Kategoriarkiv: Demokrati

Bonnier vill lägga ner Medievärlden

Bonniers vill lägga ner Medievärlden och låta sajten gå upp i papperstidningen Dagens Media, med en helt annan profil. Med Medievärlden försvinner en av de viktigaste informationskällorna om medier i Sverige och världen.

Bonnier Business Media vill lägga ner Medievärlden.se, som är en av de viktigaste källorna till initierad information om medier och samhälle, i både Sverige och omvärlden.

Det är en stor förlust för alla som följer den snabba och dramatiska förvandlingen av mediebranschen. Det behövs fler snarare än färre röster för att belysa och skapa förutsättningar för debatt om mediernas framtid och vad det innebär för demokrati och yttrandefrihet.

Bonniers har genom köpet av Mittmedia blivit den helt dominerande medieägaren i Sverige. Företaget borde var angeläget att vidga förutsättningarna för medieinformation i stället för att släcka ner.

Medievärlden ska upphöra som självständig sajt, hette det på ett möte med personalen i onsdags, för att i stället ”uppgå” i Dagens Media, som därmed övertar all bevakning av medier inom BBM.

Därmed försvinner totalt fyra tjänster från kommunikation på BBM, som förutom Dagens Media och Medievärlden även innehåller Resumé.

Både Resume och Dagens Media har ett fokus som är marknadsorienterat. Så här heter det i presentationen av Dagens Medier 5/2019:

”Vi träffar CNN-ägda Great big Story som avslöjar hur de får klippen att flyga i sociala medier.”

”Så får man annonseringen att lyckas i sportkanalerna. Spelexperten Niklas Odén, partner manager på United Screens, bjuder på sina bästa tips.”

”Midsommarkampanjen som McDonalds nyligen lanserade resulterade i världshistoriens dyraste Bog Mac.”

Bonnier Lifestyle har tagit över redigeringen av Dagens Media och Resumés pappersmagasin. Man går från 15 till 11 tjänster totalt inom kommunikationsbenet, heter det.

En anledning till ihopslagningen är även att göra Dagens Media och Medievärlden mer lönsamma, säger Fredrik Svedjetun, chefredaktör för Dagens Media och Resumé.

Medievärldens chefredaktör och ansvarige utgivare Axel Andén lämnar Medievärlden efter 13 år för att ta bli chefredaktör för Haparandabladet.

Fotnot: Medievärlden startades 1920 som Pressens tidning och gavs då ut av Tidningsutgivarna. 2006 bytte tidningen namn till Medievärlden, och 2009 blev tidningen helt digital. Tidningens drevs från 2014 av redaktionens dåvarande medarbetare, som ägde bolaget gemensamt. 2017 köpte Alma Talents upp Medievärlden från de anställda. 2018 köpte Bonnier både Medievärlden och Dagens Media från Alma Talents.

Transparens: Artikelförfattaren har sedan våren 2016 varit knuten till Medievärlden som fristående bloggare i mediefrågor ”om publicistik och pressfrihet”.

Inga utländska böcker i SD:s Sölvesborg?

Sverigedemokraterna Louise Erixon (med sjal eller huvudduk) och Jimmy Åkesson, på väg till Riksmötets öppnande 2011, Foto: Frankie Fouganthin/Wikipedia.

I Sölvesborg vill Sverigedemokraterna begränsa utbudet av litteratur som inte är svensk. Somliga håller säkert med. Varför ska biblioteken för dyra skattepengar tillhandahålla böcker från utländska språk som engelska, tyska, arabiska eller serbokroatiska?

Inte heller ska lärarna behöva samarbeta med biblioteken, det finns ju så mycket annat de ska göra.

Detta är två uppmärksammade förslag från Sverigedemokraternas kommunalråd Louise Erixon i Sölvesborg, SD-ledaren Jimmie Åkessons hemstad, där SD och Moderaterna ingick en historisk allians i höstas.

Ett tredje förslag är, skriver Biblioteksbladet, att skolbiblioteken inte ska tillhandahålla litteratur på alla elevers modersmål utan att ambitionen ska inskränkas till en vagare formulering om böcker på andra språk än svenska.

