Etikettarkiv: Hemma i Ingenstans

Jan Morris längsta resa, den från honom till henne

 Jan Morris photographed at her home in north Wales. Photograph: Antonio Olmos/The Observer.

Den brittisk-walesiska författarinnan och historikern Jan Morris längsta resa var inte någon av henne färder till fjärran platser på jorden utan mellan extraordinära identiteter, skriver The Guardian, sedan Morris avlidit den 20 november, 94 år gammal.

James blev Jan 1974, 48 år gammal, på en tid när könsbyte var outforskat territorium, utforskade världens som feministisk journalist och skrev en lång rad djupt originella reseböcker.

Jag såg och lyssnade på Jan Morris när hon besökte bokmässan för att tala om sin ”Trieste and the Mening of Nowhere”.

Böcker sätter igång fantasin och fantasin inspirerar till resor. Efter att ha läst några sidor i Morris Triestebok var jag på väg till staden. Det var en resa som också blev inledningen till arbetet med en egen livs- och resebok, med en av Jan Morris inspirerad titel, ”Hemma i Ingenstans. Resor till städer”.

Trieste var en speciell stad för Jan Morris, en plats där hon kunde vara sig själv. ”Det finns platser där man kan vara sig själv, skrev hon, ”städer där det lever människor med ett slags humor, förståelse och tolerans, folk som inte bryr sig om din ras, din tro, dit kön eller din nationalitet. Dessa människor lever i exil och tillhör nationen Ingenstans”, skrev hon och fortsatte ”och jag har kommit att tro att dess naturliga huvudstad är Trieste.”

Jan Moris besökte Trieste första gången 1946 då han kom till staden som brittisk soldat. Han kom att beskriva Trieste som sitt hemma, ”en plats för människor med utanförskap, med känsla för ingenstans och livets mening”.

Bland Morris många böcker från världens alla hörn kan nämnas Venice, en biografi om Venedig, och kanske också hennes allra sista bok, Thinking Again, en reflexion om livet och tidens gång.

Fotnot: I en annan artikel i The Guardian skriver sex brittiska reseförfattare om henne. Jag kan inte låta bli att citera en av deras texter, skriven av Kapka Kassabova:

”In my 20s, when I was living in Dunedin, then Wellington and Auckland, trying to survive as a student and later as a writer in a language I had only started learning a few years earlier, Jan Morris was my lifeline to the world. The actual world that I was hungry for, and the Writer’s World. I’d open any of her books – and I bought them all, secondhand – and feast on her language, on her expansiveness of experience and perception, her learned and practical worldliness, richer in many more decades than I had been alive and that showed me what literary humanism is: polytheistic, generous, curious, forever open to transforming itself, and ultimately (though I only saw this later) of service to others.Advertisement

Inhaling her sense of place, inhabiting her places as states of mind and soul, was pure oxygen. She had written the book on all that preoccupied me, geographically and existentially: the feeling of nowhere brought by exile, farewells as “premonition of infinity” the rich gifts of the broken-yet-beautiful – these are the best places of course, they call to me like sirens – “to attract and to sadden”. Triestinità, tanguidad, duende, saudade. Yes! When I finally made it to Trieste last year, she was in every street:

“I was the world in which I walked, and what I saw
Or heard felt came not but from myself”

On Trieste’s shore, I realised that all my writing life I had been building on things I had learned from her, among others: how to really see the world and hold it in your gaze, then in your prose, then in your heart – even when you are finished with it. When she endorsed, with typical generosity, my British debut, Street Without a Name, she wrote me an email.

I paraphrase: “In all my wanderings, and even when I changed my gender, I have been privileged to know where I depart from and where I will return to: Wales. But you have experienced a dislocation and a loss like nothing I’ve known – the dislocation of not knowing either your point of departure or your port of return. Keep writing about it!”

As a beginner, I thought her greatness was to have written the world. Now I see that her other greatness is to have offered us the highest truth: “Kindness is all that matters in the end. She said it often and lived and wrote by it. That has now become my own point of departure and my port of return.”

Jan Morris being interviewed about gender reassignment on The Dick Cavett Show in 1974; two years earlier she had undergone surgery in Casablanca, changing her name from James to Jan. Photograph: ABC Photo Archives/Walt Disney Television via Getty Images.

Allt talar för att Evo Morales störtades vid militärkupp i Bolivia

Bolivias president Evo Morales flydde på tisdagen till Mexiko där han garanterades exil. Den mexikanska regeringen beskrev det som skett som en militärkupp. Bild: Reuters / David Mercado.

Jag råkade besöka Bolivia en månad efter det att Evo Morales krönts till landets förste indianske president. Morales möttes i februari 2006 av en väldig våg av folklig uppskattning.

I huvudstaden La Paz och ännu mer i den indianska tvillingstaden El Alto på höjden över huvudstaden talade alla om att en ny tid hade börjat och att landet skulle slå in på en rättvisare värld efter att historiskt ha styrts av USA-vänliga politiker som under decennier sålt ut landet till multinationella företag, särskilt amerikanska.

På spanska betyder mas ”mer” men i Bolivia den gången stod det för Evo Morales styrande parti MAS, Movimiento al Socialismo. Någonstans har jag en CD-skiva vars musik hördes överallt den gången: Somos MAS, vi är MAS-anhängare, men också ”vi vill ha mer av landets tillgångar.

