Han vill spegla den kulturella mångfalden i Malmös stadsmiljöer

Finn Williams, ny stadsarkitekt i Malmö. Foto: Edward Thomson.

På tidningen arkitekten.:s marsnummers (3/2021) förstasida läser jag att ”Malmös stadsarkitekt vill spegla mångfalden”. Det handlar om Finn Williams, ny på tjänsten, som i en intervju berättar om varför han tycker att jobbet är så viktigt.

Williams kommer från London, där offentliganställda arkitekter inte står högt i kurs.

– I det ögonblicket blev det tydligt att vi förlorat tron på att publika miljöer kan vara spännande, visionära och djärva. Och att det var här jag kunde göra skillnad.

I London grundade han 2017 tillsammans med Pooja Agrawal organisationenPublic Practice”, som med Finn Williams som vd placerat ut över 170 arkitekter och planerare i Londons olika kommuner. De har där lyckats visa vad arkitektonisk kvalitet betyder för stadens offentliga rum.

– Malmö har alltid funnits på min radar när det gäller städer jag varit intresserad av att arbeta i. Där finns de ruffa kanterna och mångfalden, precis som i London. Jag kände mig omedelbart hemma första gången jag kom dit.

Finn Williams beskriver Malmö som en europeisk förebild inom innovativ stadsplanering. Att se till att staden också blir ett föredöme när det gäller social och inkluderande planering är hans första prioritet.

Till arkitekten. säger han vidare att högst på hans göralista står att lyssna in olika perspektiv och skapa inkluderande processer.

– Att den kulturella mångfalden speglas i den gestaltade livsmiljön är oerhört angeläget.

kvällstidningarna blir dagen-innan tryckta – En epok går i graven

Aftonbladets redaktion. Foto: Tor Johnsson

Expressen och Aftonbladet tidigarelägger nu sin pressläggning till 18-tiden för papperstidningen och redigerarna övergår till kontorstider, när distributionen slås ihop med morgontidningarnas, skriver tidningen Journalisten 3/2021. Samtidigt blir det för första gången möjligt att prenumerera på tidningarnas printupplagor.

– Det är en epok för svensk nyhetsmedia som går i graven, säger Jan Spångberg, journalistklubbens ordförande på Expressen.

De båda tidigare kvällstidningarna kommer framöver att trycka tidningarna tidigare än morgontidningarna. Syftet är att kunna använda morgontidningarnas distributionsnät – och samma tryckpressar förstås, Bonniers och Schibsteds.

Expressens redaktionschef Magnus Alserlind betonar tidningens sänkta kostnader genom smartare transporter och distribution tillsammans med morgontidningarna. De kommer att finnas i butik tidigt på morgonen.

På Aftonbladet gäller nyordningen från och med i dag onsdag i stora delar av landet. Mellansverige är först ut. Expressen gick över till de nya trycktiderna redan i förra veckan.

Redigerarna kommer företrädesvis att arbeta kontorstider, med viss schemaläggning på helger. 

– När redigerarna är färdiga och har skickat tidningarna är man i stort sett klar, vi kommer få jobba med mer framförhållning och inte så mycket breaking news såklart, säger Magnus Fristedt, en av två printchefer på Aftonbladet.

Både Aftonbladet och Expressen har länge levt med sjunkande printupplagor. Allt fler läsare har gått över till digital läsning på läsplattor och mobiler. Men de digitala utgåvorna ger lägre annonsintäkter för tidningarna. Därav denna satsning på dagen-innan- tryckta tidningar, som genom omläggningen missar det mesta av sin sportbevakning, allt vad sena nyheter heter och också rapporter från melodifestivaler och annat.

Förhoppningsvis kan man hitta smarta sätt att förnya sin journalistik. Kvällstidningarna med sitt annorlunda tilltal och sitt ofta vassa nyhetsarbete behövs. Det blir en omställningens och nyordningens tid för tidningarna och deras redaktioner, där det gäller för dem att hitta ett nytt existensberättigande i sin journalistik.

Viktigt förslag av ”DE 53”: ”Återinrätta TV-teatern”

Hans Alfredssons Kvartetten som sprängdes. TV-teater 1962. Medverkande: Ove TjernbergAllan EdwallOlof Widgren och Lars Lind

Svensk teater och scenkonst har lidit svårt under pandemin. Därför är det dags att dra lärdom av det som hänt – för att säkra den konstnärliga återväxten bör public service återinrätta tv-teatern, skrev 53 ”film- och teaterprofiler” för en vecka sedan i Dagens Nyheter.

