Etikettarkiv: Yvonne Ericsson

”Evigt ung” musikteater om att Leva livet in i det sista

 På bilden ur ”Evigt ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen: : Evamaria Björk, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Caroline Leander, Cecilia Borssén, Tobias Borvin.
Foto: Emmalisa Pauly.

Året är 2050. Spelplatsen just densamma som vi sitter i, vi de 49 coronasäkra premiärbesökarna som på lördagskvällen såg Adde Malmbergs uppsättning av den schweizisk-svenske dramatikern Erik Gedeons ”Evig ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

Världen har förändrats sedan 2020. Klimatkrisen har fått Öresund att stiga någon meter. Och vad har hänt efter covid-19-krisen?

De frågorna tangeras inte i ”Evigt ung”, trots att stadsteatern 2050 inte längre är en teater utan ett nergånget äldreboende för före detta teaterarbetare. Synd bara att Malmberg inte vågat sig på några inslag av vass science fiction, som kunde gett föreställningen nya dimensioner. Särskilt som miljön ju är ett äldreboende och tonen på scenen är slängigt frispråkig.

Nu blir iscensättningen något annat, en reflexion över åldrandet, både vemodig och uppsluppen. Musiken är den röda tråden, det här är framförallt musikteater, med lätt tråcklad handling mellan musiknumren. Sensmoralen är tydlig, livet kan levas och lekas in i det sista och döden kan gott få vara som i en Shakespearepjäs, där alla medverkande ligger döda i en hög på golvet för att strax resa sig och ta emot applåder.

Ensemblen består av sex ”åldringar” (i pjäsen kring de nittio), tre kvinnor och lika många män, och så en skötare, Syster Andreas (Robert Olofsson). Han samlar gänget och tar hall elujaton med ”Ovan där”. Men de boende tar över, det vill ha mindre Jesus och mera rock’n roll. Publiken är med på noterna och klappar takten. Strax tar Jörgen Düberg vid och sjunger smäktande klassiska Buena Sera och i refrängen ”and kiss me goodnight” hoppar Cecilia Borssén fram med en glänsande saxofon och tar i för fullt. Det är lätt att sympatisera med deras musikaliska uppror.

I pjäsen spelar de båda nämnda rollerna Jörgen och Cecilia och är alltså (nästan) sig själva, fast om trettio år. Cecilia är därtill en riktig teaterapa som till publikens förtjusning gör ständiga applådlockande utspel och håvar hem över måttan.

The show must go on. En gång skådis alltid skådis.

I uppsättningen fäster jag mig särskilt vid de medverkandes kroppsspråk. Ena stunden är de haltande gamlingar och kan knappt få fötterna över tröskeln för att i nästa ögonblick låta sig som Tobias (Borvin) kastas handlöst ner i orkesterdiket. Den fysiska yttre personen och den inre personligheten samexisterar. Det hela påminner ofta om en gammal stumfilm.

Nils (Dernevik) släpar på sitt dåliga ben och kan knappt stå upprätt bara för att med sitt andra jag förvandlas till en ekvilibristisk dansare, elegant och härligt.

Föreställningen är uppbygd av musiknummer och sketcher/roliga historier. Evamaria (Björk) berättar med inlevelsefulla överdrifter hur hon som ung bodde månadsvis i en hög tall för att stoppa ett motorvägsbygge. I en annan scen får hon sin protesfot avsparkad av misstag.

Caroline (Leander) sitter nästan genom hela föreställningen och spelar på sin flygel, med stort artisteri. Ibland låter flygeln som ett självspelande piano.

Yvonne Ericssons scenografi arbetar nästan bara med förscenen, klokt nog för att inte komplicera de ”äldres” rörelser. I programmet berättar hon att nästan all rekvista är återanvända föremål ur teaterns gömmor, också kläderna.

 En hel del teaterreferenser finns i ”Evigt ung”. En guldfiskskål blinkar till Hamlets dödskalle från varamonologen, fört att ta ett exempel. Bilden: Caroline Leander och Tobias Borvin.Foto: Emmalisa Pauly.

Som Bollywoodfilm på svenska

Almqvists Drottningens juvelsmycke hade premiär på lördagskvällen på Helsingborgs stadsteater, en scenisk totalupplevelse, konstnärlig teater med visioner och suggestiva uttryck. Fortsätt läsa Som Bollywoodfilm på svenska

East Side Stories stor musikal på Dalhem

”Att våga drömma vad som än händer” är den uppfordrande undertiteln på musikalen ”East Side Stories”, som tar sin utgångspunkt i berättelser ”från Helsingborgs östra delar”, Dalhem, Drottninghög och Fredriksdal. Premiär fredag 27 april i Dalhemsskolans idrottshall. Fortsätt läsa East Side Stories stor musikal på Dalhem

Pelle Erövraren med alltför stora gester

Jag lämnar tyvärr Arenan med en obesvarad undring. Vad vill teatern egentligen säga med musikalen Pelle Erövraren?

Helsingborgs stadsteaters stora satsning under spelåret är Pelle Erövraren – 2, efter Martin Anderson Nexøs klassiska romansvit, omgjord till musikal. Uppsättningen hade premiär på Helsingborgs Arena i lördags, iscensatt av Alexander Öberg, som också skrivit musiken, tillsammans med Erik Norberg. De båda står tillsammans för musikalen som helhet. Det har sagts att uppsättningen är den största någonsin i stadsteaterns historia.

Huvudpersonen Pelle anländer i inledningsscenen med båt från det fattiga Bornholm till möjligheternas Köpenhamn, där han ska erövra världen och skapa sig ett liv. Inget blir som han drömt.

Det handlar om arbetarrörelsens tidiga historia, om arbetslöshet, hunger och strejker. Om förtvivlan – och hopp. I slutscenen fylls scenen av ett hav av röda fanor.

Föreställningen är ytterligt visuell. Ljusdesignern (Emanuel Arvanitis) arbetar med starka strålkastare som ofta skär diagonalt genom rök. Scenografin (Zofi Nilsson) är anslående, med överbefolkade fattighus, hetsande industrimiljöer och symboler för klassamhällets hierarkier. Scenen är uppbyggd så att den möjliggör effektfulla entréer och sortier ”genom” publiken. Kostymerna (Yvonne Ericsson) markerar ofta klasstillhörighet, från trasproletärer till patroner.

I sin regi ställer Alexander Öberg kollektivet mot individen, masscener skiftar med partier där det privata livet står i fokus.

Mycket av uppsättningen genomförs med full kraft – i forte fortissimo på musikspråk. Jag hade önskat fler och återkommande lågmälda scener, mera piano, inte bara stora gester utan stunder av stillhet.

Orden i de kollektiva sångerna försvinner ofta och får mig att undra om akustiken i Helsingborgs Arena verkligen håller för en satsning av det hör slaget.

Jag är också tveksam till musiken. Håller den måttet? Är det rimligt att i uppsättningen anlita femtontalet musiker från Helsingborgs symfoniorkester, ledda av HSO:s chefdirigent Stefan Solyom?

Jag lämnar tyvärr Arenan med en obesvarad undring. Vad vill teatern egentligen säga med musikalen?

Organisationen av Helsingborgs kulturinstitutioner i ett bolag där både teatern, arenan och symfoniorkester ligger under samma ledning möjliggör den här sortens satsningar utöver det vanliga.

Förra vårens storsatsning var platsspecifik vandringsteater i Sofieros park, Shakespeares ”Som ni vill ha det”, i regi av Martha Vestin. Lika lätt som det den gången var att ta till sig föreställningen, lika svårt har jag för att bli berörd av ”Pelle Erövraren – 2”.