Tre tjänstemän och ”sanningen” om Öresundskraft: Golf, fiske, piano?

Helsingborgs avgående ekonomidirektör Ulf Krabisch. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Efter 18 år som Helsingborgs ekonomidirektör väljer den nu 62-årige Ulf Krabisch att avgå, dryga månaden efter folkomröstningen om Öresundskrafts försäljning, det som skulle bli den största affären i Helsingborgs historia.

I HD:s artikel häromdagen får Krabisch frågan om ”Öresundskraftshistorien påverkat ditt beslut?”. Den ställs skriftligt av HD:s stjärnreporter Torbjörn Svensson, som är en av de som kompetent bevakat alla turerna i den här sorgliga historien. Han ges inte tillfälle att intervjua den avgående ekonomidirektören.

Krabisch vill ”vill ägna tid åt sin fru, golf, fiske, piano och vistas mer i naturen”, skriver han i svaret. Och nej, ett enda ”Nej” är svaret på den ovan citerade frågan.

Men varför får inga följdfrågor ställas? Varför dessa rökridåer? De avgörande frågorna är ju om Krabisch agerat helt på egen hand när det gällde att anlita de konsultbyråer som nu kostar Helsingborg mer än 25 miljoner kronor. Och om politikerna varit informerade, i synnerhet kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson. Denne har själv bedyrat att han ingenting visste när ”tjänstemän” mitt under valrörelsen kontaktade bl a ett av världens mest exklusiva konsultbolag, amerikanska A&M, Alvarez & Marsal, md huvudkontor i New York.

Gick det till så, gick det verkligen till så, att tjänstemän gick bakom den politiska ledningen för att förbereda miljardaffären?? Eller?? Vi är många som är intresserade av sanningen. Svaret på frågan är avgörande för Danielssons politiska framtid.

Omständigheterna kring intervjun är pinsamma för Helsingborg och för den tystnadskultur som Peter Danielsson gjort till ett fundament i sitt fögderi. Vi som hoppades att Danielsson och hans kumpaner skulle ha tagit till sig något av innebörden av valresultatet, Makten – Folket 3 – 96, vi ska nog inte hoppas på någon förnyad insikt.

Krabisch avgång hade ju varit ett perfekt tillfälle att genomlysa vad som hände dagarna kring valet 2018 och under alla turer fram till folkomröstningen – och att lägga det till handlingarna. Nu försvinner de tre topptjänstemän som hade kunnat berätta ”sanningen och ingenting annat än sanningen”. Och Öresundskraftsaffären lever vidare som en varböld i Helsingborgs politiska kultur.

Förrutom Krabich har också Renée Mohlkert, ”senior rådgivare”, sagt upp sig. Hon ska fylla 60 år och ingick också i stadens beredningsgrupp i Öresundskraftsaffären. Den tredje personen i ledningsgruppen, Elin Ask, lämnade sin tjänst redan i somras. Hon och stadsjuristen Magdalena Kocan startade en gemensam juristbyrå.

Det måste bli ett slut på Helsingborgs stads ovilja att informera öppet och trovärdigt. Omständigheterna kring de här avgångarna med nyckelpersoner i Öresundskraftsaffären är pinsamma och obehagliga. Jag upplever spektaklet som undanflykter och inget annat.

Det är nog nu. Minns 96 – 3!

Kosovo går in i en ny fas med ny premiärminister

Kosovos nye premiärminister Albin Kurti.

Kosovo är fortfarande ett av Europas fattigaste länder, med hög arbetslöshet och en sårig relation till grannlandet Serbien, där Kosovo var en autonom republik ända fram till Natos bombningar 1999. Men sedan Albin Kurti den 3 februari tillträdde posten som Kosovos premiärminister kan den unga staten ha kommit in i en ny fas av sin utveckling.

Kurti var studentaktivist under 1990-talets protester mot det serbiska styret under dess sista år och satt fängslad i Serbien under tre år. Han protesterade också mot FN:s närvaro i Kosovo under perioden 1999 – 2008 då FN administrerade landet.