De ”53:s” utgångspunkt var att de svenska teatrarna mest stått tomma sedan drygt ett år tillbaka. Publiken har inte haft möjlighet att uppleva levande teater. Artisterna och scenfolket har gått arbetslösa.

Samtidigt har en stor del av den svenska befolkningen mer än någonsin innan törstat efter film och teater – och nog sett mer än någonsin genom strömmande tekniker och särskilt via SVT Plays otroligt kvalitativa och breda utbud.

Mest har det väl rört sig om film och TV-serier. För många har utbudet varit lika amerikaniserat som i de kommersiella kanalerna med Netflix och HBO Nordic som marknadsledande vid sidan om SVT.

Sveriges största och bästa filmfestival i Göteborg visade i år under tio dagar strömmade filmer, med ett otroligt utbud av starka filmer från många delar av världen till mycket rimlig kostnad. En månad senare följde Tempo dokumentärfestival, Sveriges största i sitt slag, likaså strömmande och med hög kvalitet och varierat utbud. ArteKino från Tyskland/Frankrike bjöd tidigare gratis på nya strömmande filmer från lite udda filmländer. Bibliotekens gratistjänst cineasterna.se

Biograferna har mest varit stängda eller bara tagit emot åtta i publiken. Men den strömmade filmen nått fler här i landet än någonsin tidigare.

Trots många ambitiösa försök har teatern inte hängt med lika bra i den utvecklingen. Därför är ”de 53:s” tanke på en ny TV-teater, så angelägen. De skriver:

”Under 60-, 70- och början av 80-talet fanns TV-teatern som ”i ordets bästa bemärkelse en storartad och omistlig folkbildning”. Det blev en rättvis fördelning av kulturen över hela landet med uppsättningar av ”en makalös teaterensemble som bjöd på allt vad god skådespelarkonst, text och regi, dans och musik var”.

Eva Beckman, programdirektör på SVT, tycker att uppropet är intressant men säger i en intervju i SVT att public service-företaget vill satsa på uttryck mer i linje med vår tid:

– Är scenkonst viktigt för SVT? Tveklöst, det står i vårt uppdrag. Vi ska tillgängliggöra teater och kultur för allmänheten. Fast inte att starta det som en institution, alltså att bygga ett teaterhus inom public service. Behovet av det igen känns obsolet, måste jag säga.

Beckman vill i stället att SVT ska satsa dramatisk specialskriven för TV, ”serier som Kalifat eller Tunna blå linjen”.

–Det är så utvecklingen inom television har gått.

Skulle TV bara följa en netflixifierad utveckling? Det om något känns sannerligen obsolet (som enligt SAOL står för ”utslitet, föråldrat”).

Men det finns andra utvecklingslinjer inom ”den strömmade teatern”. Vår tids TV-teater utgörs inte av filmade scenuppsättningar utan så mycket annat. Jag tänker inte bland annat på de teater- och operaföreställningar som sänts till biografer och visningsplatser över hela världen.

Jag minns alldeles särskilt National Theatres i London oförglömliga uppsättning av Arnold Weskers ”Köket” – som hör till det bästa i teaterväg jag någonsin sett (på Röda Kvarn i Helsingborg).

Jag citerar åter ”de 53” DN-debattörerna:

”Framför allt skulle denna teater skapa egna nya tv-teaterföreställningar. Under tiden man konstruerar denna teater kan säkert många av de äldre inspelningarna hålla både tekniskt och konstnärligt för nya visningar.

Det är ett stort skepp att bygga för seglatsen in i framtidens teater. Det måste vara ett skepp som håller för storm, en del i försvaret av Sveriges public service-tv och folkbildningstradition. En teater med egna konstnärliga , ekonomiska och tekniska förutsättningar.

Många av oss har idéer hur det skulle kunna fortsätta.”

Arnold Weskers Köket” i en uppsättning av National Theatre i London, vistades på biografer över hela världen, också på Röda Kvarn i Helsingborg – i en föreställning som visade vägen för TV-teaterns oanade framtida möjligheter.

Pandemin i Danderyd en lönsam historia med stora skattesänkningar

Danderyds kommunledning M-KD-L, med Hanna Bocander (M) i spetsen, lägger ned den kommunala hemtjänsten och sänker skatten. Foto: Danderyd/Creative Commons

Regeringen och riksdagen har under pandemin satsat ett tjugotal miljarder för att säkra vård och omsorg under pandemin. Men i vissa regioner, som Region Stockholm och Dalarna, har pengarna inte använts till det som var syftet utan bara förstärkt budgeten och skapat stora överskott.

