Kategoriarkiv: USA

Har USA blivit en ”failed state”, ett högriskland?

Bild: Oliver Munday.

”När viruset kom hit fann det ett land med väldiga problem och utnyttjade dem hänsynslöst. ”

Så skriver George Packer i den amerikanska tidskriften The Atlantic (2020/juni). Han syftar på ”en korrupt politisk klass, en förstelnad sklerotisk byråkrati, en hjärtlös ekonomi, en splittrad och distraherad allmänhet”, allvarliga symptom som förblivit obehandlade år efter år.

Det behövdes en pandemi av detta slag för att få amerikanerna att inse hur illa ute man är och chockera dem med insikten att inte bara amerikanarna utan landets självt tillhör en ”högriskkategori”.

Pandemin krävde ett snabbt, rationellt och kollektivt svar, fortsätter Packer. ”I istället reagerade USA som Pakistan eller Belarus” – som ett land med nergången infrastruktur och en dysfunktionell regering vars ledare var alltför korrupta eller korkade för att motverka den kommande katastrofen. Landets regering förslösade två oersättliga månader som kunde använts till förberedelser.

Från presidenten hördes skryt och lögner, det utpekades syndabockar, formulerades konspirationsteorier, lanserades mirakelkurer. Några senatorer reagerade snabbt, men inte för att försöka motverka den kommande katastrofen utan för att tjäna pengar på den.

Presidenten betraktade krisen bara ur personliga och politiska perspektiv. Han oroade sig för att inte vinna höstens presidentval och utropade sig till krigspresident, pandemin var hans krig.

I ett land som Sverige har stora delar av befolkningen känt samhörighet i kampen mot den gemensamma fienden, viruset.

I USA är det inte så. Den ojämlikhet som genomsyrar dagens USA har blivit påtaglig i coronakrisen. Medan vanliga människors med symptom och feber fått köa för att om möjligt få vård har folk med pengar och förbindelser haft förtur till tester och annat.

Offren har varit i hög grad landets fattiga och minoriteter. Många i dessa kategorier har inte haft råd att ens tänka på att söka vård, eftersom de saknar adekvata sjukförsäkringar. Redan före krisen innebar för många sjukdom den vanligaste orsaken till personlig konkurs.

För USA är den pågående pandemin en kris vars konsekvenser kommer att bli långvariga och djupgående. Och vad sker efter pandemin? Hur påverkas presidentvalet i november?

Mycket ställs på sin spets. Kommer de lågavlönade, diskriminerade och missgynnade att acceptera att allt återgår till det gamla? Eller kommer landet rentav att rasa samman och delas upp i två eller flera nationsstater?

Donald Trump är en katastrof för USA, självklart. Än värre är hans svärson Jared Kushner, skriver George Packer vidare. Kushner har med sin businesskojargong klampat rakt in i den dödliga coronaviruskrisen för att försöka skyla över sin svärfars massiva misslyckanden. Därmed har vetenskapliga experter marginaliserats och ersatts av ”inställsamma lismare”, som utgör ett dödligt hot mot folkhälsan i USA.

Packer avslutar sin tänkvärda text med en förhoppning:

”Vi kan lära av denna kusliga tid att dumhet och orättvisor är dödliga och att i en demokrati innebär medborgarskap ett ansvar, att alternativet till solidaritet är döden.”

BLIR ALI UNDERSKÖTERSKA ELLER UTVISAS HAN?

Ali Zardadi tar studenten i juni och är då färdigutbildad undersköterska. Men han har bara tillfälligt uppehållstillstånd. Han han inte fått fast jobb ett halvt år efter studenten blir han utvisad. Fotomontage ETC.

”I juni tar jag studenten. Då blir jag utbildad undersköterska och förhoppningsvis en framtida universitetsstudent. Men det är inte säkert att jag kommer att få jobba inom vården nästa år, och inte heller att jag kommer att få plugga på universitet. Det är vad dagens lagstiftning om kraven för permanenta uppehållstillstånd för gymnasielever innebär för oss som nu tar studenten.”

Så skriver Ali Zardadi i en debattartikel i Dagens ETC. Ali kom till Sverige som ensamkommande 2015. För att han ska få stanna i Sverige krävs att han har ett fast jobb som undersköterska senast i december, eller sex månader efter det att han tagit studenten.

