Etikettarkiv: Litteraturbanken

Nya verk av Lars Ahlin på Litteraturbanken

Författaren Lars Ahlin framför Villa Vingarna på Korsvägen 9 i Äppelviken i Bromma. Jan Ehnemarks fotografi, lånat från Stockholmskällan, fångar författaren 1957. Redan då har Lars Ahlin ett rikt författarskap bakom sig. Rikare ska det bli med åren. Flera av Ahlins böcker blir nu tillgängliga som gratis e-böcker på litteraturbanken.se.

”Då Sören Hellgren kom hem lite på snusen tog han bara av sig galoscherna i tamburen. Han sköt hatten i nacken, knäppte upp rocken och stegade in och försökte verka glad och obesvärad.”

Så inleds Lars Ahlins klassiska novell ”Kommer hem och är snäll” från 1944.

Litteraturbanken lägger i vår flera böcker av Ahlins penna till samlingarna: Inga ögon väntar mig (1944), ur vilken novellen är hämtad, Min död är min (1945) samt Kvinna kvinna (1955, där de kan läsas som gratis e-böcker och laddas hem till läsplattor. Dessutom ställs Gunnar D Hanssons avhandling om Ahlin, Nådens oordning, in i det digitala biblioteket.

Lars Ahlin är en författare som nya generationer med stor behållning kan läsa. Jag glömmer aldrig en period i min egen Ahlin-slukarålder. Jag bodde i Lund och drabbades en dryg termin av Ahlins böcker, som hans mest kända som debutromanen Tåbb med Manifestet och Natt i marknadstältet, men också en rad andra. Jag pendlade till Helsingborg och hade jämt med sällskap på färden med någon av Ahlins romaner.

Poeten Gunnar D Hansson, som disputerade på Ahlin med ”Nådens ordning studier i Lars Ahlins roman Fromma mord” skriver om författaren i Lars Lönnroths och Sven Delblancs ”Den svenska litteraturen ”, där han skildrar Lars Ahlin som ”en av svensk litteraturs största visionärer och teoretiker”. Samtidigt betonar han Ahlins gestaltning, ”framställningens åskådlighet och språkets djupa sensualism”.

Hansson noterar vidare att Lars Ahlin debuterade som en färdig författare. Alla hans ”väsentliga motiv och problemställningar finns där redan från början: jämlikhetsfrågorna, de politiska och sociala problemen, individens upplevelse att ’leva mellan tiderna’, motsättningen mellan ’personligt’ och ’allmänt’.”

Litteraturbanken går samtidigt vidare med sitt stora projekt, att göra texter från 1800-talet digitalt tillgängliga. Projektet Nya vägar till det förflutna löper vidare – och även den här månaden tillkommer 200 nya verk från 1800-talet.

Till det kommer bland annat ytterligare åtta nya verk av Thorsten Jonsson (1910–1950) utöver dennes klassiska Fly till vatten och morgon (1941), som vi lade ut i början av året, skriver Dick Claésson, som är huvudredaktör på Litteraturbanken. 

Författaren Thorsten Jonsson (1910-50). Åtta verk av Thorsten Jonsson har blivit tillgängliga på Litteraturbanken för gratis nedladdning.

Harriet Löwenhjelm – poet och konstnär med röttter i Helsingborg

Bild av Harriet Löwenhjelm, poet och konstnär.

Nära korsningen mellan ”min gata”, uppkallad efter krigarkungen Karl X Gustav, och Tågagatan finns en författarskylt, som påminner om att här föddes poeten Harriet Löwenhjelm i vad som hette Villa Tågaborg och gett namn åt hela stadsdelen.

På den tiden var villan nästan ensam på landborgens höjder, utan dagens Villa Wingård och med fri utsikt över Sundet. Det mesta av Tågaborg var åker på den tiden.

Hennes föräldrar var Maggie (född Dickson) och Gustaf Adolf Löwenhjelm, militär til yrket och ryttmästare, senare major.

Harriet föddes den 18 februari 1887 som fjärde barn i familjen. 1892 flyttade familjen till Örebro där fadern blivit överstelöjtnant vid Livhusarerna . Också efter flytten besökte Harriet ofta sin barndomsstad för att hälsa på sin favoritkusin, Marianne Mörner, som bodde i närheten på Villa Halali, på Halalid.

Sommaren 1913 reste den då 26-åriga Harriet till Paris tillsammans med Marianne Mörner. På hösten samma år fick hon diagnosen lungtuberkulos och sändes till Romanäs sanatorium, där hon avled i maj 1918, bara 31 år gammal.

