Etikettarkiv: Världsbanken

1973: USA mördade Allende, införde fascism i Chile och Kissinger fick fredspriset

Salvador Allendes döda kropp bärs ut från presidentpalatset efter militärkuppen i Chile. Foto: El Mercurio.

Att USA och landets dåvarande president Richard Nixon var inblandat i statskuppen i Chile den 11 september 1973, har länge varit känt. Nu visar nyligen publicerade dokument att statskuppen och mordet på den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende (som formellt var ett självmord) styrdes direkt från Washington, skriver historikern Magnus Västerbro i Dagens Nyheter.

Eftermiddagen den 15 september 1970 bestämde president Nixon att USA skulle arbeta för en statskupp i Chile.

Nixon hade blivit fullkomligt rasande när den socialistiske Allende valdes till Chiles president genom segern i valet den 4 september. Allende ville omforma Chile från grunden med omfördelningar av inkomster och bl a förstatligande av utlandsägda koppargruvor. USA svarade direkt med en ekonomisk blockad som skadade landets ekonomi och skapade okontrollerbar inflation.

Världsbanken ströp alla lån till Chile, också katastrofhjälp till jordbävningsoffer.

Nixon såg framför sig en utveckling där kommunismen skulle ta över stora delar av Syd- och Centralamerika, vilket skulle hota USA:s intressen i regionen. Det hela måste alltså stoppas.

Därför kallade han den 15/9 till ett 20 minuters långt möte i Vita husets Ovala rum. Mellan 15:25 och 15:45 träffade han Richard Helms, chefen för säkerhetstjänsten CIA, och utrikesminister Henry Kissinger. Man beslöt sig för att arbeta för en militärkupp.

Helms skrev ner korta stolpar från samtalet i en linjerad anteckningsbok, som nu har offentliggjorts av National Security Archives (nsarchive.gwu.edu), bl a : … ”Not concerned [about] risks involved”, … ”Make the economy scream”.

Av dokumenten framgår att Nixon beslöt att USA skulle arbeta för en statskupp i Chile, skriver Peter Kornbluh, chef för Archive’s Chile project och författare till boken ”The Pinochet File”, som skildrar USA:s långvariga stöd till Pinochets fascistiska militärdiktatur i Chile.

Det började med att CIA stöttade mordet 25 oktober 1970 på Chiles dåvarande militäre överbefälhavare, Rene Schneider, som vägrade konspirera mot landets president.

Under flera år arbetade CIA med grupper inom den chilenska militären, vilka ville störta Allende, och med att sabotera landets ekonomi. Den 11 september 1973 genomfördes militärkuppen i Chile, vilken krävde Salvador Allendes liv och skapade en skoningslös militärdiktatur som under decennier vållade ofattbart lidande för det chilenska folket, när Augusto Pinochet styrde landet ända till 1990.

Av dokumentet framgår att flera inom Nixons administration var motståndare till planerna. Men Nixon fick stöd och uppmuntran av USA:s mäktige utrikesminister Henry Kissinger.

Några i Nixons krets ansåg att det principiell var fel att använda sig av lönnmord och sabotage för att ge stöd till en militärkupp mot den demokratiskt valde ledaren för en självständig nation. Men motståndet hjälpte inte, konstaterar författaren Peter Kornbluh på National Security Archives hemsida.

Samma år, 1973, då USA störtat och mördat Salvador Allende, tilldelades Kissinger Nobels fredspris.

President Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger. Bilden från 1973, året då Chiles president Salvador Allende störtades i en USA-ledd statskupp – och då Henry Kissinger fick Nobels fredspris.

Smittan drabbar den fattiga Södern VÄRST

Covid-19 pandemin drabbar samhällets fattigaste värst, från Sydasiatiska migrantarbetare i Golfländerna till människor i brasilianska favelas.

Den pågående pandemin kommer att drabba den globala Södern särskilt hårt, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i bland annat Vietnam och Kina., i Yale Global Online, publicerad av Yale University.

För viruset existerar inga gränser, en pandemi är gränslös. Inget land kommer undan. Men skillnaderna är stora för hur olika länder drabbas. De rika nationerna har satsat väldiga belopp på att lindra effekterna på sina egna ekonomier. Men konsekvenserna för den globala Södern har bara uppmärksammats marginellt. Detta är ett recept för katastrof, skriver Börje Ljungren.

På några månader paralyserade viruset vår hyperglobaliserade värld. För den utvecklade världen kom pandemin först, följd av ekonomisk kris. Världens utvecklingsländer har generellt drabbats först av finansiell kris, orsakad av den globala ekonomiska nedgången, följt av covid-19-smittans härjningar.

Mer än en tredjedel av jordens befolkning levde 1990 på under $ 1.90 per dag. Under två decennier skedde väldiga förbättringar för den här gruppen och samma siffra var 2019 under tio procent. Nu tror Världsbanken att andelen fattiga till följd av coronakrisen åter kommer att öka. Risken är stor att den pågående krisen kommer att radera ut de senaste årens framsteg.

Världsbankens prognoser är dystra. Upp till 60 miljoner människor kan redan i år drabbas av extrem fattigdom. 265 miljoner kan tvingas leva i extremhunger, en fördubbling jämfört med tiden före pandemin.

Ljunggren nämner som exempel Bangladesh, där fyra miljoner textilarbetare, de flesta fattiga kvinnor, har blivit arbetslösa eller riskerar att bli det. Något liknande gäller också Kambodja, vars textilindustri byggts upp av de rika ländernas efterfrågan på billiga kläder.