Likadant är det i flera kommuner. I Danderyds kommun har majoriteten M-KD-L lagt en budget för 2021 med ett överskott på 178 miljoner kronor, inklusive sänkt skatt på 20 öre vilket motsvarar 28 miljoner kronor, skriver socialdemokratiska Allt i Politiken.

Danderyd har fått 60 miljoner i ökade statsbidrag. Oppositionen kräver nu att 11 miljoner satsas på att höja hemtjänst- äldre och skolpengen men ytterligare 1–2 procentenheter.

Men inte. Coronastödet skulle användas så att personalen kunde få behålla sina jobb. I Danderyd blev i stället kommunens hemtjänstpersonal uppsagd. Bara 17 av 91 omplacerades, och en pensionärsträff lades ned. Verksamheterna fick noll i påslag 2020. Det gav ett överskott på 176 miljoner.

– Det går bra att säga att ni är viktigast i världen och ni är värda all uppskattning. Men sedan händer ingenting, säger Susanne Dahlqvist, sektionsordförande för Kommunal i det blåa Stockholms län Nordost.

– Några fick extra julklapp, någonstans köpte man smörgåstårta. Men inte att det går till dem som jobbar där, till bättre kompetensutveckling, mer inflytande i sin vardag eller att få utvecklas i sitt arbete istället att få springa efter order.

Och så prioriterar Danderyd att sänka skatterna, med hjälp av de statliga bidragen.

– Den här skattesänkningen möjliggörs av de kraftfulla åtgärder som majoriteten fattade beslut om under 2019 och 2020. Verksamheterna har blivit mer kostnadseffektiva, säger kommunalrådet Hanna Bocander (M).

Mitt i krisen magasineras pengarna.  Pandemin har kortsiktigt blivit en bra äldreomsorgsaffär. Lägre vilja till avlastning och inflyttning på grund av smittorisken minskade kostnaderna med 14 miljoner kronor 2020.

Centerpartiet i kommunen tyder att det är stötande.

– Vi har pengarna. Men vi ska ändå spara på kärnverksamheterna. Det är obegripligt för mig. Det är nu vi behöver pengarna. Staten har skickat pengar till oss just för att förstärka äldreomsorgen, säger oppositionsrådet Siv Sahlström (C) vars motion om en extra tilläggsbudget röstades ned 8 mars.

 Tre av Danderyds sju utförare inom äldreomsorgen granskas nu för ”allvarligare brister… kopplade till personalkontinuitet, utbildningsnivå, andel tills vidareanställd personal samt ekonomisk ställning.”

– Att kunna välja sin egen leverantör är viktigare än att man håller en garanterad kvalitet, säger Susanne Dahlqvist på Kommunal.

Moderata Danderyds kommunala ekonomi har länge väckt uppmärksamhet, inte minst sedan man i flera år har finansierat driften med engångsintäkter från markförsäljning!!

Lag och rättvisa vill rentvå Polen från HolocaUst – i en kamp om ”minnets historia”

Half of the European Jews murdered in the Holocaust were killed in what had been Poland before the war. Gentiles who risked their lives to rescue Jews were an exception.Photograph by Arthur Grimm / Ullstein Bild.

Två polska Förintelse-historiker, Jan Grabowski och Barbara Engelking, har ställts inför rätta för förtal av Edward Malinowski, en för länge sedan avliden polsk borgmästare i byn Malinowo, skriver den amerikanska tidskriften The New Yorker. Deras stora akademiska verk i två band, omfattande 1700 sidor, ”Natt utan slut: Judarnas öde i olika delar av det ockuperade Polen” (i ungefärlig svensk översättning), publicerades 2018. 

Åtalet bygger på ett kapitel i boken, författat av Barabara Engelking, som där återger en vittnesuppgift, enligt vilken Malinowski skulle ha lett nazister till det ställe i en skog där en stor grupp judar höll sig gömda under krigsåren. 22 av dem mördades.

De två historikerna har drabbats av den högernationalistiska polska regeringens ambition att rentvå både alla enskilda polacker och den polska staten från allt ansvar för de tre miljoner judar som mördades i Polen under krigsårens nazistiska ockupation, skriver Masha Gessen, polsk-amerikansk östeuropakännare och återkommande medarbetare i The New Yorker, känd särskilt för böcker om Stalins Gulag och om Putins Ryssland.