Människor som förvägras sina språk tystas och när de tystas tystas demokratin, säker kulturminister Amanda Lind, starkt kritiskt till SD:s förslag i Sölvesborg. Foto: KRISTIAN POHL/REGERINGSKANSLIET.

Kulturminister Amanda Lind (MP) är starkt kritisk till SD-förslagen, förklarar hon för Biblioteksbladet i en skriftlig kommentar:

”Vi har sett hur människor förvägrats sina språk förr, och det slutar alltid i att de tystas. Och tystnar människor tystnar demokratin.”

Amanda Lind framhåller att barns möjlighet att lära sig ett nytt språk, exempelvis svenska, inte begränsas utan tvärtom stärks av tillgången till det egna modersmålet.

”Från mitt håll kommer jag ständigt försvara barns rätt till sina språk och till läsning, oavsett om barnen pratar svenska, meänkieli, arabiska, spanska eller samiska”, skriver kulturministern.

Louise Erixon tillbakavisar Amanda Linds kritik och kallar ministern oseriös. Men hon och SD får kritik från fler håll. Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll anser att SD:s strävan strider mot bibliotekslagen:

”Biblioteken ska var tillgängliga för alla och anpassade för allas behov.”

Svensk Biblioteksförenings generalsekreterare Karin Linder ogillar också SD:s förslag. Partiets intentioner i Sölvesborg är, menar hon, ”inskränkande tänkande snarare än ett utvecklande och inkluderande”. Partiet har en syn på biblioteken och dess samhällsuppdrag som är apart genom att de inte vill att biblioteken ska vara till för alla.

Eva Nordmark, ordförande för TCO och tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna, gör på Twitter en parallell mellan brännandet av ”otysk” litteratur i nazisternas Tyskland och SD:s planer i Sölvesborg. 

Förslagen i Sölvesborg ligger i linje med idéer som SD tidigare fört fram i andra delar av landet, konstaterar Biblioteksbladet vidare.

I februari vände sig SD i Lerum mot en formulering i biblioteksplanen för 2019–2022 om att utbudet ska spegla samhällets kulturella och språkliga mångfald.

SD i Kalmar län krävde härom året att formuleringarna ”främja flerspråkig service” och ”verka för att litteratur på flera språk genom aktuella översättningsprogram och nedladdningar” skulle strykas ur den regionala biblioteksplanen.

Tidigt 2017 yrkade SD i Västervik på att formuleringar med begreppen ”nyanlända”, ”asylsökande” och ”nysvenskar” skulle strykas ur biblioteksplanen.

Parkeringsplatser byts mot privat äldreboende!!

P-platser på Stortorget eller inte? Frågan hänger nu i luften. Däremot står det klart att det finns en politisk majoritet i fullmäktige för att Ragnvallagården och Lussebäcksgården ska gå tillbaka i kommunal regi nästa år. Arkivbilder.Bildkollage: Helsingborgs Dagblad

Ännu en stor politisk satsning i Helsingborg går i stöpet, rapporterade Helsingborgs Dagblad häromdagen, en kohandel utan like. Det som skett väcker ännu en gång frågor om demokratin i staden, om hur politiska uppgörelser kommer till stånd på minst sagt lösa boliner med minimal hänsyn till realiteter och vad som är bäst för de berörda.

Alliansen och miljöpartiet presenterade häromdagen en uppgörelse. Stortorget skulle bli bilfritt och fler bilfria gågator i centrum skulle inrättas. Det låter ju efterlängtat och väldigt bra, äntligen ett bilfritt Stortorg.

Men – det fanns ett pris. Miljöpartiet fick bort en del bilar ur centrum mot att äldreboendena Ragnvallagården och Lussebäcksgården ska fortsätta att drivas i privat regi, det är nu Vardaga, tidigare skandalomsusade Carema Care, som står för verksamheterna.

Bilfritt Stortorg i den ena vågskålen, privata äldreboenden i den andra. Kan man göra så? Vad säger de som ska bo på Vardagas hem?

