Magisk Missing Alice i Krapperups slottspark

Lena Kronberg, Olga Sohlman Sommelius och Peter Bergared. Foto: Pål Sommelius

I skymningens gränsland mellan dag och natt utspelar sig Elisophie Andrées ”Missing Alice”, ett nyskrivet drama, iscensatt av Martha Vestin, inspirerat av Lewis Carolls klassiska ”Alice i underlandet” från 1865.

Underlandet finns i Krapperups slottspark. Publiken förs av guider in i den täta grönskans mångskiftande labyrinter, där allt kan hända. Martha Vestin tar oss från den ena spelplatsen till den andra.

Det är ”platsspecifik vandringsteater” som för teatertruppen och oss åskådare i en händelserik slinga från rotvältor till gläntor och slottsdammar med änder. Medan mörkret tätnar och skymningen sakta övergår i kväll förflyttar vi oss till nya spelplatser och publikläktare.

Någonstans sitter några fullegubbar och grovflörtar med de unga tjejerna. Vad är nu detta? På ön i dammen finns en lite skrämmande men också magnifik drottning.

Och så försvinner huvudpersonen, Alice, hon bara är borta och alla letar efter henne. Vad har hänt? Vart har hon tagit vägen? Kan hon ha råkat illa ut? Sökandet efter Alice är en drivkraft i handlingen.

Missing Alice har släppt taget om Alice i underlandet, som mest finns där som inspirationskälla. I sagoboken tar Alice en sked av märklig dekokt och börjar krympa. I Krapperupsskogens underland låter man i stället tiden gå baklänges eller i slowmotion.

Det här ett sagospel men också ett kusligt drama om en skolklass på utflykt, med en lärare som gör allt för att förföra sina tonårselever, och en rektor som slätar över. Metoo i skolans värld.

Uppsättningen essens, dramats kärna, handlar om ungas möten med vuxenvärlden och särskilt om unga tjejers utsatthet, inte i Carolls 1865 utan i vårt 2021. Här finns smärta och vånda, ett skri genom kvällsskogen.

Den livet igenom ogifte Caroll hade en stor samling av fotografier i olika genrer, och en stor andel av de bilder som överlevt hade unga flickor som motiv. Det har funnits obekräftade spekulationer om pedofili. Men det är inget som Elisophie Andrée anknyter till i sitt manus.

Helsingborgs stadsteaters Yvonne Ericsson har skapat skimrande vackra kläder, som bidrar till att ge föreställningen en känsla av professionalitet, liksom det fina samarbetet mellan yrkesverksamma teaterarbetare och amatörer.

Dan Bornemarks musik lägger ett ljudmässigt skimmer över Missing Alice. Musiken framspelas ibland från en scen i parken men hörs också suggestivt på trolskt avstånd.

Martha Vestins uppsättning är ett stycke magisk teater. Hon låter föreställningen smälta samman med sommarkvällen och naturen – ofta betagande vackert. Det känns som en sällsamt rik och mångfacetterad teaterupplevelse, med lång efterklang för oss som ser den.

Kanske började premiärföreställningen lite trevande, för att förtätas och beröra allt mer medan kvällen mörknar – och växa till en unik teaterupplevelse.

Fotnot: Tre i ensemblen har samma efternamn som jag själv, Pål, Olga och Vera. Det kan ha påverkat min upplevelse.

Från ”Missing Alice”.