Det är en form av historierevisionism, en ambition att skriva om historien, som många historiker fått betala ett högt pris för, skriver Gessen.

Kanske började angreppen på historiker redan 2016 då polska myndigheter anklagade den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross som i sin banbrytande bok “Neighbors: The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland” hävdade att polacker mördade fler judar än tyskarna under andra världskriget, något som fick de polska myndigheterna att anklaga honom för att han ”förolämpade det polska folket”. Rättegången mot Gross pågick under tre år.

Gross utsattes för rader av långa polisförhör och man hotade honom med att hans höga utmärkelse eller ”Order of merit”, som han tilldelats av polska staten 1996, skulle återkallas. När Gross gick i pension från det amerikanska Princetonuniversitetet lade den polska staten dock ner anklagelserna mot honom.

Ett liknande fall gällde Dariusz Stola, chef för Polin, Warszawas museum över Polens judar, som gradvis under 2019 och 2020 övertogs av det regerande polska nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa, som ändrade dess inriktning.

Det styrande partiets historiesyn bygger på antagandet att polackerna alltid har varit offer för sina stora grannars angrepp. Man hävdar att etniska polacker kämpade mot nazisternas ockupation på olika vis under andra världskriget.

I sin bok ” Neighbors” kommer Gross fram till att en jude i Polen under kriget hade 1.5 procents chans att överleva. Gross dokumenterar i sin bok hur 1600 polska judar mördades av sina grannar.

Den inledningsvis nämnde Jan Grabowski granskar i sin bok “Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland”, vad som hände med de polska judar som klarade sig undan getton och dödsläger och blev ”osynliga för nazisterna”. De flesta av dessa mördades därför att icke-judiska polacker hjälpte tyskarna att finna dem, skriver Grabowski.

Masha Gessen jämför det som händer i det nationalistiska Polen med förhållanden i Putins Ryssland och nämner särskilt den nu fängslade oppositionspolitikern Alexej Navalny, som anklagats för att ha förolämpat en veteran från andra världskriget. 

I både Polen och Ryssland drivs nu ett slags ”minneskrig”, därför att de som styr känner sig själva angripna genom anklagelserna, skriver Gessen vidare, de vill kunna kontrollera bilden av det förflutna.

Dariusz Stola, the director of the Polin Museum, the Jewish museum in Warsaw, which Poland’s nationalist-conservative government has seized control of as part of its efforts to legislate the country’s memory.Photograph by Maciek Nabrdalik / VII / Redux.











Tre bilder från 140 år av Helsingborg under viadukten vid Fria bad

Utsikt söderifrån från kv. Böljan mot kv. Havet.
Ända hit gick alltså den norra bangården en gång och här ligger nuförtiden den norra delen av Fria bad. Odaterat vykort från 1908 – 09 eller strax före. Beskrivning av Ingegerd Hamilton.

Nästan varje dag vandrar jag under järnvägsviadukten i Helsingborg, de broar som går över Halalidbacken och sedan kliver vidare över Drottninggatan för att längre söderut låta tågen inte bara komma ner på jorden utan försvinna in i tunnlar.

Så här på våren är promenaden förbi Gröningen bort mot först Norra hamnen och sedan Inre hamnen med nya SeaU-anläggningen livligt trafikerad av vandrande flanörer, en och annan cyklist och så de snabba elsparkcyklarna, de senaste tillskotten.

Det här nog den bästa sidan av Helsingborg. Här går folk fram och tillbaka, ibland med pinande vindar från havet men så här års lika ofta med värmande sol och färgsprakande solnedgångar över Sundet.

Det är en kosmopolitisk skara människor som vandrar här. Många har rötter i fjärran länder, några är kanske på tillfälligt besök men det gemensamma är nog att nästan alla är helsingborgare. Här kan jag se hur en helsingborgare kan se ut år 2021, som ingen annanstans i staden. Det tilltalar mig, liksom att höra fragment av de många olika språk som de mötande talar.

Ingegerd Hamilton – och förstås många andra – lägger ut historiska bilder av Helsingborg på sajten Helsingborg förr och nu. Med bilderna synliggöras stadens ständiga omvandlingar, där allt som är fast förflyktigas, på gott och ont. Häromkvällen hittade jag där några bilder från området med järnvägsviadukten, Strandvägen och Fria bad som tillsammans ger bilder från de urbana förändringarna under dryga seklet.

