Demokratins dödgrävare, KD, M och SD, attackerar Public Service, SVT och SR

Votering under KD:s riksting i Umeå med bland andra Alf Svensson och Jakob Forssmed i salen. Foto: Erik Abel/TT

SVT och Sveriges radio är ”för vänstervridet, för ytligt och för dyrt” – enligt Kristdemokraterna som i den gångna helgen haft riksting i Umeå.

Nu ansluter sig KD till en ny ”högerfront”, riktad mot de båda public service-företagen, skriver Svenska Dagbladet i en kommentar. Både moderaterna och sverigedemokraterna har tidigare uttryckt liknande åsikter.

KD:s partisekreterare Peter Kullgren skrev i oktober i ett inlägg i Dagens Nyheter att public service bör ”smalnas av” genom att ”skala av krimskramset”. Han pekade då på ”bantningsprogram för hundar, dejtingserier för präster” och ”hitlistemusik”.

På moderaternas stämma för några veckor sedan sammanfattade partistyrelsens Christofer Fjellner: ”Det måste bli mer saklighet, mindre vänster och ideologiskt trams”.

Sverigedemokraterna går före, KD och M hänger i SD:s svans. Redan i valrörelsen 2018 angrep Jimmy Åkesson P3 som han kallade ”vänsterliberal smörja”.

Stefan Svanström, ombud för KD i stockholms län, ville att rikstinget skulle ställa sig bakom förslaget att ”skära ned anslagen till Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion med en tredjedel”.

De tre partierna till höger om regeringsunderlaget har nu inlett ett konkret samarbete i riksdagen i public service-frågan, heter det i Svenskans artikel. I oktober motionerade de tre ytterkantshögerpartierna om att regeringen måste säkerställa ”att public service lever upp till kraven på opartiskhet och saklighet”.

De här bredsidorna och sparkarna mot Public Service från tre riksdagspartier är vad jag vet unika i Sverige åtminstone under efterkrigstiden. De tyder också på en aningslöshet hos de nämnda partierna och de politiker som är drivande om public services roll i Sverige.

I en tid när dagspressens nyhetsmaterial är inlåst till betalande prenumeranter är många svenskar hänvisade till SVT:s och SR:s gratis utbud. Skulle det beskäras eller inskränkas leder det ofelbart till sämre informerade medborgare, som får sin världsbild formad av de algoritmer med vilka Facebook, Twitter och Google vill hjärntvätta oss med social mediers masspridda myter.

Det är ett kusligt perspektiv. De tre partierna vill se public services blod utan att inse att de deltar i slakten på demokratin.

Foto: Jessica Gow/TT

Svindlande affärer: Öresundskraft, A&M och Lehman Brothers

Kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson ger den amerikanska konsultfirman A&M åtta miljoner extra för ”ökad komplexitet och tidsåtgång” till följd av folkomröstningen.Konsultfirman kan få 40 miljoner eller mer sammanlagt. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Peter Danielsson och Helsingborgs kommun har som bekant anlitat den exklusiva amerikanska konsultfirman A&M, Alvarez&Marsal, för att hantera försäljningen av Öresundskraft. Helsingborgs Dagblad avslöjar att A&M får minst 20 miljoner kronor för sitt jobb, även om det inte blir någon affär.

Avtalet har till delar dessutom varit hemligt. Nu meddelas att förutom det nämnda beloppet får A&M provision på försäljningsbeloppet. Det handlar om 0,3 procent, eller 30 miljoner vid en tänkt försäkringssumma på tio miljarder.

Till det kommer att A&M begärt – och fått – åtta miljoner extra till följd av ”ökad komplexitet och tidsåtgång” till följd av folkomröstningen, med Danielssons förklaring.

Nu avslöjar HD också att stadens ekonomidirektör Ulf Krabisch endast två dagar efter valet 2018 tecknade ett avtal med konsulten A&M Varken oppositionspolitiker och än mindre helsingborgarna informerades över huvudtaget om Helsingborgs genom tiders största (svindlande) affär. Förfarandet är djupt odemokratiskt.