Harriet Löwenhjelm var inte bara poet utan också en begåvad konstnär. Hon studerade på Konstakademin 1908 – 11 och senare på Wilhelmssons målarskola.

På Litteraturbanken presenteras hon av författaren Lotta Lotass:

 ”Flera av hennes verk har bibliskt innehåll – hon behöll livet igenom det hon själv kallade sin barnatro – och hon drömde om att få göra kyrkmålningar. Även i sin diktning, vilken ursprungligen utgjorde ett slags förklaringar till hennes bilder, återkom Löwenhjelm till en religiös problematik, inspirerad av hennes ständiga läsning av Kierkegaard. Dikterna tar där stundvis form av bekännelse och bön. Men hon ägnade sig också åt ordlekande, åt spex och nonsensdiktning präglad av stilbrytningar och växlingar mellan ljusaste skämt och mörkaste allvar. ”

Hennes mest kända dikt är nog ”Beatrice Aurore”, tonsatt av Hjalmar Casserman:

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

• • •

En annan dikt som lever är ”Att dö”, förmodligen tillkommen under våren 2018:

Tag mig – håll mig – smek mig sakta! / Famna mig varligt en liten stund / Gråt ett grand för så trista fakta / Se med ömhet mig sova en blund

Gå ej från mig! Du vill ju stanna, /stanna tills själv jag måste gå / Lägg din älskade hand på min panna! Än en liten tid är vi två

I natt ska jag dö. Det flämtar en låga / Det sitter en vän och håller min hand / I natt ska jag dö. Vem? Vem? ska jag fråga / varthän jag ska resa, till vilket land / I natt ska jag dö och hur ska jag våga?

Imorgon finns det en ömkansvärd / och bittert hjälplös stackars kropp / som bäres ut på sin sista färd / att slukas av jorden opp –

Källor: Solbritt Lindfors Långs: Diktarnas Helsingborg (2000). Presentation av Harriet Löwenhielm, skriven av Helmer Lång.

Käck, Mattias (2018). Harriet Löwenhjelms värld: en collagebok. Harriet Löwenhjelm-sällskapet.

Bilden: Harriet Löwenhjelm. Foto okänd/Wikipedia.


Maria Wine avskydde söndagarna

Maria Wine avskydde söndagarna – innerligt. De fyllde henne med den djupaste melankoli. Svärta, tungsinne, och den sortens ensamhet som smärtar. Vid tretiden ringde hon, nästan punktligt. Först samma ramsa och danska svordomar över de döda helgdagarna och söndagarna sedan fördrev vi en halvtimme eller mer med roligheter. Jag gjorde alltid mitt bästa för att få henne att skratta. Ofta lyckades jag.”

Så skriver kritikern och författaren Crister Enander på Facebook om sin vän poeten Maria Wine (1912 – 2003).

Det är i år femton år sedan Maria Wine gick bort och i vår uppmärksammar Litteraturbanken hennes författarskap genom att lägga ut hennes tio första diktsamlingar fria på nätet, där de kan endera läsas online eller laddas ner som pdf-filer.

Där läser jag i Maria Wines ”Naken som ljuset” (1945) några rader om just söndagar:

Var det i drömmen
jag började min söndag med att gunga i klarblå
luft
jag såg gravkapellen öppna sina gap

jag förnam kyrkklockorna som dånande tyngder

över min livsglädje
var det i drömmen
jag slutade mina söndagar med gråt?
Jonas Ellerström har på Litteraturbanken skrivit en introduktion till Maria Wines författarskap. Han påminner om hennes ackumulerade längtan efter att formulera sig och påminner om att hon i sitt tidiga författarskap ”följer och påverkar fyrtiotalets svenska modernism: till dess ångestfyllda visioner lägger hon en hetare känslotemperatur och en större tro på det egna subjektets upplevelser och iakttagelser.”
 I debutdiktsamlingen ”Vinden ur mörkret” (1943) står livets frågor i centrum:
”Vad är det jag vill?
Örnen flyger över berg och dal,
små fåglar skälver;
jag gömmer mig för livet.
Vad är det jag kan?
Livet smälter sin egen grymhet,
människor dödar varandra;
jag står blott och ser.Vad är det jag önskar?
Tanken flyger från moln till moln,
vinden gäckar havet och jorden;
jag går i ring omkring min grav.”
Litteraturbankens digitalt presenterade dikter gör det lätt för läsaren att enkelt söka i dem. Det har LB gjort och funnit att i  Wines tio diktsamlingar ger ordet ”jag” i alla dess böjningsformer 6.800 träffar. ”Frågorna som ställs riktas inåt. Det är ett skarpt ljus som faller över jagets landskap”, skriver LB.