Ökar Natomedlemskap KRIGSRISKen för Sverige?

Den amerikanska krigsmakten deltar i en mängd militära övningar riktade mot Ryssland i hela det nordeuropeiska området – i Östersjöområdet och på Nordkalotten, skriver artikelförfattarna i en debattartikel på DN Debatt. .Foto: Karl Melander

Svensk utrikes- och säkerhetspolitikhar inte minst under Trumps tid som president blivit allt mer beroende av USA och Nato. Det har skett genom mångmiljardköp av amerikanska vapen, genom undertecknandet av det så kallade Värdlandsavtalet och genom stora Natoövningar på svenskt territorium, som Aurora. 

Till det kommer att nyckelpersoner i Trumps regering gång på gång hotat Sverige. Ett undertecknande av FN:s nu ratificerade förbud mot kärnvapen, skulle medföra att Sverige i händelse av krig inte kunder räkna med amerikanska insatser, hette det. Bland de värsta var Trumps sista utrikesminister Mike Pompeo, lojal in det sista mot Trump genom att sabotera för den tillträdande presidenten.

Beroendet av USA har inneburit att Sveriges anspråk på att stå för en ”alliansfri politik” har drabbats av allvarliga trovärdighetsproblem, skriver i en artikel på DN debatt i dagarna nio erfarna ministrar och ambassadörer. De uttrycker en djup oro över att Sverige har ”övergett sin politik för fred och avspänning”, som präglat svensk utrikespolitik åtminstone sedan andra världskriget.

”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan försöker ty sig till USA så nära som möjligt”, skriver de nio debattörerna. De motiv som anges av regeringen är ”Rysslands aggressiva och repressiva politik”, fortsätter ”de nio” som ifrågasätter tesen:

”Men är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands.”

USA/Natos militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands och landets svaga ekonomi innebär att ”styrkebalansen knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid”.

Visserligen har Kreml fört ” en offensiv politik med inslag av militär aggression för att stärka sitt inflytande inom sitt ”nära utland” och hålla västmakterna borta”. Men är det någon som på allvar tror att Ryssland oprovocerat skulle angripa Sverige? Ändå har det blivit ett huvudargument i den säkerhetspolitiska debatten.  Inför detta ”hot” kräver framförallt borgerliga politiker svenskt Natomedlemskap medan andra (som försvarsminister Peter Hultqvist) förespråkar att Sverige formellt ska förbli alliansfritt men ändå integrera så mycket som möjligt med Nato och USA:s militärmakt.

Vilket är det värsta militära hotet mot Sverige? Löser ett Nato-medlemskap våra säkerhetsproblem, eller kan det rentav tänkas förvärra dem?

De nio debattörerna slår fast att ”Det enda verkligt allvarliga hotet mot Sveriges säkerhet är sålunda en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Vad vi måste göra är att inrikta vår utrikespolitik och diplomati på att söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed risken för en konflikt som skulle drabba oss. Det övergripande målet måste vara att, tillsammans med likasinnade stater, motverka stormakternas maktkamp, och främja ett globalt samarbete för att hantera vår tids stora utmaningar.”

Om Sverige och Finland blir Natomedlemmar innebär det att Östersjön blir ett hav kantat av Natostater och så Ryssland. Sett ur ryskt perspektiv utgör en sådant tänkt situation självklart ett hot, både för handel, för kontakterna sjövägen med Kaliningrad och militärt, genom att Natotrupper och amerikanska trupper kontrollerar Östersjön och är utplacerade i alla de till Sovjet gränsande stater som kantar Östersjön.

Den dag Natobaser upprättas i Sverige (liksom i Norge och Danmark) kommer det från rysk sida att uppfattas som ett hot. Sverige blir ytterst indraget i en stomaktskonflikt mellan USA och Ryssland – med i förlängningen risk för ett krig också med kärnvapen och ett krig mellan stormakterna på svenskt territorium.

Eller med de nio debattörernas ord:

”Ett medlemskap I Nato löser inte Sveriges säkerhetsproblem utan gör oss mer utsatta. Sverige borde, likt Finland, slå fast att vi inte tillåter att vårt territorium utnyttjas i fientligt syfte av andra stater. Vi bör inte agera så att vi ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.”