Den här ”affären” ser mer och mer ut som en ”skandal” och ingenting annat. Det är min förhoppning att SVT:s Uppdrag granskning gör en stor genomlysning av alla bisarra turer. Det som skett har nationellt intresse, som exempel på vad fartblinda politiker kan ställa till med.

Ännu en fråga tål att tänka på. Varför valde Ulf Krabisch och Peter Danielsson just A&M, som sannolikt hör till de allra dyraste konsultfirmorna i världen, med ett förflutet som får mig att känna rysningar. Det handlar om L&M och Lehman Brothers. Wall Street Journal rapporterade.

När den ökända amerikanska banken Lehman Brothers kollapsade 2008 ledde det som bekant till en internationell ekonomisk kris. Konsultfirman A&M var länge engagerad i kraschen. Man tog hyggligt betalt, kan man säga. Kanske gjorde man ett bra jobb, vad vet jag. Men klivet från Lehman Brothers till Öresundskraft är trots allt ganska långt.

Lehman Brothers konkurs spred chockvågor över världen och påverkade också svensk ekonomi. Den brukar räknas till den största konkursen i historien, med 23 stora företag inblandade. Banken leddes under de kritiska åren 2008 till 2011 av konsultfirman A&M, vars ene grundare Bryan Marsal från 2008 fungerade som bankens VD under rekonstruktionensperioden.

Den 23 november 2011 skrev Wall Street Journal om situationen för Lehman Brothers tre år efter konkursen och noterade att A&M så långt hade erhållit fem miljarder kronor i arvode (med dagens växelkurs). Bankens skulder uppskattats vid den tidpunkten till $322 miljarder.

Privatiseringen i Öst berikade nomenklaturan

Murens fall 2

 Miljöjuristen Zuzana Čaputov, valdes tidigare i år till Slovakiens första kvinnliga president. Timothy Garton Ash ser valet som en positiv utveckling i ett Östeuropa som 30 år efter murens fall 1989 präglas av stor besvikelse över

 En viktig orsak till problemen i dagens östeuropeiska stater är hur övergången hanterades från den existerande kommunismen till ”liberala demokratier”. Det gäller särskilt hur den privata egendomen skulle (åter-)införas, konstaterar Timothy Garton Ash. ”Det är lätt att identifiera alla de misstag som gjordes i den största privatiseringen någonsin i europisk historia”, skriver han. 

Privatiseringen bestod av olika delar. En gick ut på att återbörda egendomar till de ursprungliga ägarna för 40 år sedan, vilket var komplext och gick långsamt. En annan var att locka utländska kapitalister, främst från Västeuropa. En tredje handlade om att privatisera den statsägda egendomen. Det sistnämnda skedde väldigt snabbt i en ”skum” process, Garton Ash använder ordet ”murky”, mörk, skum, dyster ….

 Det fanns inga fungerande lagar. Processen administrerades ofta av ”oberoende domare”. Resultatet blev inte sällan att personer med positioner och goda förbindelser kunde ta för sig av de enorma statsägda tillgångarna, på ett eller annat sätt utan värst mycket till regler.

En av de rövarbaroner ur nomenklaturan som på detta vis berikade sig var Tjeckiens nuvarande statsminister, Gabriel Kuchta.

Länge arbetade denne som informatör för Tjeckoslovakiens hemliga polis med kommunistpartiets utrikeshandel. Kuchtas bakgrund är typisk för de som berikade sig under övergången, konstaterar Garton Ash. Denna skapade en djup känsla av missnöje bland alla de som deltagit i kampen för förändring och såg en djup historisk orättvisa i det som skedde.

Timothy Garton Ash hoppas att de östeuropeiska länderna vågar offentligt konfrontera det som skedde under de mörka åren kring övergången, kanske genom en sanningskommission. Bara så kan sanningen blottläggas om de många kollaboratörer till de gamla kommunistregimerna som snabbt skaffade sig väldiga privata förmögenheter genom att komma över statlig egendom.

