Etikettarkiv: John Pilger

John Pilger: ”Stalinistisk rättegång mot Julian Assange”

På måndagen avslutades i Central Criminal Court in London i London förhören med Julian Assange gällande USA:s krav att visselblåsaren ska utvisas från Storbritannien till USA. Utanför domstolen höll John Pilger, den australiensiske författaren och filmaren, tillika mångårig vän till Assange, ett engagerat tal för visselblåsarens sak, som finns återgivet på Pilger webbsida.

Om de mäktiga ljuger för oss har vi rätt att få veta sanningen, sa Pilger. Om de säger en sak privat och hävdar något annat i offentligheten har vi rätt att veta. Om de konspirerar mot oss, som Bush och Blair gjorde om det militära angreppet på Irak och sedan låtsas vara demokrater, då har vi rätt att få veta.

Nu finns det starka krafter i världen som är beredda att begrava Julian Assange levande i Trumps fascistiska USA.

Pilger fortsatte med att påminna om hur USA:s utrikesdepartement redan 2008 i en hemlig rapport beskrev hur man efter en smutskastningskampanj mot Assange skulle få visselblåsaren och Wikileaksgrundaren kriminaliserad och utlämnad till USA.

Jag har varit reporter i femtio år, fortsatte John Pilger, och aldrig varit med om något liknande, ett fabricerat karaktärsmord på en man som utgår från att journalistik är en service för folket, inte för de båda ovan nämnda.

Assange fick de som nu anklagar honom att skämmas genom att producera scoop efter scoop. Han avslöjade mediekrigens bedräglighet och den mordiska karaktären i USA:s krig, liksom allt det onda i Guantánamo.

Ingen trodde på Assange när han tidigt varnade för att hans liv var i fara, att ”sexskandalen” i Sverige var fejkad och att ett amerikanskt helvete var ditt man ville föra honom.

Förhören i London under den gångna veckan har varit finalen på den angloamerikanska smutskastningen av begrava Assange. Det har inte varit en fair rättegång. De amerikanska anklagelserna har varit riggade på det mest skamfulla vis. De har på många vis påmint om de värsta stalinistiska skådeprocesserna under det kalla kriget.

Det som drabbar Assange inom de kommande tre veckorna kommer att minska om inte förstöra press- och yttrandefriheten i Väst.

”Pressfriheten beror nu på det hederliga fåtalet, dissidenterna på internet, de som inte tillhör någon ”klubb”, de som producerar fin, olydig journalistik, de som påminner om Julian Assange.

Under tiden är det vår skyldighet att stå upp för en sann journalist vars mod borde vara en inspiration för oss alla som tror att frihet fortfarande kan vara möjlig. Jag hyllar honom”, avslutade John Pilger sitt tal utanför domstolen på måndagen den 7 september.

Dödens motorväg mellan Irak och Kuwait där tiotusentals slaktades

De förkolnade resterna av en irakisk soldat som försökt krypa upp bakom instrumentbrädan i sin bil.  Kenneth Jarecke.

Natten mellan 26 och 27 februari 1991 inträffade en av historiens mest brutala massakrer på Highway 80, 32 km väster om Kuwait City. Tusentals irakiska soldater och civila lämnade Kuwait och var på väg mot Bagdad.

En dag tidigare hade Iraks utrikesminister på radio tillkännagjort att Irak accepterade Sovjets förslag till vapenvila och att han beordrat alla irakiska trupper att lämna Irak för att uppfylla FN-resolutionen 660.

 Foto: o.canada.com

USA:s president Bush vägrade tro på beskedet och tillkännagav att de irakiska trupperna fortsätter att strida, att det inte fanns några bevis på att de skulle dra sig tillbaka och att USA tänkte fortsätta kriget.

Den nämnda natten flydde tusentals irakiska soldater och civila från Kuwait mot Bagdad. Bush gav order att den flyende armén skulle slaktas. Stridsflygplan förstörde fordonen i början och slutet av konvojen så att ingen kunde fly. Våg efter våg av flygplan attackerade därefter den obeväpnade konvojen.

När slakten var över hade flera tusen fordon förstörts. Brända och massakrerade kroppar låg i mängder vid och kring motorvägen. Tiotusentals irakiska soldater och ett okänt antal flyende civila slutade sina liv där på vad som kommit att kallas Highway of Death, Dödens motorväg.

Bilderna, tagna både från luften och marken, har blivit bland de mest kända från Gulfkriget.

Utbränd lastbil på Highway of Death, omgiven av döda kroppar. Foto: Kenneth Jarecke.

USA:s överbefälhavare Norman Schwarzkopf uttalade sig om det som skett 1995 och sa då bland annat att han hade gett sina trupper order om att förstöra all irakisk militärutrustning. Han fortsatte:

”De som omkom var inga oskyldiga typer utan olika gäng av våldtäktsmän, mördare och banditer, som hade våldtagit och plundrat i Kuwait City.”

Den australienska journalisten och dokumentärfilmaren John Pilger gav en annan bild:

TV-team som rest med de allierade trupperna kom av den tillfällighet till platsen för massakern kort efter det inträffade. När deras första bilder visades på amerikansk TV hävdade Vita huset att det rörde sig om ”våldtäktsmän, torterare och plundrare”:

”Men för mig var det tydligt att konvojen innehöll mängder av civila fordon, bilar och motorcyklar. De som hade kört dem var från Kuwait flyende gästarbetare, palestinier, sudaneser, egyptier och andra.”