Efter valet i Kosovo i oktober 2019 krävdes fyra månaders förhandlingar tills dess att Kurdis albansknationalistiska vänsterparti Vëtevendosje kunde nå en uppgörelse med mittenhögerpartiet LDK, som länge leddes av Kosovos pacifistiske ledare Ibrahim Rugova.

Kurdi har lovat ta strid mot korruption och nepotism, skrev TT. Den stora utmaningen för den nye premiärministern blir att hantera relationen till Serbien, som inte erkänt Kosovo. EU-ledda samtal bröt samman sedan Kosovo infört 100 procentiga tullar på serbiska varor.

Den nya premiärministern kan innebära början till ett nytt skede i Kosovos historia. Landet har från självständigheten letts av tidigare gerillakämpar från militanta UCK vars engelska namn är KLA, Kosovo Liberation Army, som återkommande anklagats för korruption och krigsförbrytelser.

Under 23 år i opposition har Albin Kurti fått rykte om sig att vara intelligent och principfast, skriver brittiska The Economist, som också pekar ut honom som en ”dogmatisk vänsterpolitiker”, som förespråkar ett sammangående mellan Kosovo och Albanien. I dag har han backat från det förslaget och menar att unionen kan vänta, det viktigaste nu är att bygga ett starkt Kosovo.

Hans inhemska utmaningar är stora, fortsätter tidskriften. Under lång tid har administrativa tjänster fördelats bland anhängare till KLA. En nyutnämnd minister säger att han är mindre bekymrad över sabotage från tjänstemännens sida – och mer över att så många i hans ministerium är okvalificerade och fått sina jobb genom nepotistiska utnämningar.

Artikeln avslutas med en gissning att Albin Kurti leder ett Kosovo som har så stora problem att den nye premiärministerns smekmånad med väljarna inte kommer att bli långvarig.

Hans viktigaste fråga blir att lösa upp knutarna i konflikten mellan Kosovo och Serbien, något som kommer att innebära stora utmaningar för båda parterna. Därnäst handlar det om landets ekonomi och väldiga arbetslöshet.

Albin Kurti tog till tårgas mot den förra regeringen. Nu ska han själv leda Kosovo. Foto: Visar Kryeziu/AP/TT.

Svensk-latinamerikanska Liberación förlorar presstöd och läggs ner?

Semanario Liberación har sedan 1981 getts ut på spanska i Sverige med en särskild målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. Nu hotas tidningen av nedläggning, sedan Mediestödsnämnden dragit in det årliga bidraget.

”Semanario Liberación har publicerats på spanska i Sverige i nästan 40 år och sedan 1986 har det gjorts med presstöd från presstödsmyndigheten, tidigare Presstödsnämnden, nu Mediestödsnämnden. Under alla dessa år har vi utan undantag fått den sökta hjälpen från nämnden.”

Så skriver Miguel Beloqui / chefredaktör för den spanskspråkiga tidningen Semanario Liberación, som ges ut i Sverige som veckotidning med en speciell målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. 

Men inte längre. Beloqui vänder sig till nämnden och undrar vad avslaget grundar sig på.
” För första gången på nästan 40 år med kontinuerligt stöd fick vi avslag på vår ansökan.”

Bidragsansökan för 2020 skickades enligt reglerna in i september. I november fick redaktionen ett mejl från myndigheten där det hette att:
”Granskningen ger stöd för en bedömning att tidningen inte uppfyller kravet» om redaktionella innehåll.”

Sedan 1986 har utgivningen skett med presstöd från presstödsmyndigheten. I princip samma regler har reglerat förutsättningarna för stödet under alla åren, skriver Miguel Beloqui. 2018 godkändes ansökan utan invändning, liksom under alla tidigare år, då tidningen funnits.
Till slut fick representanter för tidningen träffa nämnden den 11 februari i år. Då framfördes för första gången ett annat motiv till avslaget, att ” Liberación inte kan räknas som dagstidning” (eftersom den bara kommer ut med ett nummer per vecka).