Men en sanningskommission kan inte göra något åt andra saker, att det sätt som ”liberalismen” introducerades i öststaterna var i en extremt reducerad form som mest handlade om överföring av statlig egendom i privata händer, inte om demokrati i djupare mening.

Förhållandena är speciella inom det återförenade Tyskland. Det främlingsfientliga partiet AfD, Alliance für Deutschland, har haft stora framgångar i tidigare Östtyskland. Mer än 25 procent röstade på partiet i Saxen, nästan lika många i delstaten Brandenburg. Det beror inte på att de som röstar på AfD är fattiga eller utstötta. 80 procent av de som röstade på AfD upplever sin ekonomiska ställning som ”god” eller ”mycket god”. Här finns inte heller många flyktingar att skylla på.

Röstsiffror i tyska valet 2017 för det tyska främlingsfientliga partiet Alliance für Deutschland, som har sin väljarhbas i f d Östtyskland.

Kanske är det viktigare att många tidigare DDR-medborgare (66 procent) upplever sig som andra klassens medborgare. I dag flyttar många förmögna tidigare västtyskar österut och vill gärna härska över ”urinvånarna”, ungefär som britterna styrde i 20-talets koloniala Indien, skriver Garton Ash syrligt.

Bilden är som synes komplex. Det finns inga quick-fixar till djupgående samhällsproblem. EU har hittills visat sig bedrövligt oförmögen att hantera grova åsidosättande av all demokratisk anständighet. Ändå har det ännu inte gått oåterkalleligt långt, skriver Garton Ash, kanske med undantag för Ungern.

Samtidigt finns det positiva undantag, skriver han och pekar på Slovakien, där  Zuzana Čaputová, en liberal, proeuropeisk kvinna valts till president i ett socialt konservativt och katolskt land, där mycket fortfarande präglas av postkommunismens trauman. 

Fotnot: 30 år har gått sedan Berlinmurens fall och det kalla krigets slut den 9 november 1989. Den tidens förhoppningar om demokrati och fred i en mera enad värld har förbytts till något annat, skriver Timothy Arton Ash i en essä i New York Review of Books. Bloggen är den andra  av två, den första finns här.

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

Mörk materia, mörk energi, Hubbles konstant

Universumskosmiska mikrovågsbakgrund, fotograferad från rymden. Forto: Science History Images/Alamy Stock Photo.

Den så kallade Hubblekonstanten har för astronomer varit ett hjälpmedel för att förstå hur snabbt universum expanderar efter Big Bang för 13,8 miljarder år sedan, skriver Robin McKie i brittiska The Guardian.

Är inte universum det vi trott, eller snarare det som ledande astrofysiker trott?

För bara fem år sedan var frågan om hur snabbt universum utvidgades inget dilemma. Nu gäller det inte längre. Mycket forskning kommer att krävas för att försöka förstå vad de nya rönen innebär.

Den amerikanske astrofysikern Adam Riess, som fick årets Nobelpris i fysik har kommenterat frågan:

”Vi har under lång tid fått en hela tiden fördjupad bild av universum. Samtidigt har nya gåtfulla komponenter hittats som komplicerar bilden.

Under de senaste decennierna har dessa överraskningar till exempel inneburit upptäckten av mörk materia, som man tror består av hittills inte upptäckta partiklar, vars gravitation kan vara förklaringen till att galaxer inte slits sönder när universum expanderar. Till det kommer upptäckten av mörk energi, som accelererar med samma takt som universum expanderar.

Den första bilden av ett svart hål belönades nyligen med det prestigefyllda Breakthrough priset. Ett hundratal forskare fick dela på prissumman 30 miljoner kronor för sin gemensamma bild av ”svartahål-monstret” i Messier 87, 55 ljusår fån jorden. Det är ingen bild i vanlig mening utan en bild skapad av insamlade data från åtta markbaserade teleskop på olika håll i världen. Det vi ser är inte ”det svarta hålet” (inget ljus kan lämna det) utan omgivande gaser och material som roterar i näraljusethastighet runt hålet.

