Coronaviruset hot mot USA:s nationella säkerhet: ”Ett USA i öppet förfall”

After a possible coronavirus exposure, the entire Joint Chiefs of Staff, including General Mark Milley, the principal military adviser to the President, has gone into isolation.Photograph by Drew Angerer / Getty.

Vita Huset har blivit ett epicenter för spridningen av covid-19, skriver Robin Wright i The New Yorker. Särskilt illa har de högsta militära ledarna drabbats. På tisdagen meddelade Pentagon att hela den högsta militära ledningen, de så kallade Joint Chiefs of Staff, har försatts i karantän i två veckor. I Joint Chiefs of Staff ingår de högsta cheferna från armén, flottan, flyget, kustbevakningen och andra militära grenar.

Dessa höga militärer ansvarar för och kontrollerar världens mäktigaste militärapparat. De är de som leder krig, beordrar bombningar och verkställer speciella operationer av olika slag. De utgör också den mest kompetenta och omdömesgilla delen av den amerikanska administrationen just nu, skriva Wright.

Dessa militära höjdare isolerades sedan kustgardets vice kommendant amiral Charles Ray testades positiv för covid-19. Därefter följde man reglerna – till skillnad från andra i Washingtons politiska etablissemang.

Rays smitta har inte kunnat spåras men han besökte Vita huset för en ceremoni en dag före Trumps nominering av Amy Coney Barrett till Högsta Domstolen, ett evenemang som tycks ha fungerad som ett superspridar-tillfälle.

Ray besökte också ett möte i Pentagons bunkerlika centrum kallat The Tank, där de mest mänskliga säkerhetsfrågorna diskuteras och de mest långtgående och viktiga besluten fattas.

I mötet i The Tank deltog också marinkårens biträdande chef, General Gary Thomas, som blev den andra fyrstjärniga generalen som rapporterats smittad denna veckan.

Men inte bara höga chefer har smittats. På onsdagsmorgonen rapporterades att 70 000 militärer eller militärt anställda smittats.

Fyrtio procent av USA:s 231 militärbaser övcerhela världen har i dag resebegränsningar till följd av rapporterad Covid-19-smitta, Eftersom den smittade presidenten också är överbefälhavare är USA:s har coronaviruset nu blivit ett direkt hot mot den försvagade amerikanska militära apparaten. Och omvärlden vet det, skriver Robin Wright.

”Presidentens oförmåga att hantera covid-19-pandemin effektivt och hans misslyckande då det gäller att reducera dess ekonomiska följder har i stora delar av världen skapat bilden av ett USA i djup kris eller öppet förfall”, säger till Wright Michèle Flournoy, under Obamas presidentskap statssekreterare i det amerikanska försvarsdepartementet. ”Med tanke på det stundande valet innebär det att USA nu lever i en period av extrem osäkerhet.”

Svindlande och skumma affärer med Dunkers miljoner

Helsingbogrsföretaget Sparkistan köpte 2017 en holländskt detaljhandelskedja, Kijkshop. Köpet var inte särskilt smart. Tre månader senare gick högriskbolaget Kijkshop i konkurs, med skulder på 165 miljoner.

Dunkerstiftelsernas  mångårige vd Claes Lindqvist fick sparken våren 2019 då man upptäckte att han hade gjort placeringar av Dunkerpengar utanför ramarna. Det handlade om investeringar i aktier där Lindqvist  hade personliga kopplingar till två bolag, där han själv ägde aktier och var styrelseledamot, skrev HD för ett drygt år sedan. Lindqvist har tidigare bland annat varit vd för börsbolaget Höganäs och för Öresundskraft. 

Dunkerstiftelserna förlorade nästan 85 miljoner på de här ”affärerna”.

Bakgrunden är följande, enligt en färsk artikel i HD. Under september 2017 bildades ett svensk aktiebolag med det trygga namnet Sparkistan, ett Helsingborgsföretag som samtidigt köpte en holländsk detaljhandelskedja Kijkshop.

Köpet var inte särskilt smart. Tre månader senare gick högriskbolaget Kijkshop i konkurs, med skulder på 165 miljoner.

Konkursförvaltaren  Peter Thörnwall riktar kraftig kritik mot styrelsen i Sparkistan, som orsakat arvingarna till tre skånska finansmän och entreprenörer förluster på 400 miljoner kronor.