I en dramatisk rapport för BBC beskrev Stephen Sackur för sina lyssnare massakern på så vis att han skilde vanliga irakier från de som Saddam Hussein sänt ut. Han framställde dem som vanliga människor på flykt.

En annan BBC-reporter, Kate Adie, visar i sin TV-rapport döda kroppar i öknen tillsammans med deras tillhörigheter, dockor för barn, hårtorkar och konsumentvaror mellan de sönderbrända bilvraken.

 Colin Powell, som senare skulle bli USA:s utrikesminister, skrev i sin självbiografi att TV-bilderna från Dödens motorväg ”fick det att se ut som vi masslaktade människor för slaktens egen skull.

Foto: www.informationclearinghouse.info

Pilger hos Assange i Belmarshfängelset

Julian Assange på väg till Belmarshfängelset den 11 april i år. Foto: Twitter.

John Pilger har besökt Julian Assange i det ökända Belmarshfängelset i utkanten av sydöstra London bakom rader av murar och taggtråd som skymmer horisonten. I webbtidningen ”Consortium News. Independent Investigative Journalism and Political Review” berättar han skakad om sitt besök.

– I fängelsets besökscentrum fick jag lämna ifrån mig pass, plånbok, kreditkort, medicinska kort, pengar, telefon, nycklar, min kam, penna och papper.

Pilger berättar att han behöver två par glasögon. Nu tvingades han välja och lämnar ifrån sig sina läsglasögon.

– Från det ögonblicket kunde jag inte läsa, på samma sätt som Julian inte kunde läsa under den första tiden i fängelset. Hans glasögon skickades till honom men kom av obegripliga skäl inte till honom förrän efter ett par månader.

Eftersom Julian Assange inte dömts utan är häktad har han rätt att bära sina egna kläder i fängelset. När han i april släpades ut ur Ecuadors ambassad fick han inte ta med sig en liten bag med personliga tillhörigheter. Hans kläder skulle sändas hette det, men allt bara försvann.

Pilger berättar hur han tillsammans med mormödrar och barn och andra besökare, går igenom olika kontroller. De lämnar fingeravtryck och kroppsscannas. Dörrar smälls igen bakom och framför dem. Dreglande hundar undersöker dem. Till slut kommer han in i ett stort rum, där de fångar som ska få besök väntar.

Under 22 av dygnets 24 timmar är Julian Assange inspärrad i ett slags sjukhus i fängelset. Här hålls han isolerad, tvångsmedicineras och övervakas var 30:e minut, det kallas självmordsvaka.

– När vi hälsar på varandra kan jag känna hans revben. Hans armar har inga muskler. Sedan april har han gått ner tio eller femton kilo. När jag första gången träffade honom här i fängelset blev jag chockerad över hur mycket han hade åldrats.

– Jag tror att jag blir galen, sa han den gången.

– Jag svarade honom att nej, så är det inte. Se hur du skrämmer dem, vilket makt du har över dem. Julians intellekt, hans skruvade känsla för humor är okänd för de varelser som ständigt kränker honom i fängelset, men samma humor skyddar honom själv, tror jag.

– Vi talar med händerna över våra munnar för att inte bli avlyssnade. Det finns kameror över oss, På den ecuadorianska ambassaden brukade vi skicka lappar till varandra och dolde dem för kamerorna över oss.

På murarna i fängelset finns hurtiga slogans: ”Var glad, förlora inte hoppet, skratta ofta”.

Assange enda fysiska övning är en kort promenad på en betongstig mellan höga murar. Där har man målat ”njut av gräset under fötterna”. Men det finns inget gräs.

– Den oupphörliga inskränktheten i fängelset klibbar på mig som svett. Den som lutar sig för nära en fånge blir genast åthutad. Om jag tar locket av min kaffekopp ryter en vakt till mig att sätta tillbaka det.

En fånge och hans kvinnliga besökare börjar gräla. Det är som ett äktenskapsgräl. En vakt ingriper. Fången ropar ”fuck off”.

Detta blir signalen för en stor grupp vakter som ingriper. De flesta är bastanta överviktiga män och kvinnor och kastar sig gemensamt över fången för att trycka ner honom på golvet.

– Samtidigt skriker vakterna åt oss besökare att det är tid för oss att ge oss av. Nu börjar en lång resa ut ur fängelset förbi biometriska kontroller, med hundar och gula linjer som ingen får överskrida. När jag lämnar besökscentrum vänder jag mig om och ser Julian sitta där alldeles ensam. Han håller sin knutna hand i luften.

Fotnot:John Pilger är en australiensisk-brittisk journalist som arbetar från London. Artikeln bygger på ett anförande som Pilger höll i London i torsdags, på kvällen samma dag då han besökt Julian Assange i fängelset.

Pilgers tidigare artiklar i Consortium News can be läsas här.

Pilgers webbsida är: www.johnpilger.com.

Fotnot 2: RÄDDA JULIAN ASSANGE OCH CHELSEA MANNING!

Föreningen IrakSolidaritet genomför i Stockholm den 14 december kl 12 på Soltorget ovanför Sergels torg en manifestation för de båda visselblåsarna:

”Det gäller rätten att säga sanningen! Det gäller vår yttrande-och pressfrihet.
En spionrättegång mot en journalist och förläggare som brukat sin lagstadgade rätt att informera om USA:s krigsbrott i Irak och Afghanistan, är ett allvarligt hot mot journalisters och allas vår rätt att tala och skriva fritt.”

Belmarshfängelset där Julian SAssange hålls inspärrad sedan april.