Etikettarkiv: Robert Olofsson

”Evigt ung” musikteater om att Leva livet in i det sista

 På bilden ur ”Evigt ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen: : Evamaria Björk, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Caroline Leander, Cecilia Borssén, Tobias Borvin.
Foto: Emmalisa Pauly.

Året är 2050. Spelplatsen just densamma som vi sitter i, vi de 49 coronasäkra premiärbesökarna som på lördagskvällen såg Adde Malmbergs uppsättning av den schweizisk-svenske dramatikern Erik Gedeons ”Evig ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

Världen har förändrats sedan 2020. Klimatkrisen har fått Öresund att stiga någon meter. Och vad har hänt efter covid-19-krisen?

De frågorna tangeras inte i ”Evigt ung”, trots att stadsteatern 2050 inte längre är en teater utan ett nergånget äldreboende för före detta teaterarbetare. Synd bara att Malmberg inte vågat sig på några inslag av vass science fiction, som kunde gett föreställningen nya dimensioner. Särskilt som miljön ju är ett äldreboende och tonen på scenen är slängigt frispråkig.

Nu blir iscensättningen något annat, en reflexion över åldrandet, både vemodig och uppsluppen. Musiken är den röda tråden, det här är framförallt musikteater, med lätt tråcklad handling mellan musiknumren. Sensmoralen är tydlig, livet kan levas och lekas in i det sista och döden kan gott få vara som i en Shakespearepjäs, där alla medverkande ligger döda i en hög på golvet för att strax resa sig och ta emot applåder.

Ensemblen består av sex ”åldringar” (i pjäsen kring de nittio), tre kvinnor och lika många män, och så en skötare, Syster Andreas (Robert Olofsson). Han samlar gänget och tar hall elujaton med ”Ovan där”. Men de boende tar över, det vill ha mindre Jesus och mera rock’n roll. Publiken är med på noterna och klappar takten. Strax tar Jörgen Düberg vid och sjunger smäktande klassiska Buena Sera och i refrängen ”and kiss me goodnight” hoppar Cecilia Borssén fram med en glänsande saxofon och tar i för fullt. Det är lätt att sympatisera med deras musikaliska uppror.

I pjäsen spelar de båda nämnda rollerna Jörgen och Cecilia och är alltså (nästan) sig själva, fast om trettio år. Cecilia är därtill en riktig teaterapa som till publikens förtjusning gör ständiga applådlockande utspel och håvar hem över måttan.

The show must go on. En gång skådis alltid skådis.

I uppsättningen fäster jag mig särskilt vid de medverkandes kroppsspråk. Ena stunden är de haltande gamlingar och kan knappt få fötterna över tröskeln för att i nästa ögonblick låta sig som Tobias (Borvin) kastas handlöst ner i orkesterdiket. Den fysiska yttre personen och den inre personligheten samexisterar. Det hela påminner ofta om en gammal stumfilm.

Nils (Dernevik) släpar på sitt dåliga ben och kan knappt stå upprätt bara för att med sitt andra jag förvandlas till en ekvilibristisk dansare, elegant och härligt.

Föreställningen är uppbygd av musiknummer och sketcher/roliga historier. Evamaria (Björk) berättar med inlevelsefulla överdrifter hur hon som ung bodde månadsvis i en hög tall för att stoppa ett motorvägsbygge. I en annan scen får hon sin protesfot avsparkad av misstag.

Caroline (Leander) sitter nästan genom hela föreställningen och spelar på sin flygel, med stort artisteri. Ibland låter flygeln som ett självspelande piano.

Yvonne Ericssons scenografi arbetar nästan bara med förscenen, klokt nog för att inte komplicera de ”äldres” rörelser. I programmet berättar hon att nästan all rekvista är återanvända föremål ur teaterns gömmor, också kläderna.

 En hel del teaterreferenser finns i ”Evigt ung”. En guldfiskskål blinkar till Hamlets dödskalle från varamonologen, fört att ta ett exempel. Bilden: Caroline Leander och Tobias Borvin.Foto: Emmalisa Pauly.

Omtumlande Woyzeck i speglarnas labyrinter

Woyzeck är ett samarbete med Malmö Dockteater och föreställningen framförs i två skilda versioner i Helsingborg respektive Malmö. Samma manus, samma ensemble men helt olika föreställningar!

Woyzeck på Helsingborgs stadsteaters lilla scen är ett omtumlande teateräventyr.  Föreställningen gnistrar av idéer, det är bara för oss i publiken att ta för oss. Scenografi och kostymer är silverskimrande, som av stanniol. Scenen är en vridbar plattform, utformad som en kvartscirkel, ofta i långsamt roterande rörelse. Den är klädd med mörka speglar.

Varje person speglas tre gånger. Men också golvet speglar. Med alla fyra medverkande på scenen ser jag sammanlagt 24 spegelbilder plus fyra skådespelare. Till det kommer att var och en av de medverkande också arbetar med porträttlika dockor, exakta avgjutningar av deras egna ansikten. Och inte nog med det, publikens spegelbild finns också där.

Det som skulle kunna ha varit ett stycke intim teater om 1800-talssoldaten Woyzeck som utspisas med enbart ärtor, växer till ett myller av reflexioner, både visuella och språkliga.

Vem är Woyzeck? Han kallas till anställningsintervju på det stora företaget. Han, förresten, kanske är han en hon eller tvärtom. Och för övrigt är det ingen som har rollen som Woyzeck, vars repliker skiftar mellan de medverkande.

Det jag ser är ett visuellt och virtuellt myller på scenen i en mycket fysisk iscensättning. Också det jag hör, språk och dialoger, är uppbrutet i nya speglingar, mellan det meningsfulla och sanna tilltalet och alla kaskader av floskler och ordmoln som sveper in vår tid i dimridåer av lögner och nyspråk, bortförklaringar, fake news och maktutövning via twitter.

Därmed blir regissören Erik Holmströms uppsättning inte bara medryckande och uttrycksrik konstnärlig teater utan också en reflektion över vårt 2019, med ”en tidsanda eller samhällsstruktur där allt är i rörelse, där allt är utbytbart och lyder under pengarnas logik”, där ”kapitalismen har drivit på utvecklingen i en rasande fart och gjort fler och fler av livets delar till varor och tjänster på marknad” (citerat ur en intervju med Holmström i programmet).

Erik Holmström är konstnärlig ledare för Malmö dockteater och dockorna (som också är de robotar som en dag nog tar över) fyller en viktig funktion i föreställningen. Han svarar också för scenografi, kostymer och ljuddesign.

I föreställningen medverkar Cecilia Borssén, Emma Mehonic, Robert Olofsson och Gustav Berg. Deras roller går in i och ut ur varandra. Utspelet rymmer både frenesi och vilopauser, allvar, lekfullhet och humor. Vad är det vi ser, en film, ett dataspel eller rentav en teaterpjäs? Kanske en repetition av en föreställning …

Klassikern Woyzeck skrevs 1837 av den unge dramatikern, filosofen och revolutionären George Büchner. Han fullbordade aldrig pjäsen, som till sitt ursprung är ett fragment, som bearbetats av skilda tiders dramaturger och regissörer. Erik Holmströms version är förstås ”fritt efter Büchner”, mycket fritt efter, en uppsättning som med en tå i 1800-talet till slut dunsar rakt ner i vår förvirrade tid.