Pandemin och vårdhaveriet

Antalet sjukhussängar i dagens Sverige är lägst i hela OECD, 2,2 sängar per tusen invånare, mot mer än det Foto: Bertil Ericson / TT

Pandemin synliggör vårdhaveriet, skriver Karin Rosenqvist, ordförande i FiB/K, med ett förflutet inom socialtjänsten, i nya numret av FiB/Kulturfront, 1/2021.

Det som på ekonomispråk kallas New Public Management (NPM) förvandlade på några år vården till en marknad, där allting har ett pris och där kostnadsberäkningen av priset styr vården och verksamheten.

•• Det är stora förändringar som drabbat och utarmat vården under de senaste decennierna. För 25 år sedan (1994) fanns i Sverige 5,5 sjukhussängar per tusen invånare. I dag är samma siffra den lägsta i hela OECD, 2,2 sängar per 1000 invånare. Mer än hälften av alla vårdplatser på sjukhusen har försvunnit. Hur gick det till?

•• ”Just in time” styr numera vården som en grundtes i NPM. ”Onödig” lagerhållning är dyr, enligt NPM. Men när en pandemi drabbar hela världen nästan samtidigt drabbas de länder som inte har skyddsutrustning, nödvändiga tester och annat.

•• De nya vårdföretagen placerar sina vårdenheter där där det är lönsamt. I Norrlands glesbygder innebär det långa resvägar till vården, mot fem minuter till fots i de större städernas centrala delar.

•• Regionernas ersättningsregler gynnar patienter med lindriga symptom. Nätläkare utan egna mottagningar gynnas. Samtidigt ökar antalet privata sjukförsäkringar – och de privatförsäkrade får förtur till skattefinansierade platser.

•• Ädelreformen som genomfördes i mitten av 90-talet innebar att kommunen tog över sociala frågor och viss vård. De äldre-äldre slipper i dag långvård och kan bo mera hemlikt. Men den medicinska vården ligger kvar på regionerna, som ofta använder sig av upphandlade tjänster. I Stockholm är det privata Familjeläkarna som ansvarar medicinskt för 70 äldreboenden, vilket skapat kusliga problem och förhöjda dödstal.

•• Lagen om valfrihet präglar dagens vård. De äldre-äldre blir därmed ”kunder” som ska välja vård, i Stockholm mellan bortåt 200 ofta mindre hemtjänstföretag. Dessa företags chefer har oftast ingen sjukvårdsutbildning. Kunskaper om basala hygienrutiner har under pandemin inte ingått i personalens kompetens. Det är billigare med timanställda som bara går in vid toppar och ofta har sämre utbildning.

Om ”valfriheten” för de äldre tas bort, skriver Karin Rosenqvist, och kommunerna drev verksamheten skulle det kunna göras säkrare och effektivare, med också särskilda coronateam.

Vi lär få leva med coronasmittan under lång tid framöver och det som skedde på vissa äldreboenden, där många gamla lämnades att dö utan ens en läkarkonsultation, var kusligt och omänskligt.

På olika håll finns trots det en begränsad vilja att erkänna vårdhaveriets roll där när det gäller det coronapandemins dödlighet bland de äldre. Vården kan verkligen inte fortsätta i gamla dödliga spår.

I ett viktigt inlägg i FiB/K:s nätdel skriver samtidigt fibbaren Jan Fredriksson kritiskt om uppgifterna att det amerikanska företaget Cerner Sverige AB har tagit fram ett nytt ett nytt digitalt journalsystem åt Region Skåne. Skåningarnas patientuppgifter, som diagnoser och recept ska framöver lagras på företagets dataservrar i Stockholm. Han skriver bland annat:

”Sjukjournaler innehåller information som kan vara livsavgörande i ett kritiskt ögonblick. Sådana handlingar skall ligga på en offentlig myndighet. Att överhuvudtaget komma på tanken att lägga ut detta på privata entreprenörer måste ju betraktas som totalt ansvarslöst. Att det dessutom är ett företag som lyder under utländsk lag, i detta fall amerikansk, gör det helt absurt.”

En reaktion på ”Pandemin och vårdhaveriet”

  1. I boken ”Klass i Sverige” kan man vidare läsa att på 80-talet tog en undersköterska hand om fyra omsorgstagare och idag får hen ta hand om tolv. 1993 fanns det 4300 intensivvårdsplatser och idag har vi 573. Försvarsmakten hade 10000 vårdplatser och idag har man 96. Innan pandemin bröt ut planerade 96% av kommunerna nedskärningar i äldreomsorgen. Skälen till att det blev så är naturligtvis flera. En är de enorma skattesänkningar de senaste åren som nyliberalerna köpte sina röster för. Det innebar att resurser för offentlig konsumtion som skolor, vård och omsorg fördes över till privat konsumtion. Man ansåg det bättre att pengarna gick till privata inköp av elektronik, kläder, möbler etc etc istället för att gemensamt spendera överskottet på utbildning, sjukvård och omsorg dvs något som alla har behov i livets olika skeden. Hela idén med överföring av det överskott som skapas av den svenska arbetarklassen till privat konsumtion är förfelad. Den borgerliga finansminister Anders Borg sa att skattesänkningar var det bästa sättet att minska arbetslösheten. Idag parkerar sig arbetslössiffrorna runt 7-8% mot 2-3% på 80-talet.

Kommentarer inaktiverade.