Året är 2020 och hela dagstdiningsbranschen befinner sig i en accelererande kris. Utom Dagens Nyheter.
Många har betonat vikten av att bevara den lokala journalistiken, kanske den mest hotade.

Men hör inte en tidning som Semanario Liberación till en liknande kategori, en tidning som är unik och livsviktig för den stora grupp svenskar ur olika generationer, med rötter i Latinamerika, många av dem har kommit hit som flyktingar från fascistiska regimer i Chile och Argentina.

Tidningen grundades med den stolta devisen, ”Mot desinformation, för freden, oberoendet och folkens självbestämmanderätt”.
Den sortens tänkande behövs mer än någonsin i dagens Latinamerika där högernationalistiska regimer härjar.

Tidningen har försett sina läsare med allomfattande information om den ekonomiska, sociala och politiska händelseutvecklingen i Latinamerika. Den har varit en huvudkälla för information om Latinamerika. Många latinamerikaner som sökt fristad i Sverige har kunnat följa händelseförloppen i sina hemländer genom Liberación.

Med åren har Semanario Liberación utökat sin bevakning till att även omfatta aktiviteter och händelser i Sverige. Allt från kultur, idrott, vardagsliv, samhällsutveckling till andra betydelsefulla svenska nyheter.
Veckotidningen bevakar också kontinuerligt den svenska samhällsdebatten. Inte minst har Liberación varit en viktig nyhetskanal för alla spanskspråkiga under valrörelser. Semanario Liberación är det enda spanskspråkiga mediet i Sverige som publiceras regelbundet.
Jag hoppas att Mediestödsnämnden finner möjlighet till fortsatt stöd, eller samarbetar med någon annan myndighet, som SIDA, för att säkra Liberacións framtida existens. Allt annat vore bedrövelse.

Demonstration i Santiago. Foto: Sören Sommelius.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Kroatiska Nationalister angriper KZ-lägermuseet Jasenovac

Monumentet vid det kroatiska koncentrationslägret Jasenovac. Bilden från återinvigningen 2011 i april. Foto: Sören Sommelius.

Minnesplatsen över koncentrationslägret Jasenovac i Kroatien, används alltmer som ett politiskt slagträ rapporterar Sveriges Radios Lubna El-Shanti för SR:s Godmorgon Världen.

Han skriver att historierevisionister vill ändra historien och påstår att det inte alls var ett koncentrationsläger och att det där inte alls skedde några massmord.

Det var här de ockuperande nazisterna och den kroatiska fascistiska organisationen Ustašas främsta motståndare, serber men också judar, romer och regimkritiker, slaktades på det mest barbariska vis.

Jasenovac som ligger på den kroatiska sidan av floden Sava, som utgör gränsen mellan Kroatien och Bosnien, har betecknats som ett av nazismens mest ohyggliga läger, med bestialiska övergrepp och mord.

I Titos Jugoslavien var Jasenovac en nationell helgedom, en plats som alla skolbarn någon gång skulle besöka. Antalet offer uppgavs till 700 000. Men siffran byggde på partisanernas uppgifter och var segrarnas historia.

Kroatiens förste president Franjo Tudjman kämpade i unga dagar som general med Titos partisaner. Han blev senare historiker och gjorde karriär på att ifrågasätta antalet offer i koncentrationslägret Jasenovac. För det hamnade han som folkmordsförnekare i fängelse.

När Jugoslavien föll samman bildade han det kroatiska nationella partiet HDZ. Offentligt uttryckte han sin tillfredsställelse över att hans fru varken var judinna eller serbiska. Omvärlden erkände Kroatien 1992. Då var lägermuseet i Jasenovac sönderskjutet.

Men trots regimens förbrytelser under andra världskriget finns det allt fler i Kroatien som vill rentvå landet från historiska skulder. Historierevisionisten Igor Vukic är en av dem, han påstår att koncentrationslägret inte alls var ett koncentrationsläger, åsikter som han fått berätta om i statlig public service-tv.