Riess fick sitt Nobelpris just för upptäckten av mörk energi. Han säger vidare att astronomerna nu ställts inför en ny situation där det förutom mörk materia och mörk energi kan finnas ett tredje ”fenomen”, som måste undersökas, trots att vi just nu inte har någon aning om vad det kan vara.

Redan på 1920-talet gjordes upptäckten att universum expanderar. Den amerikanske astronomen Edwin Hubble fann då att ju större avståndet var mellan två galaxer, desto snabbare avlägsnade de sig från varandra. Hans upptäckt ses som en av vetenskapens absolut främsta också nu, ett sekel senare.

Adam Riess säger att mycket tyder på att ”… det finns en förbisedd faktor i vår kosmologiska modell”. Något tycks saknas i våra kunskap för att förstå universum. Men vad?

Första bilden av ett svart hål. Foto: UPI/Barcroft Images

EU vill normalisera relationen till Kuba. Röstar Sverige emot?

I Kubanska Cardenas finns lika många eller fler hästochvagnar som bilar. Foto: Sören Sommelius.

EU ska snart rösta om att normalisera relationen med Kuba, skriver den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Han konstaterar bedrövad att Sverige är ett av få länder som inte röstat för en normalisering. Och att Sverige därmed kan bidra till att blockera den enighet ´bland EU-länderna som krävs för att beslutet ska träffa i kraft.

EU:s avtal med Kuba ter sig för mig helt självklart, att med René Vázquez Díaz ord, genom ökad dialog stärka samarbete, mänskliga rättigheter och investeringar i ekonomin. Sådana avtal finns med samtliga latinamerikanska länder utom just Kuba.

I Sverige har Liberalerna, Centern, KD och SD deklarerat att de kommer att rösta emot. Moderaterna kan antas ivrigt gläfsa ikapp dessa partier mot Kuba.

Varför vill svenska borgerliga partier av alla Latinamerikas stater brännmärka just Kuba? Många länder på kontinenten saknar grundläggande demokratiska förutsättningar, i dag inte minst giganten Brasilien.

I Kuba finns utbygd hälso- och sjukvård, liksom ett skolväsende som är överlägset de flesta andra på kontinenten. Visst finns det brister då det det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. De är ändå knappast i paritet med USA:s meriter i samma avseende.

Om Sverige går mot eller rentav förhindrar EU:s ambition att skapa normala relationer mellan önationen och EU:s länder innebär det att Sverige följer Donald Trumps politik som går ut på att kollektivt bestraffa det kubanska folket.

Under 2019 har USA steg för steg skärpt sin snart 60-åriga blockad av Kuba, skriver René Vázquez Díaz: ”Den är i dag mer omfattande än de sanktioner man upprättat mot länder som Iran och Nordkorea.”

Detta är fullständigt absurt.

USA blockerar Kubas tillgång till både olja och livsviktiga varor, mediciner för barn som lider av medfödda hjärtfel, insulin till diabetiker och mycket mer ändå. Vázquez Díaz skriver:

Fartyg som angör en kubansk hamn får inte angöra amerikanska hamnar under sex månader. Det gör att många rederier vägrar att frakta varor till det råvarufattiga och importberoende Kuba av rädsla för amerikanska repressalier. USA straffar utlandsflaggade fartyg som transporterar olja till Kuba, vilket får ödesdigra konsekvenser för elförsörjningen och sjukvården. USA spårar kubanska handelstransaktioner i hela världen och straffar utländska banker som gör affärer med Kuba. Den schweiziska NGO:n Medicuba, som levererar mediciner för barn samt läkemedel mot hiv och cancer till Kuba tvingades ställa in sina leveranser …”

USA:s syfte är att ”kväva den kubanska ekonomin och framkalla en folklig revolt”. Genom sin makalösa fientlighet mot Kuba ”berövar USA de kubanska demokratiförespråkarna alla möjligheter att hävda Kubas självständighet och spela en roll i landets framtid”.