– Om man ska skriva avtal med privata måste vi vara med i hela processen, hela resan. Annars nekar vi kategoriskt alla förslag. Vi kan inte ställa upp på ett avtal där vi inte kan borga för innehållet, säger SD:s kommunalråd Michael Rosenberg.

Någon dag efter kohandeln blev det en helomvändning. Socialdemokraterna och vänsterpartiet förde frågan till kommunfullmäktige, där de har majoritet tillsammans med SD.

Jan Björklund, S-ledaren i Rådhuset, välkomnar att hela uppgörelsen mellan alliansen och MP går upp i rök.

– Det är bara bra. Jag blev förbannad när såg den. Att kohandla med de äldres välfärd och ställa det mot parkeringsplatser – det är helt exempellöst, säger han.

Han påpekar att det redan pågår en utredning om p-platsbehovet i staden och i förlängningen vilka ställen som kan göras bilfria.

– Jag tolkar det som att det finns en majoritet för bilfritt på Stortorget när andra p-lösningar hittats.

Socialdemokraterna slåss för att alla vårdboenden ska drivas i kommunal regi.

– De styrande är inte mogna för att privatisera, anser Jan Björklund.

Personal och boende på de privata äldreboendena har kritiserat förhållandena där. Inför kohandelsbeslutet tidigare i veckan hade allianspolitikerna inte utvärderat boendet.

– De har inte pratat med personalen eller de som bor där för att höra vad de tycker. Högst märkligt, säger Christel Håkansson, socialdemokrat och vice ordförande i  vård- och omsorgsnämnden.

Postnord saboterar Demokratin – och eTC

Postnords dåliga utdelning omöjliggör för tidningar och tidskrifter att fortsätta med postdistribuerad utdelning.

Tidningen ETC:s Johan Ehrenberg gick fredag den 10 maj till ett generalangrepp mot Postnord som sviker Sverige, ”ett bolag i fritt fall”.

Ehrenbergs utgångspunkt var förståeligt nog ETC egenintresse att få tidningen utdelad till prenumeranterna dagligen, det som man betalar Postnord för. Det är posten allt mindre intresserad av. Man ska ”testa utdelning” av post och tidningar varannan dag från i höst för att sedan införa det över hela landet.

Utrotningshotat art: Brevlådorna. Teckning ETC.

I praktiken har det försöket redan inletts. Jag får numera allt mera sällan mitt prenumerade ex av tidningen på utgivningsdagen. I torsdags, för att ta ett exempel, kom tisdags- och onsdagsnumren. På fredagen fick jag torsdagstidningen men ingen fredagstidning och ingen helgtidning som jag betalar speciellt för. Visst, jag kan läsa tidningen digitalt. Men jag vill läsa på papper, jag vill begränsa min egen redan alltför omfattande skärmtid.

ETC är för övrigt bara ett exempel på hur ett bolag i fritt fall totalt sviker sina kunder – och med det också sitt demokratiska uppdrag att fullgöra en samhällstjänst, genom att leverera infrastruktur som är grundläggande i ett demokratiskt samhälle.

Det som sker med Postnord handlar, skriver Johan Ehrenberg, om ett ”låtsasföretagande, där de som fattar besluten agerar utifrån en ideologi om privatisering och vinstjakt som självklart inte har med postens uppgift att göra”.

Förra året gjorde Postnord en förlust på 855 miljoner. Det ledde till att VD:n Håkan Henricsson fick lämna sin post – med en fallskärm på 14 miljoner kronor.

I en artikel över två uppslag i samma nummer skriver Ulrika Lindahl om ”Postens sista suck”. Här berättas om hur Carl Bildts borgerliga regering 1993 avreglerade både posten och skolan, som marknadsutsattes. I dag konkurrerar ett 30-tal olika företag om att bära ut posten.

Postnords så kallade ”samhällsuppdrag” innebär att företaget har ett ansvar att dela ut posten på platser där inga privata företag är intresserade. Följden har blivit att privata företag främst etablerat sig i storstäder där det är lättast att tjäna snabba pengar.

I Sverige är förtroendet för Postnord i botten, bara 14 procent. Skillnaden är stor mot USA, där posten är den myndighet som har största förtroende, 88 procent, med utdelning sex dagar i veckan till landets alla 157 miljoner adresser.