Han är bedrövad och fortsätter:

”Som dagens lagstiftning ser ut idag kommer jag, ”en utbildad undersköterska som drömt om att blir en nyttig människa för samhället”, att behöva lämna Sverige. Jag är en individ som ofta glöms bort bakom siffran. Om dagens lagstiftning inte ändras kommer fler ungdomar som efter bara fyra – fem år i Sverige tagit examen och är undersköterskor, byggjobbare, fordonsmekaniker, barnskötare med mer att utvisas från Sverige, liksom blivande läkare, jurister och sjuksköterskor.

Det är hög tid att åtgärda lagstiftningen. Både för vår och samhällets skull.”

Ali Zardadi har varit i Sverige sedan 2016. 2017 gav han ut boken ”Ängeln och Sparven”. Han är en av många tusen ensamkommande asylsökande, de flesta från Afghanistan, som befinner sig i en extremt pressad situation.

Raul Wallenberg Academy tilldelade honom 2018 utmärkelsen Ungt Kurage. Efter många års intensiva studier och yrkesutbildning riskerar han och många av de andra att utvisas, till följd av stelbenta och orimliga regler.

Coronakrisen innebär för Ali Zaradi och för andra i hans situation en oförutsägbar arbetsmarknad under omständigheter som han inte kan råda över. Samtidigt finns det ju ett långsiktigt stort behov av undersköterskor i vårdens Sverige, också i de tider post Corona som vi i dag knappast vågar drömma om.

I en debattartikel i Aftonbladet (29/4) skrev Maria Malmer Stenergard, migrationspolitisk talesperson (M), att ”Det enda rimliga är att utvisa ungdomarna” under rubriken ”Därför säger vi nej till gymnasieamnestin”.

Hur gick det till att Sverige blev ett så osolidariskt land. Den grupp ensamkommande som Ali tillhör borde tvärtemot vårdas generöst. De kan tillföra mycket både i Sverige och i sitt gamla hemland – om de en dag i framtiden väljer att återvända till ett fredligare Afghanistan.

Sverige har dessutom en skuld till Afghanistan och afghanerna. Sverige har för mångmiljardbelopp under många år deltagit i USA:s krig i Afghanistan också i offensiva så kallade ”fredsframtvingande aktioner”.

Det har i realiteten bidragit till än mer krigsförstörelse och död. Att behandla de ensamkommande afghanerna i Sverige inkännande vore ett sätt att något lite börja återbetala på den skulden.

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

Julian Assange – USA:s ”nationella fiende”

Teckning från domstolen. T V Julian Assange, nu 48 år. Foto: Reuters.

Trumpadministrationen utmålar Julian Assange som ”en fiende till USA som måste plockas ner”, skriver brittiska The Guardian på måndagen, den första rättegångsdagen, som behandlar USA:s krav på att få visselblåsaren utlämnad dit som spionmisstänkt.

Assanges advokater tänker kalla in ett vittne från en spansk säkerhetsfirma. Vittnet hävdar att Assange övervakades för USA under den långa tid han tillbringade på Ecuadors ambassad i London och att samtal uppfattats om amerikanska planer att kidnappa eller förgifta Julian Assange.

Om Assange utlämnas till en rättegång i USA kommer Wikileaksgrundarens liv att vara i fara sa juristen Edward Fitzgerald QC i Woolwich crown court i sydöstra London.

Assange, som nu är 48 år, krävs utlämnad till USA för att möta åtal på 18 punkter. De relaterar till publiceringen för ett decennium sedan av hundratusentals dokument, där många berör USA:s aktiviteter i Afghanistan och Irak. Han kan dömas till 175 år i fängelse om han befinns skyldig. Han anklagas också för att ha samarbetat med Chelsea Manning för att läcka hemliga dokument.

Prof Michael Kopelman, kriminalteknisk expert och vittne för försvarssidan, har uttalat sig: ”Jag är så övertygad som en psykiatriker kan bli att Assange kommer att med alla medel försöka ta sitt liv om hotet om utvisning till USA blir överhängande.”

Assanges huvudjurist Fitzgerald påminde om att Julian Assange avslöjat amerikanska krigsförbrytelser, som videon där amerikanska soldater slaktar civila från en helikopter och tortyren av fångar i ett irakiskt fängelse.

Den sortens avslöjanden placerade honom i kikarsiktet för Trumpadministrationens aggressiva ”America First-ideologi.