Utvecklingen oroar minnesplatsdirektören Ivo Pejakovic och den serbiske historiken och arkivarien Milan Radanovic.

Besökare vandrar till det kroatiska koncentrationslägret Jasenovac. Bilden från återinvigningen 2011 i april. Många av de närvarande är överlevare som varit fångar i lägret. Foto: Sören Sommelius.

USA:s nya utplacerade kärnvapen sänker tröskeln för kärnvapenkrig

För kort tid sedan placerade USA ut rader av ”mindre” kärnvapen på en lång rad ubåtar. Svenska läkare mot kärnvapen slår larm. USA kallar de nya kärnvapnen för ”mindre och mer överlevnadsbara”. I själva verket är de ungefär lika stor som de första atombomberna som föll över Japan.

Det handlar om kärnvapen  i ungefär samma storlek som bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Dessa släckte 140 000 människoliv i de båda japanska städerna och människor lider än idag av dess konsekvenser.

– Kärnvapen är skapta för att massmörda civila och det finns inget som heter ”mer överlevnadsbara kärnvapen”. Oavsett om tanken är att det handlar om avskräckning så är det civila som drabbas vid en kärnvapenattack och konsekvenserna är katastrofala. Det finns ingen möjlighet för oss läkare och sjukhuspersonal att hantera en sådan katastrof, säger Åsa Lindström, akutläkare och ordförande för Svenska Läkare mot Kärnvapen.

De nya mer ”användbara” kärnvapen är en del av USA:s Nuclear Posture Review från 2018 och ingår i strategin ”escalate-to-deescalate” som är en reaktion på Rysslands kärnvapenutveckling. Det är en livsfarlig strategi som förr eller senare kommer att intensifieras ytterligare och det är vi civila som kommer att drabbas.

Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska Läkare mot Kärnvapen och medlem i ICAN:s styrgrupp, är upprörd:

–  Att tillverka mindre kärnvapen innebär att tröskeln sänks för att använda kärnvapen, det är en mycket hotfull situation. Vi vet att risken för att kärnvapen kommer att användas blir större desto fler kärnvapen som finns och desto mer hotfull situationen är. Enda sättet för att minska risken är att nedrusta.

Läkare mot kärnvapen uppmanar den svenska regeringen att snarast skriva på förbudet mot kärnvapen, för att sätta press på kärnvapenmakterna. Det måste ske nu, innan den fas som leder till kraftig kärnvapenupprustning hunnit eskalera.

Dödens motorväg mellan Irak och Kuwait där tiotusentals slaktades

De förkolnade resterna av en irakisk soldat som försökt krypa upp bakom instrumentbrädan i sin bil.  Kenneth Jarecke.

Natten mellan 26 och 27 februari 1991 inträffade en av historiens mest brutala massakrer på Highway 80, 32 km väster om Kuwait City. Tusentals irakiska soldater och civila lämnade Kuwait och var på väg mot Bagdad.

En dag tidigare hade Iraks utrikesminister på radio tillkännagjort att Irak accepterade Sovjets förslag till vapenvila och att han beordrat alla irakiska trupper att lämna Irak för att uppfylla FN-resolutionen 660.

 Foto: o.canada.com

USA:s president Bush vägrade tro på beskedet och tillkännagav att de irakiska trupperna fortsätter att strida, att det inte fanns några bevis på att de skulle dra sig tillbaka och att USA tänkte fortsätta kriget.

Den nämnda natten flydde tusentals irakiska soldater och civila från Kuwait mot Bagdad. Bush gav order att den flyende armén skulle slaktas. Stridsflygplan förstörde fordonen i början och slutet av konvojen så att ingen kunde fly. Våg efter våg av flygplan attackerade därefter den obeväpnade konvojen.

När slakten var över hade flera tusen fordon förstörts. Brända och massakrerade kroppar låg i mängder vid och kring motorvägen. Tiotusentals irakiska soldater och ett okänt antal flyende civila slutade sina liv där på vad som kommit att kallas Highway of Death, Dödens motorväg.