Den översta bilden här är ett odaterat vykort från 1908-09 eller strax före. Strandvägen är ännu inte påtänkt, inte heller Pålsjöbaden. Bron är en imponerande järnkonstruktion.

Nästa bild från 1940-talet har förändrat utsikten norrut, med Strandvägen, som öppnades först 1935. Här finns också några bilar, men inga vandrare, inte ännu. Det är ett vykort och fotografen tycks stå farligt uppe på viadukten.

Sedan finns två mötande spårvagnar på Drottninggatan. Så synd att sp års agnarna försvann från stan med högertrafiken, dessa behändiga transportmedel utan avgaser.

Den understa bilden är från 1880-talet då viadukten och järnvägsspåren upp genom Pålsjö skog bör ha varit ganska så nya, vilka storståtliga projekt för sin tid.

Strandpromenaden så som den ser ut i dag är den mest mänskliga miljon på platsen historiskt sett, tillkommen för gående personer som bara flanerar, människor i ögonhöjd.

Vilken tur att det inte blev ett högt hotell borta vid Gröningen. Det hade inte dröjt länge innan ett sådant ställes krav hade tagit över platsens själ, krav på p-platser och annat.

Området sådant det ser ut i dag borde ”K-märkas” (inom citationstecken). Framtida förändringar måste vara varliga och genomtänkta, för att inte slå sönder det som finns här, det som nog är mera av Helsingborgs själ än något annat.

Hur kommer viadukten och Gröningen att se ut om ännu ett sekel, på 2120-talet, undrar jag? Har havet tagit sig över Strandvägens murar för gott? Finns de mjuka sanddynerna på Fria bad kvar. Har Pålsjöbaden återigen blåsts sönder av någon envis höststorm? Och statyn av Henke Larsson? Den står nog kvar som minne av en annan tid. Domineras flanörskaran av pigga hundraåringar?

Här har vi utsikten mot norr på 1940 talet. Strandvägen är klar sedan mitten av -30 talet och just nu inte översvämmad. 😀 Fotografen verkar stå på viadukten och rakt fram ligger den ”Bockska villan”. Den skall ligga här till 1960.Originalfotot här är från 1940 talet är taget av Almquist och Cöster. Ett vykort alltså.

Foto föreställande järnvägsbron över Drottninggatan. Tåget har stannat mitt på bron och det har samlats människor piå vägen nedanför. Lokföraren syns i loket och i tågfönstren skymtar resenärer. Bilden från 1880-talet, från Carlottas bildbank.

Drama i Mölle: BADARNA, Bryggan och surfarna

Surfarna menar att bryggan hotar Möllevågen.Bild: Stefan Ed.

Moderaterna i Höganäs styr kommunen som solkungar i Versailles före den franska revolutionen. Man tycks vara van vid att få styra och ställa som man vill, i stort som i smått. Nu tänker kommunen bygga en badbrygga vid Norra Strandvägen i Mölle, nära hamnen. Men Länsstyrelsen har sagt nej med besked. Fast kommunen tänker strunta i beslutet och planerar att starta badbryggebygget om två veckor, i vecka 15.

– Jag har inte varit med om att en kommun öppet trotsar våra myndighetsbeslut. Det är helt extremt, säger länsstyrelsens enhetschef Kristian Wennberg till Helsingborgs Dagblad.

– Vi har olika uppfattningar här. Vi tycker att länsstyrelsens handläggning är märklig, säger kommunchefen Herman Crespin

Nu kräver länsstyrelsen att mark- och miljödomstolen bestämmer att beslutet att förbjuda bygget av den nya badbryggan ska gälla omedelbart. Man skickade sitt krav till domstolen under tisdagen och räknar med ett besked inom några dagar.

Höganäs kommun i sin tur kallar länsstyrelsens förbudsbeslut för ”klåfingrigt”.

Det handlar om två gruppers konkurrerande intressen. ”Badarna” står mot ”surfarna” – åtminstone formellt. Men bakom det som sägs och skrivs kan annat anas. Badarna är mest möllebor kantänka, präktigt folk med dyra villor längs havet eller på berget. Surfarna är löst folk, utifrån, med andra intressen, kanske bor de i husbilar i stället för att gynna turistnäringen. Ingen skatt betalar de heller.

Inte vet jag.

Mölle har en kosmopolitisk historia, åtminstone fram till första världskriget, när inte minst danskar och tyskar tog sig hit och förde synden till Mölle, iklädda randiga baddräkter på för tiden osedliga badplatser, där män och kvinnor plaskade tillsammans i Solviken.