Sverige har under 1900-talet över Östersjön gränsat både till Stalins Sovjet och till Hitlers nazistiska Tyskland. Vår alliansfria politik och en rejäl skopa tur bidrog till att Sverige inte dragits in i krig, inte på 200 år.. Vi borde värna de erfarenheterna så att Sverige inte ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.

Debattartikeln i Dagens Nyheter undertecknades av 

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör och av Maj Britt Theorin, fd statssekreterare i nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Fotnot: Föga förvånande tog DN:s ledarsida dagen efter publiceringen av debattartikeln heder och ära av de nio debattörerna. Det var en demagogisk och obehaglig text, illustrerad av en stor Putinbild med bildtexten ”Inte heller någon vän av Nato”.

Rubriken är en pinsam lögn ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar. Hans Blix, Thage G Peterson, Pierre Schori, Maj Britt Theorin och de andra medförfattarnas argumentering berör ledarskribenten Gunnar Jonsson inte alls. Debattörerna är Putinkramare och Rysslandsälskare, heter det. Att se den sortens argumentering i Sveriges största tidning är djupt beklämmande.

Natosoldater över i Litauen. Foto: Mindagas Kulbis, TT/Scanpix.

”Årets centerpartist” bränner LO-borgen?

I dagarna delades ett besynnerligt pris ut till riksdagsman Martin Ådahl (C) som fick ett diplom, där någon (han själv?) bränner ner LO-borgen. Priset var för ”Årets centerparlamentariker år 2020”.

På diplomets teckning står med uppkavlade armar en sammanbiten pyroman framför den lätt igenkännbara brinnande LO-borgen..

För mig uttrycker bilden något liknande som stormningen av Capitolium i Washington – fast på svenska. Och en grumligt formulerad tanke att det bästa en centerpartistisk riksdagsman kan göra är att krossa arbetarrörelsen, med våld om så skulle behövas.

I socialdemokraternas nyhetstidning Aktuellt i politiken nr 6 (10-12 februari) jämför Anne-Marie Lindgren pyromanbilden med en annan politisk bild:

”En gång i världen använde MUF en nidteckning av Olof Palme som en tavla att kasta pil mot.

Jag har länge sett det som ett svårslaget rekord i politisk smaklöshet …

Nu utnämner Centerstudenterna Martin Ådahl till ”årets centerparlamentariker” som erkänsla för hans insatser för att bekämpa LO. … Strax efteråt gick CUF ut med en bild där ett antal grönklädda människor marscherar förbi samma brinnande LO-hus, med rubriken ”Storming the LO-borgen”.

Huruvida centerungdomarna slår MUF:s rekord eller bara tangerar det kan möjligen diskuteras, men att det är fullt ut på samma nivå är ingen diskussionsfråga.”

Centerungarna använder Gadsden-fanan som också användes vid stormningen av Capitolium och av Teapartyrörelsen.

CUF, Centerpartiets ungdomsförbund, är sedan länge fackföreningsfientligt, liksom delar av centern, skriver Anne-Marie Lindgren vidare. Hon påpekar vidare att på den andra nämnda bilden med grönklädda människor framför en brinnande LO-borg finns inritat den s k Gadsden-fanan, som förekom vid stormningen av Capitolium och som i dag används främst av den extremkonservativa amerikanska Teapartyrörelsen, som till stor del består av fanatiska Trumpanhängare.

Nyliberaler och högerreaktionärer möts i fackföreningshatet, suckar Lindgren, och konstaterar att centerungarna här är på samma linje som sverigedemokraterna.

Också vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar reagerade på bilden på diplomet och twittrade:

”Här sätter Centern eld på Sveriges löntagare o deras fackliga organisationer. Föraktet för vanliga arbetare sitter djupt i centerleden. Osmakligt.”

FUCK FACKEN. Bilden från en tidigare attack mot LO och fackföreningsrörelsen från CUF, Centerpartiets ungdomsförbund. Från Folknyheter, november 2020.