Bilderna, tagna både från luften och marken, har blivit bland de mest kända från Gulfkriget.

Utbränd lastbil på Highway of Death, omgiven av döda kroppar. Foto: Kenneth Jarecke.

USA:s överbefälhavare Norman Schwarzkopf uttalade sig om det som skett 1995 och sa då bland annat att han hade gett sina trupper order om att förstöra all irakisk militärutrustning. Han fortsatte:

”De som omkom var inga oskyldiga typer utan olika gäng av våldtäktsmän, mördare och banditer, som hade våldtagit och plundrat i Kuwait City.”

Den australienska journalisten och dokumentärfilmaren John Pilger gav en annan bild:

TV-team som rest med de allierade trupperna kom av den tillfällighet till platsen för massakern kort efter det inträffade. När deras första bilder visades på amerikansk TV hävdade Vita huset att det rörde sig om ”våldtäktsmän, torterare och plundrare”:

”Men för mig var det tydligt att konvojen innehöll mängder av civila fordon, bilar och motorcyklar. De som hade kört dem var från Kuwait flyende gästarbetare, palestinier, sudaneser, egyptier och andra.”

I en dramatisk rapport för BBC beskrev Stephen Sackur för sina lyssnare massakern på så vis att han skilde vanliga irakier från de som Saddam Hussein sänt ut. Han framställde dem som vanliga människor på flykt.

En annan BBC-reporter, Kate Adie, visar i sin TV-rapport döda kroppar i öknen tillsammans med deras tillhörigheter, dockor för barn, hårtorkar och konsumentvaror mellan de sönderbrända bilvraken.

 Colin Powell, som senare skulle bli USA:s utrikesminister, skrev i sin självbiografi att TV-bilderna från Dödens motorväg ”fick det att se ut som vi masslaktade människor för slaktens egen skull.

Foto: www.informationclearinghouse.info

Henrik Ranbys Museum en personlig minnesbok

Henrik Ranby, Nyhamnsläge, universitetslektor i Göteborg, tidigare stadsantikvarie i Höganäs.

 Henrik Ranby gjorde sig under åren som stadsantikvarie i Höganäs känd som engagerad och kunnig kulturvårdare. I dag är han universitetslektor vid Göteborgs universitet men fortsatt bosatt i Nyhamnsläge och ofta aktiv i nordvästskånska debatter, inte minst som en kompetent och engagerad röst i frågor om stadskultur.

Och författare. I dagarna utkommer hans ”Museum” med underrubriken ”Sonetter ur medelålders nätter” (Lilla förlaget, Mölle). Boken innehåller 121 14-radiga sonetter, skrivna under åren 2012 – 2014.

Det är en både rolig och begåvad skrift.

Att Henrik Ranby som kulturminnesbevarare skriver en personlig minnesbok eller ett slags självbiografi som ett museum i form av en bok är för mig en sympatisk och ganska given idé. Författaren är på väg mot de 50, en tid i livet för många att begrunda vad det blivit av drömmar och ambitioner.

Sonettformen ger i sammanhanget nödvändig distans och underlättar skrivandet om också det mycket privata.

Bokens undertitlar eller kapitelrubriker står för teman i det självbiografiska berättandet. Men de markerar också rum eller avdelningar i det bokliga museet.

Allra först möter jag som läsare i Museum I vad jag tänker mig som informationsdisken. Vilka röster är det som får tala ”om jaget själv fick formen av museum?” Henrik minns sina egna museiminnen, ”höstsalonger med min far och mor”, egna besök på Louvren, Glyptoteket … ”bland marmor, bronser, oljor och fajanser”.

Liksom en självbiografi består hans museum av utvalda minnen, satta i monter, presenterade och belysta.