Från europeisk sida får Julian Assange stöd.  Europarådet, The International and European Federations of Journalists (IFJ and EFJ) kräver frigivning och att Assange inte utlämnas. Reportrar utan gränser har skrivit ett utlåtande:

De dokument som Assange publicerade avslöjade bl a tortyr, kidnappning och försvinnande. ”Offentliggörandet av dokumenten var uppenbart av stort allmänt intresse och inte handlingar som kan beskrivas som spioneri. Julian Assange journalistiska bidrag kan inte förnekas..”

Demonstrators outside Woolwich crown court. Photograph: Yui Mok/PA

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

USA:s nya utplacerade kärnvapen sänker tröskeln för kärnvapenkrig

För kort tid sedan placerade USA ut rader av ”mindre” kärnvapen på en lång rad ubåtar. Svenska läkare mot kärnvapen slår larm. USA kallar de nya kärnvapnen för ”mindre och mer överlevnadsbara”. I själva verket är de ungefär lika stor som de första atombomberna som föll över Japan.

Det handlar om kärnvapen  i ungefär samma storlek som bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Dessa släckte 140 000 människoliv i de båda japanska städerna och människor lider än idag av dess konsekvenser.

– Kärnvapen är skapta för att massmörda civila och det finns inget som heter ”mer överlevnadsbara kärnvapen”. Oavsett om tanken är att det handlar om avskräckning så är det civila som drabbas vid en kärnvapenattack och konsekvenserna är katastrofala. Det finns ingen möjlighet för oss läkare och sjukhuspersonal att hantera en sådan katastrof, säger Åsa Lindström, akutläkare och ordförande för Svenska Läkare mot Kärnvapen.

De nya mer ”användbara” kärnvapen är en del av USA:s Nuclear Posture Review från 2018 och ingår i strategin ”escalate-to-deescalate” som är en reaktion på Rysslands kärnvapenutveckling. Det är en livsfarlig strategi som förr eller senare kommer att intensifieras ytterligare och det är vi civila som kommer att drabbas.

Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska Läkare mot Kärnvapen och medlem i ICAN:s styrgrupp, är upprörd:

–  Att tillverka mindre kärnvapen innebär att tröskeln sänks för att använda kärnvapen, det är en mycket hotfull situation. Vi vet att risken för att kärnvapen kommer att användas blir större desto fler kärnvapen som finns och desto mer hotfull situationen är. Enda sättet för att minska risken är att nedrusta.

Läkare mot kärnvapen uppmanar den svenska regeringen att snarast skriva på förbudet mot kärnvapen, för att sätta press på kärnvapenmakterna. Det måste ske nu, innan den fas som leder till kraftig kärnvapenupprustning hunnit eskalera.

Dödens motorväg mellan Irak och Kuwait där tiotusentals slaktades

De förkolnade resterna av en irakisk soldat som försökt krypa upp bakom instrumentbrädan i sin bil.  Kenneth Jarecke.

Natten mellan 26 och 27 februari 1991 inträffade en av historiens mest brutala massakrer på Highway 80, 32 km väster om Kuwait City. Tusentals irakiska soldater och civila lämnade Kuwait och var på väg mot Bagdad.

En dag tidigare hade Iraks utrikesminister på radio tillkännagjort att Irak accepterade Sovjets förslag till vapenvila och att han beordrat alla irakiska trupper att lämna Irak för att uppfylla FN-resolutionen 660.

 Foto: o.canada.com

USA:s president Bush vägrade tro på beskedet och tillkännagav att de irakiska trupperna fortsätter att strida, att det inte fanns några bevis på att de skulle dra sig tillbaka och att USA tänkte fortsätta kriget.

Den nämnda natten flydde tusentals irakiska soldater och civila från Kuwait mot Bagdad. Bush gav order att den flyende armén skulle slaktas. Stridsflygplan förstörde fordonen i början och slutet av konvojen så att ingen kunde fly. Våg efter våg av flygplan attackerade därefter den obeväpnade konvojen.

När slakten var över hade flera tusen fordon förstörts. Brända och massakrerade kroppar låg i mängder vid och kring motorvägen. Tiotusentals irakiska soldater och ett okänt antal flyende civila slutade sina liv där på vad som kommit att kallas Highway of Death, Dödens motorväg.

Bilderna, tagna både från luften och marken, har blivit bland de mest kända från Gulfkriget.

Utbränd lastbil på Highway of Death, omgiven av döda kroppar. Foto: Kenneth Jarecke.