Sabuni, Kristersson&Busch: Fake News om kärnkraft

Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) är okunniga pladderhattar när det gäller kärnkraftens framtid i Sverige.  Bild: EPA-EFE/Stina Stjernkvist 

Tre borgerliga politiker har alldeles för länge uppträtt som pladderhattar i energidebatten. Deras okunniga, missvisande eller medvetet vilseledande påståenden om kärnkraftens alla överlägsna fördelar har ofta fått stå oemotsagda, inte minst i SR:s och SVT:s ”balanserade” nyhetsrapportering, där alltför ofta åsikt ställs mot åsikt – utan faktakoll.

Inför folkomröstningen om kärnkraft för evigheter sedan (1980) var jag engagerad i linje 3 mot kärnkraft, knackade dörr och samlade namn och gick på bildande studiecirklar om energipolitik och kärnkraft. Kunskaperna har säkert bleknat, men engagemanget finns kvar. Därför mår jag illa över att se hur den svenska debatten om kärnkraft i många avseenden påminner om Trumps twittrande, som ett slags Fake News på svenska, med banala plakatpåståenden och föga respekt för de svåra och existentiella frågor som ligger i botten, som långtidsförvaringen av avfall och risken för kärnkraftsolyckor.

Jag tänker förstås på Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L). I en analys förra veckan skrev HD/Sydsvenskans Olle Lönnæus om hur ”Kyla får kärnkraften att glöda”. Han citerar de tre nämnda politikerna.

”Vi får uppenbar brist på el när vi lägger ner kärnkraften”, sa Ulf Kristersson (M) i Ekot.

”Socialdemokraterna har låtit miljöpartiets plakatpolitik diktera villkoren för svensk energipolitik”, dundrade Ebba Busch (KG) i SVT. 

”Ge kärnkraften en chans”, utropade Nyamko Sabuni (L) i Aftonbladet.

Varför då, Nyamko Sabuni, om den är dyrare än andra energislag, om riskerna med slutförvaring är oöverskådliga och risken för katastrofer vid enskilda kärnkraftverk inte kan uteslutas?

På DN Debatt (söndag 14/2) skriver Linda Brundenius, ordförande i föreningen 100 procent förnybart, tillsammans med Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, att ”Flera partier vilseleder om klimatet”. De påpekar att Sverige 2015-20 nettoexporterat el för 20 TW/h/år, jämfört med 6TW/år 2007-14.

Ebba Busch menar att varje kall och vindstilla dag ”i Sverige blir en klimatbomb”, därför att vi då kan tvingas importera smutsig el från Polen. I själva verket har elimporten från Polen halverats från 2007-14 till 2015-20. Samtidigt har exporten till samma land ökat kraftig och nu är i genomsnitt 21 gånger större än importen.

På punkt efter punkt visar debattörerna att de tre nämnda politikernas argumentering är gravt vilseledande. Dagens Sverige kan ”inte bara gå i spetsen för klimatomställningen utan också skapa nya jobb och stärka vår ekonomi”.

Från de nämnda borgerliga politikerna har kommit krav på att regeringen ska skynda på med slutförvaret av det radioaktiva avfallet. Johanna Sandahl och Oscar Alrik från Naturskyddsföreningen och Johan Swahn, kanslichef för miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, blir illa berörda av kravet och svarar ganska upprörda i en helsides debattartikel i Svenska Dagbladet (söndag 14/2).

Efter femtio år med kärnkraft är frågan om hur det högaktiva och långlivade avfallet ska förvaras en ödesfråga”, skriver de. Bränsleförvaret måste klara 100 000 år utan att läcka och vara oåtkomligt från intrång utifrån, heter det vidare: 

”Det handlar om mer än 7 000 ton kärnavfall som är så radioaktivt att bara bråkdelar av ett gram kan orsaka cancer. Plutonium bryts inte ned, utan kan förstöra livet för generation efter generation av människor inom stora områden om det förs ut via grundvattnet. Att det fem centimeter tjocka kopparhöljet verkligen klarar påfrestningarna är därför helt avgörande för den långsiktiga miljösäkerheten.”