Det första rummet ägnas ”Lauras yngre systrar”, där marmorkvinnorna står i ordnad rad. Laura de Sade var kvinnan som Petrarca dyrkade i sina sonetter. Här handlar det bitterljuva minnen om ungdomens möten med tjejer:

”Jag kysste henne på en kall balkong / berusat hångel i en trappuppgång, / ett telenummer lämnat vid en grind.”

Snabbt går jag genom avdelningen med mumier och plågsamma minnen och kommer till Pantheon, om de positiva inspirationerna, förebilderna, det som betytt något, som att hitta en viktig bok på ett antikvariat.

”Från Lundgrens antikvariat in till stan, / gick genom Pålsjö bokskog som stod skir / och vände spröda bladen av Shakespeare …”. 

Här stöter jag på Bob Dylan, Bach, Strindberg. I sonetten om Fröding ges många goda rimord, döding, inföding, röding. 

Ett annat rum, ”Atlanter och karyatider”, berättar om de trofasta vännerna av båda könen, ”som hindrat mina bjälklag från att rasa”. I ”Mnemosyne och Clio” handlar det om minnets och historieskrivningens gudinnor och i ”Arkivet” om hur författaren blev den han är, om livslinjens gamla manus:

”I brev, dagböcker, dikter står det skrivet: / all törst jag haft men inte alltid släckt …”.

Det finns fler rum/kapitel i Henrik Ranbys Museum, ett bokligt museum över ett liv eller en snarare en skrift med kloka reflexioner och eftertankar, med finurliga infall och ett respektlöst sonettspråk, inspirerande läsning som fungerar på mångahanda plan.

Fotnot: Författaren har lördag 15 februari på Höganäs Museum boksläpp på sin nya bok, ”Museum. Sonetter ur medelålders nätter”.

Marmorstatyer i ett galleri på Louvren.

Netanyahu anklagar Haagdomstolen för antisemitism

Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister. Foto: Xinhua/TT

Nyligen hölls den femte Förintelsekonferensen i Israel för att markera att det gått 75 år sedan befrielsen av Auschwitz. Israels premiärminister Netanyahu ville i det sammanhanget uppmana världens ledare att offentligt stödja Israels position att Internationella brottmålsdomstolen i Haag inte har jurisdiktion att agera i fråga om de ockuperade palestinska områdena, skriver Hagai El-Ad, chef för den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i Svenska Dagbladet.

Hans artikel bygger på en publicerad i den israeliska tidningen Haaretz.

48 timmar tidigare hade Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Fatou Bensouda hade deklarerat att hon, efter fem års förberedelser, nu var beredd att starta en utredning angående möjliga krigsförbrytelser på Västbanken och Gaza, samtidigt som hon bad domstolen att besluta om den har jurisdiktion över områdena.

Netanyahu svarade med att anklaga domstolen för att ”nya dekret har utfärdats mot det judiska folket i form av antisemitiska uttalanden”. Detta cyniska sätt att försöka omtolka domstolens ansvar och uppgift är häpnadsväckande, både intellektuellt och moraliskt, fortsätter Hagai El-Ad:

Palestinierna som lever under Israels ockupation är ett folk som saknar rättigheter. I årtionden har deras existens styrts av ockupanternas godtyckliga styre. De kan inte rösta för den regering som kontrollerar alla delar av deras liv. De har ingen armé att försvara sig med. De kontrollerar inte gränserna för sitt eget territorium eller sina möjligheter att resa utomlands. …

De kan inte heller få sina rättigheter tillgodosedda genom det israeliska rättssystemet. Israeliska åklagare och domare tillämpar ett ”rättssystem” som i nästan hundra procent av fallen dömer mot palestinierna, samtidigt som samma system i stort sett garanterar straffrihet för israeliska säkerhetsstyrkor som dödar, misshandlar eller torterar palestinier.

För palestinier är internationella brottmålsdomstolen bokstavligt talat sista utvägen för att nå rättvisa.”

Hagai El-Ad, chef för den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem. Foto: Mattias Areskog/TT

Hagai El-Ad är upprörd med all rätt och skriver ”Du ska skämmas, premiärminister Netanyahu!”

