Etikettarkiv: LO

”Årets centerpartist” bränner LO-borgen?

I dagarna delades ett besynnerligt pris ut till riksdagsman Martin Ådahl (C) som fick ett diplom, där någon (han själv?) bränner ner LO-borgen. Priset var för ”Årets centerparlamentariker år 2020”.

På diplomets teckning står med uppkavlade armar en sammanbiten pyroman framför den lätt igenkännbara brinnande LO-borgen..

För mig uttrycker bilden något liknande som stormningen av Capitolium i Washington – fast på svenska. Och en grumligt formulerad tanke att det bästa en centerpartistisk riksdagsman kan göra är att krossa arbetarrörelsen, med våld om så skulle behövas.

I socialdemokraternas nyhetstidning Aktuellt i politiken nr 6 (10-12 februari) jämför Anne-Marie Lindgren pyromanbilden med en annan politisk bild:

”En gång i världen använde MUF en nidteckning av Olof Palme som en tavla att kasta pil mot.

Jag har länge sett det som ett svårslaget rekord i politisk smaklöshet …

Nu utnämner Centerstudenterna Martin Ådahl till ”årets centerparlamentariker” som erkänsla för hans insatser för att bekämpa LO. … Strax efteråt gick CUF ut med en bild där ett antal grönklädda människor marscherar förbi samma brinnande LO-hus, med rubriken ”Storming the LO-borgen”.

Huruvida centerungdomarna slår MUF:s rekord eller bara tangerar det kan möjligen diskuteras, men att det är fullt ut på samma nivå är ingen diskussionsfråga.”

Centerungarna använder Gadsden-fanan som också användes vid stormningen av Capitolium och av Teapartyrörelsen.

CUF, Centerpartiets ungdomsförbund, är sedan länge fackföreningsfientligt, liksom delar av centern, skriver Anne-Marie Lindgren vidare. Hon påpekar vidare att på den andra nämnda bilden med grönklädda människor framför en brinnande LO-borg finns inritat den s k Gadsden-fanan, som förekom vid stormningen av Capitolium och som i dag används främst av den extremkonservativa amerikanska Teapartyrörelsen, som till stor del består av fanatiska Trumpanhängare.

Nyliberaler och högerreaktionärer möts i fackföreningshatet, suckar Lindgren, och konstaterar att centerungarna här är på samma linje som sverigedemokraterna.

Också vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar reagerade på bilden på diplomet och twittrade:

”Här sätter Centern eld på Sveriges löntagare o deras fackliga organisationer. Föraktet för vanliga arbetare sitter djupt i centerleden. Osmakligt.”

FUCK FACKEN. Bilden från en tidigare attack mot LO och fackföreningsrörelsen från CUF, Centerpartiets ungdomsförbund. Från Folknyheter, november 2020.

Mordet på tidningarna. Tjugo år efter nedläggningen av Arbetet

Tidningen Arbetet i Malmö lades ner den 30 september år 2000. Mats Ekdahl, som blev tidningen siste chefredaktör var besviken och bestört. På bilden står Ekdahl till höger om porträttet på tidningens grundare Axel Danielsson – framför tidningens samlade personal och tidningshuset.

Mordet på en tidning” ljöd Ekdahls ursinniga rubrik i Arbetet lördagen den 23:e september. Sveket var fullbordat.

Under tidningens sista dagar filmade Fredrik Gertten, Erik Bäfving och Ulf Södergren dag och natt den historiska veckan då Arbetet dog. Deras film ”Mordet på en tidning” skulle i dagarna ha visats för medlemmar i Publicistklubben i Malmö, men visningen blev – coronainställd.

Att läsa om Axel Danielsson och om Arbetet är som att snabbspola Sveriges historia de senaste 133 åren.

Danielsson grundade tidningen Arbetet 6 augusti 1887 i Malmö, vilket kunde ske genom det stöd han hade hos facket. Föregående år hade han översatt Kommunistiska manifestet. I Malmö bildade han även ett socialdemokratiskt arbetarparti med facket som kärna, en kärna som var mycket radikal, läser jag på Wikipedia.

1888 dömdes Axel Danielsson till 18 månaders fängelse för sina texter i Arbetet. Under straffets verkställande skrev han för tidningen och blev något av en legend eller martyr. Även det skönlitterära verket Genom gallret. Skizzer på vers och prosa tillkom i fängelset. På 1890-talet var han delaktig i studentkretsarna i Lund kring Bengt Lidforss och tuakotteriet. Till vilket en period också August Strindberg sällade sig.

Längre fram i tiden fick Arbetet som sista stora socialdemokratiska tidning en speciell roll i det politiska Sverige. På Wikipedia läser jag vidare:

”Som socialdemokratisk tidning i en av Sveriges största städer hade Arbetet ett starkt inflytande jämfört med motsvarande lokaltidningar i andra städer. Chefredaktören under 1970-talet, Frans Nilsson, och Olof Palme umgicks flitigt med varandra även privat och många utspel av socialdemokratiska statsråd och politiker publicerades först i Arbetet.”

