platsen ”Ankomst Helsingborg”, med utsikt över havet till tvillingstaden Helsingør, ges en identitet som en given plats för manifestationer mot antisemitism och främlingsfientlighet – och för fredsaktioner som synliggör kriget och krigshetsandets mörka krafter.

Det blev i söndags en stund av stort allvar när Gideon Beil, representant för den judiska församlingen i nordvästra Skåne, med svart judisk kippa på huvudet, invigningstalade på minnesplatsen, tillsammans med Mats Hallberg, Helsingborgs stads kulturdirektör. Vi som var där kunde samtidigt i stenar på marken läsa uthuggna citat ur berättelser från några av Förintelsens ögonvittnen eller deras överlevade barn, som i slutet av kriget lyckades undkomma nazisternas mordiska plågoandar genom att finna en fristad just här i detta Helsingborg. Berättelser som insamlats av Helsingborgs museum.

I sitt tal nämnde Gideon Beil förståeligt nog det chockerande antisemitiska attentat mot paret Kraitz skulptur som ägde rum bara några timmar före invigningen av ”Ankomst Helsingborg”.

Dessbättre klarade sig skulpturen och platsen undan bestående skador och finns nu som bestående påminnelse om hur nära kriget Helsingborg var de åren. En annan sådan plats är de båda krigskyrkogårdarna på Pålsjö kyrkogård med omkomna brittiska och tyska soldater.

Sådana tankar föds på platsen och kan sammanfattas med två ord på en av stenarna på marken just där: ”Glöm ej”.

NÄR FÖRINTELSEN KOM TILL HELSINGBORG

När Förintelsen kom till Helsingborg, en kväll spå Dunkers kulturhus i Helsingborg. Bilden är en skärmdump. Länk till en digital version av kvällen längst ner i bloggen.

I höst arrangerar Helsingborgs museum tillsammans med Dunkers kulturhus en viktig och välgjord utställning i det som tidigare hette Rumett, till höger på bottenvåningen just innanför ingången, ”Vi får aldrig glömma  – flykten från döden och vägen till livet. Minne och samtid.

I en tid när främlingsfientlighet breder ut sig också i den svenska regeringens budget är utställningen en nödvändig påminnelse om både Sveriges och de svenska judarnas moderna historia som i mycket formats av hur vi förhållit oss till utsatta grupper, nationellt såväl som internationellt. Ända tills nu.

På ”Vi får aldrig glömma” påminns vi om hur vi i början av 2022 hälsade de ukrainska flyktingarna omhändertagande med öppna armar I dag är det nej till familjeåterknytning och nej till permanenta uppehållstillstånd, det som tills nu hetat ”put”, och ”EU:s miniminivå” har blivit norm i SD:s och moderaternas stympade Sverige.

I Dunkers nära nog fullsatta konsertsal genomfördes på onsdagskvällen i anslutning till utställningen ett speciellt program ”När Förintelsen kom till Helsingborg”, med fokus på hösten 1943 och de dryga 7000 danska judarnas flykt från Förintelsen i det ockuperade Danmark till friheten i det neutrala och alliansfria Sverige. Arrangörer är liksom för utställningen Dunkers kulturhus och Helsingborgs museum, därtill Forum för levande historia, som särskilt arbetar med att på olika sätt hålla minnet av Förintelsen levande i Sverige.

Kvällen leddes av journalisten och radioproducenten Thomas Lunderquist, som bland annat till vardags arbetar med radions excellenta Filosofiska rummet”, sänt varje söndag. 

Gideon Beil från Nordvästra Skånes judiska församling berättade bland annat om judarna i Helsingborg. De första kom på 1890-talet. Hans föräldrar kom från Tyskland. Den första gudstjänsten i Helsingborg genomfördes 1916 i det som blev Hensehuset på Kullagatan. För drygt ett decennium sedan blev Helsingborg den fjärde svenska staden med en judisk församling, jämte Stockholm, Göteborg och Malmö. Där kan traditioner föras vidare också genom sabbatens gudstjänster.

Daisy Balkin Rung berättar om hur hennes föräldrar flydde till Sverige undan Förintelsen och kom till Sverige. Men hennes pappa talade aldrig om det han hade varit med om. Så var det ju för många. Förintelsen var inget man berättade om under maten.

-Jag lever med en obehaglig oro för vad som komma ska i dessa tider, sa Daisy. Det kan gå mycket fort.

Kvällens tredje föreläsare Pontus Rudberg är historiker och har skrivit om kampen med att organisera flykten över sundet i en ny antologi från Forum för levande historia. Han berättade om den dramatiska höstmånaden 1943 då 7000 danska judar flydde i fiskebåtar över Öresund från det Danmark där de behandlats väl som ”Landsmän – de danska judarnas flykt i oktober 1943”, vilket också är titeln på en bok av Bo Lidegaard, då chefredaktör för den danska tidningen Politiken, utgiven 2013.

De flesta av de danska judar som flydde till Sverige återvände efter kriget till Danmark. Ett fåtal mördades i tyska koncentrationsläger, Theresienstadt och andra.

En av dessa var min halvsyster Klaras morbror, som levde i Köpenhamn och försörjde sig som porslinsmålare på Det Kongeliges fabrik.

Programmet, 90 minuter långt, livesändes på onsdagskvällen och kan förhoppningsvis också ses på Youtube de kommande dagarna: https://www.youtube.com/watch?v=voYI3jOClWw