En kontrollbalansräkning har inte upprättats i tid, vilket kan vara ett brott mot aktiebolagslagen och göra styrelsemedlemmarna skadeståndsskyldiga, skrev sajten Realtid den 30/9.  Thörnwall konstaterar vidare att det bara finns ett fåtal styrelseprotokoll, och att samtliga frågor av styrelsekaraktär uppges ha behandlats via telefonmöten.

Dunkerstiftelserna, är näst hårdast drabbade efter den så kallade LMK-Gruppen med 134 miljoner i fordringar, skrev Realtid den 24/9. De förvaltar arvet efter Henry Dunker som grundade Helsingborgs och Trelleborgs gummifabriker,

De senaste tio åren har stiftelserna delat ut cirka 750 miljoner kronor som enligt statuterna ska gå till släktingar till Henry Dunker, Helsingborgs stad och ett sjukhem i staden. Hur medlen används av Helsingborgs stad beslutas av kommunfullmäktige.

Krister Azelius, Claes Lindqvists advokat, menar att Dunkersstiftelsernas styrelse godkänt Lindqvists agerande ”rakt igenom”, vilket förnekas av stiftelsernas  ordföranden Ragnar Lindqvist.

– Vi visste inte om att han hade investerat i Sparkistan.

Claes Lindqvist som då var Dunkersstiftelsernas vd placerade mångmiljonbelopp i ett konkursmässigt högrisk företag där han själv var styrelseordförande och till synes bakom ryggen på styrelsen.

Om den beskrivningen är korrekt, vilket allt tyder på, handlar det om svindlande affärer med Dunkersstiftelsernas miljoner. Alla kort måste på bordet och den eller de ansvariga måste ta konsekvenserna fullt ut.

Det handlar inte enbart om Dunkers många miljoner, skrev Realtid, utan om tre försnillade arv:

”Förvaltarna till arven efter tre av Skånes främsta industrialister och entreprenörer, Henry Dunker, Mikael Karlsson och Sten K Johnson, har förlorat över 400 miljoner kronor i ett nederländskt högriskbolag som gått i konkurs.”

Fotnot: Jag har behandlat ämnet i en tidigare blogg:

Dunkerstiftelserna har skapats från arvet efter Henry Dunker, ägare av Trelleborg AB. Utanför Stadsteatern i Helsingborg finns en byst av Henry Dunker.Foto: JSDO 1980.

Dror Feiler förvägras besöka sin sjuka mamma i Israel

Dror Feiler’s mamma Penina. Credit: Courtesy of the Feiler family.

Konstnären och musikern Dror Feiler, född i Tel Aviv 1951 men bosatt i Stockholm sedan 1973, avsade sig sitt israeliska medborgarskap efter att ha gift sig med svenska  konstnären Gunilla Sköld Feiler, något som då var ett villkor för hans svenska medborgarskap.

Sedan Dror Feiler deltagit i Ship to Gazas protester mot den israeliska blockaden av Gazaremsan fick han ett 15-årigt inreseförbud i Israel 2010.

Sedan många år har han velat besöka sin i dag 97-åriga och sjuka mamma Penina, bosatt i Israel i Yad Hanna. Sist de sågs var 2013, då hon besökte Sverige.

Men det går inte. Israeliska inrikesminsteriet har förvägrat honom inresetillstånd men sagt att han mot en deposition av 100 000 shekels (motsvarande 285 000 kronor) kan få besöka henne under två veckor, skriver den israeliska tidningen Haaretz.

Feiler accepterar inte villkoren. I november 2018 begärda han därför att han som jude skulle få återimmigrera til Israel för att kunna leva nära sin mamma i Israel. Svensk lag har förändrats under åren och Dror Feiler kan i dag ha dubbelt medborgarskap.

Trots återkommande förfrågningar har de israeliska myndigheterna inte besvarat hans begäran att få bli israelisk medborgare och inte heller reagerat på frågan varför hans begäran inte behandlats under så lång tid.

Dror Feiler. .Credit: Courtesy of the Feiler family

En daggmask, ”den undre bonden”, till Ängelholm?

Konstnären Bertil Englert med sin skulptur Daggmasken som Kultursällskapet i Ängelholm hoppas kunna köpa för att placera ut i staden? Bild: Niklas Gustavsson/HD.

Får Ängelholm en stor skulptur av en liten varelse, Bertil Englerts fyra meter höga ”Hyllning till daggmasken”?