I en blogg 2012 skrev Expressens f d chefredaktör Thomas Mattsson om Arbetets nedläggning och om filmen, som han såg som en ”sorglig skildring av hur läsarna i Malmö förlorar en konkurrent till främst Sydsvenskan och Skånska Dagbladet”. Mattsson skriver vidare:

”Konkurrensen på tidningsmarknaden i Malmö med lokala aktörer som Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Expressen Kvällsposten, Metro och City är stenhård och det är svårt att se hur förlusttyngda Arbetet skulle ha kunnat klara sig, när problemen hade pågått så länge.” Till det kom att ”LO inte var så sugna på att satsa medlemspengar på att driva den vidare…”

Bara några år senare förändrades förutsättningarna för tidningsutgivning i Sverige dramatiskt. Unga läsare ville inte betala för nyheterna. Marknadsföringen på nätet slog ut tidningsannonserna. Facebook och Google håvad in det mesta.

2014 köpte Sydsvenskan Helsingborgs Dagblad. Vad som följt under de sex åren sedan dess är att  att nästan allt vad Sverige har av dagstidningar köpts upp av några monopol-aktiga miljardkoncerner, med Bonniers som dominerande aktör. Arbetet hade inte kunnat överleva i den miljön.

Som jag ser det är det här bara en övergångsfas. Kanske klarar sig ett begränsat antal stora tidningar, men med dramatiskt nedskurna ekonomiska förutsättningar. Den lokala kvalitetsjournalistiken utanför storstadsregionerna har små möjligheter att överleva på sikt.

Till det kommer attackerna på medierna från de tre högernationalistiska partierna, M, SD och KD, mot det mesta av kvalificerad nyhetsförmedling och mot public service i synnerhet. Skulle deras politik få genomslag närmar sig Sverige ett medielandskap med stora likheter med det amerikanska som skapade Donald Trump, framburen av halva det amerikanska folket, lika okunnigt som rabiat.

Utvecklingen har då gått från ”mordet på en tidning” till ”mordet på tidningarna”. Vad sker med samhället utan de kvalificerade tidningarna, eller rättare deras kompetenta granskande journalister?

Rupert Murdochs Fox News har i det mesta fungerat som både Donald Trumps enda informationskälla och hans oblyga PR-organ.Bilden från THE CHASER QUARTERLY.

”Marknadens välsignelse”, friskolereformen och den kvaddade skolan

Svenska elevers studieresultat försämrades dramatiskt under åren 2006 – 2012, enligt PISA.

1992 klubbade riksdagen den så kallade friskolereformen, framtagen av den dåvarande borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt

Skolministern Beatrice Ask ville skapa ”ökad valfrihet” för eleverna. Ingenting blev sagt om att aktiebolag skulle få skattepengar för att driva skolor och för risken för att segregationen skulle öka, när ”marknaden” tog över.

OECD varnade den svenska regeringen för konsekvenserna av reformen. I rapporten ”Review Of Education Policy in Sweden: Examiners Report and Questions” (1992) undrade man varför Sverige ville genomföra så drastiska förändringar av den svenska skolan, på den tiden präglad av goda resultat och likvärdighet.

OECD:s kritik pekade särskilt på att den långtgående reformen genomfördes utan grundliga utredningar, utan konsekvensanalyser och utan någon form av praktiska tester. Men rapporten ”försvann” och diariefördes inte ens, än mindre vållade den debatt och eftertanke.

I år har LO-utredaren Mattias Samuelsson ur OECD:s arkiv grävt fram rapporten, som byggde på en lång rad intervjuer med svenska skolforskare och företrädare för myndigheter och kommuner.

Reformen, rapporten och konsekvenserna för den svenska skolan har i våras debatterats i en ledare i Dagens Arena, skriven av Mats Wingborg.

Wingborg konstaterar att det dröjde femton år innan systemskiftet inom skolan slog igenom med full kraft. Han skriver:

”Först i Pisa-testet 2006 börjar kunskaperna hos de svenska eleverna i läsning, matematik och naturvetenskap att tydligt sjunka. I testet 2009 kommer nästa nedgång, Sverige förvandlas till ett genomsnittligt OECD-land. I testet 2012 kommer den mest dramatiska försämringen. De svenska eleverna presterar klart under genomsnittet inom OECD inom samtliga ämnen och likvärdigheten sjunker som en sten.”

Han konstaterar vidare: 

”Krisen inom den svenska skolan är självförvållad. Politiska beslut har banat väg för det katastrofala systemskiftet. Motiven var ideologiskt grundade, en naiv tro på marknadens välsignelse.”

Hur kunde det gå så illa? Marknadens välsignelse??

Liknande resonemang skulle kunna föras då det gäller sjukvård, äldreomsorg och apoteksverksamhet, liksom järnväg och annan infrastruktur.

Men kanske är skolan det område där utvecklingen varit allra värst och priset högst, försämrade skolor för generationer unga människor.

Peter Tillbergs målning ”Blir du lönsam lille vän?” (1972). Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.