”Regeringen kan inte låta några decenniers undfallenhet och kravlöshet resultera i att tusentals generationer får lida i onödan. Det kan ta tio eller tjugo år att ta fram en ny, fungerande lösning. Det är ett rimligt pris för att undvika en fullt möjlig mångtusenårig miljökatastrof.”

De politiska kraven från de borgerliga partiledarna om en snabbehandling av frågan om slutförvar är obehagligt okunniga och ansvarslösa. Vad de i sin demagogiska okunnighet kusligt spekulerar i är omständigheter som just kan leda till ”en mångtusenårig miljökatastrof”.

En kopparkapsel för använt kärnbränsle utanför Svensk Kärnbränslehantering AB, i Oskarshamn. Foto: Jorma Valkonen/TT.

SeaU:s byggnad skapar nya stadsrum i Helsingborg

SeaU sett från Hamntorget. Byggnaden slog upp portona för besökare på fredagen. Foto: Sören Sommelius.

Under den gångna helgen rullades röda mattan ut framför Clarion SeaU, den nya konferensanläggningen med det konstiga namnet. I skymningen tittade många nyfikna besökare in i anläggningen, för att få en glimt av den byggnad som kommer att symbolisera 2020-talet i Helsingborg mer än något annat.

Platsen är magisk, åtminstone så länge färjorna kommer att fortsätta att som nu sätta sin prägel på Inre Hamnen, där stadens centrum möter havet. Detsamma kan sägas om den upplevda ”närheten” till Danmark med eftermiddags- och kvällsljuset från havet i väster.

Havssidan av SeaU mot Norra hamnen.

Den nya bygganden, ritad av jais arkitekter, Mats White och Jakob Peetre, tar väl vara på ljuset och kontakten med havet. Runt den finns en mångfald bänkar och andra sittplatser för sommarhalvårets solvarma kvällar. För tjugo år sedan refererade alla till Dunkers kulturhus när man nämnde Helsingborg. Många år framåt lär det bli Ångfärjan, ja Clarion SeaU.

Men inte bara. Tack och lov för att den gamla Ångfärjestationen, om än flyttad, fick finnas kvar, som en påminnelse om Helsingborgs och själva platsens historia. Och så bra att perrongtaken kommit på plats på konferenshusets landsida. Nog lär Ångfärjeparken bli en mötes- och hängplats framöver, namnet gläder mig.

Konferenshusets framtid är kanske inte självklar. Kommer 2020-talet, efter pandemin att bli ett konferensdecennium eller en tid av zoom-möten? Säj det. Min uppfattning är att det finns en överetablering av konferensanläggningar liksom av arenaanläggningar.

Utsikt från SeaU:s terass mot Tullkammaren, The Tivoli och Järnvägsgatan.

Själva byggnaden gillar jag oväntat mycket. De ”dansande” pelarna på utsidan är både ohögtidliga och rytmiska. Alla utsiktsplatser mot havet lockar utvändigt, liksom trappor, platser och utsikter på insidan. Det är en spännande byggnad, rik på oväntade och originella detaljer.

Ett nytt mäktigt stadsrum har formats kring Carl Milles Sjöfartsmonument, som kan kråma sig mellan ”uppvaktande hus”, The Tivolihuset/Ångfärjestationen, den gamla Tullkammaren och i bakgrunden Oceanhamnen och den nya snabbt växande stadsdelen där.

Nog borde Tullkammaren tillföras någon ytterligare allmän funktion utöver Sundsbussarnas avgångsväntsal. I någon av planerna fanns skissat ett fik i dess västra del. Med en mera ungdomlig prägel hade det kunnat öppna för besökare från andra generationer än SeaU-folket.

Den nya byggnaden och platsen väcker förväntningar. För att de ska kunna infrias krävs innehåll, content på nyspråk. Dunkers mångåriga törnrosasömn måste följas av en djärv nystart. Ett levande, utmanande och våghalsigt kulturhus, ett stenkast från SeaU, borde vara fullständigt självklart, lika mycket för urbefolkningen som för utifrån kommande besökare.

Den här fredagskvällen när SeaU öppnar vandrar jag runt i detta nya Helsingborg, upptäcker oväntade infallsvinklar, ser Helsingborg ur nya perspektiv. Det är spännande. Men allt beror ju på hur platsen och byggnaderna kommer att användas, vems platser de blir, vad man gör där, vilka som är välkomna.