Bakom tanken att köpa in Englers daggmask ligger Kultursällskapet i staden, som i samband med Ängelholms 500-årsjubileum skänkte en skulptur av Ulla och Gustav Kraitz till kommunen och nu vill går vidare för att smycka Ängelholm med offentlig konst.

Till Helsingborgs Dagblad säger föreningens ordförande Else Ekblom att det finns flera orsaker till förslaget. En är att Bertil Englert, bosatt i kommunen vid Västersjöns norra strand inte är representerad i staden. En annan är att just en daggmask skulle känna sin som hemma i Ängelholm.

– Hans daggmask skulle göra sig här. Ängelholm har alltid varit beroende av det omgivande jordbrukslandskapet och daggmaskens gärning under jorden, det är en riktig bonnastad.

Daggmasksskulpturen gjordes för tjugo år sedan, inspirerad särskilt av en dikt av Harry Martinson:

Daggmasken 

Vem vördar daggmasken, / odlaren djupt under gräsen i jordens mull. / Han håller jorden i förvandling. / Han arbetar helt fylld av mull, / stum av mull och blind. / Han är den undre, den nedre bonden / där åkrar klädas till skörd. / Vem vördar honom, / den djupe, den lugne odlaren, / den evige grå lille bonden / i jordens mull.

Daggmasken är en landlevande ringmask och ett av våra viktigaste djur och en ovärderlig medhjälpare i våra odlingar. Mellan ett halvt och två ton daggmaskar per hektar finns det i vanlig åkerjord, men daggmasken finns i de flesta miljöer. Av världens 2000 daggmaskarter lever 15 i Sverige, läser jag på Förbundet Organisk Biologisk Odlings webbsida

Daggmasken har en enorm betydelse för jordens fruktbarhet och struktur. Den sönderdelar och blandar växtrester med mineraljord. Den transporterar den ”förädlade” jorden till markytan. Den frigör växtnäringsämnen. Den luckrar jorden och kittar med sitt slem ihop jordpartiklarna till aggregat och den utsöndrar växtstimulerande ämnen.

Bertil Englert har haft både små daggmaskar och väldiga valar som återkommande motiv i många verk. Han beundrar särskilt daggmasken och säger till HD:

– Det är fina och vackra djur, det syns att de har jazzen i blodet. De är också världens bästa jordförbättrare. Aristoteles kallade dem jordens inälvor och Cleopatra ska ha heligförklarat dem. Jag har själv haft kompost i många år och har sett nyttan de gör.

Han har också ett eget förslag på placering av skulpturen.

– Vid den lilla parken vid Vita räck, där det finns vatten, träd och buskar. I den miljön skulle den passa bra.

Fotnot: Eftersom Bertil Englert sedan många år är en kär vän är det här ingen opartisk text, vilket bör nämnas.

”Evigt ung” musikteater om att Leva livet in i det sista

 På bilden ur ”Evigt ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen: : Evamaria Björk, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Caroline Leander, Cecilia Borssén, Tobias Borvin.
Foto: Emmalisa Pauly.

Året är 2050. Spelplatsen just densamma som vi sitter i, vi de 49 coronasäkra premiärbesökarna som på lördagskvällen såg Adde Malmbergs uppsättning av den schweizisk-svenske dramatikern Erik Gedeons ”Evig ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

Världen har förändrats sedan 2020. Klimatkrisen har fått Öresund att stiga någon meter. Och vad har hänt efter covid-19-krisen?

De frågorna tangeras inte i ”Evigt ung”, trots att stadsteatern 2050 inte längre är en teater utan ett nergånget äldreboende för före detta teaterarbetare. Synd bara att Malmberg inte vågat sig på några inslag av vass science fiction, som kunde gett föreställningen nya dimensioner. Särskilt som miljön ju är ett äldreboende och tonen på scenen är slängigt frispråkig.

Nu blir iscensättningen något annat, en reflexion över åldrandet, både vemodig och uppsluppen. Musiken är den röda tråden, det här är framförallt musikteater, med lätt tråcklad handling mellan musiknumren. Sensmoralen är tydlig, livet kan levas och lekas in i det sista och döden kan gott få vara som i en Shakespearepjäs, där alla medverkande ligger döda i en hög på golvet för att strax resa sig och ta emot applåder.