VÄNDA SKAM TILL STOLTHET Om RESANDEromen OCH ARTISTEN Lindy Larsson

Filmen Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

”Du är inte värdig att bli förälder. Du förorenade det svenska folket”.

Romer har diskriminerats i Sverige så länge de har levt här. Än värre har det ofta varit för resandefolket, en egen grupp i den romska minoriteten i Sverige, ofta grovt nedsättande kallad för ”tattare”.

Lindy Larsson.

Artisten Lindy Larsson är resanderom. I dokumentären om honom Lindy the Return of Little Light berättar han hur folk ropade till hans släktingar att ”de förorenade det svenska folket”.

Filmen, som regisserats av debuterande Ida Persson Lännerberg och producerats av China Åhlander (som också står bakom filmer som Min faster i Sarajevo och Äta sova dö via Chinema) har svensk premiär på fredagen. På en specialvisning kl 17.00 på söndag 19/5 på Röda Kvarn i Helsingborg blir det samtal om filmen med Lindy Larsson, regissören och producenten.

Lindy the Return of Little Light är en starkt berörande film om en härlig artist som vänder ”skammen” till stolthet”. I de inledande scenerna sminkar sig Lindy inför en föreställning. Han lägger en mask över sitt ansikte och önskar samtidigt att han kunde slita av de masker han livet igenom gömt sig bakom.

Som barn i Lessebo i de småländska skogarna var Lindy ständigt rädd för myndigheterna, att de skulle ta honom och slå honom, bara därför att han tillhörde resandefolket. Hans utanförskap var dubbelt, som resande eller ”tattare” och därtill homosexuell. För att kunna överleva skapade han fantasifiguren Little Light , en ung pojke som kunde utstråla ljus från sin kropp.

Ida Persson Lännerberg följer Lindy Larsson från barndomens landskap, där artisten berättar om sig själv när han cyklar genom skogarna eller rör sig i sjöarnas vatten, till en speciell frigörande föreställning i Berlin, där diskrimineringen av romer och resande uppmärksammas på den klassiska Maxim Gorki-teatern.

Där vill och vågar Lindy för första gången bejaka sin sammansatta identitet som människa, gay, sångare, pojkvän, hundägare, romsk resande …

– Jag är en praktiserande romsk resande, stolt över att vara romsk resande. Men det är komplicerat, fyllt med en massa självhat.

Han berättar i föreställningen om en farbror som stal sallad till sina kaniner. Pojken var 13 år. Som straff spärrades han in på mentalsjukhus under 12 år. Han släpptes fri som 25-åring, på villkor att han gick med på att steriliseras, vilket han accepterade för att kunna slippa ut ur anstalten.

För Lindy är arbetet att vända skam till stolthet omvälvande och uppslitande. Efter en veckas repetitioner känner han sig som ”en känslomässig bilolycka”. Men det går över. Han berättar sin historia på teatern inför en publik med många romer, judar och queer-personer i salongen och på scenen sjunger han samma sång som en gång Zarah Leander, Hitlers väninna, sjöng just där, då publiken mest bestod av nazister. Tiden nu är en annan – trots allt.

Filmiskt har Lindy the Return of Little Light ibland karaktären av en road movie genom utanförskapets och diskrimineringens landskap. Det är en berättelse om ”en tattarunge som aldrig fick vara med”, om svensk rasism i vår tid, mot romer och resandefolket, och om en artist som tillkämpar sig en identitet där han till slut kan bejaka den han är och vill vara.

Filmen recenseras i fredagens HD/Sydsvenskan av Malin Krutmeijer, hennes recension finns här.

Fotnot: Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

Vitmakt-finansminsiter i Estlands nya regering

Estlands nytillträdde finansminister Martin Helme, från högerpopulistiska partiet Ekre, gör en gest som förknippas med vit makt-rörelser. Foto: Ints Kalnins/Reuters

Det högerpopulistiska partiet Ekre tar nu plats i Estlands nya regering med fem ministerposter. En av dem, Martin Helle (bilden), landets nya finansminister gjorde i samband med installationen i måndags flinande en ”vit-makt-hälsning”, skriver Dagens Nyheter.