”Den som vill likställa ett folks ansträngningar att nå rättvisa med antisemitism ska skämmas. Att inta denna fega hållning är inte bara att svika palestiniernas hopp om frihet och värdighet. Det är också ett stöd för den långsamma död av de lärdomar och principer som har styrt världssamfundet de senaste 75 åren och som nu drunknar i den växande auktoritära vågen i världen. ”

Detta är inte den värld som mänskligheten försökte bygga efter andra världskriget, efter Förintelsen.

Vilken brist på historiskt minne och moralisk kompass det måste krävas för att ignorera den viktigaste läxan världen lärde sig i askan av andra världskriget på 1940-talet – att ingen människa någonsin under några omständigheter skulle stå utan rättigheter.

30 år sen Nelson Mandela blev fri den 11 feb 1990

Under arton år i fängelset på Robben Island var Nelson Mandela inspärrad i en betongcell 2,4 x 2,1 meter. Hans ”säng” var en matta av strå.

Såväl USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher hävdade att Mandelas ANC var en terroristorganisation som sympatiserade med kommunismen och stödde den sydafrikanska regimens kamp mot ANC.

Den 11 februari 1990, i dag för trettio år sedan, lämnade Mandela fängelset som en fri man efter att ha suttit inspärrad under 27 år, de senaste åren i Pollsmore Maximum Security Prison i Kapstaden och de sista två åren i  Victor Verster-fängelset.

I juli 1988 fyllde Mandela 70 år i fängelset. I London hyllades han med hyllningskonsert på Wembley Stadium som TV-sändes och sågs av 200 miljoner tittare. Thatcher var dock lika oförsonlig som tidigare.

Före henne var Mandela en kommunistisk terrorist och den som inbillade sig att Sydafrika någonsin skulle styras av ANC, ”was living like a cocobird in the clouds”, som en kokogök bland molnen.

I USA var det än värre. ANC klassades av det amerikanska utrikesdepartementet som en kommunistisk terroristorganisation och Mandela själv stod på USA:s terroristlista ända till 2008, samma år som den tidigare presidenten (1994 – 1999) fyllde 90 år.

När jag några år efter apartheids fall besökte Sydafrika köpte jag en bok om det nya Sydafrika vars titel anspelade på Thatchers uttalande, ”Living in Cloud Cocoland”.

Den gången fanns en otrolig glädje hos de allra flesta över att den kusliga apartheidtiden var förbi. Det fanns också en optimism. Den svarta majoriteten visste att makt och rikedomar var extremt ojämnt fördelade och insåg att det skulle ta tid att bygga ett jämlikt samhälle. Men man ville vara optimistisk och tro på förändring.

Det visade sig snart ännu svårare än vad de flesta trott att skapa ett nytt samhälle ur askan efter apartheid och kolonialtiden. Sverige som haft en så positiv roll under befrielsekampen spelade en smutsig roll genom vapenaffärer för många miljarder med Sydafrika. Dåvarande statsminister Göran Persson spelade en bedrövlig roll i det sammanhanget. Sydafrika blev trots detta det första (och vad jag vet enda) land som monterat ner de egna kärnvapnen.

Jag kom till Sydafrika efter en lång rad besök i krigens Jugoslavien. Trots att konflikterna i apartheids Sydafrika var mycket värre än i de varit i Jugoslavien blev det krig där men inte i Sydafrika. Mandela själv spelade säkert spelade en viktig roll i det sammanhanget.

Ex-Jugoslavien fick genom Daytonavtalet en krigsförbrytartribunal i Haag som dömde långa fängelsestraff åt ett fåtal av de värsta krigsförbrytarna. I Sydafrika bildades i stället en Sannings- och försoningskommission(Truth and Reconciliation Commission, TRC) ledd av ärkebiskop Desmond Tutu. Det viktiga var inte straffen utan att klarlägga övergrepp och sträva efter försoning mellan landets vita och afrikanska befolkning.

Som fri man återbesöker Nelson Mandela sin cell på fängelseön Robben Island.