Ensemblen består av sex ”åldringar” (i pjäsen kring de nittio), tre kvinnor och lika många män, och så en skötare, Syster Andreas (Robert Olofsson). Han samlar gänget och tar hall elujaton med ”Ovan där”. Men de boende tar över, det vill ha mindre Jesus och mera rock’n roll. Publiken är med på noterna och klappar takten. Strax tar Jörgen Düberg vid och sjunger smäktande klassiska Buena Sera och i refrängen ”and kiss me goodnight” hoppar Cecilia Borssén fram med en glänsande saxofon och tar i för fullt. Det är lätt att sympatisera med deras musikaliska uppror.

I pjäsen spelar de båda nämnda rollerna Jörgen och Cecilia och är alltså (nästan) sig själva, fast om trettio år. Cecilia är därtill en riktig teaterapa som till publikens förtjusning gör ständiga applådlockande utspel och håvar hem över måttan.

The show must go on. En gång skådis alltid skådis.

I uppsättningen fäster jag mig särskilt vid de medverkandes kroppsspråk. Ena stunden är de haltande gamlingar och kan knappt få fötterna över tröskeln för att i nästa ögonblick låta sig som Tobias (Borvin) kastas handlöst ner i orkesterdiket. Den fysiska yttre personen och den inre personligheten samexisterar. Det hela påminner ofta om en gammal stumfilm.

Nils (Dernevik) släpar på sitt dåliga ben och kan knappt stå upprätt bara för att med sitt andra jag förvandlas till en ekvilibristisk dansare, elegant och härligt.

Föreställningen är uppbygd av musiknummer och sketcher/roliga historier. Evamaria (Björk) berättar med inlevelsefulla överdrifter hur hon som ung bodde månadsvis i en hög tall för att stoppa ett motorvägsbygge. I en annan scen får hon sin protesfot avsparkad av misstag.

Caroline (Leander) sitter nästan genom hela föreställningen och spelar på sin flygel, med stort artisteri. Ibland låter flygeln som ett självspelande piano.

Yvonne Ericssons scenografi arbetar nästan bara med förscenen, klokt nog för att inte komplicera de ”äldres” rörelser. I programmet berättar hon att nästan all rekvista är återanvända föremål ur teaterns gömmor, också kläderna.

 En hel del teaterreferenser finns i ”Evigt ung”. En guldfiskskål blinkar till Hamlets dödskalle från varamonologen, fört att ta ett exempel. Bilden: Caroline Leander och Tobias Borvin.Foto: Emmalisa Pauly.

Sanning eller illusion, Tombuteljer och lögner

Reine Brynolfsson, Maria Kulle, Kajsa Ericsson och Gustav Berg – i Edward Albees moderna klassiker ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, som på fredagen hade premiär på Helsingborgs stadsteaters Lilla scen, där den spelas som arenateater.

”Who’s Afraid of the Big Bad Wolf?” sjunger man i en tidig Disneyfilm från 30-talet. I den amerikanske författaren Edward Albees ”Vem är rädd för Virgina Woolf? spelar den brittiska författarinnan Virginia Woolf ingen roll. Det gör däremot Disneys stora stygga varg, som en markör för hur svårt det kan vara att leva som människa och alldeles särskilt vad kärlek och tillit innebär. Tillvarons hotande vargar, förvandlar kärlek till hat, ömhetsbetygelser till förolämpningar och baktaleri.

Albees moderna klassiker hade urpremiär 1962 och sattes samma år upp på Dramaten av Ingmar Bergman. Dramat premiärvisades på Lillan i Helsingborg på fredagskvällen i Eva Dahlmans starka föreställning, med extra allt. Det medelålders akademikerparet Martha och George (Maria Kulle och Reine Brynolfsson) har varit på fest hos universitetets rektor och bjuder en yngre lärare och hans fru, Nick och Grynet (Gustav Berg och Kajsa Ericsson), på efterfest. Denna börjar klockan två på natten och fortsätter till gryningen, vilket är lika länge som föreställningen varar, tre och en halv timme.

Albees dialog är ett ordfyrverkeri, som ställer stora krav på skådespelarna. Det slår nära nog oavbrutet verbala gnistor från scenen –och det som sägs högt är som ett drivande isbergs topp med frostiga sjok av svårfångade undertexter.

Maria Kulles Martha, häxa och madonna, sliter verbalt sin man i stycken som en varg frossar på ett rivet får. Hennes avgrundsskratt får håret att resa sig hos oss i publiken – trots att det också rymmer en djup kärleksförklaring. Reine Brynolfssons George är mannen i hennes liv, allt annat är otänkbart. Ändå driver paret sina svarta ”lekar” med varandra till sin yttersta spets. George ger igen för full hals, han ljuger och gör henne illa med sitt snack och pladder. Han driver det mesta till sin yttersta spets.