Sammas gest med tummen och pekfingret formade som en ring och övriga fingrar spretande har de senaste åren återkommande använts av högerextremister och vita rasister världen över. Ett aktuellt exempel är  Brenton Tarrant, den misstänkte terroristen som mördade 50 människor i nyzeeländska Christchurch, som använde just denna gest när han fördes in i en rättssal efter dådet.

I valet den 3 mars nådde Ekre 17,8 procent av rösterna och blev landets tredje största parti. Ekre befinner sig nu i regeringen tillsammans med Centerpartiet och Fäderneslandet, ett moderat nationalistparti.

Partiet är EU-skeptiskt, invandringskritiskt och vill riva upp en reform som har infört partnerskap för homosexuella i Estland. Det har också ett bagage av rasism och antisemitism. Blivande finansministern Martin Helme har sagt att ”Estland ska vara ett vitt land” och nyvalda parlamentsledamoten Ruuben Kaalep har haft flitiga kontakter med vit makt-rörelser i andra länder.

Partiledaren för Ekre, Mart Helme – far till Martin Helme – har ofta sagt att han ser regeringarna i Ungern och Polen som förebilder.Hans son krävde nyligen att ”tendentiösa” journalister inom public service-bolaget ERR skulle sparkas. Far och son Helme har återkommande pekat ut journalister som ställer kritiska frågor till högerpolitiker som kommunister.

Demokratin i Estland är uppenbart illa ute. Med Ekre-ministrar som de nämnda på inflytelserika positioner kan vad som helst inträffa.

Det kan också påverka Sverige på obehagliga och oförutsedda vis. Efter Estlands självständighet finns speciella band mellan Sverige och Estland, inte minst genom de många personer med estländsk bakgrund som lever här. Det gäller i hög grad också ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

När USA manipulerade det ryska presidentvalet 1996

MOSCOW, RUSSIA – 21 AUGUST 1991: Boris Yeltsin giving a speech after the Russian government forces suppressed The August Coup – an attempt by hard-line members of the Communist Party of the Soviet Union (CPSU) to take control of the country. On the right: Vice President of Russia Alexander Rutskoy. Moscow, Russia, on August 21st, 1991. (Photo by Wojtek Laski/Getty Images)

Boris Jeltsin lång illa till inför valet 1996 när han skulle återväljas till Rysslands president. Hans parti Vårt hem Ryssland fick bara 10 procent av rösterna i ett annat val i december 1995. Bara tre procent uttryckte samtidigt förtroende för hans återval. Allt tydde på att kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov skulle segra.

I det läget kontaktade någon i hans stab tre rutinerade amerikanska ”spin-doctors”, med erfarenheter av valmanipulation från Kalifornien 1991. De anlände till Moskva med ”fler resväskor fyllda med dollarsedlar”, skriver Helène Richard i marsnumret av Le Monde Diplomatiques engelska utgåva, under rubriken ”När USA fick valvindarna att vända i ett ryskt val”.

De tre agenterna införde amerikanska metoder i det ryska presidentvalet. Särskilt framgångsrikt var bruket av negativa TV-annonser som skulle desavouera Ziuganov och kommunistpartiet.

– Vi lyckades skapa panik bland ryssarna genom att visa bilder på bolsjeviker som brände kyrkor och på köer som visade på varubrist, säger en av amerikanerna. Ingen alkohol, inga cigaretter, ingen tvål … Gud bevare oss från kommunismen. De här slagorden fungerade.

Amerikanska Time hade efter valet en bild av Jeltsin med an amerikansk flagga i famnen på Jeltsin och rubriken ”Jänkarna kom till räddning. Den hemliga historien om hur amerikanska rådgivare hjälpte Jeltsin att vinna valet”.

Bill Clinton var 1996 USA:s president. Han var besluten att göra allt för att Jeltsin skulle återväljas. Clinton hade tät telefonkontakt med Jeltsin och utlovade all tänkbar hjälp. Detsamma gjorde också en rad andra västregimer. Den tyske kanslern Helmut Kohl gjorde två besök i Moskva på fem månader. Frankrikes president Alain Juppé kom till den ryska huvudstaden och gav Jeltsin allt stöd.