Men vilka är badarna i dag? För vem bygger kommunen bryggan i hamnen, det bygge som man tycker länsstyrelsen inte ska lägga sig i? 

De som uttalat sig på kommunens vägnar ger sitt odelade stöd åt ”badarna”, medan länsstyrelsen vill att surfarnas röster ska höras och inte nog med det, surfarna tycks kommunen inte föra någon konstruktiv dialog med, och förresten står de för ett ”särintresse”, som inte är något som kommunen ska behöva bry sig om.

Fel, säger Kristian Wennberg. Surfningen är en del av riksintresset för det nationella friluftslivet. Den som påstår något annat är ”fel på det”, understryker han.

Om folk kommer från hela landet till Mölle för att surfa på den speciella Möllevågen, är det ett problem? Snarare borde det väl vara något positivt?

Varför har kommunen informerat så knackigt. På youtube ligger nu en ok film gjord av kommunen som heter ”Badbryggan i Mölle. Hur lång blir den?” I filmen anges att nästa hela bryggan går på land, att den bara blir 60cm hög och att den inte påverkar den speciella surfvågen.

Men om det nu är så enkelt, varför är frågan inte löst för länge sedan så att både badare och surfare blir nöjda? De springande punkterna är ju hur långt ut från stranden bryggan ska gå, vilket man inte gett någon konkret upplysning om – och att det inte finns några ritningar, vilket skapat osäkerhet.

Den nämnda filmen kan ses på den kommunala webbsidan för projektet, där det också finns frågor och svar från kommunalt håll, men ingen röst från surfarnas sida.

Om Carl Nyrén: Filmaren söker en morfar och finner en arkitekt

Trappa i Handelshögskolan i Göteborg. Foto: Carl Nyrén. Skärmdump.

Carl Nyrén (1917 – 2011), ansedd som en av Sveriges mest betydelsefulla arkitekter, porträtteras i morgon på långfredagen i den starkt personliga dokumentären ”Det krokiga och det raka”, som visas på SVT 2 kl 20.00 som K-special. Filmen har gjorts av Sven Blume, Carl Nyréns barnbarn, som söker minnet av en älskad morfar och hittar den unike arkitekt, som han inte såg som barn. 

Via morfars alla byggnader runt om i Sverige upptäcker han nya sidor hos sin morfar, som  han som liten mest upplevde som en man som älskade fester, att klä ut sig och att dansa. ”Husen han ritat brydde jag mig inte om”, säger Sven Blume som i sin film är en sökande röst.

Carl Nyrén.

Ett av Carl Nyréns mest kända verk är Västerortskyrkan i Vällingby, hans allra första kyrka färdig 1957, där han också ligger begravd.

Arkitekten Le Corbusier har en gång sagt att ”Om ni ska se vackra kyrkor i Europa finns det tre som ni inte får missa, Peterskyrkan i Rom, Notre Dame i Paris – Carl Nyréns Västerortskyrkan i Vällingby.

” Det fanns en arkitekt som skickligare än någon annan förstod att vårda det nordiska ljuset,” skrev Gert Wingårdh i Svenska Dagbladet i november 2011 efter Carl Nyréns död. ” För Nyrén var ljuset mer än en praktikalitet. Det var en egenskap att gestalta.” Wingårdh skrev vidare att ”Nyrén inte bara var den sista av det senare 1900-talets dominerande arkitekter utan även den mest inflytelserike. Nivån på Carl Nyréns breda verksamhet var däremot så hög och jämn att den under lång tid definierade svensk arkitektur.”

Immanuelskyrkan, Jönköping.

I filmen får Carl Nyrén frågan hur man kan se vad det är som gör ett hus vackert?

– En arkitekt tittar ofta väldigt mycket på detaljer. Sedan handlar det också om hur man rör sig i huset, hur rummen ligger, liksom om kontakten mellan huset och omgivningen.

I en annan del av filmen säger Nyrén att han gärna arbetar med trä.

– För mig kan trä i en byggnad få något av heligt liv.

Carl Nyrén byggde många skolor, ofta med böjda korridorer, nog för att han mindes obehaget att gå längs raka korridorer i sin barndoms skolor i Jönköpingstrakten.

Han växte upp i en religiös miljö och ritade under sitt liv många kyrkor. Förutom den nämnda i Vällingby skildras också den frireligiösa Immanuelskyrkan i Jönköping, byggd i trä, ”denna himmelska lada”, med fönster högt upp och speciellt ljusfall.