Maria Kulle och Reine Brynolfsson gör tillsammans och var för sig suveräna rollinsatser, medryckande och drabbande teater. Jag sitter på helspänning under treaktaren, som trots sin tilltagna speltid inte är en minut för lång.

Albees drama är ett kammarspel med bara fyra personer på scenen och en enda scenbild (av Lehna Edwall). Det yngre paret Grynet och Nick spjärnar till en början emot när de dras in i Marthas och Georges svarta förförelsekonster –men spelar snart med.

De blir brickor i ett erotiskt äta eller ätas och bidrar till att det för publiken blir ”en riktigt angenäm afton”, som någon på scenen uttrycker det när paren skiljs åt.

Dramat uppförs på en fyrakantig arenascen, med publik på fyra sidor. Det är en effektiv spelplats, som kan påminna om en boxningsring. Med soffor i två av hörnen, en fåtölj i det tredje, en dignande barvagn med flaskor som snabbt blir tombuteljer eller krossas och så en rejält tilltagen säng i mitten, förstås, ”vägen till mannen hjärta går genom hustruns underliv”, säger någon.

Det dricks mycket under föreställningen, hämningar brister, gränser till det otillåtna korsas. Säkert har Lars Norén låtit sig inspireras av Edward Albee. Det är teater på riktigt, teater som jag tar till hjärtat.

Vi var 49 priviligierade som såg den tryggt coronasäkrade premiären.

Reine Brynolfsson, Kajsa Ericsson, Gustav Berg och Maria Kulle i ”Vem är rädd för Virginia Woolf” på Helsingborgs stadsteater.

Helsingborg förlorar när ÅHLÉNS LÄGGER NER och kan bli en stad på dekis

Gallerian på Kullagatan i Helsingborg mister Åhléns som stor hyresgäst. Kedjan har nu kvar sitt varuhus på Väla, men har tidigare även funnits på Söder.Bild: Britt-Mari Olsson

Flera butiker i Helsingborgs innerstad lägger ner, med allt fler tomma butikslokaler i centrum. I våras kom beskedet att Claes Ohlssons mitt emot Åhléns på Kullagatan lägger ner. Och i dagarna följer Åhlén efter, varuhuset som ligger mitt emot den plats där Claes Ohlssons låg. Åhléns läge vid Kullagatans gågata hör till de bättre i Helsingborg och borde vara eftertraktad.

Men det räcker inte. Till HD säger Weronica Nilsson, PR- och kommunikationschef på Åhléns:

– Hela detaljhandeln är under förändring med nya sätt att handla och en ökad e-handel som påverkar. Vi ställer höga krav på alla våra varuhus vad gäller läge, kundunderlag och lönsamhet och beslutet om nedläggning är fattat utifrån en helhetsbedömning.

Helsingborgs stadskärna är inte ensam om att drabbas av utarmning. E-handel och annat bidrar till butiksnedläggningen. Det som utmärker Helsingborg är dessvärre framförallt att de lokala politikerna medvetet valt att satsa på Väla Stormarknad som viktigare än Helsingborgs stadskärna. För kort tid sedan kom beskedet att Välja byggs ut ytterligare med en rad verksamheter.

Priset för Helsingborg blir kostsamt. En stad utan ett levande centrum med ett varierat butiksliv tas snabbt över av andra krafter. Helsingborgs attraktionskraft kommer att sjunka som en sten. Hur går det med stadsutveckling och säkerhet när staden utarmas? Det är sannerligen inte hållbart. Blir Helsingborg en stad på dekis?

Redan har ett antal profilerade företag som Ikea (huvudkontoret) och Allers lämnat staden för mera attraktiva Malmö. Fortsättning lär följa.

Men politikerna satsar på Väla, trots att köpcentrat av allt att döma passerat bäst-före-datum. I USA finns en skenande utslagning av de stora köpcentra som tidigare slagit ut städernas centrum. Allt tyder på att samma fenomen kommer att prägla också Sverige. Helsingborg kommer att bli en av de riktigt stora förlorarna i det racet.