Seas och Ångfärjestationen och Rådhuset, sett från Oceanhamnen.

Samhälleligt förfall när Åhléns i Helsingborg stänger för gott

Lördagen 13 februari bommar varuhuset Åhléns i Helsingborg igen för gott. Foto Sören Sommelius.

Åhléns varhus på Kullagatan slår igen i dag lördag den 13 februari. Tvärs över gatan skyltar Magasinet med total utförsäljning och nedläggning. Det är inte länge sedan teknikföretaget Clas Ohlsson i närheten slog igen butiken.

För Helsingborgs centrum innebär inte minst stängningen av Åhléns en stor förlust. Åhléns har haft ett stort och blandat utbud av varor med oftast bra kvalitet och rimliga priser.

I ett reportage i HD när nedläggningen blev offentlig sa Veronica Nilsson, PR- och kommunikationschef på Åhléns:

– Hela detaljhandeln är under förändring med nya sätt att handla och en ökad e-handel som påverkar. Vi ställer höga krav på alla våra varuhus vad gäller läge, kundunderlag och lönsamhet och beslutet om nedläggning är fattat utifrån en helhetsbedömning.

– Vi har två varuhus närliggande varandra, på Kullagatan och i Väla, och vår bedömning är att vi har bättre förutsättningar för lönsamhet i Väla framåt och väljer därför att stänga vårt varuhus på Kullagatan.

I samma artikel intervjuas också Hanna Kandell, vd för organisationen Helsingborg city, som ska öka trivseln och antalet besökare i centrum.

– Det är ett hårt slag att Åhléns stänger. Det är en fantastisk butik, som fungerat som en magnet för stadskärnan, säger hon.

De som drabbas värst är förstås helsingborgarna, vi som bor i stan och nu ska tvingas lägga tid, energi och pengar på att ta oss till Väla för inköp av allt fler kategorier varor. För min del gäller att jag högst ogärna sätter min fot där. De politiker som satsat på utbyggnad av Väla har gjort många en otjänst.

Utvecklingen i andra länder, i synnerhet USA, visar att jag inte är ensam om min känsla. Mängder av köpcentra i USA har slagit igen de senaste decennierna. Deras byggnader står ofta kvar och bara och förfaller. Vi kan vänta oss en liknande utveckling här, först förtvinar centrum, sedan slår köpcentrat Väla igen.

Det är en obehaglig form av samhälleligt förfall. Helsingborg hör till de svenska städer som kan förväntas bli drabbade värst, därför att fartblinda politiker låtit Väla ta över så mycket av handeln i stadens centrum.

Jag letar på nätet efter bilder på nedlagda shoppingallerier i USA. Träffarna blir ofantligt många. Jag fastnar för ett galleri i där den Chicagobaserade fotografen Brian Ulrich visar sin utställningGhosts of Shopping Past”, som visats på många platser i USA och Europa. 

Byggnader kan stängas men det får dem inte att försvinna. Landskap kan växa över dem, väggarna möglar, taken störtar samman. Ändå står de kvar som spökstäder som rester av för länge sedan framgångsrika shoppingkomplex över hela USA, heter det i en deklaration till utställningen av Brian Ulrich.

JC Penney, Dixie Square Mall, 2009. Foto Brian Ulrich.

Vill döma Assange i USA Biden följer Trumps linje

President Joe Biden delivers foreign policy speech at the State Department on February 4. (Photo: State Department).

Det amerikanska justitiedepartementet kommer under Joe Biden att fortsätta med att försöka få visselblåsaren Julian Assange utlämnad till USA som spionmisstänkt, alltså med den juridiska process som initierades av gangsterpresidenten Donald Trump. Det framgick av ett uttalande av Marc Raimondi, talesperson för justitiedepartementet till nyhetsbyrån Reuters i veckan, enligt webbsajten The Dissenter.

Det är lika sorgligt som bedrövligt. Uttalandet innebär också att Biden avviker från den politiska linje som Barack Obama stod för, att inte väcka åtal mot Assange. På Obamas tid var samma departement medvetet om vilket hot ett sådant åtal skulle innebära mot yttrandefriheten, skriver The Dissenter.