Blockaden strider både mot internationell rätt och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Varför ska Sverige anpassa sig till i denna antikubanska USA-dikterade politik? Är det bästa sättet att gynna landets utveckling mot demokrati och välstånd? Knappast.

Viva Fidel, leve Fidel Castro. Cardenas, Kuba. Foto: Sören Sommelius.

Visselblåsaren Assanges liv i fara

Julian Assange på en bild tagen i samband med hans gripande i april i år. Bilden från amerikanska Politico.

Visselblåsaren Julian Assanges liv är i fara, skriver  Nils Melzer, FN:s specielle rapportör om tortyr. Han uttrycker stor oro över Assanges kontinuerligt försämrade hälsa alltsedan han arresterades tidigare i år.

Julian Assanges placerades i ett brittiskt högsäkerhetsfängelse den 11 april i år, till följd av USA:s begäran att få honom utlämnad, som misstänkt för spionage och för att ha avslöjat bevis för USA:s krigsförbrytelser och andra militära övergrepp i Irak och Afghanistan. Melzer skriver:

”Den amerikanska regeringen vill ställa Assange inför rätta därför att han avslöjat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive tortyr och mord. Samtidigt fortsätter de skyldiga till dessa övergrepp att garanteras straffrihet.”

Den speciella rapportören och hans team besökte Julian Assange i fängelset i maj och rapporterade då att han uppvisade ”alla symptom på att ha varit utsatt för långvarig psykologisk tortyr”. Man begärde då omedelbara åtgärder för att skydda hans hälsa och värdighet.

Först efter fem månader svarade den brittiska regeringen ytligt på Den speciella rapportörens begäran med att avfärda hans synpunkter som grundlösa.

Melzer uttrycker oro för att den brittiska regeringens hantering av ärendet visar på bristande respekt för konventionerna om mänskliga rättigheter. Detta förstärks ytterligare av samma regerings ovilja att utreda Storbritanniens inblandning i CIA:s tortyrprogram.

Den speciella rapportören rekommenderar starkt att en utvisning av Julian Assange till USA helt avvisas och kräver att han omedelbart friges och ges möjlighet att återvinna sin hälsa och återskapa både sitt personliga och sitt professionella liv.

Fotnot: Mr. Nils MelzerSpecial Rapporteur on torture and other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment; is part of what is known as the Special Proceduresof the Human Rights Council. Special Procedures, the largest body of independent experts in the UN Human Rights system, is the general name of the Council’s independent fact-finding and monitoring mechanisms that address either specific country situations or thematic issues in all parts of the world. Special Procedures’ experts work on a voluntary basis; they are not UN staff and do not receive a salary for their work. They are independent from any government or organization and serve in their individual capacity.

SD ville stoppa föredrag om ”normkritik” i Täby

Biblioteket i Täby i provisoriska lokaler. Från hemsidan.

Sverigedemokraterna i Täby försökte förra måndagen stoppa ett ”normkritiskt” författarbesök i biblioteket. Kommunfullmäktigeledamoten Steven Jörsäter (SD) skrev ett brev och krävde att ett planerat författarbesök skulle ställas in. Nu höll Augustprisbelönta Moa-Lena Croall trots det sitt föredrag om hbtq och om att vara transperson i dag.

Kommunens bibliotekschef Malin Törnqvist reagerade med hetta mot SD-skrivelsen, som hon såg som en allvarlig inskränkning i bibliotekets uppdrag att jobba med fri åsiktsbildning. Hon föll inte undan.

I samma brev till kommunen skrev Jörsätter att han begär att ”punkter som biblioteksledningen tror kan uppfattas som kontroversiella hädanefter flaggas i god tid och tas upp i KFN”.

Sveriges Författarförbund kritiserar SD Täbys försök att stoppa föredraget:

”I flera års tid har aktivister världen över utövat påtryckningar gentemot arrangörer i hopp om att hindra meningsmotståndare att framföra sina åsikter.