Också Clinton besökte Moskva under valkampanjen och gav öppet Jeltsin sitt stöd. I ett tal sa han att han hoppades att ”ryssarna skulle rösta för framtiden”. För honom och andra västledare var Jeltsin en garant för demokrati.

Men, skriver Hélène Richard i LMD, Jeltsins ekonomiska politik var katastrofal. Kriminella gäng utkämpade hänsynslösa strider mot varandra för att ta över den privatiserade sovjetiska industrin. Statsanställda fick inte ut sina löner. Pensionerna sänktes till under existensnivå. 1993 hade Jeltsin låtit armén attackera parlamentet. Han hade också inlett ett brutalt krig i Tjetjenien.

Den 21 februari 1996 ringde Jeltsin upp Clinton. Han behövde mer pengar och bad den amerikanske presidenten om hjälp med att från IMF (Internationella valutafonden) få ett ett lån till Ryssland utökat från nio till tretton miljarder dollar. Två dagar efter samtalet fick Jeltsin det han behövde. Två månader senare övertalade Jeltsin den så kallade Parisklubben att förlänga återbetalningstakten för ett ryskt lån på 40 miljarder dollar till 25 år.

Franska Libérations Moskvakorrespondent skrev vid samma tid att Jeltsin fick allt han pekade på, ”hade han bett om månen hade han förmodligen fått den”.

Den 3 juli 1996 besegrade Jeltsin Ziuganov i andra omgången av presidentvalet.

Jeltsins valseger var en direkt följd av amerikansk manipulering. Från amerikansk sida kallade man det hela för ”demokratistöd”.

Verkligheten innebar något helt annat och medförde mycket som satt sin prägel på dagens Ryssland. Ett otroligt ojämlikt klassamhälle skapades. Ryssarnas tilltro till demokratins möjligheter som politiskt system knäcktes.

Några år senare, i december 1999, nominerade Boris Jeltsin till sin efterträdare Vladimir Putin.

Två skrattande presidenter, Boris Jeltsin och Bill Clinton. Bilden tagen i Moskva 1995.

Nio Trumpmedarbetare dömda för brott

President Trump tillsammans med Paul Manafort, hans dåvarande ledare för presidentvalskampanjen, nu dömd till fyra års fängelse.

I fredags morse var president Trump bedrövad. Han twittrade att han mådde “very badly”. Orsaken till detta var att hans tidigare valkampanjchef Paul Manafort dömts till 47 månaders fängelse. Dessutom ska Manafort betala tillbaka 220 miljoner kronor, som han anses ha tillskansat sig illegalt. Till det kommer 500 000 kronor i böter.

Åklagaren hade yrkat på mellan 19 och 24 års fängelse. Också domaren TS Ellis tyckte synd om Manafort. Domaren beskrev Manaforts karriär och livsgärningar i mestadels positiva ordalag, skriver Martin Gelin i DN.

Den milda domen har av många tolkats om ett bevis för ojämlikheten i det amerikanska rättsväsendet.  I en kommentar jämför en jurist Manaforts straff med hans egen klients, som komma att dömas till mellan tre till sex års fängelse, för en stöld från en tvättstuga, värderad till tusen kronor.

Elliot hade granskat den åtalades hela liv och funnit att han varit ”en god vän och en generös person” – och tillagt att ”det kan inte dölja hans kriminella agerande”.

Martin Gehlin citerar Center for Public Integrity, en organisation som granskar korruption i USA, som ger en helt annan bild av Manafort och hans lobbyistfirma, som arbetat bland annat för Kongos diktator Mobutu Sese Seko, den filippinska diktatorn Ferdinand Marcos, samt auktoritära regimer i Angola, Nigeria, Kenya, Somalia och Dominikanska republiken. Organisationen kallade Manaforts firma ”lobbyister för tortyr”.Han har även arbetat för ryska klienter med kopplingar till organiserad brottslighet, och för proryska intressen i Ukraina, där han hjälpte Viktor Janukovytj att bli president.