Det var den 4 januari som den brittiska distriktsdomaren Vanessa Baraitser avvisade USA:s begäran om Assanges utvisning. Hon hänvisade då till att visselblåsarens mentala tillstånd var så dåligt att en utvisning skulle kunna utgör ett hot mot hans liv.

En rad organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter, yttrandefrihet har redan protesterat, däribland Amnesty International USA, Freedom of the Press Foundation, Human Rights Watch, PEN America, Project on Government Oversight, and Reporters Without Borders. Tillsammans har man signerat ett brev till den nytillträdde presidentens justitieminister general Monty Wilkinson och krävt att han lägger ner anklagelserna mot Assange. 

I brevet heter det bland annat att anklagelserna mot Assange utgör ett hot mot yttrandefriheten.” Det som Assange gjort är journalistiskt arbete. Journalister på alla större nyhetsredaktioner talar med källor, ber om förtydligande och mer dokumentation och arbetar ofta med dokument som regimen betraktar som hemliga.”

Om Assange döms skulle det skapa en praxis som kriminaliserar den sortens grundläggande journalistiskt arbete, heter det vidare.

Trumpregimen positionerade sig tidigt som en fiende till den fria pressen på en mångfald sätt skriver man vidare. Under Trumps presidenttid publicerade Wikileaks den 13 april 2017 dokument som visade att CIA spionerat på och infiltrerat de större partierna i Frankrike inför presidentvalet där 2012.

Detta fick dåvarande CIA-chefen, senare utrikesminster och devot Trumpanhängare, Mike Pompeo att attackera Wikileaks och Assange. Han stämplade Wikleaks som en ”icke-statlig spionorganisation och hävdade att Assange inte hade några grundlagsskyddade yttrandefrihetsrättigheter ”eftersom han inte är en amerikansk medborgare”.

Under den nya administrationen har man antagit en policy mot de ledande journalisterna som kan låta hövligare, skriver Kevin Gosztola i artikeln i The Dissenter. Men genom att inte överge Trumps linje mot Assange ”visar Bidens justitiedepartement att den nya presidentens tal om yttrandefrihet liknar plattityder”.

Greta Thunbergs BILD bränns av indiska aktivister

Activists burn an effigy depicting Greta Thunberg in Delhi. Photograph: Danish Siddiqui/Reuters.

Den svenska miljöaktivisten Greta Thunberg fick sin bild bränd av regeringsvänliga hindunationalistiska demonstranter i Indien i dagarna. Detta skedde efter det att hon twittrat stöd för den väldiga pågående strejken där indiska bönder protesterar mot regeringens nya jordbrukslagar. Hennes tweet löd:

“We stand in solidarity with farmers protests in India,”

Den indiska regeringen svarade ilsket och varnade ”celebriteter” för att på twitter och andra sociala medier förmedla spektakulära kommentarer”.

Greta Thunberg bekräftade snabbt därefter sin hållning: ”“No amount of hate, threats or violations of human rights will ever change that. #FarmersProtest.”

Böndernas långvariga strejk har blivit en het politisk fråga i Indien. Bönderna tillämpar i Gandhis efterföljd civil olydnad genom att återkommande blockera de motorvägar som leder in till huvudstaden New Delhi. Efter nio omgångars samtal mellan regeringen och ledare för bönderna tycks ingen lösning vara i sikte, konstaterar brittiska The Guardian. Landets högsta domstol har dock blockerat samma lagar från att ännu så länge vinna laga kraft.

Orsaken till strejken är att de nämnda lagarna dramatiskt förändrar småböndernas villkor. Tills nu har den indiska regeringen fastställt garanterade priser för deras skördar för en rad viktiga produkter. Med premiärminister Modis nya lagar blir bönderna rättslösa mot stora företag som pressar priserna.

15 procent av Indiens ekonomi kommer från jordbruket, där 600 miljoner eller nästan hälften av landets 1,3 miljarder arbetar. Med de nya lagarna skulle dessa bönder utsättas för ”den fria marknadens skoningslöshet”.