I andra länder som Mexiko och Turkiet byggde ekonomin i hög grad på den nu nästan helt utslagna turismen (15 respektive 11 procent av BNP). Andra länder åter fick från migrerande gästarbetare stora belopp hemsända, som Salvador, Honduras och Haiti.

Ett tungt ansvar vilar nu på de rika västerländska demokratiernas för sitt tragiskt långsamma och ofta missriktade svar på coronakrisen, menar Börje Ljunggren.  

Planering för kommande pandemier måste bli ett avgörande inslag i alla länders budgetarbete

Men svårigheterna är många. Ett land som Sverige riskerar att biståndet skärs ner till följd av beräkningsmekanismer och vikande BNP .

En undersökning som SVT Nyheter gjort visar att det svenska biståndet kommer att krympa med två miljarder nästa år. Biståndet utgör en procent av BNP. En försiktig uppskattning från regeringen är att svensk BNP kommer falla med fyra procent, det skulle innebära att minst två miljarder försvinner från biståndet, om inte riksdagen beslutar att skjuta till extra pengar. 

Kommer Covid-19 att går till historien som förnekandets pandemi, undrar Börje Ljungren och sammanfattar:

”Den senaste decenniernas ”normaltillstånd” är inte hållbart. Att förneka de förrädiska sammanhangen mellan klimatförändringar och allt fler pandemier, mellan ojämlikhet och desperat migration, är inget annat än yttersta dårskap.”

I tättbebodda flyktingläger sprids covid-19 viruset snabbt. Ändå gör regeringar allt för lite för att att skydda provisoriska kåkstäder, som den på bilden, ett flyktingläger för Rohingyaflyktingar i Bangladesh.

Migranterna ger mer än det totala biståndet

Arbetare utanför en tegelfabrik i Katmandu, Nepal. Tusentals indiska migrantarbetare kommer årligen till Katmandudalen för att arbeta i tegelindustrin. Bild: Niranjan Shrestha/AP

Människor har i alla tider migrerat för att skapa sig ett bättre liv eller försörjning. Pengarna som migrantarbetare skickar hem, så kallade remitteringar, kan förändra livet för familjer, hela byar och till och med länder.

Lisa Åkesson, professor vid Göteborgs universitet, intervjuas av TT i en artikel som bl a publicerats i Göteborgs-Posten om vilken roll migranternas hemskickade pengar spelar i världsekonomin. Förutsättningen för intervjun är smått sensationell. För första gången i historien överstiger nu de summorna värdet för alla utländska direktinvesteringar globalt. Och då känner man inte ens till alla flöden.

Remitteringarna är i dag också mångdubbelt större än världens samlade bistånd. Skillnaden är förstås att biståndet ofta är inriktat på att förändra och effektivisera institutioner, genom demokratiprojekt eller välfärdssatsningar. Något som förstås också kan skapa korruption.

– Remittering betyder väldigt mycket för väldigt många människor. För vissa mottagare kan det vara en garant för att köpa mat och hälsovård samt att betala för barns utbildning, säger Lisa Åkesson.

Hos de hushåll som tar emot remitteringar har man sett en lägre barnadödlighet och att barnen går längre i skolan, speciellt flickor. Därför har också Världsbanken länge förespråkat remitteringar som ett sätt att lyfta länder ur fattigdom. 

Att resa iväg för att arbeta utomlands är inget som de allra fattigaste kan göra. Remitteringar kan därför bidra till att öka den socioekonomiska ojämlikheten i ett land.

Samtidigt är påfrestande att leva som migrantarbetare.

– En del känner att det ställs övermänskliga krav på dem. Ofta känner de som migrerat att de där hemma inte förstår hur tufft de har det och hur mycket de sliter. Samtidigt kan de som är kvar hemma känna att de som migrerat inte kommer ihåg hur tufft det var där hemma. Att de glömmer bort familjen då de fått det bättre, säger Lisa Åkesson.

Pressen som många migrantarbetare känner att skicka hem pengar leder till att många accepterar dåliga, ibland förskräckliga, arbetsförhållanden. Flera Gulfländer är ökända för att ha slavliknande arbetsförhållanden för migrantarbetare, men det förekommer även på andra platser.

– Också i Sverige finns det människor som jobbar under bedrövliga förhållanden.

Jag tänker på tiggarna i Sverige, ofta rumäner, många gånger romer. Nu möts de med förnedring och trakasserier, inte minst i en rad skånska kommuner som Höganäs och Staffanstorp. Men deras ambition att förbättra villkoren för sina anhöriga är helt rationell. De samhällen som inte förmår bemöta dem med värdighet håller på att förlora något mycket grundläggande i synen på utsatta människor.

Fotnot: Världsbanken uppskattar att summan av den remittering som gick till låg- och medelinkomstländer under 2019 uppgick till omkring 551 miljarder dollar, motsvarande över 5 200 miljarder kronor.

2021 uppskattar Världsbanken att summan kommer att ha ökat till 597 miljarder dollar (nästan 5 700 miljarder kronor).

Det bör nämnas att överföringarna ofta sker genom inofficiella kanaler och inte nödvändigtvis syns i officiell statistik. Den genomsnittliga globala kostnaden för att skicka 200 dollar uppgick 2019 till 6,8 procent.