Det är ett förfarande som Sveriges Författarförbund generellt tar avstånd från, då våra stadgar säger att förbundet ständigt ska försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt.

Vad som i det här fallet är än mer allvarligt är SD Täbys försök att kringgå den kulturpolitiska principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturskapare. Problematiken blir extra tydlig i Jörsäters formulering om att ”tjänstemännen ofta har en synnerligen politisk agenda”.

Sveriges Författarförbund fördömer Steven Jörsäters och SD Täbys försök att stoppa vår medlem Moa-Lina Olbers Croalls författarbesök i kommunen, och inte minst förslaget att låta kommunpolitikerna förhandsgranska bibliotekets programpunkter.”

Händelsen i Täby har stora likheter med vad som inträffade i Helsingborg för några år sedan. Pierre Schori föreläste på biblioteket om sin stora självbiografi och talade i egenskap av tidigare FN-ambassadör också om FN.

Biblioteket tilläts inte informera om föredraget. Enligt kommunens policy skulle det då ha krävt att det funnits någon debattör som hade en motsatt och FN-kritisk uppfattning på mötet.

Efter offentlig debatt ändrades policyn, som uppenbart stred mot bibliotekslagen. Det blev aldrig offentligt vem som stod bakom den odemokratiska policyn och hur kommunledningen kunnat acceptera den. Det hela var ytterst pinsamt.

Folkbildningen är viktig för Sverige, skriver Anna-Maria Carnhede i en kommentar till det inträffade i Dagens ETC. Hon diskuterar SD:s budgetförslag för 2020, där man vill slakta stödet till studieförbund och folkhögskolor genom nedskärningar på 920 miljoner.

Hon oroar sig också över konsekvenserna om partiet efter nästa val får inflytande på kulturpolitiken i Sverige tillsammans med ytterkantshögern, M och KD.

Ludvig Nordström i 30-talets Fattig-Sverige

Författaren Ludvig Nordström, självporträtt.

Författaren Ludvig Nordström kallade sin utopisk ideologi ”totalismen”. Det var en lära, med såväl kristna som socialistiska förtecken. I sitt författarskap och sin journalistik drevs han av en aldrig sviktande tro på industrialiseringens och kapitalismens välgörande krafter, skriver Lotta Lotass i sin introduktion på Litteraturbanken, där tre av författarens verk nu är gratis tillgängliga som nedladdningsbara böcker, Borgare (1909), Fiskare (1907) och Lort-Sverige (1938).

 Lotta Lotass skriver: ”I flera verk skildrade Nordström sin hemstad Härnösand – i fiktionen kallad Öbacka – och dess folk, industri och, framför allt, affärsliv. Med industrialisering följer, vill Nordström här säga, en civilisationsprocess som frigör människan från alltför ålderdomliga seder och för henne fram mot större upplysning och välstånd.”

Mest känd blev Lubbe Nordström, fortsätter Lotass, ”för sin närmast linneanska resa genom ett fattigt, smutsigt och nödlidande Sverige. Den sju veckor långa resan runt svenska landsbygden gjordes 1938 som ett radioreportage – ”Med Ludvig Nordström på husesyn” – och erfarenheterna, skildrade i såväl text som teckningar, samlades i boken Lort–Sverige samma år.”

Författaren ville synliggöra  ”Människo–Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss”. Statare och torpare intervjuades, Nordström skrev och avbildade allt vad han såg av elände och umbäranden. Resultatet blev ett reformivrigt och skarpsynt reportage från trettiotalets fattig–Sverige, om än med viss barlast av nedlåtenhet och förakt.”

Intervjuerna – och boken – skapade våldsam debatt under åren för det andra världskriget och utgjorde också en grund för ett kommande reformarbete som omvandlade den svenska landsbygdens sociala villkor. 