USA:s överbefälhavare Norman Schwarzkopf uttalade sig om det som skett 1995 och sa då bland annat att han hade gett sina trupper order om att förstöra all irakisk militärutrustning. Han fortsatte:

”De som omkom var inga oskyldiga typer utan olika gäng av våldtäktsmän, mördare och banditer, som hade våldtagit och plundrat i Kuwait City.”

Den australienska journalisten och dokumentärfilmaren John Pilger gav en annan bild:

TV-team som rest med de allierade trupperna kom av den tillfällighet till platsen för massakern kort efter det inträffade. När deras första bilder visades på amerikansk TV hävdade Vita huset att det rörde sig om ”våldtäktsmän, torterare och plundrare”:

”Men för mig var det tydligt att konvojen innehöll mängder av civila fordon, bilar och motorcyklar. De som hade kört dem var från Kuwait flyende gästarbetare, palestinier, sudaneser, egyptier och andra.”

I en dramatisk rapport för BBC beskrev Stephen Sackur för sina lyssnare massakern på så vis att han skilde vanliga irakier från de som Saddam Hussein sänt ut. Han framställde dem som vanliga människor på flykt.

En annan BBC-reporter, Kate Adie, visar i sin TV-rapport döda kroppar i öknen tillsammans med deras tillhörigheter, dockor för barn, hårtorkar och konsumentvaror mellan de sönderbrända bilvraken.

 Colin Powell, som senare skulle bli USA:s utrikesminister, skrev i sin självbiografi att TV-bilderna från Dödens motorväg ”fick det att se ut som vi masslaktade människor för slaktens egen skull.

Foto: www.informationclearinghouse.info

Medalj till Rogers som sköt ner iranskt plan. 290 dog, varav 66 barn

William Rogers fick en fin utmärkelse, Legion of Merit, för att ha skjutit ner det iranska trafikflygplanet med 290 döda som följd, varav 66 barn. USA beklagade inte.

Iranskt luftvärn sköt av misstag ner ett ukrainskt passagerarplan den 8 januari, i tron att det var en missil från USA. Trump hade fem dagar tidigare beordrat mordet på den iranske generalen och diplomaten Qasem Soleimani. Iranierna slog tillbaka, men återhållsamt, för att inte förvärra konflikten med USA med ytterligare vedergällning från Vita huset.

I Sydöstran påminner Ulf Bjerén i ett debattinlägg om att det inte var första gången ett passagerarplan sköts ner över Iran.

Den 3 juli 1988 sköt den amerikanska flottans robotkryssare USS Vincennes, när det olagligt befann sig i Hormuzsundet, ner det iranska trafikflygplanet Iran Airflight 655 i iranskt luftrum. Flygplanet var på väg från Teheran till Dubai.

Alla 290 ombord, däribland 66 barn, dog. USA gav ingen formell ursäkt till Iran. 

Åtta år senare, 1996 erkände USA nedskjutningen i Internationella domstolen i Haag. USA tog inte på sig något juridiskt ansvar, men betalade ut ersättning till offrens anhöriga.

Vicepresident den gången var George H W Bush. Ulf Bjerén påminner om hans kommentar:

”Jag kommer aldrig att be om ursäkt för USA, oavsett hur fakta ser ut. Jag är ingen apologize-for-America kind of guy.”

Befälhavaren William Rogers på US Vincennes sköt ner trafikflygplanet. Han erhöll senare en fin utmärkelse – Legion of Merit. Veterans Today har krävt att han ska lämna tillbaka medaljen.

FöRtroendeskapande i stället för missiler!

Övning vid Livgardet. Foto: Magnus Hallgren/DN.

Folk och Försvars årliga konferenser i Sälen i januari brukar vara en spelplats för spektakulär utspel i militära frågor. Ofta handlar det bud på hur mycket mer pengar försvaret bör få, nästan aldrig om vilket slags förvar Sverige bör ha.

Aldrig, aldrig sägs i Sälen något insiktsfullt om att bygga fred med fredliga medel, det som borde vara centralt för ett litet länge alliansfritt land som Sverige.

DN redovisade på söndagen en opinionsundersökning beställd av Ispos. Den visar att 51 procent har litet förtroende för Sveriges militära förmåga.

Frågan som DN/Ispos ställt lyder: ”Har du litet eller stort förtroende för försvarets förmåga att försvara Sveriges gränser mot intrång och kränkningar av främmande makt?”