Närmast på tur står en trettio meter (!!) hög byggnad mellan köpcentrat och Ikea, skrev HD nyligen. I ”skyskrapan” ska finns plats för särskilt ”upplevelser” och service men också kontor, som får samsas på 20 000 kvadratmeter. HD skriver vidare:

”Politikerna i stadsbyggnadsnämnden har sagt ja till att sätta igång planarbetet för utbyggnaden, men längs vägen kommer staden att göra flera utredningar.– Vi behöver föra ett djupare resonemang om vad en så stor utbyggnad får för konsekvenser för staden och handeln. Det hör till när det rör sig om en så stor anläggning, säger planchefen Björn Bensdorp Redestam.En trafikutredning av större storlek ska också genomföras.”

Helsingborg.se, som görs av den största redaktionen i Helsingborg, borde rimligen både informera och debattera den här utvecklingen. Men så är inte fallet. När jag söker ”Åhléns” på helsingborg.se får jag följande rappakalja till svar på sökningen:

Folkomröstning om försäljningen av ÖresundskraftHelsingborg.se

… 10–13 onsdagen den 8 januari klockan 13–17 fredagen den 10 januari klockan 10–13. Lasarettet Helsingborg Adress: Charlotte Yhlens gata 10. Tider: torsdagen den 2 januari klockan 10–17 fredagen den 3 januari klockan 10–17 lördagen den …

Hundratals stora köpcentra i USA har lagts ner, fler kommer att följa efter. FOTO: nbcnews.

18 % av de covid-19-döda i Sverige dog på Stockholms äldreboenden

Foto: Pontus Lundahl/TT.

Under april månad, då flest avled i covid-19, sköttes mer än hälften, 52 procent, av läkarkontakterna med sjuka på Stockholms äldreboende på distans av Familjeläkarna i Saltjöbaden AB. På boendena som Capio Legevisitten ansvarade för var siffran 70 procent. Smittan tog sig in på hälften av regionens boenden och över tusen personer har avlidit.

Stockholmsregionen var värst drabbad i Sverige under coronapandemin.

Hittills har 5.692 personer avlidit i i Sverige under covid-19-pandemin. Av dessa har 2.634 bott på särskilt boende, 1.063 i Stockholms län.

Bortåt en femtedel av alla dödsfall i Sverige av covid-19 inträffade alltså på Stockholmsregionens 390 vårdboenden.

Uppgifterna bygger på uppgifter som Dagens Nyheter begärt ut och redovisat i två angelägen reportage i veckan, där det framkommer att under pandemin genomfördes vart tredje läkarbesök på distans.

DN skickade i juni ut en enkät till de äldreboenden i regionen som Capio och Familjeläkarna ansvarar för – 359 av totalt 390 boenden. En stor andel svarade inte, vissa gav ett gemensamt svar från ägarkoncerner som Attendo eller Vardaga, andra hänvisade till respektive läkarbolag.

Bland de 70 boenden som svarade, uppgav 23 att de från mars till maj inte haft några fysiska läkarbesök på boendet. 31 boenden svarade att beslut om att inleda palliativ vård för patienterna tagits via telefon, andra att telefonordinationer är vanliga.

Borde inte läkarbesöken tvärtom ha ökat under pandemin, när så många insjuknat och avlidit?, undrar DN:s reportrar Lisa Röstlund och Annika Gustafsson.

Capio Sveriges chefläkare Margareta Danelius slår ifrån sig med att det varit en fråga om patientsäkerhet. Det är inte logiskt. Skulle de sjuka på äldreboendena varit säkrare utan ett läkarbesök än med?

Allmänläkaren Panteha Hatefi hade tidigare medicinskt ansvar för ett 60-tal äldre på ett servicehus i Stockholm, och ingår i styrelsen för Svensk föreningen för allmänmedicin. Hon anser att de minskade fysiska läkarbesöken under pandemin väcker många frågor.

– Man undrar vad det är för bedömningar som har skett på distans, vad det är för tillstånd man tyckt lämpar sig. Beslut om palliativ vård – har det skett per telefon och har man då kunnat prata med patienten? Har planering av vården skett i samråd med patienten? Om det handlar om en läkemedelsgenomgång så kan den absolut ske på distans, men vid en akut försämring så måste man träffa och undersöka patienten, säger Panteha Hatefi.

Bengt Winblad, professor i geriatrik, säger till DN att han inte anser att covid-19-patienter kan bedömas på distans och upprörs över att palliativ vård ordinerats över telefon.

De båda privata läkarbolagen, Familjeläkarna och Capio, bär ett stort ansvar för sin hantering av läkarinsatserna på Stockholms äldreboende, den ”vård” som kostade så många liv och där beslut ibland fattades på telefon utan att läkaren ifråga ens digitalt träffat den sjuke.

