I den politiska retoriken skalas komplicerade samhällsproblem ner till enkla pekpinnelösningar. Fler poliser och kärnkraft är lösningen på gängvåldet och energikrisen, dundrar exempelvis moderatledaren Ulf Kristersson, SD:s Jimmy Åkesson och och en rad andra politiker så fort de får en möjlighet.
I senaste numret av socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken, skriver Anne-Marie Lindgren, en förnuftets röst i det politiska bruset, om just detta, att ”Samhällsproblem har sällan en enkel lösning”.
Hon utgår från ett yttrande av Elisabet Fura, före detta chef-JO och tidigare domare, till Dagens Juridik:
”Många människor önskar och tror att samhällsproblem är enklare att lösa än vad de i själva verket är i verkligheten.”
Anne-Marie Lindgren förundras över den senaste tidens energidebatt. ”Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem. … Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte lösningen med stort L.”
Till det kommer, skulle jag vilja tillfoga, frågorna om slutförvaringen. Regeringen ska lämna beslut i morgon, sägs det. Inget land i världen har hittills tagit ett sådant beslut, mer än möjligen Finland. Experterna är djupt oense. Det gäller 100 000 års säker förvaring av livsfarlig materia inte långt från städer som Stockholm, Uppsala, Gävle med flera. Men oppositionen kräver högljutt snabba besked i ett tonfall som antyder att varje dröjsmål kommer att leda till politisk kris i landet, och s tycks falla undan kanske mest för att få frågan kortsiktigt ur vägen.
Kärnkraftverken är också lätta mål för terrorister eller i ett krigsscenario. En attack eller ett attentat mot aktiva reaktorer skulle kunna leda till storskalig död och civilisationsförstörelse av ett aldrig skådat mått.
Ingenstans i den storpolitiska debatten om energin hörs minst pip om det man satsar på i länder som Tyskland och Danmark, havsbaserad vindkraft, billigare, säkrare, snabbare på plats.
Anne Marie Lindgren tar också upp frågan om gängkriminaliteten, efter att ha påmint om att det dödliga våldet faktiskt minskat i Sverige. För den skull är gängskjutningarna ett problem i sig, skriver hon, oavsett hur alla annan brottslighet ser ut.
Den brottslighet som ”redan finns” kräver polisiära insatser, inklusive sanktioner mot förövarna. En lika viktig följdfråga syftar framåt. Hur ska tillväxten, nyrekryteringen till gängen stoppas? Det finns bara ett sätt, att ta tag i de bakomliggande sociala faktorerna.
I princip varje politisk fråga har en komplexitet som oftast kommer bort i massmediala sammanhang. SVT har på senare år i stället för att försöka nyansera debatter velat konfrontera olika åsikter och politiker – för att sedan låta någon expertyckare avgöra vem som vunnit och vem som förlorat i just den här diskussionen. Det har i talrika sammanhang lett till fördumning och till att debatten i medierna urartat till plattitydparad.