Det var karneval i La Paz. Överallt hördes karnevalsmusik. Med vattenpistoler och vattenfyllda ballonger prickades gringos, som normalt syftar på nordamerikaner men i karnevalstider på alla utlänningar. Det gällde bara att hålla god min och snabbt rädda sig in på något café.

Den gången var Bolivia Latinamerikas fattigaste land. Få länder i världen har blivit så plundrade som Bolivia.

USA angrep redan då tidigt 2006 Evo Morales. USA:s vedervärdige tortyrförsvarande försvarsminister Donald Rumsfeld jämförde i ett tal Venezuelas Hugo Chavez med Hitler och nämnde Morales i samma mening.

På tisdagen flydde Evo Morales till Mexiko, som skickade ett regeringsplan för att hämta honom och som betecknade det inträffade som en militärkupp, sannolikt stödd av USA. Vad som verkligen hände under valkampanjen har jag svårt att kunna slå fast. Men jag noterar att svenska medier knappast har gått lita på i sin rapportering.

Den norske vänsterbloggaren På Steigan skriver rakt ut på sin blogg:

”De militære, fascistene og overklassen i Bolivia i ledtog med USA har styrtet Bolivias lovlig valgte president, Evo Morales. Når de gjorde det skyldes det at Morales tok de fattiges parti mot de rike, og ikke fordi han var en angivelig «diktator».

Steigan hänvisar i sin text till den amerikanska tidskriften The Nation som den 1 oktober i år skrev om det socialistiska Bolivias anmärkningsvärda framgångar.

Under Evo Morales och MAS 14 åer vid vid makten har lite för de flesta bolivianer förbättrats dramatiskt. Nyckelindustrier har förstatligats. Sociala utgifter har prioriterats och dramatiskt halverat fattigdomen i landet. Man har byggt ett nytt land med modern infrastruktur. Särskilt har allt detta påverkat levnadsvillkoren för Bolivias ursprungsbefolkning, indianerna, som nu för första gången fått glädje av landets enorma naturtillgångar.

Bolivias ekonomi har under åren med Evo Morales som president ökat med årligen 4,6 %, dubbelt så mycket som genomsnittet för Latinamerika. Inflationen har varit under kontroll. Regeringen har kunnat bygga upp ansenliga reserver. Landet har fått en ny medelklass ur ursprungsbefolkningen.

Den ekonomiska överklassen har rasat mot Morales jordreform, som fördelade av de stora jordägarna obrukad jord till jordlösa bönder. Landets förmögna har också upprörs över att staten under Morales ledning nationaliserats landets naturgas och olja, liksom telekommunikationer och elförsörjning. Samtidigt har minimilönerna tredubblats.

Luis Fernando Camacho ligger enligt latinamerikanska TeleSur bakom statskuppen mot Evo Morales. Foto: Reuters.

Latinamerikanska TeleSur english tvekar inte att tala om det som skett som en statskupp och presenterar också kuppledaren, Luis Fernando Camacho, som Bolivias Bolsonaro, med anspelning på Brasiliens extremnationalistiska president.

Camacho blev som 23-åring vicepresident i Cruceñista Youth Union (UJC), som International federation for Human Rights beskrivit som ett slags paramilitär grupp som utfört rasistiska övergrepp mot landets ursprungsbefolkning. Den nu 40-årige Camacho beskrivs av TeleSur som den person som lett kampen och kuppen mot Morales.

Fotnot: Pål Steigan avslutar sin fylliga dokumentation av statskuppen i Bolivia med fem viktiga punkter:

  1. Evo Morales vant valget. En boliviansk domstol ga ham grønt lys til å stille til valg en fjerde gang og i det valget fikk han 47,1% av stemmene mot opposisjonens 36,5%.
  2. Rapporter om valgfusk er ikke dokumentert. Center for Economic and Policy Research (CEPR) har gjort en analyse av valget og har konkludert med at det «ikke finnes noe bevis for at det var irregulariteter eller fusk».
  3. Opposisjonskandidat Carlos Mesa har et svært nært forhold til USA og at USA i mange år har brukt ham som informant i Bolivia, slik det framgår av WikiLeaks.
  4. Bolivia har verdens største litiumreserver. Noen har kalt Bolivia for «litiumens Saudi-Arabia». Litium er for elbiler nesten det olje er for bensinbiler. Det gjør kontrollen over Bolivia av strategisk enorm betydning for den multinasjonale korporasjonene og USA. 
  5. Evo Morales har vært en hovedmotstander av USA i Latin-Amerika.

Fotnot 2: I min bok Hemma i Ingenstans. Resor till städer (Carlssons 2008) skildras Bolivia och La Paz i ett kapitel.

Bilden: Karnevalen i f d tenngruvestaden Oururo, där Evo Morales föddes 1959, som ett av sju barn, varav fyra dog som barn. Som sexåring följde Eva med sin pappa till Argentina för att skörda sockerrör. Som tolvåring hjälpte han pappan med att föra lamadjur över slätten. Foto: Sören Sommelius.

Karnevalen i Oururo, den stad där Evo Morales föddes.