I mars bodde 14 700 personer på äldreboenden i Stockholm. Var femte äldre smittades redan under pandemins början.

I juli hade sju procent av de 14 700 (eller över 1000 personer) avlidit covid-19-smittade, vilket motsvarar 18 procent av alla som dött av pandemin i Sverige.

Familjeläkarna och Capio svarade för läkarinsatserna för 90 procent av de boende inom Stockholms äldreomsorg.

Hos Familjeläkarna har 24 procent som varit listade smittats med sjukdomen, och 9 procent avlidit. Hos Capio Legevisitten har 16 procent smittats och 5 procent dött med covid-19.

DN har sedan i maj förgäves sökt Familjeläkarna i Saltsjöbaden för en intervju. Företaget svarar i ett mejl att siffrorna är missvisande. Enligt regionen är dock siffrorna jämförbara,. skriver DN.

Alla dessa döda på äldreboendena tyder på stora systemfel. Det var kris för vården i Stockholm redan före pandemin, skriver sju riksdagsledamöter från Vänsterpartiet för Stockholmsregionen i en debattartikel i Aftonbladet. De konstaterar att det var den offentliga vården som rädda liv men att man nu när pandemin tycks klinga av snabbt ska skära ner på vårdkostnaderna genom att avskeda vårdpersonal. Men Stockholmsregionens styrande politiker – moderater, centerpartister, liberaler, kristdemokrater och miljöpartister –håller in med. I stället har man bestämt sig för att ge de vårdanställda en ny käftsmäll:

”Det här är en del av en systematisk politik från styret i Stockholmregionen, där privatiseringar ständigt går före robust och jämlik vård.”

Förhållanden är dessvärre likartade i Region Skåne, där till råga på allt sjukvårdspolitiker höjde priserna för covid-19-proven för att regionen skulle tjäna på det och där det på samma sätt som i Stockholm nu talas om ansvarslösa och kortsiktiga neddragningar av vårdens resurser i stället för att bygga upp en för framtiden bättre rustad vård för alla.

Historiens fasor och Bilderna i Citadellet

Lesia Maruschack – Maria’s Doll, en bild från hennes Projekt Maria F om svältkatastrofen med fyra miljoner döda under Stalintiden i dåvarande sovjetiska Ukraina. Foto: Sören Sommelius.

Landskrona fotofestival har under alla år haft ett fokus i det snart 500-åriga Citadellet, byggt på den danska tiden som fästning, senare använt som fängelse och särskilt kvinnofängelse under långa tider. Historiens mänskliga lidande sitter i väggarna på de trånga cellerna.

I Citadellet har under tidigare festivaler visats bilder förknippade med mänskligt lidande, förföljelser, våld och folkmord. Jag glömmer aldrig bilderna från Stalintidens brutala utrensningar och mord på dissidenter under åren före det andra världskriget, de visades där på en tidigare festival.

I år visas här verk av fyra fotokonstnärer som med bilder och installationer bearbetar minnen från fyra av världsahistoriens smärtpunkter.

Den spanske fotografen Clemente Bernad har dokumenterat minnen från det spanska inbördeskriget på trettiotalet och av diktatorn Francos otaliga övergrepp, kanske 150 000 döda. Bernads bilder är en viktig påminnelse om det fascistiska Spaniens brutalitet ända till diktatorns död 1981 och den följande övergången till demokrati. Läs mer i Peter Fällmar Anderssons intervju med fotografen i Helsingborgs Dagblad.

Foto: Lesia Maruschak, ur hennes Projekt Maria F, om svältkatastrofen 1932-33 i Stalintidens sovjetiska Ukraina, med fyra miljoner döda. Fönstret i bakgrunden är från den cell på Citadellet där bilden visas.

Lesia Maruschak, född i Kanada, med ukrainska rötter, påminner med sitt Projekt Maria F om svältkatastrofen Holodomor 1932 – 33 i dåvarande sovjetiska Ukraina. Hon har utgått från historiska bilder som bearbetats och särskilt från  ett fotografi av Maria F, en flicka som överlevde svältkatastrofen. Jag ser bilderna i citadellets celler med ljusinsläppet bakom dem från minimala cellfönster. Det är omöjligt att inte bli berörd.

Belgiske Anton Kusters visar sin installation Blue Skies Project. Genom ett bildspel relaterar Kusters till de 1078 koncentrationsläger som fanns i nazismens Tyskland, från Hitlers maktövertagande 1933 till krigsslutet.