Från Sveriges Radios arkiv har Litteraturbanken lånat och fått tillstånd att förmedla länkar till de tio radiointervjuer som Lubbe Nordström utförd som förarbete till boken och som sändes mellan den 10 oktober och den 12 december 1938.

Tillsammans utgör de 2 timmar och 37 timmars nedstigning i den svenska fattigdomens umbäranden. De är gjorde för åttio år sedan. Kanske var det här drömmen om något annat och bättre formades, det som blev det svenska folkhemmet, det folkhem som den senaste generationen svenska politiker såg skändligt har tuttat eld på bit för bit, planka för planka.

Ladda ner e-boken ”Lort-Sverige” här.

Lyssna på Sveriges Radios serie med Lubbe Nordströms reportage från trettiotalets Fattig-Sverige här.

Statarkök i Skåne, 1930-talet. Teckning av Ludvig Nordström, ur hans ”Lort-Sverige”.

SVT Malmö: ”Våra sändningar kan bli en katastrof”

SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris, skriver tidningen Journalisten i sitt senaste nummer. Stora omorganisationer, en satsning på i första hand webbmaterial och TV i mobilen väcker intern kritik, försvårad av en tystnadskultur som gör att få anställda vågar diskutera öppet. 

SVT:s båda nyhetsprogram Rapport kl 19.30 och Aktuellt kl 21.00 är fortfarande väsentliga för det som på TV-språk kallas ”Sverigebilden” och är centralt i Public Service-TV:s åtagande. Men programmens kvalitet är svajig. Mycket av materialet återkommer i båda sändningarna och kanske också i den lokala sändningen. Annat är kortfattat, mallat, räddhågset och ”balanserat” på ett sätt så att den verkliga frågeställningen blir ogenomlyst.

I Journalistens gedigna granskning står den lokala bevakningen och inte minst SVT Nyheter Skåne i fokus. Inga lokala reportrar jobbar längre direkt mot tv-programmen. Alla flyttas över till webbdesken med en lokal chef. Den lokale reportern gör ett inslag för nätet, en annan putsar till den så att den kan användas i TV. Kedjan av personer som arbetar med samma inslag kan leda till viskleken”, befarar Anders Hansson, ordförande i journalistsektionen vid SVT Gävle-Dala. Till slut har en historia passerat så många människor att man inte känner igen den längre.

På nyhetsredaktionen i Malmö är många upprörda. Ett mejl från Malmö till Journalisten ger en aning:

”Hela personalen är djupt kritisk till den nya omgörningen. Dels eftersom vi fruktar att våra tv-sändningar kommer att bli en katastrof, dels eftersom den nya TV-redaktionen är alldeles för slimmad”.

Hanna Nyberg, ordförande i journalistklubben på SVT, bekräftar för Journalisten att det finns en rädsla för att yttra sig kritiskt bland medlemmarna:

– Det förekommer att medarbetare inte vågar prata med sina chefer för att de är oroliga för repressalier. Jag kan inte säga att det finns fog för den oron, men oron är ett problem i sig.

Att erfarna journalister säger upp sig från SVT Nyheter för att de inte står ut beskriver hon som ”förskräckligt”.

– SVT har faktiskt inte råd att förlora duktiga medarbetare på det sättet. Det finns många företag som är intresserade av att rekrytera journalister som är skickliga på visuellt berättande till sina kommunikationsavdelningar, där lönerna är högre och arbetsvillkoren bättre.

Rolf Lunneborg, arbetsmiljöombud på SVT Västernorrland, sammanfattar den akuta krisen på SVT Nyheter:

– Jag upplever att SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris som sprider sig från ledningen till oss på golvet. Det här är särskilt tydligt hos oss som jobbar på de lokala redaktionerna där förändringstakten är så hög att vi i bland upplever oss jobba i en experimentverkstad. Vi är bra på att räkna klick och besöksstatistik, men saknar en diskussion på djupet om den goda journalistiken lokalt och hur vi bäst bidrar till den bredare Sverigebilden. Vi pratar mycket om målgrupper och form men allt mindre om innehållet.