Också här har Greta Thunberg rätten på sin sida. Många kommer att hylla henne för att hon tagit ställning för de indiska bönderna – även om regeringsvänliga högerpopulistiska krafter motarbetar henne.

Farmers taking part in a three-hour ‘chakka jam’, or road blockade, as part of protests against farm laws on a highway on the outskirts of Delhi. Photograph: Adnan Abidi/Reuters.

Digitala filmfestivalen i Göteborg nu halvvägs

Strejkande arbetare angrips av Röda armen. Scen ur Andreij Konchalovskijs film Kamrater, som skildrar en historisk massaker 1962 i den ryska staden Novocherkassk.

Redan torsdag. Göteborg Film Festival 2021, som för första gången är helt digital, har hunnit ungefär halvvägs, men pågår till och med måndag den 8/2. Utbudet är imponerade, hög kvalitet, stor variation, mångfald. Saknar ändå biografkänslan, glädjen i att träffa andra cineaster och snacka film, saknar de snabba fiken,  turerna med gnisslande spårvagnar mellan de göteborgska biograferna, färjorna över älven mellan biograferna Draken vid Järntorget och Aftonstjärnan på Lindholmen. 

Och alldeles nyss blev jag tillfrågad om jag ville – som enda åskådare i väldiga Drakenbiografen – se visningen och premiären på Barn av vår tid”, Pontus Hjorthéns film om Nationalteatern på lördag kl 12.00. Men som pandemiängslig tackade jag med sorg i hjärtat nej.

En av mina största filmupplevelser på festivalen så här långt är Limbo, av den brittiske regissören Ben Sharrock. I centrum för en krets asylsökande på en av de karga öarna i Yttre Hebriderna står den unge syriske oud-spelaren Omar, som vandrar omkring med sitt instrument genom hela filmen, också när han från telefonautomaten ringer hem till krigets Syrien, där hans mamma envist uppmanar honom att inte glömma att byta lakan varje vecka.

Helt annorlunda är ryska ”Kamrater” (Dear comrades). Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i den ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda, som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer när det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän uppgörelse med stalinismen och övergrepp, den andra som länge levde kvar i Sovjet, också efter Stalins död 1953.

Andreij Konchalovskij, i dag 83 år, räknas som en av Rysslands främsta filmare. Som ung samarbetade han med Andreij Tarkovskij i hans film ”Ivans barndom”.

Samma dokumentära anslag som i ”Kamrater” finns i den bosniska ”Quo Vadis, Aida”, där Jasmila Zbanic återskapar de ohyggliga händelser som ledde till massakern på 8000 eller fler i Srebrenica under krigsåret 1995.  Srebrenica var en av FN skyddad stad. Men de holländska FN-soldater som fanns i staden var för få för att klara av det kusliga kaos som uppstod när krigsförbrytaren Ratko Mladic tågade in i staden och civila i panik försökte ta sig till FN-basen.

I förgrunden står tolken Aida, som kämpar med det i omöjliga att som neutral tolk förmedla samtal mellan de dödligt rädda FN-soldaterna och den segervisse Mladic – och samtidigt rädda sin familj, sin man och båda söner.

Filmen är viktig som en påminnelse om en av de värsta händelserna i Europa efter andra världskriget. Så långt jag kan se ligger dess berättelse mycket nära det som verkligen inträffade.

De nämnda filmerna visades 24 timmar på festivalen och kan tyvärr inte ses därifrån längre. Men festivalen pågår ytterligare fem dagar …

Fotnot: Ett festivalpass som ger dej möjlighet att se alla visade filmer strömmande (med chromecast eller apple-tv) kostar 295 kronor och kan köpas här:

https://goteborgfilmfestival.se/festivalen/biljetter/
Asylsökande väntar på Yttre Hebriderna på sin tur att få ringa hem till Syrien eller andra länder från en gammaldags telefonkiosk. Scen ur brittiska filmen Limbo.
Bosniska flyktingar har tagit sin tillflykt på FN-basen i Srebrenica, timmarna före den ohyggliga massaker som skildras i Jasmila Zbanic Quo Vadis, Aida.