Om Sverige skulle bli indraget i krig, kommer det då att handla om en främmande makt (Ryssland förstås …) som gör intrång och går över gränserna till Sverige? Jag tvivla på det.

Krig på 2020-talet ser inte ut som för hundra år sedan. Den största risken för Sverige är, menar jag, att Östersjön förvandlas till en konfrontationszon mellan Öst och Väst. Inte blir det bättre om Sverige köper missiler för miljarder och placerar ut på Gotland och Öland.

Frågan som DN borde ha ställt lyder snarare: Vad kan Sverige och den svenska militära organisationen göra för att minska risken för att Sverige blir arena för ett kommande krig?

Då handlar det inte om amerikanska missiler på Gotland, inte om att göra som Trump vill (militärbudget på två% av BNP, mer dyra köp av amerikanska vapen), inte om att gå med i Nato.

Förtroendeskapade åtgärder borde formuleras. Kontaktytor med Ryssland borde skapas. Bjud in ryska ledare till Sverige, också Vladimir Putin själv. Skapa utrymme för dialog, minska tänkbara scenarier för konfrontation.

Jag är övertygad om att den sortens satsningar, liksom ökat fokus på hur cyberkrig kan bemötas, skulle öka svenskarnas förtroende för det svenska försvaret av landet.

DN/Ipsos redovisar också svenskarnas (o-)intresse för att Sverige ska gå med i Nato. De som säger nej eller är osäkra uppgår till 70 procent. Jasägarna uppgår till 30 procent, en minskning på fem år med fem procentenheter.

Fotnot: 30% vill att Sverige ska gå med i Nato, 38 % är emot, 32 % är osäkra. Antalet osäkra har på fem år ökat från 20% till 32%.

Källa DN/Ipsos

Vettvillingen Trump skryter och hotar

Trump talade på onsdagseftermiddagen svenskt tid till den amerikanska nationen efter Irans ”begränsade” attacker mot amerikanska baser i Irak, det som skulle markera vedergällning. ”No american lifes” hade (dessbättre) krävts vid attacken och skadorna på baserna var begränsade. Därför behövde Trump inte vifta med nya missiler eller angripa Irans Världskulturarv som han utlovat. Häromdagen när Iraks parlament krävde att USA:s militär skulle lämna Irak hotade han dessutom med att Irak då skulle få betala alla ”dyra USA-anläggningar” i landet. Denne neandertalare har bara två lägen, hot eller smicker, tycks det mig.

Vi som undrade vad Trump skulle säga fick vänta 30 minuter efter utsatt tid. Sedan talade han knapp tio minuter och fyrade av hot efter hot inbäddat i skryt om USA:s överlägsna militära förmåga och nedlåtande kommentarer om Irans ondska. Plus hot om nya fruktansvärda sanktioner mot det redan så plågade iranska folket.

Det var med andra ord riktigt obehagligt att höra denne amerikanske vettvilling till president spela statsmannamässig, gissningsvis för att avfärda TV-tittarnas tankar på den väntande riksrättsprocessen mot honom. ”Det verkar som om Iran böjer sig, vi har besegrat dem”, lät det som och jag kände djupt obehag över att den där typen är världens mäktigaste man och kan göra nästan vad han vill med andra människor och stater. Bakom honom stod hans stab, alla män förstås, de flesta militärer, alla med mycket glitter på sina uniformer, alla ultrakonservativa jasägare.

Två steg åt höger stod vicepresidenten Mike Pence och ytterligare två steg bort Trumps utrikesminister, Mike Pompeo, den jasägare som aldrig säger mot Trump och därför har kunnat stanna på sin post längre än många andra.

I sitt tal krävde Trump att Nato skulle bli mera inblandat i USA:s offensiver i Mellanöstern. Ska dansk och norsk militär skickas till de amerikanska baserna nu? Och hur kan det komma sig att det fortfarande finns 70 svenska soldater på en amerikansk bas strax norr om Bagdad.

Hur skulle Sverige reagerat på en sådan propå som Natoland? Skulle svenska soldater under Trumps befäl kunnat tvingas delta i en attack mot Iran? Bara tanken väcker djupaste avsmak.

Svenska mediers reaktioner på Trumps utspel är i många avseenden underdåniga. Jag har inte i någon av SVT eller SR hör kommentarer till att mordet på den israeliske generalen strider mot både Natos och FN:s stadgor, att Trump som ansvarig utan tvivel är krigsförbrytare och borde bemötas som en sådan.