Kusters visar inga bilder från lägren. Många av dem är utraderade utan att några spår återstår. Med GPS har han spårat platserna där de fanns – och fotograferat himlen över dem, väntat till han kunde fota en blå himmel. 1078 blå himlar, med lägrens koordinater och uppgifter om hur många som dött där, överlämnar till betraktarens fantasi att fylla i och skapa/återskapa egna bilder från det som skedde under dessa blå himlar.

Årets tema för festivalen är ”Minnets arkitektur”. Det öppnar för olika slags bilder som reflekterar över historien på olika vis. I den vackra konsthallen visas verk av sex fotografer som ”undersöker hur identiteter formas i en postkolonial era”.

En av dem är Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London. Många av hennes bilder är självporträtt, där hon ”föreställer” sin mamma eller sin pappa (som hon aldrig träffat). I en introducerande text får vi veta att hennes pappa reste vidare. Hon växte upp i en upplöst familj. ”Vad gick förlorat? Går det att skapa ett fiktivt familjealbum? Kan man sammanföra det som splittrats i fotografiet?”.

Fotofestivalen i Landskrona bjuder på många starka visuella upplevelser och ger inspiration till att både se och reflektera – och förstås till att ta egna bilder. Det är en utställning med höga ambitioner och ett tillfälle att se bilder av några av tidens främsta fotografer.

Fotnot: En första blogg om Fotofestivalen finns här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12985

Utställningen pågår till den 20 september, är helt gratis för alla landskronabor och vad gäller utomhusutställningarna gratis för alla. Öppet alla dagar 12 – 17.

Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London.Här ett självporträtt där fotografen ”föreställer sin mamma,

John Pilger: ”Stalinistisk rättegång mot Julian Assange”

På måndagen avslutades i Central Criminal Court in London i London förhören med Julian Assange gällande USA:s krav att visselblåsaren ska utvisas från Storbritannien till USA. Utanför domstolen höll John Pilger, den australiensiske författaren och filmaren, tillika mångårig vän till Assange, ett engagerat tal för visselblåsarens sak, som finns återgivet på Pilger webbsida.

Om de mäktiga ljuger för oss har vi rätt att få veta sanningen, sa Pilger. Om de säger en sak privat och hävdar något annat i offentligheten har vi rätt att veta. Om de konspirerar mot oss, som Bush och Blair gjorde om det militära angreppet på Irak och sedan låtsas vara demokrater, då har vi rätt att få veta.

Nu finns det starka krafter i världen som är beredda att begrava Julian Assange levande i Trumps fascistiska USA.

Pilger fortsatte med att påminna om hur USA:s utrikesdepartement redan 2008 i en hemlig rapport beskrev hur man efter en smutskastningskampanj mot Assange skulle få visselblåsaren och Wikileaksgrundaren kriminaliserad och utlämnad till USA.

Jag har varit reporter i femtio år, fortsatte John Pilger, och aldrig varit med om något liknande, ett fabricerat karaktärsmord på en man som utgår från att journalistik är en service för folket, inte för de båda ovan nämnda.

Assange fick de som nu anklagar honom att skämmas genom att producera scoop efter scoop. Han avslöjade mediekrigens bedräglighet och den mordiska karaktären i USA:s krig, liksom allt det onda i Guantánamo.

Ingen trodde på Assange när han tidigt varnade för att hans liv var i fara, att ”sexskandalen” i Sverige var fejkad och att ett amerikanskt helvete var ditt man ville föra honom.

Förhören i London under den gångna veckan har varit finalen på den angloamerikanska smutskastningen av begrava Assange. Det har inte varit en fair rättegång. De amerikanska anklagelserna har varit riggade på det mest skamfulla vis. De har på många vis påmint om de värsta stalinistiska skådeprocesserna under det kalla kriget.

Det som drabbar Assange inom de kommande tre veckorna kommer att minska om inte förstöra press- och yttrandefriheten i Väst.

”Pressfriheten beror nu på det hederliga fåtalet, dissidenterna på internet, de som inte tillhör någon ”klubb”, de som producerar fin, olydig journalistik, de som påminner om Julian Assange.

Under tiden är det vår skyldighet att stå upp för en sann journalist vars mod borde vara en inspiration för oss alla som tror att frihet fortfarande kan vara möjlig. Jag hyllar honom”, avslutade John Pilger sitt tal utanför domstolen på måndagen den 7 september.