”Det krokiga och det raka” är inte bara en essäfilm om en spännande arkitekt och en film som väcker tankar om arkitekturens många språk. Det är också en film om att se och upptäcka nya sidor hos en nära släkting, med filmens medel. Själv idén till filmen uppkom när Sven Blume hittade 8 mm-filmer, VHS-band och en påbörjad dokumentärfilm i den av Carl Nyrén ritade Villa Nyrén i Äppelviken.

Olika filmiska genrer blandas kreativt och ohögtidligt, med ett personligt tilltal från filmaren både till den morfar han håller på att upptäcka och till oss som ser filmen.

Dokumentären börjar med en familjefest med glada danser. Lite längre fram filmar regissören Sven som barn sin morfar och mormor. I en lång tagning går han in i deras hus, säger att han tänker ställa några frågor och inleder karskt:

– Tror ni att det finns liv i rymden?

Själv minns jag alldeles särskilt ett av Carl Nyréns sista verk, Vitlyckemuseet över Tanums hällristningar och Världskulturarv, en träbyggnad med ett formspråk som knyter an både till naturens former och hällristningarnas språk.

Fotnot: ”Det krokiga och det raka” visas på långfredagen kl 20.00 på SVT 2 som K-special. Den kan redan nu och ett helt år framöver ses på SVT Play

Vitlycke museum öv er Tanums hällristningar och världskultirarv .

Region Stockholm: Likbilar från äldreboenden och läkare med mäklarleenden

Bilden från kry.se.

Region Stockholm har i olika sammanhang utmärkt sig starkt negativt. För ett år sedan förmådde regionen inte ge sina sköraste den vård de behövde. Maciej Zaremba skrev i Dagens Nyheter om Stockholm våren 2020 som en ”obegriplig plats. Eller borde jag skriva obscen?”:

”Likbilar från äldreboenden, där ingen doktor satt sin fot på flera månader, passerar bilder på uppspelta läkare som med mäklarleenden lovar att när som helst åtgärda mitt minsta besvär.”

Det var första gången läkare ” i masskala bjöd ut sig på reklampelarna, intill handlare i läppstift och damunderkläder. Ja, politik gör skillnad.”

I mars 2020 beslöt regionens främsta ansvariga, regionrådet Irene Svenonius förvaltning, att fatta två beslut. 

Det första begränsar de sköraste patienternas rätt till vård. Det är de ökända “styrande regelverken”, sedermera utdömda av coronakommissionen. Det andra beslutet är en gåva till de privata nätläkarbolagen: nystartade mottagningar får 50 procent högre ersättning än befintliga vårdcentraler. 

Det kostar pengar att tapetsera Sverige med bilder på leende läkare. Under första pandemihalvåret spenderar Kry 100 miljoner på reklam. Mer än vad läkarvården på Stockholms alla äldreboenden får kosta under samma tid.”

Zaremba skriver vidare att nätläkarbolagen genom åren fick över en miljard kronor för läkarbesök som inte ägt rum. I vart fall inte där de enligt fakturan påstods ha ägt rum.”

I sin slutreplik tar Zaremba fasta på att nätläkarbolagen förra året fakturerade Stockholmsregionen nära en miljard för 2,1 miljoner besök. Hälften av dessa gällde förnyese av recept.” 

Ett receptsamtal faktureras med 500 kronor till regionen för en tjänst som är helt gratis via 1177. Hur är det bara möjligt?

Zaremba fortsätter: ”Läkare ska avhålla sig från påträngande marknadsföring, står det i de etiska reglerna. Detta har varit ryggraden i läkarens hållning i ett par hundra år. …  Irene Swenonius har med hjälp av skattepengar gynnat bolag som tubbar läkare att svika dessa regler.”

* * *

I en ledare i Dagens Arena skriver Elin Ylvasdotter om ”Ännu ett haveri för Region Stockholm”. Hennes utgångspunkt är att Stockholm ligger sämst till av alla regioner vad gäller vaccineringen. Regionen har agerat i strid mot alla rekommendationer. Hon slår fast att 

”Extremt få unga har dött av covid i Sverige. 91 procent av de som dött av sjukdomen har varit över 70 år.”

Trots det har 70 procent av de vaccinerade i Stockholm varit under 70 år. Knappt var femte som är färdigvaccinerad i Stockholm är 80 år eller äldre. … ”Stockholm är alltså sämst i hela landet på att skydda de allra sköraste.”