Manafort dömdes för finansbrott, skattebrott, falska vittnesmål och försök att förhindra en rättsprocess. Han erkände sig skyldiga i samtliga 18 åtalspunkter. Men dömdes bara för åtta av dem, efter ingripande från domaren.

Manafort dömdes bland annat för att ha placerat mångmiljonbelopp i dollar på utländska banker och sedan beviljats väldiga lån av andra banker genom att ljuga om sina tillgångar.

Protester har väckts mot mängder av hemligstämplade dokument och bristande insyn i rättegången.

Kan Vita huset på något sätt ha påverkat rättegångens förlopp och domens mildhet? Frågan måste ställs.

Kommer Donald Trump att benåda sin tidigare kampanjchef? Det kan inte uteslutas.

I sin viktiga bok ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” skriver Timothy Snyder bland annat om hur diktatorer som vill bryta ner en rättsstat behöver lydiga jurister. Det går inte att hålla skenrättegångar utan domare. Han fortsätter:

”Enväldiga makthavare behöver lydiga ämbetsmän …”.

USA är inte där ännu. Men det vi ser i samband med Manafortprocessen oroar. Den är en av många väntande rättegångar mot personer som stått Trump nära. Hittills har nio av presidentens närmsta medarbetare dömts för brott.

Paul Manafort. Foto: Carlo Allegri/Reuters.


Kommer Donald Trump att krossa EU?

Mike Pompeo and Viktor Orbán in Budapest in february.. Photograph: Balazs Szecsodi/Hungarian Prime Minister’s Press Office/HANDOUT/EPA

John Bolton, president Trumps säkerhetsrådgivare, betraktas av många som en rabiat ultrakonservativ krigshök. Han har länge förespråkat att USA ska gå i krig med Iran och att USA med maktmedel ska få till stånd ett regimskifte i Nordkorea. Han var tidigt en av de pådrivande bakom USA:s angrepp på Irak 2003.

John Bolton, Trumps säkerhetsrådgivare. Foto: Mark Wilson.

År 2003 skrev Bolton i Chicago Journal of International Law ett slags programförklaring i artikelnShould We Take Global Governance Seriously?”, alltså Ska USA på allvar se till att behålla sitt världsherraväde?

I artikeln gisslar han de så kallade ”globalisterna”, som försöker förena världens stater i olika nät av internationella överenskommelser. Värst i det sammanhanget är för Bolton EU som han ser som den pådrivande kraften bakom en ”globalistisk politik”.

Bolton går längre än så i texten från år 2000, skriver i The Guardian tidningens Europakrönikör Natalie Nougayrède. Hon menar att Bolton redan då identifierade EU som ett ”hot mot amerikanska intressen” och att Donald Trump nu nästan tjugo år senare har en liknande uppfattning. Hon skriver:

”Trumpadministrationen tycker inte bara illa om EU. Man är ute efter att förgöra EU.”

Med den utgångspunkten blir Trumps starka engagemang för den brittiska brexitrörelsen självklart, liksom hans uppsägning av INF-avtalet (om reducering av medeldistanskärnvapen) på ett sätt som säkerhetsmässigt främst drabbar Europa, därtill Trumps upprepade krav att de europeiska länderna ska lägga större summor på militär upprustning.

I sin krönika utgår Natalie Nougayrède från USA:s utrikesminister Mike Pompeos resa i östra Europa i mitten av februari. Pompeo hyllade de ultranationalistiska regimerna i Ungern och Polen. Det är i år trettio år sedan muren föll. Pompeo markerade i tal i Östeuropa att detta skapat speciella band mellan det antikommunistiskt kämpade USA och de östeuropeiska staterna – och han gjorde skillnad mellan de länder som låg bakom järnridån och det övriga Europa.

Det gjorde också Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld som 2003 under förspelet till Irakkriget skilde mellan ”old Europe” (dåligt) och ”new Europe” (bra). 

 De högerpopulistiska regimerna i Polen och Ungern har vållat en för EU:s fortlevnad akut kris. När Pompeo nu, under februari 2019 hyllar dem är det ett hån mot EU:s kärnvärden och i all synnerhet mot Trumps favoritfiende Angela Merkel, skriver Natalie Nougayrède.

