Etikettarkiv: Timothy Garton Ash

Privatiseringen i Öst berikade nomenklaturan

Murens fall 2

 Miljöjuristen Zuzana Čaputov, valdes tidigare i år till Slovakiens första kvinnliga president. Timothy Garton Ash ser valet som en positiv utveckling i ett Östeuropa som 30 år efter murens fall 1989 präglas av stor besvikelse över

 En viktig orsak till problemen i dagens östeuropeiska stater är hur övergången hanterades från den existerande kommunismen till ”liberala demokratier”. Det gäller särskilt hur den privata egendomen skulle (åter-)införas, konstaterar Timothy Garton Ash. ”Det är lätt att identifiera alla de misstag som gjordes i den största privatiseringen någonsin i europisk historia”, skriver han. 

Privatiseringen bestod av olika delar. En gick ut på att återbörda egendomar till de ursprungliga ägarna för 40 år sedan, vilket var komplext och gick långsamt. En annan var att locka utländska kapitalister, främst från Västeuropa. En tredje handlade om att privatisera den statsägda egendomen. Det sistnämnda skedde väldigt snabbt i en ”skum” process, Garton Ash använder ordet ”murky”, mörk, skum, dyster ….

 Det fanns inga fungerande lagar. Processen administrerades ofta av ”oberoende domare”. Resultatet blev inte sällan att personer med positioner och goda förbindelser kunde ta för sig av de enorma statsägda tillgångarna, på ett eller annat sätt utan värst mycket till regler.

En av de rövarbaroner ur nomenklaturan som på detta vis berikade sig var Tjeckiens nuvarande statsminister, Gabriel Kuchta.

Länge arbetade denne som informatör för Tjeckoslovakiens hemliga polis med kommunistpartiets utrikeshandel. Kuchtas bakgrund är typisk för de som berikade sig under övergången, konstaterar Garton Ash. Denna skapade en djup känsla av missnöje bland alla de som deltagit i kampen för förändring och såg en djup historisk orättvisa i det som skedde.

Timothy Garton Ash hoppas att de östeuropeiska länderna vågar offentligt konfrontera det som skedde under de mörka åren kring övergången, kanske genom en sanningskommission. Bara så kan sanningen blottläggas om de många kollaboratörer till de gamla kommunistregimerna som snabbt skaffade sig väldiga privata förmögenheter genom att komma över statlig egendom.

Men en sanningskommission kan inte göra något åt andra saker, att det sätt som ”liberalismen” introducerades i öststaterna var i en extremt reducerad form som mest handlade om överföring av statlig egendom i privata händer, inte om demokrati i djupare mening.

Förhållandena är speciella inom det återförenade Tyskland. Det främlingsfientliga partiet AfD, Alliance für Deutschland, har haft stora framgångar i tidigare Östtyskland. Mer än 25 procent röstade på partiet i Saxen, nästan lika många i delstaten Brandenburg. Det beror inte på att de som röstar på AfD är fattiga eller utstötta. 80 procent av de som röstade på AfD upplever sin ekonomiska ställning som ”god” eller ”mycket god”. Här finns inte heller många flyktingar att skylla på.

Röstsiffror i tyska valet 2017 för det tyska främlingsfientliga partiet Alliance für Deutschland, som har sin väljarhbas i f d Östtyskland.

Kanske är det viktigare att många tidigare DDR-medborgare (66 procent) upplever sig som andra klassens medborgare. I dag flyttar många förmögna tidigare västtyskar österut och vill gärna härska över ”urinvånarna”, ungefär som britterna styrde i 20-talets koloniala Indien, skriver Garton Ash syrligt.

Bilden är som synes komplex. Det finns inga quick-fixar till djupgående samhällsproblem. EU har hittills visat sig bedrövligt oförmögen att hantera grova åsidosättande av all demokratisk anständighet. Ändå har det ännu inte gått oåterkalleligt långt, skriver Garton Ash, kanske med undantag för Ungern.

Samtidigt finns det positiva undantag, skriver han och pekar på Slovakien, där  Zuzana Čaputová, en liberal, proeuropeisk kvinna valts till president i ett socialt konservativt och katolskt land, där mycket fortfarande präglas av postkommunismens trauman. 

Fotnot: 30 år har gått sedan Berlinmurens fall och det kalla krigets slut den 9 november 1989. Den tidens förhoppningar om demokrati och fred i en mera enad värld har förbytts till något annat, skriver Timothy Arton Ash i en essä i New York Review of Books. Bloggen är den andra  av två, den första finns här.

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.