Orsaken till dessa skandalösa förhållanden är att region Stockholm i januari tecknade ett avtal värt 8 miljoner kronor med det privata vårdbolaget Vaccindirekt för att vaccinera vård- och omsorgspersonal, som alltså är i priogrupp 2. 

Vaccinet går åt. När det sen blir kraftigt minskade vaccinleveranser finns det inte något över till de som verkligen behöver. Medan vaccinationen av anställda inom vård och omsorg pågår har därmed inte vårdcentralerna vaccin till de allra mest utsatta.

Personer i ledningsgrupper, chefer, anhöriga och väktare har också fått sitt vaccin. Även vårdstudenter och föräldraledig personal får vaccin.

Det som skett i Region Stockholm är ett är vaccineringsmisslyckande utan motstycke. Men ansvariga politiker vägrar ta ansvar för det som skett. 

Elin Ylvasdotter avslutar sin svidande kritik av Region Stockholms haveri: 

”Varken oppositionen eller journalister får ut information om hur vaccindoserna har fördelats. Att inte ens Hälso- och sjukvårdsnämnden, som är ansvarig för hela vaccinationen i regionen, får ta del av hur vaccindoser fördelas är bisarrt.

Region Stockholm har misslyckats totalt med att skydda de allra sköraste. Men istället för att ta sitt politiska ansvar skyller man ifrån sig. Det är inget annat än ett haveri.”

Irene Svenonius, regionråd i Region Stockholm. Bild: breakit.se.

Simone de Beauvoir: ”Varför är jag mig själv” – om det tillfälligas myriader manifestationer

Simone de Beauvoir 1946. Foto: Henri Cartier-Bresson.

”Varje morgon när jag vaknar, redan innan jag slår upp ögonen, vet jag att jag befinner mig i mitt sovrum och i min säng. Men om jag efter lunchen sover en stund i mitt arbetsrum händer det att jag vaknar upp med en känsla av barnslig förtjusning– varför är jag mig själv?”

Så skriver Simone de Beauvoir (Januari 9, 1908–April 14, 1986) i sin självbiografiska Tout compte fait, (All said and Done, saknar svensk översättning) från 1972. 

Den amerikanska författaren Maria Popova utgår från boken på sin originella och alltid läsvärda sajt Brainpickings, med veckobrev i skiftande litterära, konstnärliga och existentiella ämnen.

Beauvoir fortsätter:

”Det som förvånar mig, på samma sätt som det förvånar ett barn som håller på att bli medveten om sin identitet, är själva det faktum att jag finns just här i just detta ögonblick i detta mitt liv och inte i något annat. Vilka tillfälligheter har fört mig hit?”

Hon tillägger med tanke på ”det tillfälligas myriader av manifestationer”:

”Den speciella spermien genomträngde just det ägget, vilket förstås hänger samman med omständigheterna för mina föräldrars möte – och långt dessförinnan av deras födslar och av alla deras förfäders födslar, mindre än en chans på hundra miljoner att just detta skulle ske. Det var en tillfällighet, fullständigt oförutsägbar för vetenskapen på sitt nuvarande stadium, som orsakade att jag föddes som kvinna. Från den punkten och framåt förefaller det mig som om tusentals olikartade framtider skulle kunna ha formats utifrån varje enskilt ögonblick i mitt liv: Jag skulle kunna ha blivit sjuk och avbrutit mina studier; jag kanske inte hade mött Sartre; vad som helst kunde ha inträffat.”

Allt liv är underkastat kosmiska tillfälligheter och allt levande rör sig inom ett tillfälligheternas kosmos. Och ändå, noterar Beauvoir, upplever vi oss själva som ”icke-tillfälliga” varelser med ”fri vilja”. Hon skriver:

”Utkastad i denna värld har jag blivit föremål för dess lagar och slumpmässiga omständigheter, styrd av andra viljor än min egen, av omständigheter och av historien: till följd av allt detta är det rimligt att betrakta min existens som slumpmässig. Men på samma gång som jag gör det slår det mig att jag är ”icke-slumpmässig”. Om jag inte hade kommit till världen hade inga frågor behövt ställas: Jag måste ta det faktum att jag existerar som min startpunkt. För att vara säker, framtiden för den kvinna jag har varit kan omvandla mig till någon annan än mig själv.”

Fotnot: Ganska fri översättning av citaten ur Simone de Beauvoirs bok av Sören Sommelius.

Simone de Beauvoir 1952. Foto:  Gisèle Freund.