Att den amerikanska utrikesministern har mage att i tal hylla Polen och Ungern för de politiska övergreppen mot de inhemska rättssystemen borde upprört fler. Pompeo underströk att ”globalisterna” ska sluta lägga sig i nationalstaternas rätt att själva organisera sina juridiska strukturer, alltså ett ställningstagande för regimerna i Budapest och Warszawa mot de krav som ställts från EU-håll.

Europa måste kraftfullt förhålla sig till Trumps EU-fientliga politik, manar Natalie Nougayrède. De länder som orsakat mycket av den nuvarande krisen inom EU har fått en mäktig bundsförvant i en kommande trolig konfrontation vars utgång är ytterst osäker.

Illustration av Thomas Pullin, The Guardian.

Sista dansen på Sundspärlan i Helsingborg?

Sundspärlan, Helsingborgs folkpark, har årligen 100 000 besökare vid 200 evenemang, ett unikt och levande kulturhus. Den är också en del av Helsingborgs historia och nära förknippad med arbetarrörelsens historia. Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Men i Peter Danielssons Helsingborg är allt till salu. Historielösheten är bedrövlig, liksom okänsligheten för att en fungerande stads utveckling bygger på en känsla för dess historia, där gammalt och nytt samsas dynamiskt .

Nu görs ett nytt utspel att riva Sundspärlan. Här ska byggas 400 nya bostäder. Danielsson är kategorisk i HD, ”Sundspärlan kommer inte att vara kvar”.

2015 gjordes ett liknande försök att massakrera en traditionell kulturinstitution. Folk blev med all rätt upprörda. Gruppen Bevara Sundspärlan fick på Facebook tusentals engagerade medlemmar. Planerna gick till slut om intet.

Nu mobiliseras opinionen igen. Folk är förbannade, heter det i en annan HD-artikel. Och Facebookgruppen Bevara Sundspärlan med i dag 7000 medlemmar delade på gårdagens tisdagsdans på Sundspärlan ut de första namninsamlingslistorna i protest mot de destruktiva planerna.

FB-gruppens organisatör, @Gabriella Pivac Zenzerovic, håller högt tempo och hoppas på kort tid få in tillräckligt många namnunderskrifter för att frågan om folkomröstning i frågan måste behandlas i kommunfullmäktige.

Sundspärlan, affisch för Dansvåren 2016.

På Facebooksidan finns mängder av engagerade inlägg, här är ett, skrivet av @Jeanette Krajnc Engdahl:

”Såklart ska vi kämpa för att få behålla vårt Sundspärlan??????????. 
Så fantastiskt mycket härliga arrangemang som anordnas här???. 
Hit vallfärdar vi alla, människor i alla åldrar och skapar fantastiska kvällar och härliga minnen.
Även de allra äldsta från stadens olika vårdboende, besöker ofta och gärna tisdagsdansen, livskvalité på hög nivå?.”

För ett halvår sedan genomfördes demokratiska val i Helsingborg. Under valdebatten nämndes inget om att Sundspärlan skulle skövlas, inte heller hördes något om den planerade försäljningen av kommunala Öresundskraft, två stora och viktiga frågor för många helsingborgare. Redan har förslag väckts om kommunala folkomröstningar i båda frågorna. Danielsson & Co agerande i båda fallen bygger på demokratiförakt och avsaknad av känsla för vad som ger Helsingborg som stad dess egenart.

Jag läser i Helsingborgs stadslexikon:

Arbetarrörelsen fick på 1890-talet möjlighet att köpa marken av familjen Siöcrona (släkten), d.v.s. landeriet Fältarp. Priset var 40 000 kronor. Invigningen av Folkparken skedde den 1 maj 1895. Till en början var den gamla gårdens byggnader de enda i parken men 1896 tillkom en täckt dansbana med teaterscen. Under 1900-talets början byggdes parken till med kägel och skjutbana och med det nuvarande teaterhuset 1919.

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad. Porträttbysten i parken av Hjalmar Branting är utförd av Carl Eldh och sattes upp 1936.

Historisk dansbild, från Bevara Sundspärlan.